Sommaren 2016 blev världen plötsligt mycket farligare

Donald Trump. Turkiet. Nice. Brexit. Sommaren 2016 vittnar om att vi går in i en tid av ökad oro. Att fortsätta att skjuta på de nödvändiga satsningarna på det militära försvaret framstår som alltmer världsfrånvarande. Hur snabbt kan vi få 2009 års försvarsreform på plats? Hur snabbt kan vi gå med i Nato? Hur snabbt kan vi krossa Islamiska staten? Dessa tre frågor borde vara de mest prioriterade just nu.

Det var precis innan han skulle bli vald till republikanernas presidentkandidat som Trump nämnde för New York Times att USA med honom som president inte självklart skulle komma till sina Natoallierades understöd om de hamnade i krig. Först skulle USA kolla om de hade levt upp till sina åtaganden.

Som många redan har nämnt skulle detta bli första gången sedan andra världskriget som USA svävade på målet om att ställa upp för sina allierade. Ännu mera anmärkningsvärt är att uttalandet gjordes på en direkt fråga om de baltiska länderna i händelse av en rysk attack. Att Estland är ett av Natos mest lojala och skötsamma länder verkar han inte ha förstått eller tagit någon notis om. (Estland lägger 2 % av sin BNP på försvarsmakten i enlighet med Natos riktlinjer.)

Trumps uttalande har skakat om Nordeuropa, eftersom risken för att han blir vald till president måste sägas vara hög. Om detta sker kommer Nato att plötsligt bli en långt svagare allians än vad vi kunnat ana bara för något år sedan. Det är USA som står för ledarskapet i Nato. Om ledaren tvekar, tvekar alla andra.

Eftersom en grundbult för den svenska försvarspolitiken är samarbete med Nato drabbar detta även oss. Den svenska planen har varit att bygga upp ett litet men modernt försvars som ska kunna ta hjälp av andra. Med Trump i vita huset är den planen död. Om han inte vill stötta sina allierade vad ska han då säga om någon som inte ens ingår i alliansen?

Följaktligen måste Sverige ta ett mycket större regionalt ansvar än vad vi hittills gjort om vi ska kunna försvara vårt land. Enklast att göra det är inom Nato, eftersom detta ändå är den enda regionala organisation för försvarssamarbete som kan göra något. Nato har etablerade strukturer och rutiner för samarbete. Det är ingenting man kan skaffa sig över en natt, allra minst när en militär kris redan har brutit ut.

Att endast satsa på ett starkt svenskt försvar, som inte behöver någon hjälp utifrån, är inte ett realistiskt alternativ. Tyvärr är det många försvarsnostalgiker som tror att vi skulle kunna göra det. De tror att det bara är att backa bandet till 1989 och så är allt klart. Men Sverige kan inte försvaras med infanterisoldater på cykel. Den militära teknologin har sprungit ifrån försvarsnostalgikerna.

Sveriges framtida försvar kommer att vara beroende av hjälp. Detta alldeles oavsett vilket partis försvarspolitik som drivs igenom (inget parti förespråkar en återuppbyggnad av 1989 års försvar).

Att Brexit kom till försämrar det svenska säkerhetsläget ytterligare. I centrum för de säkerhetspolitiska problem Sverige lever med står den ryska miitära aggressionen. Ryssland för krig i Ukraina och sätter press på de baltiska staterna, vilket gör att Sverige dras in i ekvationen på grund av vårt geografiska läge. Ett sätt att hålla Ryssland undan har varit att låta EU hålla fast vid de ekonomiska sanktionerna som infördes på grund av kriget i Ukraina. Men hur länge orkar EU hålla stånd? Tyvärr finns det politiska krafter både i Tyskland och Frankrike som vill släppa på sanktionerna, vilket skulle göra att Ryssland får ett OK för sitt agerande i Ukraina. Att släppa på sanktionerna i förtid vore att släppa fram den ryska aggressionen. Storbritannien har varit en god allierad till Sverige i att bevara sanktionerna, men när nu landet säger hej då till EU, vem stöttar oss då?

