Taggad: säkerhetspolitik

Förvirring om Nato, svensk neutralitet och Donald Trump

Enligt den undersökning som SOM-institutet presenterat på DN Debatt tycks svenska folket vara för Natomedlemskap och neutralitet på samma gång. Dessutom tycks utrikesminister Margot Wallström fått Natopanik på grund av att Donald Trump kan bli vald till USA:s president, trots att han förmodligen kommer att bedriva en mindre aktivistisk utrikespolitik än vad hans konkurrent skulle göra. Förvirringen är total.

Låt oss därför bena ut några saker.

Sverige är formellt sett inte ett neutralt land längre. På kalla krigets tid sa Sverige till omvärden att vi skulle vara ”alliansfria i fred syftande till neutralitet i krig”. Med EU-inträdet blev det omöjligt eftersom EU per definition är en politisk allians. Istället säger vi att vi är ”militärt alliansfria”.

Vi kan inte vara ”neutrala” på grund av att vi har undertecknat Lissabonfördraget (EU:s konsitution) och därmed lovat att följa solidaritetsklausulen 42:7: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Detta betyder att om exempelvis Estland blir utsatt för ett militärt angrepp har vi lovat att inte vara neutrala. När nu SOM-institutet frågar svenska allmänheten om det är ett bra förslag att ”Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig” handlar det alltså om en politik som inte förs längre.

Nu var det visserligen 60 procent av de svarande som sa sig gilla denna politik. Men samtidigt sa 38 att de tycker det är ett bra förslag att Sverige går med i Nato, mot 37 procent som tycker att det är ett dåligt förslag. Det går inte att gå med i Nato och vara ”neutralt” eller ”alliansfritt” samtidigt.

De motstridiga resultaten vittnar om att kunskapen om hur den svenska säkerhetspolitiken är utformad är mycket låg. Grundläggande begrepp och ställningstaganden är okända.

Ytterligare okunskap bidrar nu tyvärr Margot Wallström med när hon varnar för svenskt Natomedledlemskap med hänvisning till Donald Trump. Hon säger: ”Dessutom är det på sin plats att understryka att Nato domineras av den största medlemmen, USA. Vi vet inte vem som blir amerikansk president i höst. Jag tror vi är överens om att vi inte vill att Donald Trump ska ha ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”, enligt Aftonbladet.

Wallström har rätt i att USA dominerar i Nato, men blir det mer eller mindre aktivism från USA:s sida med Donald Trump som president än Hillary Clinton? Nja, det är ju där som många svenskar med fientlig inställning till amerikanska konservativa brukar gå fel. Det är hos republikanerna oviljan till ingripande i andra länder finns, inte hos demokraterna. De konservativa kör visserligen alltid med en tuff retorik av typen ”Vi ska bomba ISIS tillbaka till stenåldern”, och man kan räkna med att konservativa i alla fall säger sig vilja lägga pengar på försvaret. Men även George W Bush gick faktiskt till val på att USA inte skulle vara engagerat utomlands i någon större utsträckning. Han kom dock att driva en helt annan politik efter 11-septemberattentatet.

Vad Trump vill på det utrikespolitiska området är lite oklart. Jag har lyssnat på det tal som finns på Youtube. Jag bedömer det som att han ansluter sig till den återhållsamma linjen. Oroande för svensk del är inte att han skulle vara för aktivistisk utan tvärtom, att han inte är tillräckligt aktivistisk när det gäller att skapa fred i Ukraina. Risken finns att han vill ”göra en deal” med Putin, dvs. acceptera att Ryssland ockuperat Krim.

Hillary Clinton är istället en traditionell demokrat när det gäller utrikespolitiken, och hon kommer sannolikt föra en mer aktivistisk politik än vad Barack Obama gjort eftersom han ju knappast har velat göra någonting. Hon har också tydligt uttalat att USA ska stå bakom sina europeiska vänner mot Putinregimen.

Vad betyder detta för Nato och för Sverige? Jo, även om det inte stämmer med Wallströms fördomsfulla bild av amerikaner så kommer det förmodligen vara lättare att vara ett alliansfritt land i norden med Donald Trump som amerikansk president, eftersom han antagligen inte kommer att intressera sig för oss alls, medan Hillary Clinton som en tradtitionell demokratisk president nog gärna ser att USA spelar en aktiv roll i försvaret av Östersjöområdet. Vill man att Nato och USA ska hålla sig borta från Sverige är det Clinton man ska varna för, inte Trump.

