Taggad: socialism

Lundsberg och Skolinspektionen

Att Skolinspektionen stänger en skola på ett halvår är radikalt. Rättssäkerheten i beslutet imponerar inte. Men därmed inte sagt att Lundsberg skulle vara oskyldigt.

Tre frågor tycker jag är viktiga att ta ställning till när det gäller Lundsbergs internatskola och Skolinspektionen.

Det ena är att är jag övertygad om att Lundsberg inte har gjort det som Skolinspektionen har förklarat att man måste göra – dvs. utrota pennalismen. Det är omtalat att nollningsriterna försvaras av eleverna själva. I styrelsen för skolan sitter före detta elever. På skolan är man stolt över sin tradition med ”kamratuppfostran”, men det är uppenbart att det ledarskap som äldre elever ska visa blandas samman med ren pennalism. Skolledningen har inte kunnat eller velat ändra på detta.

Det andra är Skolinspektionens oresonlighet. Flera ledarskribenter har rätteligen påpekat att det inte bara är internatskolor som har problem med äldre elever som plågar yngre. Det finns många skolor i vårt land som inte heller klarar av att komma till rätta med allvarliga fall av mobbning och pennalism. Varför stängs inte de?

Hans Bergström har skrivit om Skolinspektionens orimliga granskningar på Newsmill och själv har jag ett mycket lågt förtroende för hur denna myndighet slår ned på skolor som vill ha sina terminsavslutningar i kyrkorna.

Detta för över mig till den tredje frågan som är värd att beakta. Ska verkligen en myndighet kunna stänga en skola på ett halvår utan att frågan prövas av en annan instans? Normalt sett ska alla myndighetsbeslut som drabbar enskilda kunna överklagas innan de vinner laga kraft. Uppenbarligen är det inte så när det gäller stängning av skolor.

Jag tror att riksdagen här har gjort ett misstag. Så mycket makt ska inte läggas i händerna på en myndighet. Det måste finnas en kontrollinstans.

Därmed inte sagt att Skolinspektionen inte har rätt i sak, för det kan man mycket väl ha. Jag är extremt misstänksam till idén om ”kamratuppfostran” som Lundsberg gjort sig känd för. Skolan lär ut artighet, att man ska visa äldre och lärare respekt, uppföra sig ordentligt osv. Allt sådant är bra.

Men vem är det som ska lära ut detta? Ska läraren vara en annan elev eller en vuxen? På Lundsberg tror man att eleverna ska kunna klara av detta själva.

Det finns säkert många som tror att kamratuppfostran är ”konservativt” eftersom det förekommer på en konservativ internatskola. Så är det inte. Den konservativa ståndpunkten är att det är föräldrarna som ska vara barnens uppfostrare. Inte andra ungdomar.

Det finns politiska idéer om att barn uppfostras bäst utanför familjen. Redan Platon var inne på det för dem som skulle bli ”statens väktare”. Efter honom har många andra ideologer hävdat att föräldrarna korrumperar barnens sinnen.

Internatskolornas pennalism visar dock på motsatsen. Det är när föräldrar inte är närvarande i barnens liv som de utvecklar sina sämsta sidor. Den pennalism som nu avtäckts på Lundsberg hade lika gärna kunnat avtäckas på någon av de barnuppfostringsanstalter vi hade haft i Sverige om socialismen hade förverkligats fullt ut.

_________________

Pingat på intressant.se.

Socialismens tomma varningsord

Jag är för vinstdrivande företag i välfärden. Jag tror nämligen på fri företagsamhet. Fri företagsamhet är nästan alltid det bästa sättet att organisera produktion av tjänster och varor, och välfärd är tjänsteproduktion.

Fri företagsamhet förutsätter att företagaren får ta ut vinst. Och jag menar vinst i ordets snävaste bemärkelse, det vill säga pengar som går till ägaren och som hon kan göra vad hon vill med.

Socialister menar att denna vinst är en kostnad, att detta är förlorade pengar för kunden. Skattepengar ska inte gå till vinst, säger man. Det är inte det pengarna är till för. Istället vill man att all välfärd (vård, skola, omsorg) produceras av staten (eller kommunerna). Då kommer varje krona till användning, tror man.

Karl Marx och hans dotter Jenny. Marx är fortfarande en av socialismens stora teoretiker.

Så har socialister i alla tider tänkt. Idag handlar debatten om välfärd, men på 1800-talet handlade det om industrierna. Malmgruvorna, skogen, de mekaniska verkstäderna – allt detta ansåg socialisterna det vara absolut nödvändigt att det sköttes av staten. Företagarna stoppade nämligen bara vinsten i den egna fickan.

Idén att Sveriges viktigaste industrier nödvändigtvis måste skötas av staten dog på 40-talet i samband med ”planhushållningsdebatten”. Efter kriget var det många sossar som ville fortsätta med samma planhushållning som man hade haft under andra världskriget. Men efter en hård politisk strid skrinlade man dessa planer. Industrin fick bli kvar i privat ägo. Stora delar av ekonomin kom dock ändå att socialiseras. En hel välfärdssektor byggdes upp där inga privata företag släpptes fram. Radio och TV var statligt. Telefonin likaså. Bankerna reglerades kraftigt. Alla apotek förstatligades.

