Från överbeläggningar till underbeläggningar

Ofta talar man om överbeläggningar i vården. Jag tycker att det är dag att lansera ett nytt begrepp: ”underbeläggningar”, som ett namn på ledig kapacitet på sjukhusen. Mycket talar nämligen för att akutsjukhusen alltid bör vara underbelagda för att vara effektiva.

Idag hade vi sammanträde med sjukhusstyrelsen här i Landstinget i Uppsala län. Jag passade på att väcka ett ärende. Jag har bett om att sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset redovisar siffror på överbeläggningar, utlokaliseringar (se nedan), utskrivningsklara patienter som väntar på att få komma till sin hemkommun, stängda vårdplatser på grund av personalbrist samt beläggningsgrad.

IMG_4903#

Syftet med initiativet är att få fram statistik som möjliggör att vi i styrelsen kan se om arbetet med att förbättra patientflöden på Ackis går framåt eller inte.

Varför är detta viktigt? Jo, för Akademiska brottas med tilltagande väntetider, stängda vårdplatser och personalbrist. Varhelst man befinner sig på sjukhuset talar folk om samma sak, allt handlar om bristen på vårdplatser och bristen på sjuksköterskor. Läget är pressat och vissa avdelningar kan ha en beläggningsgrad på över 100 procent. De är nästan konstant överbelagda. Många patienter är dessutom ”utlokaliserade”. Med det menas att man lägger exempelvis en ortopedpatient på en avdelning tillhörande plastikkirurgi. Utlokaliseringar är aldrig bra eftersom patienter som hamnar på ”fel” avdelning får sämre vård. Personalen avskyr att behöva ta hand om patienter med åkommor som de inte är experter på.

Situationen är inte hållbar eftersom överbeläggningar och utlokaliseringar skapar en arbetssituation som är övermäktig för personalen, som i sin tur blir sjukskriven eller säger upp sig. En ond spiral startar.

Vad är då idealtillståndet? Intressant nog finns det en hel del kunskap att inhämta om vårdlogistik för den som så önskar. Jag själv har bara precis börjat lära mig hur detta funkar, men en sak som jag fick lära mig som också var en aha-upplevelse var skillnaden mellan resurseffektivitet och flödeseffektivitet. Man kan använda resurserna effektivt  – alltid ha patienter i alla sängar – men inte om man vill ha flödeseffektivitet samtidigt, för om alla sängar är upptagna hela tiden finns ingen flexibilitet. Då får man trafikstockning. En kö uppstår.

Överbeläggningarna är det samma som köer. Anledningen till att vårdavdelningarna är överfulla är att patienterna väntar på att få komma någon annanstans. Antingen ska de vidare till operation eller till en vårdplats hos kommunen. Men om det är trafikstockning, vilket det ofta är, blir de fast på vårdavdelningarna.

I den nyligen publicerade statliga utredningen Effektiv vård, SOU 2016:2, nämns att riktmärket på akutsjukhusen bör vara att ha en beläggningsgrad på 85 procent. Det är det jag menar med en situation där det råder underbeläggning istället. 100 procents beläggningsgrad betyder att det inte finns någon ledig kapacitet någonstans, vilket ofelbart leder till trafikstockning. 95 procent är också för högt. Det är vad Akademiska sjukhuset har i snitt, och det är uppenbart för högt.

Ett enda ärende ändrar givetvis inte mycket och jag sitter ju dessutom i opposition och får räkna med att få det avslaget. Inte heller löser man Ackis alla problem med att bara titta på patientflödena, men någonstans måste resan mot ett effektivare sjukhus börja. Med statistik på överbeläggningar m.m. kan man få en uppfattning om flödeseffektiviteten ökar eller inte.

Försvarsanslaget snart mindre än 1 procent av BNP

Som en vinylskiva som har hakat upp sig fortsätter jag att skriva om att Sverige inte lägger tillräckligt med pengar på försvaret. Trots att vi befinner oss i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget lägger vi mindre och mindre pengar på försvaret sett till andel av BNP. Efter 2020 kommer försvarsanslaget att vara mindre än 1 procent.

