Taggad: sveriges radio

Nej, debatten om Ryssland är inte ”polariserad”

Idag handlade Sveriges Radios program Konflikt om Ryssland och debatten om detta land i Sverige. Programmet är till största delen mycket välgjort, inte för att undertecknad medverkar, utan för det mycket bra reportaget av Johanna Melén, en av SR:s Rysslandskorrar. Däremot utgår programmet från en felaktig vinkel när det påstås att debatten om Ryssland i Sverige blivit ”polariserad”.

Den reporter som intervjuade mig när jag i måndags (5/9) talade om min bok på Stockholms stadbibliotek frågade mig varför debatten blivit polariserad. Jag svarade då att jag inte ansåg att den var det, men tyvärr kom just det svaret inte med i programmet. Mitt svar stred mot grundtesen för programmet och jag förstår att det därför inte passade in i dramaturgin, men jag håller fast vid att det inte finns någon polarisering och att den valda vinkeln för programmet därför är missvisande.

Det finns en debatt och den är känslosam i vissa avseenden. Så långt håller jag med programmakarna, men för att man ska kunna tala om ”polarisering” så måste det finnas en skala med två poler och människor som drar sig mot varsin pol. Ordet polarisering använder man för att beskriva debatter där människor sluter upp bakom två konkurrerande uppfattningar och där möjligheterna till samsyn mellan de två lägren är liten.

Så ser inte Rysslandsdebatten ut i Sverige. Jag nämnde för reportern att alla partier i riksdagen är eniga i sin syn på Rysslands folkrättsvidriga agerande avseende Ukraina. Alla partier står bakom EU:s sanktionspolitik. Alla fördömer ockupationen av Krim.

Bland utrikespolitiska experter på universiteten, Utrikespolititiska Institutet, Totalförsvarets forskningsinstitut m.m. finns inte heller någon som menar att Ryssland agerat försvarbart avseende kriget i Ukraina. Jag kan ha missat någon avvikande röst från denna sfär, men jag tror inte att jag har gjort det.

Mediernas Rysslandskorrespondenter är inte heller oeniga i sin rapportering om hur den ryska regimen är eller vad den gör i Ukraina. Rapporteringen är mycket samstämmig, vilket inte beror på att de beundrar och tar efter varandra, utan för att det finns en verklighet att rapportera om som ser ut på ett visst sätt. De svenska korrespondenterna rapporterar samma sak som BBC, Reuters, New York Times, Der Spiegel osv.

När i stort sett alla har ungefär samma bild av verkligheten kan man inte tala om polarisering.

Vad som finns i Sverige är dock några röster som av någon anledning inte tar intryck av den information som medier och Rysslandsexperter tillhandahåller och som därför har avvikande mening. I vissa fall handlar det om enskilda individer som en av Sveriges tidigare Moskvaambassadörer, Sven Hirdman (som alltså inte är den ende ambassadör Sverige har haft i Moskva) eller chefredaktören på magasinet Filter, Mattias Göransson. I andra fall handlar det om öar av personer som Aftonbladets kulturredaktion, den nybildade Svensk-ryska vänskapsföreningen eller Donbassföreningen. Vid sidan av dessa grupper finns också i oorganiserad form en stor grupp människor inom den så kallade högerpopulistiska gruppen. De utgör inget gemensamt åsiktskluster, ingen gemenskapskänsla finns dem emellan, men där är ändå tillsammans en grupp av Putinapologeter. Några av dem försvarar Putin. Andra försvarar inte men vill ”förstå” (dvs. ursäkta).

Putinapologeterna finns där och deltar friskt i debatten, men hur många är de? Drar de anhängar till sig? Nej, de gör ju inte det och kan därför inte sägas utgöra representanter för ett bredare åsiktssegment inom allmänheten.

Jag förstår att ett radioprogram måste ha ett dramaturgiskt upplägg. Ett enkelt sätt att rapportera om ett sahmällsproblem är att säga att det finns en debatt och att debatten har två sidor. Därefter ger man lika stort utrymme åt båda sidor. Men ibland blir denna enkla modell att skapa balans skev om det är så att man lyfter fram udda minoritetsuppfattningar och låter påskina att de har ett brett stöd hos allmänheten.

