Avskräckning först

Någonting är seriöst fel med diskussionen om hur hemvändande jihadister ska behandlas. Med rätta är upprördheten stor när det framgår av Stockholms stads strategi att man tänker hjälpa dem med bostäder och jobb. Jag är inte expert på detta ämne, men jag övertygas inte av det som sägs vara expertkunskap.

Jag har tagit del av materialet på hemsidan för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (Mona Sahlin). Här finns vägledning för hur man ska arbeta med antiradikalisering. Huvudtanken i allt är god och förmodligen riktig. Med sociala insatser kan man fånga upp dem som är i riskzonen och hindra dem från att bli extremister. Och det är här vägledning till studier, arbete och hjälp med bostad kommer in i bilden. Förebilden för denna metod är Århusmodellen. Århus kommun har arbetat med antiradikalisering sedan 2007.

Men det finns i alla fall tre uppenbara problem som jag inte tror att ens Århus har löst.

Det första är att Århusmodellen och det material som nationella samordnaren tillhandahåller på sin hemsida är inriktat på förebyggande arbete och inte rehabilitering av hemvändande jihadister. Jag vet väldigt lite om hur man rehabiliterar brottslingar i allmänhet och metoderna för detta kan kanske vara desamma som man använder för att förebygga brottslighet. Och då kanske jobb och bostad är den rätta medicinen, men…

Ett andra problem är att Århusmodellen saknar en koppling till en politik byggd på “allmänprevention”, det vill säga avskräckning från att begå brott. Vid vanlig brottsbekämpning är allmänpreventionen helt avgörande för att skapa ordning i samhället. Det är allmänpreventionen som håller borta anarkin i samhället och det görs genom att samhället avskräcker sina medborgare från att begå brott vilket man gör genom att hota med straff.

Tillsammans skapar allmänprevention och sociala insatser ett system med piska och morot, men Århusmodellen bygger bara på morötter. Danmark har inte heller någon lagstiftning mot jihadistresor.

Och vad händer om man bara har ett system som erbjuder morötter? Avskräckningen uteblir. Det blir ett system som mer eller mindre belönar brottslingar. Tänk efter, hur ser kalkylen ut för en jihadist? Vad får han ut av att åka till Syrien jämfört med vad han får betala? Plus: han får göra jihad (kriga med IS). Minus: ingenting, eftersom svenska staten inte kommer att straffa honom utan istället kommer att hjälpa honom med psykoterapi, jobb och bostad.

Det är huvudlöst att ha en strategi som bara bygger på morötter. Jag vet att Stockholms stad inte ansvarar för lagstiftningen, men regering och riksdag gör det och de borde ha lagstiftat för länge sedan.

Det sägs att Århusmodellen fungerar, men är det verkligen sant? Washington Post har skrivit om Århus och intervjuat en av hemvändarna. Han berättar att han visserligen är “ofarlig” för sin omgivning, men också känd och hyllad hemmavid bland dem som ser honom som en hjälte.

thepost

Det finns också ett tredje problem med Århusmodellen (och därmed med Mona Sahlin-linjen) och det är den bristande förståelsen för motiven bakom jihadisternas vilja att åka till Syrien. Perspektivet i nationella samordnarens texter är kriminologens. På frågan om varför någon blir jihadist ges en mängd förklaringar där alla har det gemensamt att de är saker som jihadisten själv inte är ansvarig för: “ekonomisk orättvisa, arbetslöshet, utanförskap, bostadsbrist, miljöförstöring, korruption, ökad mångfald, diskriminering, maktmissbruk, segregation, invandring, polisvåld, väpnade konflikter runt om i världen” eller “kontakt med eller del av gäng/subkultur/nätverk on- och offline som tycker att våld är legitimt som medel mot upplevda hot eller orättvis behandling”.

De subjektiva faktorerna beskrivs likadant: “Exempel på händelser som skapar någon form av kris eller trauma på det individuella planet: En ekonomisk kris, som att bli av med jobbet eller uppleva det omöjligt att ta sig ur en socialt svår situation. En politisk kris, som att uppleva sig marginaliserad, utsatt för diskriminering eller korruption. En personlig kris, som att uppleva en familjetragedi eller att bli utsatt för brott.”

samordnaren

Nationella samordnaren menar på så vis att det inte är idéerna i sig som är drivkraften bakom jihadismen, alltså inte det som individen själv med sitt förstånd har kontroll över. Istället är det någon omständighet han inte kan påverka som har gjort att han har blivit jihadist.

Detta skulle jag säga är ett mycket kontroversiellt påstående och som jag inte alls uppfattar stämma med forskningen omkring jihadism. Fenomenet med att radikala muslimska män åker till konfliktzoner för att göra jihad är inte nytt utan har funnits i decennier. Det som har hänt med Syrien är att problemet har vuxit till en helt ny nivå.