Läget i Mellanöstern är också alltjämt mycket allvarligt och har försämrats på grund av kuppförsöket i Turkiet. Jag vet för tillfället inte bakgrunden kuppförsöket, men ett instabilt Turkiet är verkligen det sista Europa behöver. Vi vet att extrema islamister profiterar på svaga stater (Afghanistan, Mali, Pakistan, Somalia, Yemen). Ett sönderfall i Turkiet liknande Irak eller Syrien vore en regional katastrof.

Erdogan slåss för sin överlevnad och verkar av allt att döma inte vilja följa några etablerade rättsstatliga regler. Turkiet går mot en diktatur, inte genomförd av kuppmakarna utan av Erdogan. Väldigt lite talar för att Turkiet kommer att vara en oas av stabilitet i Mellanöstern de kommande åren.

Vidare fortsätter den islamistiska terrorn. De tidigare attentaten i Frankrike var inga enskildheter. Dådet i Nice vittnar om att den franska terrorvågen nog bara har börjat.

Terrorattentaten utförs ofta av enskilda självradikaliserade individer, men de inspireras av Islamiska staten. Så länge IS existerar kommer organisationen att vara en magnet för jihadister som vill komma till Syrien för att göra tjänst som heliga krigare eller att vara en inspirationskälla för terrorister i Europa. IS har en stående uppmaning till alla ”sina” soldater utanför Syrien att utföra terrorhandlingar var de än befinner sig, om så bara med knytnävarna.

Enligt min samlade bedömning – för att låna ett av Stefan Löfvens favorituttryck – måste Sverige ta ett nytt grepp på sin säkerhetspolitik. Vi hade en försvarsberedning som gick igenom läget 2014 och 2015, men i politikens värld går det ofta fort. När skolorna slutade i juni trodde ingen att vi skulle uppleva en av de säkerhetspolitiskt mest händelseriska somrarna på länge. Nu är det juli. Högsommar och semester för de flesta. När vi är tillbaks i augusti får vi nog ställa in oss på att världen har förändrats.

Två år efter nedskjutningen av MH17 – Läs om hur DN gick bort sig i propagandan

Idag, den 17 juli, är det årsdagen av nedskjutningen av Malaysia Airlines, MH17, som skedde över östra Ukraina 2014. Kriget bröt ut i april samma år och pågår fortfarande. Huvudmisstänkta för nedskjutningen blev omedelbart de separatistiska rebellerna, och idag vet vi tack vare den haveriutredning som har gjorts av Nederländerna att planet sköts ned från marken. Att Nederländerna haft ansvaret för utredningen beror på att den största passagerargruppen kom därifrån. Vid tiden för nedskjutningen var det dock oklart om vem som stod bakom attacken, och Ryssland som förstod att man skulle få skulden försökte skydda sig genom att lägga ut ett antal dimridåer.

I min kommande bok ”Vilseledning” skriver jag om nedskjutningen som ett exempel på den ryska taktiken att skapa oreda i nyhetsförmedlingen genom att förmedla mer eller mindre fantasirika historier om vad som ”egentligen” skulle ha hänt. De ryska myndigheterna lanserade dagen efter nedskjutningen flera förklaringar. Den bortförklaring som kom att leva längst var teorin att MH17 skulle ha skjutits ned av ett ukrainskt militärflygplan av typen Su-25, som är ett rysktillverkat attackflygplan. Nedan följer ett utdrag ur min kommande bok (något redigerat). Boken ges ut på Timbro förlag i september. Läs om hur Dagens Nyheter går bort sig. Lite underhållande faktiskt.

***

Hur var det med teorin att ett ukrainskt militärflygplan av typen Su-25 hade kunnat skjuta ned MH17? Att ett flygplan av typen Su-25 (Suchoj 25) skulle ha kunnat skjuta ned ett annat flygplan på 10 000 meters höjd är inte sannolikt enligt den militära expertis som har yttrat sig om saken. Su-25 är ett attackflygplan som är designat för att angripa mål på marken och används inte på den höjd som här var fallet. Inte heller är den normala beväpningen så kraftfull att den skulle kunna skjuta ett annat plan mitt itu. De är inte ett plan som man använder för att skjuta ned andra plan med.

