Räta linjens diktatur

Den kreative arkitekten Friedensreich Hundertwasser (se förra inlägget) skrev 1958 ett manifest som kallas Mögelbildningsmanifestet. Det var en protest mot den modernistiska arkitekturen. Han kallade linjalen för vår tids anafalbetism.

Das Lineal ist das Symptom der neuen Krankheit des Zerfalls. Wir leben in einem Chaos der geraden Linien, in einem Dschungel der geraden Linien.

Linjalen är ett symptom på sönderfallets nya sjukdom. Vi lever i ett kaos av räta linjer, i en djungel av räta linjer.

Sedan 60-talet är det praktiskt taget omöjligt att föreslå att större byggnader, så kallade märkesbyggnader, ska vara i någon annan stil än räta linjer samt att byggnadsmaterialet ska vara stål, glas och betong. 60-talsideologin är fast cementerad och ingen törs bryta mot den. Arkitekten Erika Wörman, en av de få dissidenter som ändå finns, menar att arkitektstudenter har kreativa idéer när de börjar sin utbildning, men mals ned av 60-talsideologin. Hon drar sig inte för att använda ordet förtryck.

Vi talar om en Räta linjens diktatur. Se själva på bilderna nedan.

60-talet. Hotell Clarion, Västerås.
00-talet. Malmö högskola.
10-talet? Förslag till ny administrationsbyggnad för Uppsala universitet.

Förslaget till ny byggnad för universitetsadministrationen vid Botaniska trädgården här i Uppsala är allt annat än nydanande. Tvärtom är det en produkt av en instiutionaliserad oförmåga att tänka kreativt. Om man på 2010-talet bygger ett hus som ser ut som om det ritades på 1960-talet kan man knappast säga att det är resultatet av den fria kreativiteten.

Så vad är då kreativ arkitektur? Det är att leka med former och färger. Det är att göra utsmycknader. Det är att låta den naturliga känslan för vad som är fint komma till uttryck. Det är inte att följa en ideologi som man har fått sig itutad på arkitektskolan.

Avslutas således med en bild som ger prov på just kreativitet, i bemärkelsen lekfullhet, i kombination med skönhet. Så här fint kan man bygga – om man vill…

Hus i Cabourg, Frankrike.

Slutet för Botaniska trädgården i Uppsala

Uppsala universitet och Akademiska hus vill bygga en stor betong-glas-stål-byggnad invid  Botaniska trädgåren. Barockträdgåren från 1700-talet ska överflygas av en byggnad i 1960-talsstil. Det är slutet för Botaniska.

Miljön omkring slottet, Carolina Rediviva och domkyrkan är inte bara unik för vår stad utan för vårt land. Det är det här som är Uppsala för många som besöker stan. Vi som bor här vet att den egentligen är större än så, men det är dessa byggnader som symboliserar vår stad.

1700-tal förvandlas till 1960-tal.

Respekten för kulutrarvet kräver därför att all nybyggnation bevarar harmonin i miljön så att man vet att man befinner sig i det klassiska Uppsala. En jättebyggnad i 1960-talsstil som uppförs för att rymma universitetsbyråkratin markerar dock något helt annat. Vad? Ja, det enda jag associerar till är Domushus, shoppinggallerior och parkeringshus.

Tyvärr verkar det dock som att universitetet och Akademiska hus redan har bestämt sig för vad man vill ha. Planerna är redan gjorda. Allt som krävs är att kommunen säger OK.

Därmed kan man anta att det finns ett stort tryck mot kommunen att säga ja till det här bygget. Än är dock loppet inte kört. Kommunen kan fortfarande säga nej.

Man undrar verkligen hur arkitekter tänker. För mig är det helt självklart att nya byggnader i det här området ska harmoniera med miljön för att bevara Botaniska trädgården som en barockträdgård. Men just så tycker inte universitetet:

Respekten för det kulturhistoriska har varit centralt i uppdraget till arkitekten och detta bevakas även av kommunen och länsstyrelsen. Det är samtidigt viktigt att inte förväxla respekt med underdånighet, målet måste vara att byggnaden berikar stadsmiljön.

Att bygga ett Domushus i en 1700-talsmiljö, är det respekt? Nej, det är en önskan om att inte låta nya byggnader harmoniera med gamla.

Ännu konstigare blir det när Akademiska hus ska förklara vad det är de vill göra:

Det gamla universitetshuset och Carolina Rediviva uttrycker båda respekten för det klassiska ”bildningsidealet”samtidigt som de representerar en tid då universitetsutbildning var förbehållen ett fåtal. Idag är universitetsbyggnader öppna för alla och utgör dessutom arenor för allehanda möten mellan människor som representerar olika vetenskapsområden, olika kulturer, näringsliv eller samhället. Byggnaderna blir därför inte mindre viktiga för utbildning och forskning, men kanske mer inbjudande mot samhället och mindre slutna i egna diskussioner.

Förvirrat är bara förnamnet. Varför kan man inte säga det man egentligen menar? “Vi vill bygga ett stort hus i 1960-talsstil för universitetets förvaltning. Vi gillar betong, glas och stål. Vi tycker att det är snyggt, precis på samma sätt som Domushusen också är snygga. Vi gillar sånt.” Så borde man säga men det kan man inte eftersom det låter så banalt.

Hur som helst, miljön omkring slottet och Botaniska trädgården kommer aldrig att bli sig lik om detta blir verklighet. Det bör därför inte bli av.