Det är idéerna om att jihadism är något gott som främst förklarar varför så många som 300 personer har åkt från Sverige för att strida med Islamiska staten. Jihadismen är en ideologi som många uppfattar som tilltalande, och den finns över hela världen och inte bara i svenska miljonprogramsområden.

Det kan vara svårt att förstå hur någon frivilligt vill åka ned till Syrien för att slåss för en organisation som är lika vidrig som de tyska nazisterna. Men tänk då att de tyska nazisterna inte bara var en liten sekt utan ett stort nationellt parti som lyckades övertyga ett folk att de skulle starta ett världskrig och dessutom utrota alla judar. Det tragiska är att fullt rationella människor, utbildade och som kommer från goda hemförhållanden, kan välja att tro på vansinniga idéer.

Så vad ska vi göra? Det som behövs är en kraftfull politik för avskräckning som gör att de som nu umgås med planer på att vilja åka till Syrien och slåss på Islamiska statens sida tvingas välja sida, att de förstår att om de väljer kriget så väljer de bort demokratiska Sverige. Det sociala priset för att åka till Syrien idag är ingenting. Det måste höjas tusenfallt. Först därefter kan man börja prata om vilka sociala insatser som kan vara lämpliga.

___________________________
Pingat på intressant.se.

Det finns anledning till oro – Sverige stoppar inte jihadister

Sverige är ett av de länder i Europa som i förhållande till sin befolkningsmängd har flest jihadister i Syrien. Det är sällan jag säger att jag är oroad eftersom Sverige är ett välordnat land som brukar kunna sortera ut sina problem. Men det gör jag nu. Läget är allvarligt och kräver handling.

Det vi vet är att Säpo säger att det finns 130 bekräftade fall, men siffran kan vara 300. Säpo har också sagt att det åtminstone finns 80 personer som är tillbaka och som har möjlighet och förmåga att utföra terrorattentat i Sverige.

Amerikanska uppgifter säger att IS har haft omkring 20 000 utländska jihadister i tjänst sedan 2011, vilket är den största siffran någonsin när det gäller tillresta jihadister. Omkring 3 000 har kommit från väst.

Därför finns det verkligen anledning till oro när man läser hur långsamt Sverige reagerar. Här är en lista med exempel. Den bygger på färska nyheter.

Migrationsverket ger tillfälligt uppehållstillstånd för terrormisstänkta. Verket säger att den inte kan göra annat med gällande lagstiftning.

Buzzfeed rapporterar om att jihadistgrupper i Syrien smugglar jihadister till Europa som ett sätt att skydda dem. De är säkra där.

Gränspolisen är i bråk med Migrationsverket eftersom verket låter personer som är förhindrade att resa in till Sverige på grund av Schengenavtalet ändå göra det som asylsökande.

Åklagarmyndigheten berättar att den har fått in anmälningar om folkrättsbrott men saknar resurser för att utreda dem.

Uppdrag granskning berättar om jihadister som kommer hem till Sverige och vilar upp sig. En brittisk expert säger att det är “breath taking” att Sverige inte har någon lagstiftning på plats ännu, och kallar Sverige en garrisonstad för jihadister.

Sammantaget får man intrycket att det är riskfritt för jihadister att gömma sig i Sverige. Migrationsverket är överbelastat och kan inte kontrollera om asylsökande är misstänkta för brott eller inte. Den som säger att han söker asyl skrivs in oavsett om han talar sanning eller inte. (Utredningstiderna är förnärvarande mycket långa.)

Därtill har det även rapporterats att hemvändande jihadister får praktikjobb av sin kommun i hopp om att de inte ska gå tillbaka till kriget.

Nu senast kan vi också läsa att “Sverige har varit ‘behjälpligt med att plocka hem’ ett antal individer från Syrien, säger inrikesminister Anders Ygeman till TT“. Det är högst oklart vad detta innebär mer konkret, men det verkar som att Sverige hjälpt jihadister att komma hem igen.

(Uppdatering 28/2). Missa inte heller Sakine Madons lägesbeskrivning av hur det ser ut i vissa bostadsområden i Sverige där kristna inte har tordats ha kristet julpynt synligt och där kurder inte kunnat ha Peshmerga-tröjor.

Varför denna brist på ledarskap? Jag har svårt att förstå det. I veckan påbörjade Norge en rättegång mot tre jihadister. Den första i sitt slag. Norge har redan skaffat sig en lagstiftning. I veckan stoppade fransk polis sex jihadister på flygplatsen genom att ta ifrån dem deras pass.