Var det någon av de svenska nyhetsförmedlarna som tog fasta på denna teori? Hypotesen om Su25:an rapporterades pliktskyldigast som varande Rysslands officiella uppfattning, men man kan inte påstå att någon av de svenska nyhetskanalerna tog uppgiften på allvar. Det intressanta är emellertid att teorin återkom i rapporteringen långt senare.

vilseledning_olsson_cover160712.indd
Boken ”Vilseledning: Kriget i Ukraina i svenska medier” kommer ut i september 2016.

I november rapporterade Dagens Nyheter och Aftonbladet att en rysk statlig tv-kanal hade kunnat visa upp nya satellitbilder som indikerade att det skulle kunna ha varit ett ukrainskt stridsflygplan som sköt ned MH17. Bilderna skulle ha kommit från en anonym amerikansk källa. Därtill skulle det ha rört sig om ett flygplan av typen Mig-29 istället.

Båda tidningarna rapporterade om denna nyhet på ett sakligt och kritiskt sätt såtillvida att de förklarade att de nya bevisen var tvivelaktiga. DN skrev att bilderna kunde ha publicerats som ett svar till bloggkollektivet Bellingcat, som specialiserat sig på att avslöja ryska lögner, och som vid denna tid givit ut en rapport om MH17. Aftonbladet i sin tur lät Stefan Noreén, ambassadör och tidigare säkerhetspolitisk rådgivare till förre statsministern Göran Persson, kommentera nyheten. Han avfärdade den som ett försök att dämpa kritiken Ryssland hade fått i samband med G20-mötet som inföll ungefär vid samma tid. Slutklämmen i Aftonbladets intervju visar tydligt hur man såg på trovärdigheten: ”Tror du att det finns någon som kommer att tro på dessa så kallade bevis? – Nej, jag har väldigt svårt att tro det. Det är klart att i Ryssland och i östra Ukraina finns det säkert många som tror på det. Men utanför Ryssland är det inte särskilt många som gör det. Tajmingen, att detta kommer nu, skapar inte ett trovärdigt intryck.”

Båda tidningarna återgav alltså nyheten samtidigt som de försåg sina läsare med en möjlighet att göra en egen bedömning av trovärdigheten. Därmed skulle man kunna säga att de följt protokollet för hur saklig nyhetsrapportering ska gå till. Men det man kan ställa frågor om är varför en sannolikt påhittad rysk nyhet letade sig in i Dagens Nyheter och Aftonbladet när inga andra nyhetsförmedlare rapporterade om detta.

Till mångas stora överraskning återkom samma teori igen under julhelgen 2014. Det var Dagens Nyheter som rapporterade att ”Spekulationen om att ett ukrainskt stridsflygplan sköt ner det malaysiska planet MH17 har åter tagit fart. Ett anonymt vittne pekar ut ukrainsk militär, som avfärdar uppgifterna. Samtidigt framkommer det att Ryssland driver en egen utredning av fallet.”

Enligt DN kom nyheten från AFP som i sin tur refererade till den ryska tidningen Komsomolskaja Pravda, som hade gjort en intervju med vittnet på film. DN skrev att ”Intervjun har bandats och på filmen sitter mannen med ryggen mot kameran med suddat bakhuvud. Han berättar att han den 17 juli såg ett stridsflyg av typen Sukhoi-25 lyfta bestyckat med missiler – och sedan återvända till basen utan vapen.”

Ingen annan nyhetsförmedlare valde att uppmärksamma denna nyhet och det finns många frågetecken kring DN:s publicering. Det framgår av artikeln att nyheten var baserad på ett telegram från AFP och DN stödde sig även på brittiska The Guardian.

Trots detta är det mycket märkligt att detta alls kunde bli en nyhet. AFP har förvisso mycket hög trovärdighet, men Komsomolskaja Pravda har det inte, och vad är en anonym källa som inte kan kontrolleras värd? Komsomolskaja Pravda är en privatägd tidning men som med alla mediabolag i Ryssland verkar den inte under fria förhållanden. Därtill skulle även Komsomolskaja Pravda ha kunnat bli lurat om det nu var så att ryska staten ville föra fram ett falskt vittne. Grundläggande källkritik borde ha satt stopp för publicering redan vid första åsyn av AFP:s telegram.

