Nej, debatten om Ryssland är inte ”polariserad”

Idag handlade Sveriges Radios program Konflikt om Ryssland och debatten om detta land i Sverige. Programmet är till största delen mycket välgjort, inte för att undertecknad medverkar, utan för det mycket bra reportaget av Johanna Melén, en av SR:s Rysslandskorrar. Däremot utgår programmet från en felaktig vinkel när det påstås att debatten om Ryssland i Sverige blivit ”polariserad”.

Den reporter som intervjuade mig när jag i måndags (5/9) talade om min bok på Stockholms stadbibliotek frågade mig varför debatten blivit polariserad. Jag svarade då att jag inte ansåg att den var det, men tyvärr kom just det svaret inte med i programmet. Mitt svar stred mot grundtesen för programmet och jag förstår att det därför inte passade in i dramaturgin, men jag håller fast vid att det inte finns någon polarisering och att den valda vinkeln för programmet därför är missvisande.

Det finns en debatt och den är känslosam i vissa avseenden. Så långt håller jag med programmakarna, men för att man ska kunna tala om ”polarisering” så måste det finnas en skala med två poler och människor som drar sig mot varsin pol. Ordet polarisering använder man för att beskriva debatter där människor sluter upp bakom två konkurrerande uppfattningar och där möjligheterna till samsyn mellan de två lägren är liten.

Så ser inte Rysslandsdebatten ut i Sverige. Jag nämnde för reportern att alla partier i riksdagen är eniga i sin syn på Rysslands folkrättsvidriga agerande avseende Ukraina. Alla partier står bakom EU:s sanktionspolitik. Alla fördömer ockupationen av Krim.

Bland utrikespolitiska experter på universiteten, Utrikespolititiska Institutet, Totalförsvarets forskningsinstitut m.m. finns inte heller någon som menar att Ryssland agerat försvarbart avseende kriget i Ukraina. Jag kan ha missat någon avvikande röst från denna sfär, men jag tror inte att jag har gjort det.

Mediernas Rysslandskorrespondenter är inte heller oeniga i sin rapportering om hur den ryska regimen är eller vad den gör i Ukraina. Rapporteringen är mycket samstämmig, vilket inte beror på att de beundrar och tar efter varandra, utan för att det finns en verklighet att rapportera om som ser ut på ett visst sätt. De svenska korrespondenterna rapporterar samma sak som BBC, Reuters, New York Times, Der Spiegel osv.

När i stort sett alla har ungefär samma bild av verkligheten kan man inte tala om polarisering.

Vad som finns i Sverige är dock några röster som av någon anledning inte tar intryck av den information som medier och Rysslandsexperter tillhandahåller och som därför har avvikande mening. I vissa fall handlar det om enskilda individer som en av Sveriges tidigare Moskvaambassadörer, Sven Hirdman (som alltså inte är den ende ambassadör Sverige har haft i Moskva) eller chefredaktören på magasinet Filter, Mattias Göransson. I andra fall handlar det om öar av personer som Aftonbladets kulturredaktion, den nybildade Svensk-ryska vänskapsföreningen eller Donbassföreningen. Vid sidan av dessa grupper finns också i oorganiserad form en stor grupp människor inom den så kallade högerpopulistiska gruppen. De utgör inget gemensamt åsiktskluster, ingen gemenskapskänsla finns dem emellan, men där är ändå tillsammans en grupp av Putinapologeter. Några av dem försvarar Putin. Andra försvarar inte men vill ”förstå” (dvs. ursäkta).

Putinapologeterna finns där och deltar friskt i debatten, men hur många är de? Drar de anhängar till sig? Nej, de gör ju inte det och kan därför inte sägas utgöra representanter för ett bredare åsiktssegment inom allmänheten.

Jag förstår att ett radioprogram måste ha ett dramaturgiskt upplägg. Ett enkelt sätt att rapportera om ett sahmällsproblem är att säga att det finns en debatt och att debatten har två sidor. Därefter ger man lika stort utrymme åt båda sidor. Men ibland blir denna enkla modell att skapa balans skev om det är så att man lyfter fram udda minoritetsuppfattningar och låter påskina att de har ett brett stöd hos allmänheten.