Hur skulle SR istället ha lagt upp programmet? Enklast hade varit att säga att det finns en utbredd konsensus i synen på Ryssland i Sverige och övriga västländer, men att det också finns avvikande meningar av olika slag. Då blir minoritetsuppfattningarna representerade i programmet men man slipper att felaktigt påstå att det finns en ”polarisering”.

Journalistikens kris fortsätter

Invandringspolitiken fortsätter att vara ett omöjligt projekt för många journalister att hantera sakligt. När det även drabbar SVT:s främsta nyhetsreportrar, några av dem som verkligen ska vara proffs, och flagranta misstag sker i direktsändning, undrar jag om det inte är dags för TV-bolaget att tillsätta en haverikommission. Hur kan det bli så fel?

Diskussionen om sexuella trakasserier i samband med musikfestivaler började med Köln-händelserna vid nyåret. Det kom fram att liknande systematiska trakasserier hade hänt i Sverige också på musikfestivalen We are Sthlm. Parallellt med detta har vi också haft många rapporter om sexuella ofredanden på badhus.

Uppmärksamheten har gjort att nyhetsjournalisterna varit mer uppmärksamma på de musikfestivaler som har hållits nu under första delen av sommaren. Bra rapporter finns att tillgå i lokalpressen.

Döm då om min förvåning när jag på Twitter får syn på detta:

Anna Hedenmo är en av SVT:s tyngsta politiska reportrar. Vad menar hon med att det inte finns bevis? Jag tittade därför på intervjun som Anders Holmberg gjorde med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

akessonisvt

Intervjun är direkt pinsam. Gång på gång frågar Holmberg Åkesson vad han har för belägg för att det skulle vara utländska män som ligger bakom trakasserierna. Jag förstår att Åkesson inte riktigt vet vad han ska svara för det är som om Holmberg nyss kommit tillbaks från en längre resa i yttre rymden.

Hur stor omfattningen är avseende trakasserierna på just musikfestivalerna vet jag inte. Men det är ju bevisat att de verkligen har förekommit och att de även skett på badhus. Någon brist på nyhetsrapportering finns inte.

Av någon anledning kom musikfestivalen ”Putte i parken” i Karlstad att hamna i fokus på grund av att polisen på sin hemsida skrev att det var ensamkommande barn som låg bakom ofredandena. Polisen skrev:

Det är med sorg polisen konstaterar att unga tjejers upplevelse av festivalen är att deras kroppar är allmän egendom som ett antal män tar sig rätten att tafsa på.Att få främmande händer på sin rumpa, sina bröst, att man sticker in händer innanför kläder och även kysser vederbörande är vad anmälningarna innefattar. Det här är ett helt oacceptabelt beteende och det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn.

Strax därefter ändrade myndigheten sin officiella formulering och tog bort kommentaren om ensamkommande barn på sin hemsida, men ansvarig chef, som antagligen varit den som ändrat den officiella informationen, hade dagen dessförinnan till Nya Wermlands-Tidningen sagt samma sak: ”Under fredagen kan jag bekräfta att det rörde sig om ensamkommande barn”.

Han nämnde också att detta var en ny situation för polisen att hantera: ”Det är en markant ökning av den här typen av brott”.

Måhända var det polisens förvirrade uttalanden om vad som hade hänt i Karlstad som fick Anders Holmberg och Anna Hedenmo att tro att inga rapporter om sexuella trakasserier var sanna. Holmberg hänvisar i sin intervju till musikfestivalen i Bråvalla, och att det i alla fall där inte kan bevisas ha förekommit trakasserier av utländska män, men vad hjälper det när det finns mycket annan rapportering att stödja sig på? T.ex. alla händelser med ofredanden på badhus eller det faktum att själva brottet som sådant är nytt. Det nya är att en grupp män omringar en kvinna och förgriper sig på henne. Att detta är nytt finns som sagt bekräftat.