DN:s publicering på juldagen blev hårt kritiserad av den försvarsintresserade Twittersfären, och artikeln genomgick sedermera vissa uppdateringar. Carl Bergqvist, försvarsbloggaren Wiseman’s Wisdoms, publicerade samma dag ett substantiellt inlägg med fakta om vad ett flygplan av typen Su-25 är och förmår att göra.

Efter DN:s hårt kritiserade publicering är det ingen av de stora nyhetsförmedlarna i Sverige som har publicerat något omkring teorin om att det skulle kunna ha varit en ukrainsk Su-25:a som skjutit ned MH17. Däremot finns det ingen brist på artiklar på nätet som håller denna teori vid liv, även på svenska.

I de etablerade medierna är det dock ingen som har fäst någon större tilltro till de ryska teorierna även om några förmodligen påhittade nyheter lyckats tränga igenom filtret. Det enda undantag jag har hittat där en skribent visat sig tro på de ryska medierna är DN:s tv-krönikör Johan Croneman.

Cronemans krönika, som alltså är den enda i sitt slag, skrevs i mitten av augusti 2014. Croneman hade i en tidigare krönika två dagar efter nedskjutningen angripit utrikesminister Carl Bildt för att denne omedelbart gått ut och anklagat rebellerna för att vara skyldiga.

Enligt Croneman orsakade detta att han ”översköljdes av mejl” till Bildts försvar. Därtill hade ytterligare en månad gått sedan händelsen. Det borde därför inte ha varit svårt för Croneman att inhämta ett allsidigt underlag innan han skrev sin uppföljande krönika.

Enligt Croneman hade svenska medier varit ointresserade av att diskutera alternativa förklaringar till nedskjutningen vilket han menade var ett svek mot läsare och tittare.

Den officiella haveriundersökningen skall vara klar i början av september, hoppas man, men det har vid flera tillfällen dykt upp andra teorier – inte minst den malaysiska tidningen New Straits Times har publicerat flera intressanta artiklar som menar att MH17 kanske inte alls träffades av en så kallad Buk-missil utan sköts ned av ett annat flygplan. Den amerikanske före detta AP-journalisten Robert Parry är en av dem som följt det spåret – i svenska medier har den typen av texter och analyser fullständigt negligerats. Parry citerar visserligen anonyma säkerhetskällor, men det finns enligt honom tydliga indikationer på att planet dels träffades av en missil avfyrad i luften, dessutom kan planet också ha utsatts för mycket kraftig maskingevärseld – det finns bilder som ganska tydligt pekar i den riktningen.
/…/
Man blir skakad av att svenska journalister och de stora mediehusen, och tv med korrar över hela världen, inte vill/vågar undersöka de officiella (politiska) sanningarna.
/…/
Svenska medier får ju kollektivt ofta för sig att de skall förenkla världen, förklara den, när det är minst lika viktigt att förstå dess komplexitet.
Konsensus råder, tyst det är i husen. Så obeskrivligt trist, och farligt, och förfärligt.

Förklaringen till varför svenska medier inte hade rapporterat något om detta skulle ha varit att de var för fega. Svenska medier var rädda för Carl Bildt enligt Croneman.

Det stämmer att det finns en artikel i malaysiska New Straits Times som ger stort utrymme för teorin att ett annat plan skjutit ned MH17. Den bygger på information som kommer från den amerikanske journalisten Robert Parry och den kanadensiska hemsidan Global Research. Här finns material att ta del av för den som vill veta om det skulle kunna vara så att MH17 sköts ned av ett annat flygplan.

Problemet är bara att trovärdigheten i dessa ursprungskällor inte är särskilt stor. New Straits Times publicerade någon dag efter den artikel som Croneman refererar till ett uttalande från Malaysisas försvarsminister, där han menade att underrättelseinformationen pekade på att MH17 skjutits ned från marken. Det går alltså inte att påstå att New Straits Times haft en fyllig diskussion om alternativa teorier. Det rör sig om ett par enstaka artiklar.