Hur skulle SR istället ha lagt upp programmet? Enklast hade varit att säga att det finns en utbredd konsensus i synen på Ryssland i Sverige och övriga västländer, men att det också finns avvikande meningar av olika slag. Då blir minoritetsuppfattningarna representerade i programmet men man slipper att felaktigt påstå att det finns en ”polarisering”.

Vuxna män blir barn i medierna

Problemet med unga män som söker asyl och hävdar att de är under 18 har nu till sist blivit ett debattämne där man kan ha en vuxen diskussion. Vägen fram tid har dock varit tämligen bisarr. I veckan granskade Uppdrag granskning myndigheternas haveri. Till detta vill jag också lägga mediernas haveri. Medierna har betett sig lika märkligt som myndigheterna.

Av någon anledning är det många medier som har spelat med i farsen på ett för mig obegripligt vis. Journalister har gjort reportage om ensamkommande flyktingbarn och publicerat bilder på vad jag skulle säga uppenbart är män i 20-årsåldern.

hd

 

Här hade jag först tänkt klippa in några bilder från artiklar på nätet som visar hur löjligt det blir när svenska journalister kallar vuxna män för barn. Det är tragikomiskt. Men jag beslöt att endast länka till artiklarna eftersom jag inte vill att någon ska tro att jag anklagar männen på bilderna för att vara bedragare. En sådan sak måste ju redas ut av rättsväsendet i så fall. Mitt syfte med det här inlägget är dessutom att kritisera medierna och inte männen på bilderna.

Istället presenterar jag en lista med länkar till artiklar där det förekommer bilder på män i vad jag skulle säga är 20-årsåldern men som reportrarna kallar för ”barn”. Att de flesta av artiklarna handlar om idrott beror på att jag använde ordet ”fotboll” som sökord för att hitta artiklar om ”ensamkommande barn”. Idrottsrörelsen har tagit sig an många av de unga män som kommit till Sverige och det görs därför reportage om det i lokalpressen.

Flyktingbarnen drömmer om att flytta till ett familjehem – Helsinborgs Dagblad.

Fotbollsfest för ensamkommande flyktingbarn – Sveriges Radio.

Här får flyktingbarnen lära sig simma – Dagens Nyheter.

Nyanlända lyfter Örtomta GOIS – Corren.

Lycka är fotboll för ensamkommande – Kristianstadsbladet.

Startade fotbollslag för flyktingbarn – Kvällsposten.

Det finns långt fler artiklar än så här. Jag har bara tagit några av de allra tydligaste exemplen.

corren

Men kan det ändå inte vara så att männen på bilderna är under 18 och således barn? Det finns väl 17-åringar som ser ut som 25-åringar? Jo, det gör det, men det rör sig om några få fall. Inte så många som man kan hitta i tidningsreportagen.

Det har gått troll i frågan om ensamkommande barn. Varken myndigheter eller den granskande journalistiken har velat ifrågasätta uppenbara lögner. De modiga röster som har varit kritiska offentligt har fått höra att de är rasister osv. Vi känner igen mönstret sedan tidigare. Reslutatet har blivit ett journalistiskt haveri utan dess like.

55:e bluffkonvojen till Donbass

Kriget i Ukraina fortsätter som om ingenting hade hänt. Artilleribeskjutning pågår varje dag. Det är bara världssamfundets intresse som har svalnat. I dagarna är det två år sedan Ryssland började sina ”hjälpsändningar” till Donbass. Det går ungefär en konvoj varannan vecka och till dags dato har 55 konvojer genomförts. Vad innehåller de? Ingen vet. Allt talar för att det är underhåll till de ryska stridande förbanden inne i Ukraina. Varför är det ingen som protesterar? För att maskerade militära operationer är ryssarnas specialitet.

Foto: EMERCON of Russia.
Foto: EMERCON of Russia.

Jag skriver om de vita lastbilarna i min nyss utkomna bok ”Vilseledning”, utgiven på Timbro förlag. Bakgrunden till konvojernas tillkomst var att de separatistiska rebellerna höll på att förlora kriget i början av augusti 2014. Aleksandr Zachartjenko, den nyutropade Folkrepubliken Donetsks ledare, hade talat om att det kanske var dags för förhandlingar. Donetsk och Luhansk var avskuret och försörjningen av civilbefolkningen var ett problem. Kiev höll helt enkelt på att vinna. Det var i det läget som Ryssland kom på idén att man kunde skicka en ”hjälpsändning” för att undsätta civilbefolkningen.