Förra året var det första gången på länge som riksdagen beslutade om ett ökat försvarsanslag. Man sa att det var ett ”trendbrott”. Från att anslaget minskat år från år sedan kalla kriget kommer det nu att öka. Men bara om man ser till de nominella siffrorna. Om man istället ser till försvarsanslagets andel av BNP syns inget trendbrott alls. Tvärtom fortsätter anslaget att minska.

futgifterBNP
Klicka på bilden för att göra den större.

Diagrammet är gjort med hjälp av siffrorna tillhörande denna rapport från FOI. Metodologin finns beskriven i rapporten. Prognosen fram till 2020 bygger på de dokument om kommande utgifter som regeringen har presenterat.

Jag har i diagrammet också prickat in ett par av de viktigare händelser som har varit under de senaste åren. 2008 kom kriget mellan Ryssland och Georgien. Knappt ett år senare sjösattes den nu pågående försvarsreformen, som innebär en modernisering av hela försvaret och övergång till yrkesförsvar. Vid nyåret 2012/2013 meddelade Överbefälhavaren att försvarsreformen var kraftigt underfinansierad om den skulle genomföras enligt riksdagens tidigare beslut. 40 miljarder saknades. 2014 genomfördes revolutionen i Ukraina som följdes av att Ryssland invaderade Krim och startade ett upprorskrig i östra Ukraina. Som en följd av Rysslands nya aggressiva linje beslöt riksdagen att öka försvarsutgifterna, inte med de 40 miljarder som saknades utan med 10,2.

Tillsammans visar diagrammet och kronologin med händelser hur Sverige inte tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. Läget har försämrats men försvarsutgifterna har inte fått ökad prioritet.

Är måttet andel av BNP rätt mått att använda? Riksdagen har ju ändå ökat försvarsutgifterna.

Det är alltid svårt att säga hur mycket pengar ett visst politikområde ska ha. I internationella sammanhang använder man därför sedan länge andel av BNP som ett mått för att jämföra olika länders försvarsutgifter. På den säkerhetspolitiska arenan handlar det om att uppträda förtroendeingivande och visa för andra länder att man tar ansvar för sitt lands försvar. Försvaranslagets storlek i förhållande till BNP blir på så vis ett viktigt budskap till omgivningen. Den som lägger en stor andel av sin BNP visar att han tar försvarspolitiken på stort allvar. Den som lägger en mindre andel av BNP visar att han inte finner det viktigt att prioritera försvaret.

Nato har som norm att medlemsländerna ska lägga 2 procent av BNP. Alla länder gör inte det. Tyskland ligger exempelvis på 1,2 procent, men i alla fall länder som Estland, Storbritannien och Frankrike når upp till normen. Länder som Lettland och Litauen har fattat beslut om att komma upp i rätt nivå. USA är det Natoland som prioriterar försvaret högst med en siffra på 3,5 procent. Ryssland i sin tur satsar ännu mer med över 4,5 procent av BNP.

Behöver Sverige komma upp i 2 procent? Ja, på sikt är det rimligt att vårt land lägger sig i nivå med Natonormen, även om vi inte vill gå med i alliansen. Svensk säkerhetspoltik bygger inte på att vi ska klara oss själva, utan på att vi skapar säkerhet i gemenskap med andra. I praktiken betyder det att vi räknar med att få hjälp av Nato och då kan det vara bra att ha gjort sin hemläxa. Ty varför ska Nato hjälpa oss om vi inte vill hjälpa oss själva?

(Bygger verkligen den svenska politiken på att vi ska få hjälp av Nato? Ska vi inte klara oss själva? Nej, det var länge sedan vi övergav den politiken. Läs mer här och här om vad vi faktiskt gör idag.)

Förvirring om Nato, svensk neutralitet och Donald Trump

Enligt den undersökning som SOM-institutet presenterat på DN Debatt tycks svenska folket vara för Natomedlemskap och neutralitet på samma gång. Dessutom tycks utrikesminister Margot Wallström fått Natopanik på grund av att Donald Trump kan bli vald till USA:s president, trots att han förmodligen kommer att bedriva en mindre aktivistisk utrikespolitik än vad hans konkurrent skulle göra. Förvirringen är total.

Låt oss därför bena ut några saker.

Sverige är formellt sett inte ett neutralt land längre. På kalla krigets tid sa Sverige till omvärden att vi skulle vara ”alliansfria i fred syftande till neutralitet i krig”. Med EU-inträdet blev det omöjligt eftersom EU per definition är en politisk allians. Istället säger vi att vi är ”militärt alliansfria”.