Trovärdigheten hos Robert Parry och Global Research är ett eget kapitel. Parry har även skrivit om teorin att nedskjutningen av MH17 skulle ha berott på att ukrainska flygvapnet trodde att planet var den ryske presidentens. Denna teori lanserades av RT redan samma dag som nedskjutningen, men fick aldrig fäste och har inte heller underhållits av Ryssland. Om Global Research kan det sägas att det är en så kallad ”alternativ” kanal för information för den som misstror västvärldens regeringar. Man kan också kalla det för en sida för konspirationsteorier. Här finns ”alternativ” information om att CIA låg bakom 11-septemberattentatet och att kondensstrimmor i luften efter jetflygplan, ”contrails”, istället är ”chemtrails”, det vill säga utsläpp av kemikalier för att kontrollera vädret.

Att ingen annan journalist fann det värt att lägga energi på att följa upp detta spår är inte att förvånas över. Konspirationsteoriernas värld är oändlig och den som tror att han ska hitta ett slut på en story i den miljön kommer att bli besviken. Det finns alltid ett frågetecken till att reda ut. Problemet med ”alternativa teorier” om vad som ”egentligen” skulle ha hänt är att de aldrig kan beläggas med otvetydiga bevis. Saklig journalistik kan inte handla om att alla typer av misstankar ska följas upp utan måste stanna vid att endast de som har någon form av rimlig substans studeras. Teorin om att en ukrainsk Su-25 skulle ha skjutit ned MH17 lanserades öppet av de ryska myndigheterna och torgfördes av propagandakanalen RT. Den var på inget sätt okänd för någon innan Robert Parry och Global Research fick fatt i den. Så varför skulle svenska journalister ha granskat en konspirationsteori som de visste inte ens var en konspirationsteori utan en av många av ryska bortförklaringar till vad som skulle ha hänt?

Inte lätt att vara tjej i Hjulsta

Det är ingen nyhet att läget i vissa förorter har försämrats och att inte minst tjejer är drabbade. Varningar har redan sänts ut av personer som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh. Ändå är det intressant att läsa den rapport som Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning tagit fram i syfte att skapa en bättre fritid för tjejer i Hjulsta.

Den intresserade bör läsa rapporten i sin helhet och den kan laddas ned här.

Rapporten handlar som sagt i första hand om hur en meningsfylld fritidsverksamhet ska kunna utformas, men ur ett mer allmänpolitiskt perspektiv är det mest intressanta att läsa hur miljön för tjejer i Hjulsta ser ut.

Rykten och kränkningar utgör mycket vanligt inslag. Så här beskriver rapportförfattarens fokusgrupp läget.

rykten

Fokusgruppen är mycket begränsad, bara sex personer, och därför får man vara försiktig med generaliseringar. Rapporten bygger dock även på intervjuer med vuxna som arbetar med ungdomar i området och här är slutsatsen minst sagt oroväckande.

ledarna

Till sist vill jag också citera vad skolbibliotikarien säger i rapporten. Detta med anledning av den diskussion om ordningen på kommunala bibliotek som har varit, där ledande chefer inom Stockholms stad tyckt att man ska ifrågasätta ”tysthetsnormen” (se rättelse nedan), vilket i praktiken betyder att man inte ska ingripa mot bråkiga killar.

biblioteket

Rapporten förtjänar att läsas in extenso, men metodologiskt är den svag i vissa delar så jag rekommenderar försiktighet i slutsatsdragningen. Jag bedömer dock de huvudsakliga slutsatserna som tillförlitliga.

För er som inte bevandrade i geografin i norra Stockholm: Hjulsta är en del av Tensta som i sin tur är en del av Stockholms stad.

RÄTTELSE, 12/7

En anställd i Stockholms stad upplyste mig om at det inte var ansvarig chef som talade om ”tysthetsnormen” utan generalsekreteraren för Svensk biblioteksförening. Chefsbibliotikarien skrev andra konstiga saker: ”Alla ska kunna finnas i ett bibliotek. Vissa platser är mer stökiga, för att biblioteket är placerat på en sådan plats, andra bibliotek är mer stilla. Men i varje bibliotek ska man både kunna prata, plugga och skratta högt.”

Med den inställningen blir det de som pratar och skrattar som får sätta normen. Var ska då de som vill plugga sitta?