Här är ett litet utdrag ut min bok (något redigerat) som beskriver hur det gick till när Ryssland lurade alla, eller ingen, beroende på hur man ser på saken.

Ur kapitel 8:

Den ryska operationen genomfördes snabbt och i likhet med ockupationen av Krim var den både skickligt uttänkt och genomförd, återigen med vilseledning och överraskning som nyckelingredienser.

Idén om att Ryssland skulle genomföra en hjälpsändning kom ungefär samtidigt som Zachartjenko förklarade att han var villig att förhandla om eldupphör. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov förklarade den 10 augusti att han hade inlett diskussioner med både Kiev och Internationella röda korset om en rysk hjälpsändning till de omringade områdena och redan den 12 augusti rullade 280 vita lastbilar ut från Moskvas förorter mot ukrainska gränsen.

Diskussionen mellan Moskva, Kiev och Internationella röda korset var mycket förvirrad. Enligt Lavrov pågick det fruktbara diskussioner mellan alla parter, men från Kievs sida menade man att det självklart var otänkbart att Ryssland skulle få köra in en stor lastbilskonvoj i Ukraina. Det skulle komma att uppfattas som en invasion. Röda korset meddelade att man mycket väl kunde tänka sig att hjälpa till, men i så fall skulle det ske i dess egen regi. Röda korset förklarade att man bara kunde bistå om det var så att hjälpsändningen följde de krav som organisationen ställde upp.

Konvojen kom efter någon dag fram till ukrainska gränsen och där blev den stående medan diskussionerna pågick. Alltjämt var mycket förvirrat där Lavrov flera gånger påstod att Moskva kommit överens med Kiev och med Internationella röda korset samtidigt som ingen kunde få klarhet i om det verkligen var så.

Under tiden lät den ryska sidan förklara att hjälpsändningen bestod av 400 ton spannmål, 100 ton socker, 62 ton barnmat, 54 ton medicinskt materiel och läkemedel, 12 000 sovsäckar samt 69 elgeneratorer. Hjälpen var donerad av befolkningen i Moskva, enligt den regionala regeringen i Moskvaområdet. Den ryska sidan lät även utländska journalister genomföra slumpvisa undersökningar av lastbilarna.

De förvirrade diskussionerna kom aldrig till ett slut. Istället beslöt Ryssland ensidigt att låta konvojen rulla över gränsen den 22 augusti utan vare sig inspektioner av lasten från ukrainsk sida eller Röda korsets medverkan.

Ukraina protesterade men till ingen nytta. Moskva förklarade att man hade tröttnat på Kievs velighet. ”At times it seems there is no clear chain of command in Kiev, because some assurances are given (to Russia) at a very high level and then others do not give the orders which are required”, förklarade Vitalij Tjurkin, Rysslands FN-ambassadör, till Reuters. Hans chef Lavrov varnade också för ”any attempts to disrupt this purely humanitarian mission”. ”Responsibility for any possible consequences of provocations … will lie, completely and entirely, with those who are prepared to further sacrifice human lives for the sake of their ambitions and geo-political ploys”.

Tre dagar senare förklarade Ryssland att en ny konvoj skulle förberedas, som senare kom att ankomma i mitten av september. Därefter har det gått kontinuerliga konvojer från Ryssland till Donetsk och Luhansk, under ledning av den ryska krisberedskapsmyndigheten.

Vad kan vi veta om de 280 vita lastbilarna? Var det en humanitär hjälpsändning eller en sändning av krigsmateriel till rebellerna?

Någon oberoende part har aldrig fått göra en fullständig granskning av innehållet, och det vara bara den första konvojen som tilldrog sig medias intresse. Alla efterkommande konvojer har skett i mediaskugga. Att ett antal utländska journalister fick göra stickprovskontroller betyder ingenting eftersom vi inte vet något om hur denna undersökning gjordes. Hade journalisterna möjlighet att välja slumpvis eller styrdes de på något vis? Vad hände med lastbilarna direkt efter kontrollen? Var journalisterna med lastbilarna dygnet runt? Om detta vet vi inget och den organisation som har en rutin för att genomföra humanitära hjälpsändningar med hög trovärdighet – Internationella röda korset – tilläts inte medverka.