Så här dålig journalistik kan vi inte leva med. Rädslan för att spela främlingsfientliga krafter i händerna fortsätter att blockera många reportar mentalt. Det leder till en osaklig rapportering och att förtroendet till etablerade medier försämras.

Jag har full förståelse för alla som inte vill att hela gruppen ensamkommande barn ska komma att förknippas med den här typen av brott, eftersom det ju rimligen endast är några av dem som är skyldiga. Men det är när problemen förtigs och rykten tillåts härja fritt som den värsta skuldbeläggningen utbryter. När Aktuellts reportar inte förmår ta tag i frågan på ett seriöst sätt bidrar de mer till ryktesspridningen än vad någon enstaka rasistisk gnällspik gör.

Som avslutning vill jag tipsa om programmet Medierna i P1 som uppmärksammade den diskussion som varit på Sveriges Radio. Det var reporten Jörgen Huitfeldt som skrev en kritisk kommentar om journalistiken omkring migrationsfrågor på sin Facebooksida. Stort bråk utbröt. Positivt med detta är att en tillnyktring är pågång. Huitfeldt är en av Sveriges Radios seniora medarbetare, programledare i Studio Ett. Negativt är emellertid att tillnyktringen inte kommit till SVT:s Aktuellt ännu.

Problemet är att frågan i sig är osaklig

Mats Svegfors, före detta VD för Sveriges Radio, skriver i DN att han tycker det var rätt att ställa frågan om judarna har ett ansvar för den framväxande antisemitismen i Sverige. Det skulle vara för att den är ”vanlig”. Men nej, så enkelt är det inte.

Problemet är att frågan är osaklig till sitt innehåll och en sådan fråga kan inte ställas hur som helst. Bland vetenskapsjournalister finns en diskussion om hur man ska göra med pseudovetenskap. Ska dessa frågor alls beröras? Låt säga att någon menar att ”chemtrails” finns – idén att det som är kondensstrimmor efter jetflygplan egentligen skulle vara besprutning av kemikalier för att påverka klimatet – ska han ges tid i radio för sina teorier?

Eller ta exemplet med elallergi. Den medicinska expertisen menar att denna sjukdom inte finns. Ändå finns det människor som hävdar att de verkligen blir sjuka av el. Är det rätt att behandla dessa två ståndpunkter lika?

Frågan om judarna har ansvar för den framväxande antisemitismen i Europa är av samma karaktär. Den bygger på en fördom, en urgammal myt som funnits i århundraden. Det ligger lika mycket sanning i den som idén om chemtrails och elallergi. Den frågan kan inte ställas hur som helst.

Däremot är det viktigt att fördomsfulla frågor behandlas om det är så att de är vanligt förekommande. Och så är det i det här fallet. Men då formulerar man sig inte på det sätt som Helena Groll gjorde, utan man markerar tydligt att frågan är annorlunda. Exempelvis säger man: ”I Europa har vi ett arv av antisemitism. Det gör att mytbildningar om judar florerar. En sådan mytbildning är att det skulle vara judarna själva som har ansvaret för antisemitismen. Har du stött på denna myt någon gång?”

På så vis kan även en osaklig frågeställning föras upp till diskussion. Skillnaden blir att man diskuterar frågan i sig och om den har fog för sig istället för att utgå ifrån att frågans premisser är rimliga.

Det är värt att lyssna på hur Helena Groll formulerar sig. Hon markerar inte att frågan är osaklig till sitt innehåll. Det är därför som det blir fel.

Addendum:

Mats Svegfors har två sakfel i sin artikel som också kan vara värda att peka på. Svegfors skriver:

Jag tycker att det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har. Så långt håller jag verkligen med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. Men det hindrar inte att tankefiguren finns och är alltför vanlig. Det är då inte orimligt att ta fram och demontera den. Orimligt är dock att börja dödskallemärka vissa frågor.

Som framgår av inspelningen kopplar inte Groll samman Israel med frågan om antisemitism, utan hon frågar om judar. Israel nämns inte.