Journalistikens kris fortsätter

Invandringspolitiken fortsätter att vara ett omöjligt projekt för många journalister att hantera sakligt. När det även drabbar SVT:s främsta nyhetsreportrar, några av dem som verkligen ska vara proffs, och flagranta misstag sker i direktsändning, undrar jag om det inte är dags för TV-bolaget att tillsätta en haverikommission. Hur kan det bli så fel?

Diskussionen om sexuella trakasserier i samband med musikfestivaler började med Köln-händelserna vid nyåret. Det kom fram att liknande systematiska trakasserier hade hänt i Sverige också på musikfestivalen We are Sthlm. Parallellt med detta har vi också haft många rapporter om sexuella ofredanden på badhus.

Uppmärksamheten har gjort att nyhetsjournalisterna varit mer uppmärksamma på de musikfestivaler som har hållits nu under första delen av sommaren. Bra rapporter finns att tillgå i lokalpressen.

Döm då om min förvåning när jag på Twitter får syn på detta:

Anna Hedenmo är en av SVT:s tyngsta politiska reportrar. Vad menar hon med att det inte finns bevis? Jag tittade därför på intervjun som Anders Holmberg gjorde med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

akessonisvt

Intervjun är direkt pinsam. Gång på gång frågar Holmberg Åkesson vad han har för belägg för att det skulle vara utländska män som ligger bakom trakasserierna. Jag förstår att Åkesson inte riktigt vet vad han ska svara för det är som om Holmberg nyss kommit tillbaks från en längre resa i yttre rymden.

Hur stor omfattningen är avseende trakasserierna på just musikfestivalerna vet jag inte. Men det är ju bevisat att de verkligen har förekommit och att de även skett på badhus. Någon brist på nyhetsrapportering finns inte.

Av någon anledning kom musikfestivalen ”Putte i parken” i Karlstad att hamna i fokus på grund av att polisen på sin hemsida skrev att det var ensamkommande barn som låg bakom ofredandena. Polisen skrev:

Det är med sorg polisen konstaterar att unga tjejers upplevelse av festivalen är att deras kroppar är allmän egendom som ett antal män tar sig rätten att tafsa på.Att få främmande händer på sin rumpa, sina bröst, att man sticker in händer innanför kläder och även kysser vederbörande är vad anmälningarna innefattar. Det här är ett helt oacceptabelt beteende och det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn.

Strax därefter ändrade myndigheten sin officiella formulering och tog bort kommentaren om ensamkommande barn på sin hemsida, men ansvarig chef, som antagligen varit den som ändrat den officiella informationen, hade dagen dessförinnan till Nya Wermlands-Tidningen sagt samma sak: ”Under fredagen kan jag bekräfta att det rörde sig om ensamkommande barn”.

Han nämnde också att detta var en ny situation för polisen att hantera: ”Det är en markant ökning av den här typen av brott”.

Måhända var det polisens förvirrade uttalanden om vad som hade hänt i Karlstad som fick Anders Holmberg och Anna Hedenmo att tro att inga rapporter om sexuella trakasserier var sanna. Holmberg hänvisar i sin intervju till musikfestivalen i Bråvalla, och att det i alla fall där inte kan bevisas ha förekommit trakasserier av utländska män, men vad hjälper det när det finns mycket annan rapportering att stödja sig på? T.ex. alla händelser med ofredanden på badhus eller det faktum att själva brottet som sådant är nytt. Det nya är att en grupp män omringar en kvinna och förgriper sig på henne. Att detta är nytt finns som sagt bekräftat.

Så här dålig journalistik kan vi inte leva med. Rädslan för att spela främlingsfientliga krafter i händerna fortsätter att blockera många reportar mentalt. Det leder till en osaklig rapportering och att förtroendet till etablerade medier försämras.

Jag har full förståelse för alla som inte vill att hela gruppen ensamkommande barn ska komma att förknippas med den här typen av brott, eftersom det ju rimligen endast är några av dem som är skyldiga. Men det är när problemen förtigs och rykten tillåts härja fritt som den värsta skuldbeläggningen utbryter. När Aktuellts reportar inte förmår ta tag i frågan på ett seriöst sätt bidrar de mer till ryktesspridningen än vad någon enstaka rasistisk gnällspik gör.

