Alternativa platser för Uppsala universitets förvaltningsbyggnad

I veckan som gick kom nyheten att länsstyrelsen underkänner Uppsala universitets planer på att bygga en ny förvaltningsbyggnad invid Botaniska trädgården. Problemet är inte att det byggs på den aktuella platsen utan att det hus universitetet vill ha är på tok för stort. ”Den nya byggnaden riskerar genom sin monumentala karaktär och placering att dominera över viktiga delar av riksintresset, mer än att samspela med dessa”, skriver länsstyrelsen.

Samtidigt har dock Uppsala universitet tydligt förklarat att man vill ha en ”märkesbyggnad”, ett rejält hus. Det ska vara högt, stort och i 60-talsstil (dvs. modernistisk stil). Det ska rymma hela universitetets centrala förvaltning och ha plats för tillväxt. När det nu står klart att den föreslagna platsen invid Botaniska trädgården inte lämpar sig för ett så stort hus är det rimligt att fråga sig om det finns en annan plats för universitetet att bygga på.

Som väl är finns det tomter kvar att bygga på längs med Dag Hammarskjölds väg, bara ett stenkast bort ifrån den föreslagna platsen. Här är finns det redan ett antal 60-talsbyggnader på plats. En märkesbyggnad i modernistisk stil passar mycket bra in i miljön.

Det finns gott om plats, men här är i alla fall två förslag. Av kartbilden och fotografierna framgår att det rör sig om markområden som idag inte används till någonting.

Det kan invändas att ingen av dessa tomter ligger lika centralt som tomten invid Botaniska trädgården. Men då tror jag att man tänker fel. Universitet har medvetet expanderat längs med Dag Hammarskjölds väg. En stor del av universitetets verksamhet bedrivs i just dessa kvarter. Här ligger BMC, Ångströmlaboratoriet, Rudbecklaboratoriet, Uppsala Science Park och Akademiska sjukhuset.

Sverigedemokraterna tjänar på försvarsfrågan – Moderaterna agerar förvirrat

Är Moderaterna på väg att tappa försvarspolitiken? Moderaterna är av tradition det försvarsvänliga partiet. Vårens långa debatt där snart sagt samtliga centrala företrädare för M pratat i nattmössan riskerar att skada partiet. Väljarna är osäkra och hur märkligt det än kan tyckas ser det ut som att det är SD som vinner på röran.

Frivärld har genom United Minds tagit fram siffror på opinionen i försvarsfrågan.Omkring en tredjedel av väljarna anger att försvarsfrågan är viktig för deras partival inför nästa års riksdagsval. Samtidigt visar siffrorna att det också råder stor villrådighet. Två tredjedelar av väljarna kan inte ange vilket parti de anser har den bästa försvarspolitiken.

Moderaterna har alltjämt en stark ställning bland dem som anser att försvarsfrågan är viktig. Inom denna grupp anser 33 procent att M har den bästa försvarspolitiken. Som andra parti kommer Socialdemokraterna med 26 procent.

Den stora överraskningen är dock Sverigedemokraterna som kommer in på tredje plats. 12 procent av de väljare som anser att försvarsfrågan är viktig anger SD:s politik som den bästa.

Att ingen egentligen vet vad partierna har för försvarspolitik men att SD ändå tjänar på detta visar att något är snett. Det visar att det saknas ledarskap . Inget parti bryr sig om att berätta för väljarna vilka de centrala frågeställningarna är och hur man ska ta sig an dem.

Särskilt besvärande är detta givetvis för Moderaterna som sitter på alla tre ministerposter med ansvar för försvarspolitiken: försvarsministern, utrikesministern och statsministern. Därtill har man vice ordförandeskapet i försvarsutskottet, ordförandeposten i utrikesutskottet och ordförandeposten i försvarsberedningen. Partiet har alltså ingen brist på plattformar ifrån vilka man kan bedriva försvarspolitisk upplysning om man vill.

Ändå är det inte vad som sker? En av de viktigare frågorna under våren har varit hur Sverige ska förhålla sig till det faktum att Ryssland rustar upp. Det samlade budskapet från de moderata ministrarna har varit ”Ingen fara”. Ryssland rustar men ”från en låg nivå”.

Det är alldeles sant att Ryssland inte har en förmåga eller vilja att idag attackera svenskt territorium. Men den som bara fokuserar på försvaret av svensk mark är blind på ena ögat.

Det finns en realpolitisk spänning i Nordeuropa. Den handlar inte om svenskt territorium utan om baltiskt. Sverige är en del i ett shackspel mellan NATO och Ryssland. Idag finns en utmärkt beskrivning av spelbrädet i Svenska Dagbladet. Men de moderata företrädarna har inte kommenterat denna situation med ett enda ord. Det är som om man låtsas att problemet inte finns.