Lastbilarna innehöll med all sannolikhet mat, mediciner och andra förnödenheter till civilbefolkningen, men det är förnödenheter som även militära förband behöver, och det finns ingen information om hur hjälpen fördelades på plats.

Därtill är det viktigt för den armé som vill hålla ett territorium att den kan förse civilbefolkningen med mat. Annars finns det risk för att denna för över sin lojalitet till den andra sidan. Hjälpsändningar i form av vanliga civila förnödenheter är betydelsefulla militärt sett.

Men det stora problemet var emellertid om Ryssland hade smugglat in vapen och ammunition med hjälp av konvojen. Anklagelser om att Ryssland försåg rebellerna med ”frivilliga” och även hjälpt dem med artilleribeskjutning fanns redan vid tiden för den första konvojen. Misstanken om att Ryssland skulle föra in vapen och ammunition, kanske även rekryter, var således inte gripna ur luften.

Det finns fortfarande inte tillräckligt med bevis för att entydigt slå fast att Ryssland förde in krigsmateriel till rebellerna, men med beaktande av mycket annan bevisning om rysk militär närvaro, det faktum att rebellerna höll på att förlora kriget, och att Moskva inte överlät hjälpsändningen till Röda korset, är det rimligt att se både den första och efterkommande konvojer som ett militärt stöd.

Det var vad som hände 2014. I min bok beskriver jag hur svenska medier porträtterade händelserna. Förstod man att det sannolikt var en bluff? Vissa gjorde det men inte alla. Exempelvis kallades konvojerna ofta för ”hjälpsändningar” trots att ingen vet vad de faktiskt innehöll.

Konvojerna har nu pågått i två år och sker helt öppet. De genomförs av ryska krisberedskapsmyndigheten och man har till och med publicerat en liten film om den 55 konvojen som genomförs i dagarna.

Men varför är det ingen i det internationella samfundet som protesterar och likt mig hävdar att detta är underhållskonvojer till de stridande inne i Ukraina? Jag vet faktiskt inte. På något sätt gick luften ur nyheten redan 2014 när Ukraina valde att inte stoppa den första konvojen. Att Ukraina inte gjorde det är fullt förståeligt. Om man hade attackerat konvojen hade Ryssland anklagat Ukraina för att ha bombat en hjälpsändning. Medialt sett hade detta varit en katastrof. Men att släppa in konvojen var inte heller bra eftersom det gjorde att kriget kunde fortsätta.

Nu i efterhand bör dock konvojerna kunna ifrågasättas. Det finns ett undertecknat fredsavtal, Minsk II-avtalet som slöts i februari 2015. Det respekteras inte. Och Ryssland fortsätter att sända in reguljär rysk trupp i området. Att tro att konvojerna inte skulle utgöra en viktig del i detta krig är mer än lovligt naivt.

Sommaren 2016 blev världen plötsligt mycket farligare

Donald Trump. Turkiet. Nice. Brexit. Sommaren 2016 vittnar om att vi går in i en tid av ökad oro. Att fortsätta att skjuta på de nödvändiga satsningarna på det militära försvaret framstår som alltmer världsfrånvarande. Hur snabbt kan vi få 2009 års försvarsreform på plats? Hur snabbt kan vi gå med i Nato? Hur snabbt kan vi krossa Islamiska staten? Dessa tre frågor borde vara de mest prioriterade just nu.

Det var precis innan han skulle bli vald till republikanernas presidentkandidat som Trump nämnde för New York Times att USA med honom som president inte självklart skulle komma till sina Natoallierades understöd om de hamnade i krig. Först skulle USA kolla om de hade levt upp till sina åtaganden.

Som många redan har nämnt skulle detta bli första gången sedan andra världskriget som USA svävade på målet om att ställa upp för sina allierade. Ännu mera anmärkningsvärt är att uttalandet gjordes på en direkt fråga om de baltiska länderna i händelse av en rysk attack. Att Estland är ett av Natos mest lojala och skötsamma länder verkar han inte ha förstått eller tagit någon notis om. (Estland lägger 2 % av sin BNP på försvarsmakten i enlighet med Natos riktlinjer.)