2016-05-07. Tillägg.

Jag menar inte att livet för Sverige blir lättare i största allmänhet om vi är alliansfria och Donald Trump är president i USA och ger fulla fasen i vad vi håller på med. Det blir förvisso lättare att vidmakthålla alliansfriheten i sig. Däremot lär vi bli utsatta för påtryckningar från rysk sida eftersom Moskva skulle jubla om USA avstod från allt inflytande i Nordeuropa.

PS. Det finns gott om möjligheter att bilda sig om svensk säkerhetspolitik. Besök gärna Natobloggen.

Husbonden heter Putin

S.k. alternativa medier gör en stor sak av att de är oberoende från etablissemanget. Problemet är att de av allt är döma beroende av etablissemanget i ett annat land istället: Ryssland. Det är slående hur beredvilligt man lyssnar till husbondens röst, där husbonden heter Putin.

Nyheter Idag är måhända den alternativa kanal som står Moskva närmast med journalisten Chang Frick som mest kända namn. Frick samarbetar med RT (dvs. Russia Today som kanalen hette förut). Det är ingen hemlighet på något vis utan något som han förklarar med att han gillar att ställa fel frågor:

Jag är också stringer (en frilansare med återkommande uppdrag) åt RTs dotterbolag Ruptly. Vi köper även videoklipp från dem. Man kan säga att vi samarbetar lite. Inte för att jag tjänar mer pengar på RT än andra kanaler. Inte för att det är “creddigt”. Nej, det är på grund av att jag ”ställer fel frågor”. Då blir RT ett naturligt val.

Samarbetet tycks vara väldigt nära. I samband med att Ryssland inledde sina bombningar i Syrien fick landet kritik för att man inte bombade Islamiska staten som man påstod sig göra utan andra rebeller, däribland Fria Syriska Armén. Ryssland skapde därför en motkampanj där man ifrågasatte om det alls fanns någon moderat opposition i Syrien.

Så här såg den kampanjen ut i RT och Sputniknews, som båda alltså är ryska statliga propagandakanaler och inte nyhetskanaler.

russiatoday

sputniknews

Och som av en händelse har Nyheter Idag en artikel med samma rubrik, på ett ungefär.

changfrick

Chang Frick och Nyheter Idag är emellertid inte ensamma. Den ”alternativa” kanalen Fria Tider är också med i kampanjen.

friatider

Den invandringskritiska högerns kanaler lever på att man säger sig vara ”alternativa”, frihetliga tänkare som törs säga som det är. Den friheten använder man tydligen till att säga det Moskva vill att man ska säga.

Som bekant finns det ett antal invandringskritiska alternativa sidor på nätet. Putinvänligheten frodas också på sidorna Exponerat, Nya Tider och Motgift. Tidningarna Samtiden och Avpixlat som står SD nära har såvitt jag har kunnat se inte begapat sig i den ryska propagandan.

___________________
Pingat på intressant.se.

Därför tänker SD fel om Nato

Majoriteten av SD:s väljare vill att Sverige går med i Nato, men partiet vill inte det. Partiet har istället av någon anledning valt ungefär samma linje som vänstern, neutralitetsnostalgi. Men det är inte en fungerande lösning för det svenska försvaret.

Så här uttrycker sig SD i sin senaste försvarspolitiska motion.

sdomnato

Skapar Sverige avspänning genom att vara neutralt mellan Nato och Ryssland? Så var det många som tänkte när Warsawapakten existerade, men sen dess har geografin förändrats. Sovjetunionen finns inte heller längre. De baltiska staterna ingår i Nato och vid en konfliktsituation i Östersjömrådet kommer Nato att behöva utnyttja svenskt territorium för att skydda Baltikum (se nedan för källor). Detta gör att vi dras in i en konflikt oavsett om vi vill det eller inte. Redan nu i fredstid skapar vi därför osäkerhet och ökar spänningarna i området, eftersom ingen vet hur Sverige ska agera i ett skarpt läge.