Vi kan inte vara ”neutrala” på grund av att vi har undertecknat Lissabonfördraget (EU:s konsitution) och därmed lovat att följa solidaritetsklausulen 42:7: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

Detta betyder att om exempelvis Estland blir utsatt för ett militärt angrepp har vi lovat att inte vara neutrala. När nu SOM-institutet frågar svenska allmänheten om det är ett bra förslag att ”Sverige bör i fredstid föra en alliansfri politik, syftande till neutralitet i krig” handlar det alltså om en politik som inte förs längre.

Nu var det visserligen 60 procent av de svarande som sa sig gilla denna politik. Men samtidigt sa 38 att de tycker det är ett bra förslag att Sverige går med i Nato, mot 37 procent som tycker att det är ett dåligt förslag. Det går inte att gå med i Nato och vara ”neutralt” eller ”alliansfritt” samtidigt.

De motstridiga resultaten vittnar om att kunskapen om hur den svenska säkerhetspolitiken är utformad är mycket låg. Grundläggande begrepp och ställningstaganden är okända.

Ytterligare okunskap bidrar nu tyvärr Margot Wallström med när hon varnar för svenskt Natomedledlemskap med hänvisning till Donald Trump. Hon säger: ”Dessutom är det på sin plats att understryka att Nato domineras av den största medlemmen, USA. Vi vet inte vem som blir amerikansk president i höst. Jag tror vi är överens om att vi inte vill att Donald Trump ska ha ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”, enligt Aftonbladet.

Wallström har rätt i att USA dominerar i Nato, men blir det mer eller mindre aktivism från USA:s sida med Donald Trump som president än Hillary Clinton? Nja, det är ju där som många svenskar med fientlig inställning till amerikanska konservativa brukar gå fel. Det är hos republikanerna oviljan till ingripande i andra länder finns, inte hos demokraterna. De konservativa kör visserligen alltid med en tuff retorik av typen ”Vi ska bomba ISIS tillbaka till stenåldern”, och man kan räkna med att konservativa i alla fall säger sig vilja lägga pengar på försvaret. Men även George W Bush gick faktiskt till val på att USA inte skulle vara engagerat utomlands i någon större utsträckning. Han kom dock att driva en helt annan politik efter 11-septemberattentatet.

Vad Trump vill på det utrikespolitiska området är lite oklart. Jag har lyssnat på det tal som finns på Youtube. Jag bedömer det som att han ansluter sig till den återhållsamma linjen. Oroande för svensk del är inte att han skulle vara för aktivistisk utan tvärtom, att han inte är tillräckligt aktivistisk när det gäller att skapa fred i Ukraina. Risken finns att han vill ”göra en deal” med Putin, dvs. acceptera att Ryssland ockuperat Krim.

Hillary Clinton är istället en traditionell demokrat när det gäller utrikespolitiken, och hon kommer sannolikt föra en mer aktivistisk politik än vad Barack Obama gjort eftersom han ju knappast har velat göra någonting. Hon har också tydligt uttalat att USA ska stå bakom sina europeiska vänner mot Putinregimen.

Vad betyder detta för Nato och för Sverige? Jo, även om det inte stämmer med Wallströms fördomsfulla bild av amerikaner så kommer det förmodligen vara lättare att vara ett alliansfritt land i norden med Donald Trump som amerikansk president, eftersom han antagligen inte kommer att intressera sig för oss alls, medan Hillary Clinton som en tradtitionell demokratisk president nog gärna ser att USA spelar en aktiv roll i försvaret av Östersjöområdet. Vill man att Nato och USA ska hålla sig borta från Sverige är det Clinton man ska varna för, inte Trump.

2016-05-07. Tillägg.

Jag menar inte att livet för Sverige blir lättare i största allmänhet om vi är alliansfria och Donald Trump är president i USA och ger fulla fasen i vad vi håller på med. Det blir förvisso lättare att vidmakthålla alliansfriheten i sig. Däremot lär vi bli utsatta för påtryckningar från rysk sida eftersom Moskva skulle jubla om USA avstod från allt inflytande i Nordeuropa.

PS. Det finns gott om möjligheter att bilda sig om svensk säkerhetspolitik. Besök gärna Natobloggen.