Trumps uttalande har skakat om Nordeuropa, eftersom risken för att han blir vald till president måste sägas vara hög. Om detta sker kommer Nato att plötsligt bli en långt svagare allians än vad vi kunnat ana bara för något år sedan. Det är USA som står för ledarskapet i Nato. Om ledaren tvekar, tvekar alla andra.

Eftersom en grundbult för den svenska försvarspolitiken är samarbete med Nato drabbar detta även oss. Den svenska planen har varit att bygga upp ett litet men modernt försvars som ska kunna ta hjälp av andra. Med Trump i vita huset är den planen död. Om han inte vill stötta sina allierade vad ska han då säga om någon som inte ens ingår i alliansen?

Följaktligen måste Sverige ta ett mycket större regionalt ansvar än vad vi hittills gjort om vi ska kunna försvara vårt land. Enklast att göra det är inom Nato, eftersom detta ändå är den enda regionala organisation för försvarssamarbete som kan göra något. Nato har etablerade strukturer och rutiner för samarbete. Det är ingenting man kan skaffa sig över en natt, allra minst när en militär kris redan har brutit ut.

Att endast satsa på ett starkt svenskt försvar, som inte behöver någon hjälp utifrån, är inte ett realistiskt alternativ. Tyvärr är det många försvarsnostalgiker som tror att vi skulle kunna göra det. De tror att det bara är att backa bandet till 1989 och så är allt klart. Men Sverige kan inte försvaras med infanterisoldater på cykel. Den militära teknologin har sprungit ifrån försvarsnostalgikerna.

Sveriges framtida försvar kommer att vara beroende av hjälp. Detta alldeles oavsett vilket partis försvarspolitik som drivs igenom (inget parti förespråkar en återuppbyggnad av 1989 års försvar).

Att Brexit kom till försämrar det svenska säkerhetsläget ytterligare. I centrum för de säkerhetspolitiska problem Sverige lever med står den ryska miitära aggressionen. Ryssland för krig i Ukraina och sätter press på de baltiska staterna, vilket gör att Sverige dras in i ekvationen på grund av vårt geografiska läge. Ett sätt att hålla Ryssland undan har varit att låta EU hålla fast vid de ekonomiska sanktionerna som infördes på grund av kriget i Ukraina. Men hur länge orkar EU hålla stånd? Tyvärr finns det politiska krafter både i Tyskland och Frankrike som vill släppa på sanktionerna, vilket skulle göra att Ryssland får ett OK för sitt agerande i Ukraina. Att släppa på sanktionerna i förtid vore att släppa fram den ryska aggressionen. Storbritannien har varit en god allierad till Sverige i att bevara sanktionerna, men när nu landet säger hej då till EU, vem stöttar oss då?

Läget i Mellanöstern är också alltjämt mycket allvarligt och har försämrats på grund av kuppförsöket i Turkiet. Jag vet för tillfället inte bakgrunden kuppförsöket, men ett instabilt Turkiet är verkligen det sista Europa behöver. Vi vet att extrema islamister profiterar på svaga stater (Afghanistan, Mali, Pakistan, Somalia, Yemen). Ett sönderfall i Turkiet liknande Irak eller Syrien vore en regional katastrof.

Erdogan slåss för sin överlevnad och verkar av allt att döma inte vilja följa några etablerade rättsstatliga regler. Turkiet går mot en diktatur, inte genomförd av kuppmakarna utan av Erdogan. Väldigt lite talar för att Turkiet kommer att vara en oas av stabilitet i Mellanöstern de kommande åren.

Vidare fortsätter den islamistiska terrorn. De tidigare attentaten i Frankrike var inga enskildheter. Dådet i Nice vittnar om att den franska terrorvågen nog bara har börjat.

Terrorattentaten utförs ofta av enskilda självradikaliserade individer, men de inspireras av Islamiska staten. Så länge IS existerar kommer organisationen att vara en magnet för jihadister som vill komma till Syrien för att göra tjänst som heliga krigare eller att vara en inspirationskälla för terrorister i Europa. IS har en stående uppmaning till alla ”sina” soldater utanför Syrien att utföra terrorhandlingar var de än befinner sig, om så bara med knytnävarna.