______________

Pingat på intressant.se.

Ingen beredskap på natten (sant)

En vecka har 168 timmar. Av dessa har Sverige sina jaktflyg beredda 60 timmar. Dagtid. Så ser incidentberedskapen ut.

Man tar sig för pannan. Så här illa trodde jag faktiskt inte att det var. Jag trodde i min naivitet att det var såsom det står på Försvarsmaktens hemsida: ”Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum”.

Men så är det alltså inte. Större delen av tiden finns det ingen beredskap alls, och när den finns så är det på dagtid.

Hur förklarar man det? Ja, man kan ju alltid säga som Cecilia Widegren (M), ordförande i försvarsutskottet: ”Sverige har en incidentberedskap 24/7, men den är fördelad på många olika redskap”.

Olika redskap? Antar att det är radarbevakning hon menar. Men poängen med incidentberedskap är att möta upp rent fysiskt. Inte bara att följa vad som händer på en skärm. Man kan inte ersätta flyg med radar. Man kan inte ersätta en polis med en övervakningskamera heller.

Idag fick vi också lära oss att försvarsutskottet inte inhämtat full kunskap om incidentberedskapen på 11 år.

Expressen menar därtill i en artikel att den grupp med tre M-statssekreterare som tidigare kanske eller kanske inte tillsatts med uppgift att hitta besparingar i försvarsbudgeten, trots allt har tillsatts i smyg.

Nu önskar man att ridån skulle gå ned. Men något säger mig att det kommer ännu en akt i denna tragedi.

I väntan på ännu fler pinsamheter från riksdag och regering kan man med fördel läsa Wiseman’s Wisdoms om vad som kan ligga bakom den uppenbara oviljan att hålla beredskapen uppe:

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om.

____________________
Pingat på intressant.se.

Har vi rätt personer i försvarsutskottet?

– Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist, till Svenska Dagbladet om nyheten att försvarsmakten inte har incidentberedskap dygnet runt, året runt.

Kent Harrskog, f.d. flygvapenchef säger till TT:

– Det är märkligt om de är överraskade, det är ju de själva som bestämt att vi ska ha fyra divisioner. Riksrevisionsverket konstaterade i fjol att två av dem har för lite personal för att kunna användas. Ska man ha två plan i beredskap dygnet runt, året runt, så räcker inte resurserna.

Vad är det egentligen för politiker vi har i försvarsutskottet? Det här är inte första gången ledamöterna tycker sig vara tagna på sängen. Det var likadant när det visade sig att svenska trupper hade varit indragna i alltmer intensiva eldstrider i Afghanistan (SvD). Visserligen var försvarsmakten mycket sparsam med information om vad som faktiskt hade hänt men ingen i Försvarsutskottet hade alls begärt några rapporter på flera månader.

Så här dåligt får det inte vara. Det är inte mycket ledamöterna i Försvarsutskottet kan göra för att styra över försvarsmakten. Det är regeringen som styr. Riksdagsledamotens uppgift är istället att hålla ett vakande öga på vad regeringen och försvarsmakten gör. Det är att vara informerad om sakernas tillstånd som är själva uppgiften för ledamöterna.

Jag tycker att det därtill är extra viktigt just när det gäller de utskott som övervakar statens våldsanvändning och där mycket måste ske under sekretess. Allmänheten är också en viktig granskare av staten, men just när det gäller de hemliga delarna måste vi använda oss av ombud. Det är riksdagsledamöterna som ska vara dessa ombud. Har vi rätt ombud? Tveksamt.

_______________
Pingat på intressant.se.

Så tolkar jag Mustafas med fleras rapport: En utförligare redogörelse

Tanvir Mansur har i en kommentar på mitt förra inlägg samt på sin egen blogg kommenterat mina frågor till Omar Mustafa, med anledning av den rapport Mustafa har undertecknat. Se förra inlägget.

Mansur menar att jag läst dåligt och att svaren finns i rapporten. Därtill skulle jag medvetet ha låtit bli att citera ur rapporten för att försvåra för läsaren att kontrollera vad jag hänvisar till.

Det sista påståendet saknar självfallet grund. Jag följer normal akademisk standard. Sidhänvisningar är fullt tillräckligt.

På en punkt träffar Mansurs kritik rätt och det är att jag är onödigt kritisk mot användningen av ordet apartheid i en rubrik. Den delen borde utgå.

I övrigt tycker jag mig ha gjort en helt korrekt tolkning av innehållet i rapporten. Jag drar inga långtgående slutsatser. Att skriva en kontrareplik på allt Mansur skriver om finner jag ingen mening med utan jag koncentrerar mig här på en central punkt för att visa att jag inte hittar på.