Svegfors skriver också att Sveriges Radio har avlägsnat klippet från sitt arkiv. Inte heller det stämmer. Arkivet finns på Kungliga Biblioteket. Där är sändningen i sin helhet sparad. Den redigerade biten finns inte på SR:s hemsida, men det är alltså inte hemsidan som är arkivet.

________________________
Pingat på intressant.se.

”Den där bloggaren” svarar Kaplan

Hade jag vetat att Mehmet Kaplan (MP), vår nyutnämnde bostadsminister, skulle likna jihadister som reser från Sverige till Syrien vid frivilliga i finska vinterkriget, hade jag självklart satt mig längst fram vid ABF:s seminarium i Almedalen med en mikrofon. Då hade vi haft en inspelning. Nu kom det som en överraskning. Det enda jag kunde göra var att anteckna vad han sa.

Idag i P1-morgon fick Kaplan frågan vad han egentligen kan ha menat med att prata om Finlandsfrivilliga. I intervjun omnämns jag som ”den där bloggaren”. Kaplan påstår också att jag är den ende som missuppfattat vad han ”egentligen” skulle ha menat, och att han var tydlig i sitt budskap.

Ämnet om jihadism och Finlandsfrivilliga kommer vid 5.27 minuter i intervjun:

Ämnet för seminariet i Almedalen var islamofobi. Dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag var där och menade att det bland muslimer i Sverige finns människor som har rest som jihadister till Syrien och att detta är ett problem.

Mehmet Kaplan och Rashid Musa (från Sveriges unga muslimer) svarade att de visserligen var mycket bekymrade över detta, men de ”förklarade” också för publiken att dessa män egentligen inte var några extremister. Det var unga män som åkte dit men väl där var det inte osannolikt att de upptäckte att kriget i Syrien inte var något för dem och vände hem igen. ”De är inga självmordsbombare”, sa exempelvis Musa.

Det var i det sammanhanget, när Kaplan och Musa, skulle förklara vad det är för människor som åker som jihadister till Syrien som Kaplan nämnde frivilliga från Sverige som deltog i finska vinterkriget.

Ämnet för seminariet var som sagt islamofobi och jag uppfattade det som att Kaplan förde in liknelsen med Finlandsfrivilliga för att ge problemet rätt proportion.

I Sverige betraktas allmänt Finlandsfrivilliga som modiga hjältar som kämpade för Finlands sak. Detta vet Kaplan. Det är därför som jag menar att han bagatelliserat problemet med jihadister. Det finns ingen i Sverige som har något negativt att säga om de Finlandsfrivilliga. Genom att jämföra jihadisterna med dessa förminskar han problemet.

I intervjun i P1-morgon säger Kaplan att han vill ”problematisera” frågan. Ordvalet – problematisera – är typiskt för den som vill relativisera ett moraliskt problem. Vi har hört det förut och vi går inte på det.

Tips till den journalist som vill göra sin egen granskning av vad som hände: Intervjua Erik Ullenhag. Han var också där och hörde vad som sades.

Länkar till mina tidigare inlägg i frågan:

Miljöpartiet liknar jihadister vid frivilliga under finska vinterkriget

Kaplan medger att han jämfört jihadister med frivilliga i finska vinterkriget

Mindre intressant men ändå värt att känna till är att det finns en journalist därute som jobbar intensivt på att försöka baktala mig för att jag skrivit om detta, Linus Hugo på Göteborgs-Posten. Han har skickat ut ett mejl till en massa kolleger där han varnar för ”spindoktorn”. Jag citerar:

Hej flera skribenter,
Innan ni fortsätter sprida uppgifterna om Mehmet Kaplans Almedalen-uttalande vidare kan det var bra att veta detta:
Den enda person som hört Kaplans omtalade vinterkrigsuttalande i Almedalen, Stefan Olsson på tankesmedjan Frivärld, har inte kunnat leverera ett enda citat eller inspelning på vad Kaplan ska ha sagt. Han vet helt enkelt inte vad Kaplan egentligen sade.
Stefan har även i Hufvudstadsbladet, redan 3/7, medgett att Kaplan INTE gör jämförelsen mellan Syrien och Vinterkriget.

