Låt oss äntligen återinföra skilda valdagar

Efter att ha kämpat mig igenom ännu en valrörelse har jag blivit än mer övertygad om att Sverige måste återgå till att ha skilda valdagar för riksdagen och för kommun och region. Riksdagen bör ha en egen dag och kommunen och regionen en egen. Som det är nu dominerar valet till riksdagen allt och väljarna ges inte en chans att göra ett välinformerat val till de lokala församlingarna.

Låt mig ge ett exempel. Jag själv deltog i kampanjen för Moderaternas räkning och när man knackar på hos folk får man höra om vad de verkligen bryr sig om. En sådan sak är NPF-barnen i skolan. Det är påfallande många föräldrar och lärare som kan berätta om hur denna grupp inte får de resurser de behöver för att kunna gå i skolan. Ansvaret för barn med neuropsykiatriska diagnoser eller andra svårigheter är kommunens och det är en ren resursfråga. Hur undervisning för dessa barn bör ges vet specialisterna. Det kan vara extra resurser i den vanliga skolan eller att barnen får gå i en skola anpassad för deras behov.

Ingenstans hörde jag dock någon politiker tala om denna grupp. Ännu mindre har jag sett eller hört journalister ställa tuffa frågor till kommunpolitikerna om varför dessa barn inte får den hjälp de har rätt till.

När valrörelsen går mot sitt slut och debatten hårdnar, vilket den måste göra för att väljarna ska veta vad de röstar på, försvinner de kommunala frågorna helt. Allt handlar då om maktkampen i riksdagen.

Det här är ett problem, för den största delen av skatten går ju till kommunen och regionen. Det är kommunen och regionen som ansvarar för kärnan i välfärdsstaten: vård, skola och omsorg. Det är inte riksdagen. I alla valrörelser lovar de nationella politikerna mer pengar till välfärden och går ut med besked om ”satsningar”. ”Vi satsar en miljard extra på skolan!” säger de stolt. Men hur långt tror ni en miljard kronor räcker om man slår ut det på alla elever i hela landet?

Varför har då Sverige en och samma valdag för alla val? Vi hade inte det längre tillbaka. Före 1970 hade vi riksdagsval vartannat år och kommunalval vartannat. Vi hade då också ett tvåkammarsystem där första kammaren valdes av landstingen. De som reformerade författningen tyckte att det var synd att detta direkta samband mellan den nationella och den lokala nivån försvann.

Därför ville man ha gemensam valdag. Dock tyckte man att ha val bara vart fjärde år var för sällan. Lösningen blev att ha gemensam valdag med treåriga mandatperioder. Ni kanske minns att vi under åren 1970–1994 hade val vart tredje år. Att Sverige övergick till fyraåriga mandatperioder var för att det var svårt att föra en stabil ekonomisk politik med korta mandatperioder. Regeringarna som valdes hann aldrig börja styra innan det var dags för val igen. Att vidta impopulära men nödvändiga beslut för ekonomins skull vågade ingen göra. När 1990-talets finansiella kris kom enades partierna i riksdagen om att förlänga mandatperioderna för att möjliggöra en bättre styrning.

Det var alltså aldrig meningen att vi skulle ha gemensam valdag med ett så stort mellanrum som fyra år. Det bara blev så.

Rimligt är därför att vi nu stannar upp och tänker efter hur vi vill att den lokala demokratin ska vara utformad. Hur vill vi att debatten om välfärden ska se ut? Vill vi ha en ordentlig välfärdsdebatt, där de som verkligen är ansvariga för detta – kommun- och regionpolitikerna – ställs till svars? Eller tycker vi att det är OK att de kan huka sig i skydd av den stora kampen om regeringsmakten?