Jag menar att rapporten, och därmed Omar Mustafa som står bakom den, slätar över de problem med hedersvåld som finns i Sverige.

På s. 35 i rapporten skriver man om de etablerade partierna:

Unfortunately the established parties have not reacted to this [SD:s intåg i riksdagen] by clearly positioning themselves away from such policies but rather they are exploiting the same questionable sentiments as the Sweden Democrats by putting forward their own Islamophobic populist proposals.

Riksdagen har alltså, åtminstone sedan 2010, valt att föra en islamofobisk populistisk politik. Den politik man för är symbolisk menar rapporten, eftersom man har lagt mycket pengar på olika initiativ med tveksam nytta.

Vad består denna populistiska, islamofobiska och till stora delar meningslösa politik av? Rapportförfattarna skriver (s. 35):

 The recurring themes for these political initiatives are honour culture and so called radicalisation ; both phenomenon that due to a dominant media narrative and political discourse are linked to Islam in the popular imagination.

Svenska statens politik med avseende på hederskulturer är alltså det som rapportförfattarna kallar populistisk, islamofobisk politik med tveksam nytta.

Har då rapportförfattarna något stöd för sin uppfattning att denna politik är meningslös (s. 36):

Already in 2008 the Umeå Centre for Evaluation Research evaluated the government’s programmes dealing with honour-related violence. The overall conclusion was that the programme had contributed to the legitimating of honour-related violence as a social problem and the introduction of a new policy area with a joint responsibility for the state, local government and NGOs. But that is something of a self fulfilling prophecy when the government, as in this case, allocates SEK 200 million to an end. The evaluation then goes on to say that although honour-related violence has been given more attention there is no general understanding of the phenomenon, nor which relevant and effective measures should be undertaken. Also, it was uncertain if the more than 400 financed local projects had had any effects on attitudes that maintain norms that accept honour-related violence. Nevertheless, the government continues to pour money into the programme.

Rapportförfattarna menar därmed att det är bevisat att svenska statens politik för att förhindra hedersrelaterat våld är utan nytta. Istället häller staten ned pengar i ett program av islamofobiska och populistiska skäl.

Baserat på detta skrev jag denna fråga i mitt förra inlägg:

– Varför anser du att svenska statens arbete mot hedersrelaterat våld är meningslöst (s. 36)? Tycker du inte att statens kraftiga satsning på att komma tillrätta med detta problem varit en riktig satsning?

Denna fråga är visserligen redan besvarad, men jag tycker att den kan ställas igen för att vi ska kunna få ett mer utförligt svar. Jag har nämligen ytterst svårt för att tro att statens instatser för att minska hedersvåld skulle vara totalt meningslösa.

Som framgår av den källa som rapportförfattarna lyfter fram har resultaten av politiken inte varit överväldigande positiva. Men ska vi av detta dra slutsatsen att politiken är meningslös? (Och därför huvudsakligen motiverad av islamofobi och populistism.)

Enligt rapportförfattarna är det så. Politiken är meningslös och ska därför läggas ned. Staten ska inte ägna sig åt att försöka bekämpa hedersvåld.

Jag menar dock att man inte alls kan döma ut en politik bara på grund av att den inte har givit de resultat man hoppats på så länge problemet finns kvar. För det gör det ju. Hedersvåldet är ett reellt existerande faktum. Alltså är det meningsfullt att bedriva en politik som bekämpar detta.

Jag kan dock inte se att rapportförfattarna, och därmed just Omar Mustafa, vill bedriva någon politik alls för bekämpande av hedersvåld. I så fall hade man ju kunnat skriva det i rapporten. Man hade kunnat skriva något i stil med: ”Vi noterar att den politik som staten hittills bedrivit inte har givit någon effekt, men vi vet att problemet existerar, och vi önskar därför att staten skyndsamt tillsätter en ny utredning för att ta fram nya och bättre åtgärder”.

Men det är inte så rapportförfattarna resonerar, utan man konstaterar som sagt att politiken är meningslös och motiverad islamofobi och populism, och att det är därför som politiken inte har givit resultat.

Utan att kunna ange något direkt citat av någon antar jag därför att rapportförfattarna inte gillar statens politik för bekämpning av hedersvåld. För jag utgår ifrån att rapportförfattarna gillar vare sig islamofobi eller populism.

Således drog jag slutsatsen att budskapet i rapporten är att man inte vill eller förmår se att problemet med hedersvåld existerar.

En annan slutsats som också är logiskt möjlig är naturligtvis att rapportförfattarna gillar hedersrelaterat våld, men den ter sig inte sannolik, eftersom det ändå tillhör ovanligheterna att någon gillar våld. Jag menar därför att uttrycket ”släta över” problemen med hedersvåld är en ganska bra och balanserad tolkning av rapportens innehåll.