Modernismens miljonprogram blev ett fiasko

Jag tror att det finns tre boendemiljöer som folk vill ha: villor, radhus och lägenheter i tät klassisk kvartersstad. Jag tror så därför att det är alltid här priserna på bostadsmarknaden är högst. Marknaden ljuger inte.

Stockholm är som vanligt värst när det gället priser. För en 3:a på Norrmalm får man idag betala 10–12 miljoner kronor. En villa i en Stockholmsförort som exempelvis i Sollentuna kostar 8–9 miljoner om man vill ha ett vanligt en och halvplanshus.

I Norrköping är priserna lägre men fortfarande höga. En 3:a i centrala staden kostar 2–3 miljoner kronor. En villa strax utanför kostar omkring 2–4 miljoner kronor.

Det här är bara några exempel men det ser likadant ut i hela landet. Lägenheter i klassisk kvartersstad och villor är de mest eftertraktade boendena. På tredje plats kommer radhus som är ett slags variant på villa, men i litet format där man får känslan av att äga sitt eget hus men slipper arbetet med stor trädgård.

Ändå prioriteras inte detta av kommuner och byggherrar. Nya radhus byggs, men allt för få villor. Klassisk kvartersstad byggs inte alls.

Varför är det så? Det finns faktiskt en förklaring. Den är att allt bostadsbyggande i Sverige sedan 1930-talet har formats efter den ideologi som kallas modernismen.

Modernismen var en rörelse som uppstod på tidigt 1900-tal. Typisk för den är de avskalade husen. Lådorna. Men den är inte bara en stil utan just en ideologi. Modernismen ville inte bara introducera en ny smak utan ville omdana samhället i stort.

I Sverige tog modernismen snabbt över allt, och vävdes samman med Socialdemokraternas ambitiösa program att bygga ut staten. Projektet kröntes med miljonprogrammet på slutet av 1960- och 1970-talen.

Alla de stora bostadsområdena som tillkom då gjordes i enlighet med den modernistiska ideologin. Arkitekterna var övertygade att all äldre arkitektur var efterbliven, omodern, dysfunktionell och till och med ohälsosam.

Miljonprogrammet blev ett fiasko. Drömsamhället i de stora minutiöst planerade samhällen uppstod aldrig. Redan från början framstod de som oattraktiva. Redan från början fick just dessa områden också sociala problem.

Trots detta vandrar allt svenskt bostadsbyggande vidare på samma stig. Nya bostadsområden som kommer till är estetiskt sett mycket mer aptitliga än de som kom till på 1960-och 1970-talen, men fortfarande vägrar man bygga klassisk kvartersstad.

Östermalm i Stockholm och andra liknande omtyckta områden skapades med Paris som förebild. Paris genomgick under 1800-talet en omfattande stadsförnyelse under arkitekten Georges-Eugène Haussmanns ledning. Han var lika brutal i sin framfart som Sverige var när vi skövlade innerstäderna men skillnaden var att han visste vad han gjorde.

Stora delar av Paris består därför av 1800-talsbyggnader i slutna kvarter, precis så som många faktiskt vill ha det. Paris anses därför också vara en av världens vackraste städer.

Men för den modernistiske samhällsplaneraren spelar detta ingen roll. All gammal arkitektur är per definition efterbliven och människors längtan att få bo mitt i stan i ett hus med butiker och restauranger i bottenvåningen ignoreras.