Det ligger i Rysslands intresse att Sverige inte törs samarbeta med Nato och därför blir det logiskt att Ryssland redan nu försöker skrämma Sverige med vad som kan hända om Sverige sluter upp på Natos sida. Det är inte en slump att det militära läget i Östersjön har blivit mer spänt under det senaste året. Det är för att Sverige och Finland har orsakat ett säkerhetsvakuum i området. Säkerhetsvakuum är något som ökar spänningen, inte minskar den.

Riskerar Sverige att dras in i konflikter som inte rör oss om vi är med i Nato? Ett medlemsland blir bara indraget om ett annat av alliansens 28 länder är attackerat, och beslut inom alliansen fattas med konsensus. Nato kan inte beordra Sverige eller något annat land att dra i krig i exempelvis Libyen eller Afghanistan. Tyskland deltog exempelvis inte i kriget i Libyen. Det mest sannolika scenariot när Sverige skulle kunna dras in i ett krig är om Ryssland attackerar de baltiska staterna. Men de geografiska förhållandena gör att Sverige kommer att dras in i en sådan konflikt ändå, eftersom Nato behöver tillgång till svenskt territorium för att kunna agera och Ryssland redan ser Sverige som en västallierad.

Är det möjligt att skapa ett eget försvar starkt nog för att slippa Nato? Det var den gamla svenska linjen som gällde fram till 1991 då Sovjetväldet rasade samman. Den försvarsmakt vi hade då är dock avskaffad. Den är nedmonterad till minsta skruv. Mobiliseringförråden finns inte kvar. Kustartilleriet är avskaffat och de gamla befästningarna fungerar som museum. Värnplikten är avskaffad. Listan kan göras lång. Hela detta försvar är borta och om det ska återskapas krävs en försvarsbudget på kanske 100 miljarder om året, istället för de ca 48 miljarder kr per år försvaret kommer att få framöver.

SD är förvisso ett parti som vill satsa mycket pengar på försvaret. I sin senaste budgetmotion skriver partiet att man vill lägga 24 miljarder fram till 2018. Det är mer än vad något annat parti vill. Folkpartiet ville exempelvis lägga 18 miljarder. Regeringen och tre av allianspartierna tänker lägga 10,2 miljarder.

SDbudget

Men denna ”kraftiga” höjning av försvarsanslaget som SD vill göra räcker inte för att återskapa det gamla kalla krigsförsvaret. Vad räcker det till? Jo, om SD lägger lika mycket pengar också nästa mandatperiod, ytterligare 24 miljarder alltså sammanlagt 48 miljarder på åtta år, då får försvaret ungefär så mycket pengar det behöver för att bygga ut den nuvarande försvarsreformen från 2009 (årets försvarsbeslut är en fortsättning på denna reform och inte en ny reform).

Jag har skrivit mycket om finansieringen av denna reform, eftersom den är beslutad av riksdagen men inte finaniserad. Reformen kommer att ge oss ”enveckasförsvaret”. Det är ett försvar starkt nog att hålla en fiende stången i en vecka på ett ställe. På kort sikt är alltså SD:s försvarspolitik lika ihålig som övriga partiers, om än inte lika ihålig. (Det måste dock påpekas att SD:s förslag till statsbudget ser helt annorlunda ut jämfört med alla andra partiers eftersom man räknar med enorma kostnadsminskningar för kraftigt minskad invandring.)

Vad vill då SD ha istället för Nato? På sikt talar man om att man vill har en stor armé, på sex brigader där den nuvarande politiken siktar på två. Därtill vill man ha ”gemensam försvarsplanering” med Norge och Danmark, och/eller en försvarsallians med Finland. Samt slutligen fortsatt partnerskap med Nato.

”Gemensam försvarsplanering” är vad Nato har för sina länder, dvs. färdiga planer för hur medlemsländernas territorier ska försvaras. Norge och Danmark har alltså detta redan eftersom de ingår i Nato. Något erbjudande från Nato att Sverige ska få vara med i den planen finns inte. Det går för övrigt inte att ha gemensam försvarsplanering med Nato och samtidigt vara ett neutralt land. Varför ska Norge och Danmark ha en gemensam försvarsplan med Sverige om Sverige inte vill lova att vi ska försvara dem?