Enligt min samlade bedömning – för att låna ett av Stefan Löfvens favorituttryck – måste Sverige ta ett nytt grepp på sin säkerhetspolitik. Vi hade en försvarsberedning som gick igenom läget 2014 och 2015, men i politikens värld går det ofta fort. När skolorna slutade i juni trodde ingen att vi skulle uppleva en av de säkerhetspolitiskt mest händelseriska somrarna på länge. Nu är det juli. Högsommar och semester för de flesta. När vi är tillbaks i augusti får vi nog ställa in oss på att världen har förändrats.

Två år efter nedskjutningen av MH17 – Läs om hur DN gick bort sig i propagandan

Idag, den 17 juli, är det årsdagen av nedskjutningen av Malaysia Airlines, MH17, som skedde över östra Ukraina 2014. Kriget bröt ut i april samma år och pågår fortfarande. Huvudmisstänkta för nedskjutningen blev omedelbart de separatistiska rebellerna, och idag vet vi tack vare den haveriutredning som har gjorts av Nederländerna att planet sköts ned från marken. Att Nederländerna haft ansvaret för utredningen beror på att den största passagerargruppen kom därifrån. Vid tiden för nedskjutningen var det dock oklart om vem som stod bakom attacken, och Ryssland som förstod att man skulle få skulden försökte skydda sig genom att lägga ut ett antal dimridåer.

I min kommande bok ”Vilseledning” skriver jag om nedskjutningen som ett exempel på den ryska taktiken att skapa oreda i nyhetsförmedlingen genom att förmedla mer eller mindre fantasirika historier om vad som ”egentligen” skulle ha hänt. De ryska myndigheterna lanserade dagen efter nedskjutningen flera förklaringar. Den bortförklaring som kom att leva längst var teorin att MH17 skulle ha skjutits ned av ett ukrainskt militärflygplan av typen Su-25, som är ett rysktillverkat attackflygplan. Nedan följer ett utdrag ur min kommande bok (något redigerat). Boken ges ut på Timbro förlag i september. Läs om hur Dagens Nyheter går bort sig. Lite underhållande faktiskt.

***

Hur var det med teorin att ett ukrainskt militärflygplan av typen Su-25 hade kunnat skjuta ned MH17? Att ett flygplan av typen Su-25 (Suchoj 25) skulle ha kunnat skjuta ned ett annat flygplan på 10 000 meters höjd är inte sannolikt enligt den militära expertis som har yttrat sig om saken. Su-25 är ett attackflygplan som är designat för att angripa mål på marken och används inte på den höjd som här var fallet. Inte heller är den normala beväpningen så kraftfull att den skulle kunna skjuta ett annat plan mitt itu. De är inte ett plan som man använder för att skjuta ned andra plan med.

Var det någon av de svenska nyhetsförmedlarna som tog fasta på denna teori? Hypotesen om Su25:an rapporterades pliktskyldigast som varande Rysslands officiella uppfattning, men man kan inte påstå att någon av de svenska nyhetskanalerna tog uppgiften på allvar. Det intressanta är emellertid att teorin återkom i rapporteringen långt senare.

vilseledning_olsson_cover160712.indd
Boken ”Vilseledning: Kriget i Ukraina i svenska medier” kommer ut i september 2016.

I november rapporterade Dagens Nyheter och Aftonbladet att en rysk statlig tv-kanal hade kunnat visa upp nya satellitbilder som indikerade att det skulle kunna ha varit ett ukrainskt stridsflygplan som sköt ned MH17. Bilderna skulle ha kommit från en anonym amerikansk källa. Därtill skulle det ha rört sig om ett flygplan av typen Mig-29 istället.

Båda tidningarna rapporterade om denna nyhet på ett sakligt och kritiskt sätt såtillvida att de förklarade att de nya bevisen var tvivelaktiga. DN skrev att bilderna kunde ha publicerats som ett svar till bloggkollektivet Bellingcat, som specialiserat sig på att avslöja ryska lögner, och som vid denna tid givit ut en rapport om MH17. Aftonbladet i sin tur lät Stefan Noreén, ambassadör och tidigare säkerhetspolitisk rådgivare till förre statsministern Göran Persson, kommentera nyheten. Han avfärdade den som ett försök att dämpa kritiken Ryssland hade fått i samband med G20-mötet som inföll ungefär vid samma tid. Slutklämmen i Aftonbladets intervju visar tydligt hur man såg på trovärdigheten: ”Tror du att det finns någon som kommer att tro på dessa så kallade bevis? – Nej, jag har väldigt svårt att tro det. Det är klart att i Ryssland och i östra Ukraina finns det säkert många som tror på det. Men utanför Ryssland är det inte särskilt många som gör det. Tajmingen, att detta kommer nu, skapar inte ett trovärdigt intryck.”