I väntan på nästa stora flyktingvåg

Just nu har vi ett upphåll i asylströmmen tack vare gränskontroller och id-kontroller i Malmö samt att det ännu är vinter, men vad ska hända under året? Migrationsverkets ”mellanalternativ” gissar att det kommer att komma 100 000 asylsökande varav 18 000 ensamkommande barn.

Eftersom detta inte har hänt ännu har vi just nu en realistisk chans att faktiskt bestämma oss för hur vi vill göra. Vi måste inte upprepa höstens kaos med vidöppna gränser. Så vad vill vi?

Migrationsverkets låga progons gissar på 70 000 asylsökande varav 12 000 ensamkommande barn. Den högre prognosen gissar på 140 000 och 27 000. Regeringen är splittrad. Justitieministern har förklarat att han vill styra strömmen mot den lägsta siffran, dvs. 70 000. Miljöpartiet menar dock att Sverige bör kunna ta emot upp mot 150 000.

I det läget menar jag att Sverige med gott samvete kan ta en paus från allt asylmottagande under ett år. Vi har dragit vårt strå till stacken och behöver inte göra mer.

Så här ser aktuell statistik ut för antal asylsökande per 1000 invånare i EU. Att inte alla EU-länder ingår i diagrammet beror på att vissa länder inte har rapporterat in sina siffror till Eurostat än. Däremot ingår Norge och Schweiz.

Källa: Eurostat.
Källa: Eurostat.

Som framgår av diagrammet är det bara Ungern som befinner sig i Sveriges klass avseende antal asylsökande. Ungern är alltså samma Ungern som under året fick skäll för att man satte upp stängsel längs med gränsen till Serbien. ”Det är värre än Berlinmuren”, menande Cecilia Wikström, europaparlamentariker för Liberalerna.

Tyskland som under 2015 fick mycket beröm för sin generösa politik ligger som synes efter både Finland och Norge. Ta också en titt på rika länder som Storbritannien, Belgien, Nederländerna och Danmark. Avståndet mellan dem och Sverige är gigantiskt. Sverige kan alltså utan att känna någon moralisk skuld avvisa asylsökande till andra EU-länder.

Det pågår samtal i EU om omfördelning av asylsökande. Samtalen har pågått i flera månader redan och vi har redan en tidigare överenskommelse som dock ingen valde att följa. Ingenting talar därför för att EU skulle komma till Sveriges räddning.

Man måste ha klart för sig att Finland faktiskt tiodubblade sin asylmottagning under förra året. Både Belgien och Nederländerna fördubblade sin. Jag tror inte att Stefan Löfven kommer att ha någon framgång med att försöka förklara för dem att de inte har gjort tillräckligt. Vi får räkna med att klara oss själva.

Det är därför som jag gärna ser en paus. Vi tog emot 162 000 asylsökande förra året, 81 000 under dessförinnan och 54 000 året 2013. Det är långt mer än något annat land i Europa.

Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig

Det var den 24 november förra året som den svenska flyktingpolitiken kom till vägs ände. Regeringen kallade till presskonferens och förklarade att nu kunde Sverige inte ta emot fler asylsökande. Asylrätten skulle försvaras, men alla villkor som gjorde det förmånligare att söka asyl i Sverige framför andra länder, skulle ändras. Sverige skulle lägga sig på EU:s miniminivå. På presskonferensen berättade vice statsminister Åsa Romson hur svårt beslutet hade varit att fatta. Hon höll knappt tillbaka tårarna. Vad hände egentligen under hösten? Blir sig Sverige någonsin likt igen?

Även om politik är en rörig bransch råder det ändå normalt sett någon form av jämvikt i systemet. De stora partierna förblir stora. Blocken är desamma. Politiken skiftar på marginalen. Endast människorna byts ut.

Ett sådant system, där det råder balans, är svårt att ändra på. Varje dag är sig lik. Men sen kan det komma en störning utifrån, en exogen chock. En jordbävning inträffar. Allt kastas omkull.

Jag tror att den gångna höstens stora ström av asylsökande är en sådan jordbävning. Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig.