Förslaget om försvarsallians med Finland är också en fantasiprodukt. Det finns inget intresse för det i Finland. Partnerskapet är däremot på riktigt och existerar redan idag. Men det är ett fredstida samarbete, och ingenting man kan åberopa i ett skarpt läge.

Förslaget om att ha sex armébigrader är intressantare eftersom det innebär ett betydligt starkare försvar av svensk mark. Denna räddningsplanka är bättre än den Sverige kört med hittills, där Sverige hoppas på hjälp av Nato trots att vi inte är med i alliansen. Däremot löser förslaget inte problemet med att Sverige har skapat ett säkerhetsvakuum i Nordeuropa.

Säkerhetsvakuumet beror på två saker: att Sverige har en för liten försvarsmakt och att Sverige inte kan ge besked på förhand om vi tänker hjälpa Nato att försvara Baltikum. SD:s förslag med en stark armé bidrar till att lösa det första problemet men inte det andra, och det är det andra som är huvudproblemet.

Det som kan dra in Sverige i en skarp konflikt är problemet med Baltikums säkerhet. Det finns inget invasionshot mot Sverige såsom det fanns på kalla krigets tid, dvs. att Ryssland skulle landsätta stora mängder trupp på svenska fastlandet. Om det fanns ett klassiskt invasionshot skulle jag för övrigt rekommendera mer än sex brigader. På 1990-talet hade armén fortfarande 16 brigader (värnpliktiga).

Säkerhetsvakuumet och det maktspel som föregår ett krigsutbrott är det som försvarspolitiken ska fokusera på i första hand, och inte vad som ska ske när kriget har brutit ut. Försvarspolitiken bör nämligen ha som primär uppgift att avvärja krig och inte att utkämpa krig. Politiken ska vara avskräckande, och den ska vara det redan i fredstid. Amerikanske presidenten Theodore Roosevelt kallade det för att man ska ”tala vänligt men ha med sig en stor påk”.

Den avskräckande funktionen måste också vara på plats redan från början för att man inte ska hamna fel i den eskalering som föregår ett konfliktutbrott. Eskaleringsproblemet handlar om att om vi rustar upp tror vår motståndare att vi rustar i aggressivt syfte med följden att han rustar upp ännu mer. Sveriges nuvarande politik på den här punkten är helt fel, eftersom man tänker sig att Sverige ska förklara om vi vill stödja Nato eller inte när krigsutbrottet står för dörren. I det läget kommer det att vara oerhört provocerande att samarbeta med Nato, mycket mer provocerande än att gå med som medlem nu.

En som har skrivit bra om detta är Johan Wiktorin i boken ”Korridoren till Kaliningrad”. Johan är visserligen inte helt övertygad om värdet av Natomedlemskap (än?), men hans bok förklarar ändå väl hur otroligt viktigt det strategiska spelet är, det spel som börjar långt innan någon skjutit ens ett varningsskott.

Ytterligare ett viktigt tillägg måste också göras och det handlar om den ryska militära strategin som vi sett prov på i Ukraina. Den är designad för att använda alla tänkbara påtryckningsmedel för att slippa skjuta på riktigt. Den är till 90 procent skapad för att vinna kriget innan det brutit ut.

SD:s räddningsplanka med en stark armé är ett bra svar på frågan om hur man ska utkämpa ett krig på svenska fastlandet, men inte ett bra svar på frågan om hur man ska verka för stabilitet i Östersjöområdet och på så sätt inte dras in i ett krig till att börja med. Hela grejen med Natomedlemskap bygger på avskräckning, avskräckning och avskräckning. Och den som tycker att avskräckning är ett otäckt ord bör tänka en gång till. Krig är ännu otäckare.

Källor angående Sveriges roll vid försvaret av Baltikum:

– Karlis Neretnieks föreläsning hos Utrikesakademin:
https://youtu.be/ariijuvEMmk
– Bo Ljung m.fl, ”The Security and Defensibility of the Baltid States”, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI-R–3471–SE, 2012, http://www.foi.se/Sok/Sammanfattningssida/?rNo=FOI-R–3471–SE
– Karlis Neretnieks, ”Sweden and stability in the Baltic Sea region”, Stratfor, 2013, https://www.stratfor.com/the-hub/sweden-and-stability-baltic-sea-region-0

_____________

Pingat på intressant.se.