Båda tidningarna återgav alltså nyheten samtidigt som de försåg sina läsare med en möjlighet att göra en egen bedömning av trovärdigheten. Därmed skulle man kunna säga att de följt protokollet för hur saklig nyhetsrapportering ska gå till. Men det man kan ställa frågor om är varför en sannolikt påhittad rysk nyhet letade sig in i Dagens Nyheter och Aftonbladet när inga andra nyhetsförmedlare rapporterade om detta.

Till mångas stora överraskning återkom samma teori igen under julhelgen 2014. Det var Dagens Nyheter som rapporterade att ”Spekulationen om att ett ukrainskt stridsflygplan sköt ner det malaysiska planet MH17 har åter tagit fart. Ett anonymt vittne pekar ut ukrainsk militär, som avfärdar uppgifterna. Samtidigt framkommer det att Ryssland driver en egen utredning av fallet.”

Enligt DN kom nyheten från AFP som i sin tur refererade till den ryska tidningen Komsomolskaja Pravda, som hade gjort en intervju med vittnet på film. DN skrev att ”Intervjun har bandats och på filmen sitter mannen med ryggen mot kameran med suddat bakhuvud. Han berättar att han den 17 juli såg ett stridsflyg av typen Sukhoi-25 lyfta bestyckat med missiler – och sedan återvända till basen utan vapen.”

Ingen annan nyhetsförmedlare valde att uppmärksamma denna nyhet och det finns många frågetecken kring DN:s publicering. Det framgår av artikeln att nyheten var baserad på ett telegram från AFP och DN stödde sig även på brittiska The Guardian.

Trots detta är det mycket märkligt att detta alls kunde bli en nyhet. AFP har förvisso mycket hög trovärdighet, men Komsomolskaja Pravda har det inte, och vad är en anonym källa som inte kan kontrolleras värd? Komsomolskaja Pravda är en privatägd tidning men som med alla mediabolag i Ryssland verkar den inte under fria förhållanden. Därtill skulle även Komsomolskaja Pravda ha kunnat bli lurat om det nu var så att ryska staten ville föra fram ett falskt vittne. Grundläggande källkritik borde ha satt stopp för publicering redan vid första åsyn av AFP:s telegram.

DN:s publicering på juldagen blev hårt kritiserad av den försvarsintresserade Twittersfären, och artikeln genomgick sedermera vissa uppdateringar. Carl Bergqvist, försvarsbloggaren Wiseman’s Wisdoms, publicerade samma dag ett substantiellt inlägg med fakta om vad ett flygplan av typen Su-25 är och förmår att göra.

Efter DN:s hårt kritiserade publicering är det ingen av de stora nyhetsförmedlarna i Sverige som har publicerat något omkring teorin om att det skulle kunna ha varit en ukrainsk Su-25:a som skjutit ned MH17. Däremot finns det ingen brist på artiklar på nätet som håller denna teori vid liv, även på svenska.

I de etablerade medierna är det dock ingen som har fäst någon större tilltro till de ryska teorierna även om några förmodligen påhittade nyheter lyckats tränga igenom filtret. Det enda undantag jag har hittat där en skribent visat sig tro på de ryska medierna är DN:s tv-krönikör Johan Croneman.

Cronemans krönika, som alltså är den enda i sitt slag, skrevs i mitten av augusti 2014. Croneman hade i en tidigare krönika två dagar efter nedskjutningen angripit utrikesminister Carl Bildt för att denne omedelbart gått ut och anklagat rebellerna för att vara skyldiga.

Enligt Croneman orsakade detta att han ”översköljdes av mejl” till Bildts försvar. Därtill hade ytterligare en månad gått sedan händelsen. Det borde därför inte ha varit svårt för Croneman att inhämta ett allsidigt underlag innan han skrev sin uppföljande krönika.