Genom hela historien har socialisterna med emfas hävdat att alla dessa näringar är så viktiga för vårt samhälle att bara staten kan sköta dem. Alla dessa näringar har sagts vara helt unika i sitt slag, av en sådan karaktär att de inte lämpar sig för fri företagsamhet. Vinstintresset har alltid sagts vara problemet. Man kan inte lita på företagare att de ansvarsfullt ska kunna sköta sådant som skogsavverkning, telefoni eller TV-sändningar.

Idag påstås det att välfärdstjänsterna är av denna unika karaktär, att just dessa tjänster är så speciella att man absolut inte kan släppa fram vinstdrivande företag. Skogsavverkning, telefoni och TV-sändningar har dock helt förlorat sin ställning som socialistiska skyddsobjekt.

Det är därför som jag inte känner någon som helst rädsla för att släppa fram den fria företagsamheten inom välfärden. Det finns ingenting som talar för att just välfärdstjänsterna är så unika till sin karaktär att bara staten kan sköta dem. Tro på historien. Tro inte på de tomma socialistiska varningsorden.

______________________________
Pingat på intressant.se.

Som vanligt blir det höjda skatter

Socialdemokraterna Göran Greider och Stefan Edman vill att sitt parti ska väcka liv i Göran Perssons paroll om det gröna folkhemmet. Hur då? Jo, genom att höja skatten.

Så här blir det jämt när inbitna socialister försöker sig på att bli miljövänner. Med storslagna ord förklarar man att planeten håller på att gå under och att det framför allt är unga som är engagerade i miljöfrågor. Sen slutar allt med att det blir samma politik i alla fall – höjda skatter.

Argumentationen påminner lite om Sverigedemokraternas faktiskt. Inte så att man delar några värdringar, så menar jag inte, utan sättet att argumentera. När alla fina ord är sagda och de konkreta förslagen ska presenteras så blir det alltid sammma sak. I SD:s fall slutar allt med att Sverige måste stoppa invandringen. I alla förstelnade socialisters fall slutar allt med att skatterna måste höjas för att utjämna sociala skillnader.

Att vilja höja skatterna för att skapa en mer jämlik (men kanske inte rättvis) inkomstfördelning är en fullt legitim politisk ambition. Inget konstigt med det. Men kalla det då inte för miljöpolitik. Det blir larvigt.

___________________________
Pingat på intressant.se.

Är det därför stödet för Socialdemokraterna sjunker?

Är den socialistiska eran över? Det vore osannolikt. Inte kan en så stark ideologi bara dö ut. Men ändå, tänk om det är så? Sossarna är i kris. Vänsterpartiet går högerut. Låt oss pröva tanken.

När Svante Nordin recenserade min Handbok i konservatism i SvD, skrev han:

Kommunismens fall gjorde strängt taget vänstern irrelevant, även om det tagit tid för många att inse det. Socialdemokratins utveckling mot fullt accepterande av marknadsekonomin talar likväl sitt tydliga språk. Det innebär att den egentliga politiska striden i västvärlden står mellan liberaler och konservativa.

Jag skrattade till när jag läste det, tänkte att han skojade lite, men i samband med att Socialdemokraternas kris blivit allt värre har jag funderat mycket, och tanken har hängt kvar. Tänk om socialismen bara var relevant för Sverige så länge landet industrialiserades, när det gick från fattigdom till välmående. Tänk om relevansen av socialismen helt enkelt bara tog slut, och att det är först nu som vi kan se det.

Ett skäl till att jag tror att det kan vara så är att det sedan länge råder idétorka i det socialistiska lägret. Efter Tage Erlander, som avgick som partiledare för sossarna 1968, har detta parti egentligen inte presenterat någon större idé för hur samhället ska reformeras för att göras jämlikt och tryggt, på det sätt som socialdemokrater vill ha det. Nästan allt det vi idag kallar för välfärdsstaten skapades under Erlanders tid: trygghetssystem, arbetsrätt, nya grundskolan osv. Lägg därtill miljonprogrammet, modernisering av städerna (rivningshysteri även kallat).


Tage Erlander med sina adepter Olof Palme, Ingvar Carlsson och Sten Andersson.

Olof Palme ärvde denna politik och satt som statsminister till 1976. Därefter följde sex år med borgerliga regeringar. 1982 återkom Palme. Men den politik som då sjösattes var en helt annan än Erlandererans. Med 1980-talet kom de ”nyliberala” idéerna in i S. De marknadsliberala idéerna om avreglering av statliga monopol och om privata alternativ i välfärden kom från höger, men Olof Palme och hans finansminster Kjell-Olof Feldt gjorde dem till sina. Ingvar Carlsson fortsatte på samma bana. Så också Göran Persson. Friskolereformen är det tydligaste exemplet. En borgerlig reform som genomfördes av socialdemokrater.