Konservatism utan Natomedlemskap övertygar inte

Jimmie Åkessons tal i Almedalen tog 48 minuter. Mycket längre än övriga partiledares. Inte en enda av dessa minuter ägnades åt försvaret av Sverige, den aggressiva ryska politiken och det spända militära läget i Östersjöområdet. Samtidigt försöker partiet profilera sig som konservativt. Det övertygar inte.

Det finns många skäl till att kritisera Moderaterna för hur partiet har hanterat försvarsfrågan. Försyndelserna är många och partiet är inte på rätt köl ännu. Men att höra hur Sverigedemokrater gör anspråk på att vara större försvarsvänner i hopp om att framstå som mer höger än Moderaterna känns väldigt märkligt.

Om det är någon fråga som man förknippar med svensk höger så är det att vara för ett starkt svenskt försvar. Om man blickar tillbaka till början av 1900-talet och sedan framåt är det alltid den klassiska högern som har värnat försvaret. Efter andra världskriget kom också högern att tydligt uttala sitt stöd för västmakterna i kampen mot kommunismen. Högern accepterade neutraliteten på grund av att man ansåg att det behövdes enighet i utrikespolitiken, men att hjärtat hörde hemma i väst var det aldrig någon tvekan om. Ann-Sofie Dahl sammanfattar denna utveckling väl i sin bok ”Du gamla, du fria: Moderat utrikespolitik från högerparti till alliansregering”. Den klassiska konservativa hållningen i Sverige uppfattar jag därför som att Sverige ska ha ett starkt försvar och vara medlem i Nato.

Vad Sverigedemokraterna håller på med är något annat. Partiet vill visserligen lägga mycket pengar på försvaret, men har en ingen genomtänkt uppfattning om vad försvaret ska användas till på grund av att partiet inte vill att Sverige går med i Nato. Man har ungefär samma inställning som Socialdemokraterna, och därför också ungefär samma problem som S har med sin försvarspolitik.

Den som har följt min blogg vet att jag många gånger har påpekat att den försvarsreform som Sverige genomför inte kommer att ge oss det gamla kalla krigs-försvaret tillbaka utan endast ”enveckasförsvaret”. Detta försvar är så litet att det inte har någon trovärdighet om det inte backas upp av Nato.

Sveriges räddningsplan har varit att stödet från Nato ska komma genom det partnerskap som vi har med alliansen. Problemet är bara att Nato många gånger förklarat för Sverige att det bara är alliansmedlemmar som får hjälp. Räddningsplanen bygger på önsketänkande och inget annat.

Moderaterna och Folkpartiet har därför sagt att det inte finns något seriöst alternativ till Natomedlemskap. Inget parti, inte heller SD, vill lägga så mycket pengar som krävs för att återskapa kalla krigs-försvaret.

SD vill förvisso lägga mer pengar på försvaret än alla andra partier, men inte mer än vad som krävs för enveckasförsvaret. Enligt SD:s budgetmotion från i höstas vill man lägga 24 miljarder 2015–2018. Storleken på anslaget är berömvärt i sig, och med lika mycket pengar för nästa mandatperiod får vi visserligen ett fullt finansierat, men ändå ett enveckasförsvar.

Sverigedemokraterna har också ett annat problem som punkterar partiets försvarspolitik och det är dess oklara inställning till Ryssland. Vi har sedan ett år tillbaks en spänd militär situation i Östersjöområdet som hänger samman med det ryska kriget i Ukraina. Katarina Tracz har i en nyutkommen bok ”Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön” sammanfattat det nya läget. Och nu i veckan avslöjade ÖB att ryskt flyg släppt ”facklor” i närheten av svenska flygplan, vilket är ett uppenbart brott mot internationella normer. Carl Bergqvist (Wiseman) som själv är flygare förklarar i Expressen varför detta är att se som en aggressiv handling.

Trots denna politik från Rysslands sida, som syftar till att hota och skrämma oss i Sverige, kan SD inte tala klarspråk om hur partiet ser på detta hot. Att Sverigedemokratisk ungdom har tagit Rysslands parti i kriget i Ukraina är besvärande, men kan kanske ursäktas med tanke på att förbundets ordförande också uteslutits ur partiet. Men att SD röstat med Putinvännerna i Europaparlamentet är minst sagt allvarligt. Patrik Oksanen har följt denna fråga nära och det är uppenbart att SD:s partiledning antingen vill stödja Putin eller inte har någon koll på vad delar av sitt parti gör.