Ansvaret för att stoppa radikaliseringen ligger hos kultuministern, som om det här vore en kulturfråga, medan ansvaret för polisens arbete med att stoppa jihadisterna ligger hos inrikesministern. Två departement och två ministrar ska samsas om samma fråga.

Det här duger inte. Verkligen inte. Regeringen måste visa ett mycket kraftigare ledarskap i frågan. Handling behövs omedelbart. Och var är oppositionen? Varför är det endast KDU:s ordförande Sara Skyttedal som varit ute och krävt något? Det ingick inte i decemberöverenskommelsen att man skulle lägga sig platt i alla frågor.

Islamiska staten är mer än bara en terrororganisation. Den är en helvetesmaskin. Dess ideologi är lika sjuk som nazismen och dess anhängare lika galna. Just nu bidrar inte Sverige till att stoppa detta vansinne.

____________________

Pingat på intressant.se.

Hemvändande jihadister ska inte ges jobb

Debatten om hur jihadister ska behandlas är rörig. Den underlättas inte heller av att regeringens samordnare Mona Sahlin blandar ihop förebyggande insatser med insatser som ska sättas in mot dem som redan varit i Syrien.

Igår lyssnade jag på en kaotisk debatt i Studio Ett mellan Devin Rexvid och Mona Sahlin. Jag delar Rexvids upprördhet angående det som hittills kommit fram. Örebro kommun har givit praktikjobb till att antal hemvändande jihadister i hopp om att det ska rehabilitera dem till samhället.

Därtill har man talat om att jihadisterna behöver terapi för att bearbeta skräckupplevelser från kriget. Den som inte förstår hur anstötligt detta är kan fundera på hur vi skulle ha hanterat hemvändande svenskar som deltagit i nazisternas folkmord på judar. Skulle vi ha hjälpt före detta SS-soldater med praktikjobb?

Men måste man inte arbeta förebyggande? Det var så Sahlin försvarade sig i radiodebatten. Jo, men det är en avgörande skillnad att arbeta förebyggande gentemot dem som kanske överväger att åka till Syrien och att arbeta med dem som kommer tillbaka därifrån. Den första gruppen skulle kunna räddas med att man hjälper dem med att reda upp sina liv. Männen i den gruppen har ännu inte begått någon moraliskt skändlig handling. Återvändarna är dock avskum.

Jag förstår att återvändarna också måste tas om hand på något sätt, men säger verkligen expertisen att praktikjobb är lösningen på problemet? Jag är inte övertygad om detta. Jag tittade på hur den brittiska anti-radikaliseringsstrategin ser ut. Där talar man om “activities focused on employment”, men den grupp strategin inriktar sig mot är de som befinner sig i riskzonen. Den handlar inte om hemvändarna.

Problemet med hemvändarna är nytt och det är inte givet att de program som tagits fram i länder som Storbritannien eller Danmark löser problemet med dem. Jag har sökt lite på nätet och jag kan inte se att det finns en etablerad konsensus om vad som bör göras. Se källor nedan.

Inte heller jag kan peka ut någon bra lösning men tre saker vill jag ändå lyfta fram som centrala som måste beaktas:

För det första är det en moraliskt klandervärd handling att åka som jihadist till Syrien. Den måste åtföljas av ett straff. Det får absolut inte framstå som att svenska myndigheter har överseende med detta.

För det andra, svenska sociala myndigheter har en övertro på att om man bara ger stökiga killar ett jobb så kommer de att sluta vara stökiga. Jag litar inte på svenska myndigheter på denna punkt. Dumsnällheten har visat sig destruktiv förr.

För det tredje, det är skandalöst dåligt av svenska staten att inte redan har en plan för hur bekämpande av radikalisering ska gå till. Storbritannien har förvisso inte heller någon klar plan för hur man ska hantera återvändarna, men man har i alla fall haft en plan för förebyggande arbete i ett par år redan. Sverige har inte haft någonting på plats. Nu är vi ett av det länder i Europa som har flest jihadister i Syrien i förhållande till vår befolkningsmängd.

Problemet vi står inför är nytt. Därför går det inte att säga att det redan finns expertkunskaper som bara behöver implementeras. Jag uppfattar att även experterna är något yrvakna. Därför har jag full förståelse för alla som nu är upprörda över svenska myndigheters agerande hittills.

Lästips:

No place like home: What to do when jihadists return

How Should Governments Deal With Returning Jihadists?

Islamic State: Britain ‘unable to cope’ with returning jihadists

ICSR Insight – Offering Foreign Fighters in Syria and Iraq a Way Out

Countering Radicalization in Europe

________________________
Pingat på intressant.se.