Som avslutning vill jag tipsa om programmet Medierna i P1 som uppmärksammade den diskussion som varit på Sveriges Radio. Det var reporten Jörgen Huitfeldt som skrev en kritisk kommentar om journalistiken omkring migrationsfrågor på sin Facebooksida. Stort bråk utbröt. Positivt med detta är att en tillnyktring är pågång. Huitfeldt är en av Sveriges Radios seniora medarbetare, programledare i Studio Ett. Negativt är emellertid att tillnyktringen inte kommit till SVT:s Aktuellt ännu.

Från överbeläggningar till underbeläggningar

Ofta talar man om överbeläggningar i vården. Jag tycker att det är dag att lansera ett nytt begrepp: ”underbeläggningar”, som ett namn på ledig kapacitet på sjukhusen. Mycket talar nämligen för att akutsjukhusen alltid bör vara underbelagda för att vara effektiva.

Idag hade vi sammanträde med sjukhusstyrelsen här i Landstinget i Uppsala län. Jag passade på att väcka ett ärende. Jag har bett om att sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset redovisar siffror på överbeläggningar, utlokaliseringar (se nedan), utskrivningsklara patienter som väntar på att få komma till sin hemkommun, stängda vårdplatser på grund av personalbrist samt beläggningsgrad.

IMG_4903#

Syftet med initiativet är att få fram statistik som möjliggör att vi i styrelsen kan se om arbetet med att förbättra patientflöden på Ackis går framåt eller inte.

Varför är detta viktigt? Jo, för Akademiska brottas med tilltagande väntetider, stängda vårdplatser och personalbrist. Varhelst man befinner sig på sjukhuset talar folk om samma sak, allt handlar om bristen på vårdplatser och bristen på sjuksköterskor. Läget är pressat och vissa avdelningar kan ha en beläggningsgrad på över 100 procent. De är nästan konstant överbelagda. Många patienter är dessutom ”utlokaliserade”. Med det menas att man lägger exempelvis en ortopedpatient på en avdelning tillhörande plastikkirurgi. Utlokaliseringar är aldrig bra eftersom patienter som hamnar på ”fel” avdelning får sämre vård. Personalen avskyr att behöva ta hand om patienter med åkommor som de inte är experter på.

Situationen är inte hållbar eftersom överbeläggningar och utlokaliseringar skapar en arbetssituation som är övermäktig för personalen, som i sin tur blir sjukskriven eller säger upp sig. En ond spiral startar.

Vad är då idealtillståndet? Intressant nog finns det en hel del kunskap att inhämta om vårdlogistik för den som så önskar. Jag själv har bara precis börjat lära mig hur detta funkar, men en sak som jag fick lära mig som också var en aha-upplevelse var skillnaden mellan resurseffektivitet och flödeseffektivitet. Man kan använda resurserna effektivt  – alltid ha patienter i alla sängar – men inte om man vill ha flödeseffektivitet samtidigt, för om alla sängar är upptagna hela tiden finns ingen flexibilitet. Då får man trafikstockning. En kö uppstår.

Överbeläggningarna är det samma som köer. Anledningen till att vårdavdelningarna är överfulla är att patienterna väntar på att få komma någon annanstans. Antingen ska de vidare till operation eller till en vårdplats hos kommunen. Men om det är trafikstockning, vilket det ofta är, blir de fast på vårdavdelningarna.

I den nyligen publicerade statliga utredningen Effektiv vård, SOU 2016:2, nämns att riktmärket på akutsjukhusen bör vara att ha en beläggningsgrad på 85 procent. Det är det jag menar med en situation där det råder underbeläggning istället. 100 procents beläggningsgrad betyder att det inte finns någon ledig kapacitet någonstans, vilket ofelbart leder till trafikstockning. 95 procent är också för högt. Det är vad Akademiska sjukhuset har i snitt, och det är uppenbart för högt.

Ett enda ärende ändrar givetvis inte mycket och jag sitter ju dessutom i opposition och får räkna med att få det avslaget. Inte heller löser man Ackis alla problem med att bara titta på patientflödena, men någonstans måste resan mot ett effektivare sjukhus börja. Med statistik på överbeläggningar m.m. kan man få en uppfattning om flödeseffektiviteten ökar eller inte.