Det finns ett stöd för Putin bland partier med liknande profil som SD:s i Europa och jag har själv noterat bland SD-supportar på Twitter att man ofta tycker att Putin är en cool kille som törs stå upp mot USA.

Ingen har upphovsrätt på begreppet konservativ och på samma sätt som inom andra ideologiska traditioner är det fritt fram att skapa egna varianter. Det finns ju som bekant mer än en form av liberalism och mer än en form av socialism.

Att SD:s nyskapade konservatism skulle ligga i linje med klassisk svensk höger och vara den sanna arvtagaren när Moderaterna svikit är emellerid trams. Det är sant att M har en del att ta igen när det gäller försvarspolitiken, men att klassisk svensk höger skulle innebära att Sverige vänder sig bort från väst och ger efter för aggressiva handlingar från den stora militärmakten i öst måste ses som ett skämt.

____________________________
Pingat på intressant.se.

”Inga soldater i Ukraina”: En absurd lögn som tyvärr fungerar

Sveriges regering förtjänar beröm för att den konsekvent har pekat ut Ryssland som ensamt ansvarig för kriget i Ukraina. Om man ändå finge önska sig något så är det att ännu tydligare säga att Ryssland har reguljära stridande förband på plats i Ukraina, och att kriget således inte längre kan beskrivas som ett separatistiskt upprorskrig utan ett anfallskrig.

För vad ska man annars kalla det? De förband som nu strider i Ukraina (vapenvilan till trots förekommer dagliga strider) består till stor del av ryska soldater. Det rör sig om cirka 12 000 man.

Det har påpekats flera gånger men förtjänar att upprepas. En av de viktigaste delarna i den ryska militärstrategin är informationskriget, där ammunitionen heter lögner.

Den mest framgångsrika lögnen hittills har varit den att Ryssland inte skulle ha några soldater inne i Ukraina. Ryssland står fast vid detta påstående och det har varit oerhört svårt för Europas regeringar att våga utmana denna lögn. Det var inte förrän i mitten av februari i år som EU för första gången officiellt talade om att det fanns ryska styrkor inne i Ukraina. Och ännu väntar vi på att Sveriges regering i sina uttalanden ska säga detta öppet. Det har inte hänt än utan regeringen talar fortarande om ryskstödda separatister.

Tack vare en ny rapport utgiven av den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council finns dock alla bevis som behövs för att tryggt kunna säga som det är.

Rapporten bygger endast på öppna källor, kontrollerbara för vem som helst. Det finns gott om enskilda nyhetsrapporter om ryska förband i Ukraina. Atlantic Council har dock utöver detta även utnyttjat all den information som finns i sociala medier. Det har visat sig att ryska soldater precis som alla andra lägger ut bilder av sig själva på nätet, på den ryska motsvarigheten till Facebook som heter VKontaktje. Med hjälp av bilderna går det att identifiera var i Ukraina de har tagits.

Bilderna avslöjar också vapentyper och militärfordon som bara ryska armén förfogar över. Det är vapen som ”separatisterna” inte kan ha erövrat av ukrainska armén.

Atlantic Councils rapport stöds också av annan information som kommit fram tidigare. Exempelvis konstaterade två finländska militära analytiker att Minsk II-avtalet om vapenvila som framförhandlades i februari i år nämner vapensystemet Tornado-S. Det är ett modernt artillerisystem som bara finns i Ryssland.

Storbritanniens motsvarighet till FOI, Royal United Services Institute for Defence and Security Studies, RUSI, har också tidigare publicerat en lista över identifierade ryska förband i Ukraina.

Sammantaget finns det alltså inte längre någon anledning att tala försiktigt om vad det är för trupper som för krig i Ukraina. En del av dem är sannolikt ukrainska rebeller, men det kan inte råda någon tvekan om att ryggraden i den militära kampanjen utgörs av reguljära ryska förband. Kriget i Ukraina är därför att betrakta som ett konventionellt angreppskrig. Ryssland har invaderat östra Ukraina.

____________________________
Pingat på intressant.se.