Sedan Tage Erlander avgick har de stora idéerna om hur samhället ska reformeras faktiskt kommit från höger, även om det varit socialdemokraterna som har administrerat staten. Så varför tog idéproduktionen hos socialdemokraterna slut?

Jag tror att det har att göra med att moderniseringsprojektet som sådant var slut samtidigt som Tage Erlander avgick. Under Socialdemokraternas första tid 1889 till 1918 bestod kampen huvudsakligen i att ge arbetarna ett reellt medborgarskap. Kampen för grundläggande arbetsrätt och rösträtt stod i centrum.

Efter demokratins införande påbörjade S bygget av välfärdsstaten. Tiden 1918–1932 var orolig parlamentarisk. Ofta styrde de borgerliga partierna. Men 1932 vann man valet till andra kammaren. Året därpå kom krisuppgörelsen, då Socialdemokraterna gjorde upp med Bondeförbundet om krispolitiken. Krisuppgörelsen gav Socialdemokraterna det starka fokliga stöd man behövde för att ta ledningen för moderniseringen av Sverige. Därefter ledde S vårt land genom denna moderniseringsperiod, som varade från mitten av 1930-talet till början av 1970-talet.


Per Albin Hansson

Det som skedde under denna tid var att Sverige för varje dag som gick tog ett steg bort från fattigdom. 1930 var stora delar av vårt land mycket fattigt. Landet var ännu inte helt industrialiserat. Och precis som länder som industrialiseras idag, som Indien och Kina, hade Sverige under denna period hög tillväxt. Varje år ökade skatteintäkterna med kanske 4-5%. Inför varje nytt budgetår kunde politikerna, dvs. sossarna, lova nya reformer som skulle göra att alla på något sätt fick det bättre. Sådana saker som allmän pension för alla infördes för första gången. Barnbidraget kom också för första gången. För första gången var det många som alls fick toalett inomhus.

Allt detta kom medan Socialdemokraterna regerade landet. Men sedan mitten av 1970-talet har den ekonomiska tillväxten inte varit lika pålitlig. Den statsfinansiella situationen har både varit god och dålig. Men aldrig har pengarna flödat in såsom de gjorde på 1950- och 1960-talen. Alltsedan 1970-talet har det inte heller funnits något behov av att genomföra omfattande sociala reformer. Trygghetssystemen är redan införda. Alla har redan toalett inomhus. Per Albin Hansson och Tage Erlander kunde gå till val på reformer om att alla verkligen skulle få sjukpenning, barnbidrag, gymnasiekola osv. Göran Persson och Mona Sahlin var tvungna att gå till val på den ena eller den andra nivån skulle höjas eller sänkas. Det är helt enkelt inte samma sak.


Hjalmar Branting

Jo, så visst ligger det något i påståendet att socialismen har spelat ut sin roll. Med Hjalmar Branting fördes kampen för rösträtt. Per Albin Hansson och Tage Erlander byggde upp en välfärdsstat där en välfärdsstat tidigare inte fanns. De ledde Sverige under den tid landet gick från att vara en fattig jordbrukande nation till att bli en modern industrination. Det fanns alltid något stort projekt att ta tag i och det fanns pengar till allt. Vid mitten av 1970-talet var moderningseringseran slut. Idéerna tog därmed också slut.

Men varför fortsatte S att dominera svensk politik ända fram till Göran Perssons fall 2006? Tja, ett starkt parti som är vant att kontrollera statsapparaten släpper det naturligtvis inte förrän det verkligen måste. Det råder ju ingen tvekan om att partiet ända fram till Perssons avgång var mycket regeringsdugligt. Den konkreta politken kanske inte var socialistisk alla gånger, men den genomdrevs med effektivitet. Det var också socialdemokraterna, först Ingvar Carlsson och sedan Göran Persson, som lyfte Sverige ur 1990-talskrisen. Vid den tiden fanns ingen stark allians. Och krishanteringsduon Reinfeldt & Borg var okänd.

Begreppet ”folkhemmet” är ett av de viktigaste som någon sin myntats i svensk politik. Per Albin Hansson uppfann det inte. Han snodde det av de konservativa, men gav det ett socialistiskt innehåll. Konkret handlade det om att bygga ut välfärdsstaten. Folkhemmet byggdes från grunden. Det var en imponerande era av förändring som satte sitt avtryck i enkla människors vardag. Många av de socialdemokrater som ledde denna utveckling kom själva från fattiga förhållanden. Med stolthet ledde de Sverige bort från fattigdom till om inte rikedom så i alla fall välmående och trygghet. Men nu är jobbet gjort. Fattigdomen finns inte där längre, i alla fall inte så som det var på Brantings, Hanssons och Erlanders tid. Måhända är därför det socialistiska projektet avslutat. Det var relevant förr, men inte nu.

______________________
Pingat på intressant.se.