Vad innebär det? Det vet vi inte riktigt än men mycket talar för att den partipolitiska kartan ritas om för gott. Vi har redan sett SD:s framfart i opinionen och hur Socialdemokraterna går på knäna. Det är för tidigt att säga var denna omvandlingsprocess ska sluta, men det är uppenbart att väljarna rör på sig på ett sätt som vi inte tidigare har sett och som därför är svårt att förutsäga.

Det krävs mycket för en väljare att lämna ett parti. Inför varje val brukar statsvetare och politiska reportrar säga att vi aldrig har så många rörliga väljare som nu. Så är det, men det är inte riktigt sant heller, för väljarflytten brukar oftast ske inom de traditionella blocken. Svensk politik har dominerats av höger–vänster-konflikten. Få väljare byter läger i den kampen.

Ett parti som Socialdemokraterna har dessutom haft ett särskilt grepp om sina väljare i kraft av att partiet historiskt sett endast är en del av hela den väldiga arbetarrörelsen. Facket, ABF, Unga örnar, kooperationen, Folkets hus-rörelsen, när allt detta var som starkast fanns det ingen möjlighet för en arbetare att stå utanför även om han inte ens sympatiserade med den förda politiken. En arbetare inte bara röstade på Socialdemokraterna, han var socialdemokrat.

Mycket av detta är nu historia och graden av partiidentifikation, som det heter när en väljare säger sig vara en viss typ av partist, har gått ned även hos Socialdemokraterna, men likväl har detta parti alltid varit bra på att vädja till lojaliteten med ”rörelsen”. Och många väljare har lyssnat till appellerna. Socialdemokraterna har inte alltid varit omtyckta ens av sina egna väljare, men man kunde ändå i slutändan lita på partiet. De andra, ”borgarna”, var i alla fall värre.

Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.
Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.

Men just nu ser det ut som att även trogna väljare lämnar Socialdemokraterna. Partiet får strax över 25 procent i SIFO. Man måste komma ihåg att Socialdemokraterna länge var ett 45-procentsparti. Det väljartapp som partiet genomgår just nu är omfattande och utan historisk jämförelse. Jag tror därför inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återhämta sig. För många kärnväljare har lämnat partiet.

Allianspartierna har fått ett annat problem på halsen. Med valet 2014 och alldeles i början av flyktingkrisen, under våren 2015, skedde en tydlig ström över från M till SD, men under hösten la M om sin flyktingpolitik, och har sedan november drivit linjen att Sverige behöver en paus i flyktingmottagandet, att vi inte ska acceptera några asylsökande som kommer från ett annat Schengenland. Omsvängningen tycks ha betalat sig med förbättrade opinionssiffror. Det är istället ett annat problem allianspartierna har att hantera – det finns ingen gemensam allianslinje i flyktingpolitiken.

Ska alliansen gå framåt eller bakåt? Valaffisch från 2010.
Ska alliansen gå bakåt eller framåt? Valaffisch från 2010.

Problemet heter Centerpartiet. Den skärpning av flyktingpolitiken som regeringen gjorde i slutet av 2015 har stöd av alla allianspartier utom Centern. C är fortfarande av uppfattningen att det är ”systemet” det är fel på, det vill säga mottagningssystemet där Sverige förser alla asylsökande med samma grundläggande samhällsservice som medborgare. Bostadsbristen och bristen på låglönejobb är också systemets fel, enligt partiet. Om man därför fixar till systemet är det inga problem att ta emot hundratusentals asylsökande om året.

Denna inställning ger inte mycket utrymme för kompromiss med alliansvännerna. De andra tre har alla accepterat att asylströmmen som kom under hösten var för stor. Faktum är att Centern inte har stöd för sin politik hos något annat parti heller. Vänsterpartiet är visserligen också mot att Sverige ska begränsa asylströmmen men vill inte ändra något i systemet.

Eftersom flyktingfrågan är den fråga som nu omstrukturerar hela det politiska landskapet är det inte möjligt att bortse ifrån denna sakpolitiska spricka mellan allianspartierna. Förr var C:s kärnkraftsmotstånd en sådan fråga som alltid hängde över alliansen. Under Maud Olofssons ledning desarmerades denna fråga för att kunna hålla ihop alliansen. Nu kanske detta arbete var förgäves när Annie Lööf målat in partiet i ett nytt hörn ur vilket man inte kan komma ut med mindre än att man gör avkall på de högtidliga proklamationer som utfärdades under hösten. Partiledare vill helst inte göra sådana reträtter. Därtill tycks det som att partiet tjänat någon procentenhet i opinionen på sin hållning. Det finns väljare inom borgerligheten som inte gillar åtstramningen och det naturliga har därför varit att fly över till Centern.