Stefan Olssons kommentar Ur HBL 3/7:

Fick du uppfattningen att han jämförde
Syrien med vinterkriget?
– Nej det var inte så att han i sitt anförande
sade att nu ska jag jämföra
de här två situationerna och jag anser
att de till fullo är varandra lika, så
sade han inte. Men varför ta upp denna
fråga? Jag förstår inte var jämförelsepunkten
ligger.

I samma tidning, finska Hufvudstadbladet (den enda tidning som uppfattade det som en nyhet under Almedalen), avfärdar också Kaplan Stefans Olssons tidigare påståenden:

Jämförde du situationen i Syrien
med vinterkriget?
– Nej, jag gjorde inte det och jag gör
inte det. Man ska inte jämföra dem.
Men det uppfattades som en jämförelse
och det är att beklaga om det
är någon blev upprörd.

I somras blev jag blev väldigt förbryllad över hur en diskussion kunde gå igång i sociala medier kring ett uttalande som INGEN kunde citera.
Det sprids fortfarande som en sanning av högerextremister, vilket inte är särskilt förvånande.
Men jag blir förvånad över att seriösa skribenter fortsätter sprida en persons, spindoktor Stefan Olssons, oerhört grunda påståenden, oavsett vad man tycker om Kaplan i övrigt.

Som jag skriver inledningsvis. Om jag ens hade kunnat ana att Mehmet Kaplan skulle likna jihadister vid Finlandsfrivilliga hade jag självklart spelat in allt. Men hur skulle jag kunna veta det? Som framgår av vad Kaplan själv säger idag i radio och som han bekräftat för Hufvudstadsbladet har dock den här liknelsen gjorts. Det vi träter om är hur det ska tolkas. Inte om fakta. Och det är det inte lätt för Linus Hugo att säga någonting om för han har ju inga källor alls för sina teser, och var inte heller på seminariet själv.

_____________________________________
Pingat på intressant.se.

Förstör ett tal och du får vara med i radio

Jag tror inte att jag är ensam om jag påstår att vänsteraktivister behandlas väl i media. Som bekant försökte Femenaktivisten Jenny Wenhammar sabotera Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen i torsdags. Att störa ett politiskt möte är ett demokratiskt övergrepp, och borde bemötas med iskall tystnad, men så blev det inte. Tvärtom.

När jag på väg hem från Almedalen under fredagen kollade nyhetsflödet på Twitter noterade jag att Sveriges Radio hade bjudit in Wenhammar till Studio Ett. Från inte mindre än fyra Twitterkonton gjorde man reklam för inslaget.

Aftonbladet tyckte också att Wenhammars försök att störa Reinfeldts tal var så intressant att de bjöd in henne till sitt nätsända debattprogram 20-minuter. ”Dagens snackis”, enligt programledaren.

Och så där höll det på under fredagen.

Journalister ska välja nyheter utifrån ”nyhetsvärde”, vilket är ett flyktigt begrepp. Jag håller med om att det hade varit rimligt att göra en intervju med Wenhammar. Allmänheten vill nog veta vem hon är och varför hon genomfört aktionen ifråga. Jag tror också att allmänheten vill veta varför hon tycker sig ha rätt att störa ett politisk möte.

Men när Sveriges Radio gör reklam för sin intervju på fyra Twitterkonton samtidigt, och Aftonbladet bjuder in Wenhammar som vore hon en seriös samhällsdebattör, hamnar saken i ett annat läge. Det vittnar om att redaktionerna antingen vill lyfta fram Wenhammar som en extra intressant person eller är lite småkorkade och inte förstår att de blir utnyttjade av en kampanjmakare.

Wenhammar kan dock inte vara annat än nöjd. Hennes aktion lyckades. Hon lyckades givetvis inte förstöra statsministerns tal. Men hon fick precis det hon ville. Hon fick gratisreklam i ledande nyhetskanaler.

___________________________
Pingat på intressant.se.