Enligt Croneman hade svenska medier varit ointresserade av att diskutera alternativa förklaringar till nedskjutningen vilket han menade var ett svek mot läsare och tittare.

Den officiella haveriundersökningen skall vara klar i början av september, hoppas man, men det har vid flera tillfällen dykt upp andra teorier – inte minst den malaysiska tidningen New Straits Times har publicerat flera intressanta artiklar som menar att MH17 kanske inte alls träffades av en så kallad Buk-missil utan sköts ned av ett annat flygplan. Den amerikanske före detta AP-journalisten Robert Parry är en av dem som följt det spåret – i svenska medier har den typen av texter och analyser fullständigt negligerats. Parry citerar visserligen anonyma säkerhetskällor, men det finns enligt honom tydliga indikationer på att planet dels träffades av en missil avfyrad i luften, dessutom kan planet också ha utsatts för mycket kraftig maskingevärseld – det finns bilder som ganska tydligt pekar i den riktningen.
/…/
Man blir skakad av att svenska journalister och de stora mediehusen, och tv med korrar över hela världen, inte vill/vågar undersöka de officiella (politiska) sanningarna.
/…/
Svenska medier får ju kollektivt ofta för sig att de skall förenkla världen, förklara den, när det är minst lika viktigt att förstå dess komplexitet.
Konsensus råder, tyst det är i husen. Så obeskrivligt trist, och farligt, och förfärligt.

Förklaringen till varför svenska medier inte hade rapporterat något om detta skulle ha varit att de var för fega. Svenska medier var rädda för Carl Bildt enligt Croneman.

Det stämmer att det finns en artikel i malaysiska New Straits Times som ger stort utrymme för teorin att ett annat plan skjutit ned MH17. Den bygger på information som kommer från den amerikanske journalisten Robert Parry och den kanadensiska hemsidan Global Research. Här finns material att ta del av för den som vill veta om det skulle kunna vara så att MH17 sköts ned av ett annat flygplan.

Problemet är bara att trovärdigheten i dessa ursprungskällor inte är särskilt stor. New Straits Times publicerade någon dag efter den artikel som Croneman refererar till ett uttalande från Malaysisas försvarsminister, där han menade att underrättelseinformationen pekade på att MH17 skjutits ned från marken. Det går alltså inte att påstå att New Straits Times haft en fyllig diskussion om alternativa teorier. Det rör sig om ett par enstaka artiklar.

Trovärdigheten hos Robert Parry och Global Research är ett eget kapitel. Parry har även skrivit om teorin att nedskjutningen av MH17 skulle ha berott på att ukrainska flygvapnet trodde att planet var den ryske presidentens. Denna teori lanserades av RT redan samma dag som nedskjutningen, men fick aldrig fäste och har inte heller underhållits av Ryssland. Om Global Research kan det sägas att det är en så kallad ”alternativ” kanal för information för den som misstror västvärldens regeringar. Man kan också kalla det för en sida för konspirationsteorier. Här finns ”alternativ” information om att CIA låg bakom 11-septemberattentatet och att kondensstrimmor i luften efter jetflygplan, ”contrails”, istället är ”chemtrails”, det vill säga utsläpp av kemikalier för att kontrollera vädret.

Att ingen annan journalist fann det värt att lägga energi på att följa upp detta spår är inte att förvånas över. Konspirationsteoriernas värld är oändlig och den som tror att han ska hitta ett slut på en story i den miljön kommer att bli besviken. Det finns alltid ett frågetecken till att reda ut. Problemet med ”alternativa teorier” om vad som ”egentligen” skulle ha hänt är att de aldrig kan beläggas med otvetydiga bevis. Saklig journalistik kan inte handla om att alla typer av misstankar ska följas upp utan måste stanna vid att endast de som har någon form av rimlig substans studeras. Teorin om att en ukrainsk Su-25 skulle ha skjutit ned MH17 lanserades öppet av de ryska myndigheterna och torgfördes av propagandakanalen RT. Den var på inget sätt okänd för någon innan Robert Parry och Global Research fick fatt i den. Så varför skulle svenska journalister ha granskat en konspirationsteori som de visste inte ens var en konspirationsteori utan en av många av ryska bortförklaringar till vad som skulle ha hänt?