Det tycks alltså inte finnas någon allians längre. Så länge den viktigaste konfliktlinjen i politiken är skatter och bidrag håller alliansen ihop. Det går knappt att skilja partierna åt i den ekonomiska politiken, men om flyktingfrågan är vår nya stora konfliktdimension och C driver en egen linje, då håller alliansen inte ihop.

Sverigedemokraterna i sin tur har inte behövt göra mycket för att se sina opinionssiffror stiga. Att överströmningen till SD har berott på flyktingpolitiken är inte något som alla har velat inse. Tusentals andra förklaringar har presenterats, allt från att Sverige blivit halvt om halvt fascistiskt till att alla som stödjer SD måste vara förlorare i nerdekade bruksorter. Alla seriösa statsvetenskapliga undersökningar visar dock på det som rimligen borde kunna inses, att det invandringskritiska partiet drar till sig människor som är invandringskritiska.

Alliansen överenskommelse med Miljöpartiet i mitten av förra mandatperioden var ett försök att isolera SD från allt inflytande i den enda fråga som partiet brydde sig om. Något inflytande fick partiet inte, i så måtto fungerade strategin, men den misslyckades kapitalt i väljarhänseende. Vi har alltid haft svårt för att diskutera invandringen i Sverige. (Anklagelser om rasism förekom redan på 1990-talet när människor var kritiska mot flyktinginvandringen från Balkan.) När det också sluts en politisk överenskommelse som tar död på all debatt i frågan mellan de politiska blocken, var ska då en missnöjd väljare ta vägen? SD:s kraftiga uppgång under förra mandatperioden kom redan under 2012, efter den migrationspolitiska överenskommelsen och långt före Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan.

I valet 2014 gick partiet från 5,70 procent till 12,86 vilket gjorde att de borgerliga partierna till sist kände sig tvungna att i alla fall diskutera flyktingpolitiken på nytt. Strax därefter kom emellertid decemberöverenskommelsen, en ny märklig pakt riktad mot SD. Fortfarande var det inget parti som ville ompröva flyktingpolitiken och därför fortsatte SD att stiga i opinionen. SD hade 13,3 procent i SIFO i januari 2015 och 17,8 i augusti.

Sedan kom hösten med den stora vågen asylsökande, men det ironiska är att detta har gjort att även SD:s politik har blivit irrelevant!

Man skulle kunna tro att partiet som i alla år har varit emot ökad invandring skulle vara det parti som folk flydde till när deras tal om massinvandring för första gången sedan 1988 tycktes ha en motsvarighet i verkligheten. Men vågen kom snabbt och alla de 160 000 asylsökande som kom förra året är nu redan här! SD:s politik var att stoppa dem.

SD:s huvudfråga är därmed märkligt nog överspelad. Nu är istället den viktigaste invandringspolitiska frågan hur vi ska hantera denna enormt stora grupp utlänningar som flyttat in i Sverige, och Sverigedemokraternas integrationspolitik är tämligen mager. Så sent som i oktober skrev partiet i sin budgetmotion att man ville avskaffa integrationspolitiken helt. SD förefaller vara det enda partiet i riksdagen som inte tror att vägen in i samhället för invandrare heter jobb. Vad som föreslås är högst oklart. Partiets företrädare talar fortfarande om att den viktigaste åtgärden är att minska inflödet, trots att det största inflödet i svensk historia redan har inträffat.

sdsintegrationspol
Ur Sverigedemokraternas budgetmotion 2015/16.

SD försöker ofta beskriva sig som ett borgerligt alternativ, men partiet har en helt annan inställning till den ekonomiska politiken än alliansen. Sverigedemokraterna vill inte öppna arbetsmarknaden för låglönejobb och tror inte på sänkta skatter som ett sätt att stimulera fram fler jobb. Alliansen har alltid hävdat att det är jobb och åter jobb som är den bästa integrationspolitiken. Men denna politik har inget stöd hos SD.

Hur SD de facto tänker sig att en förbättrad integration ska gå till är höljt i dunkel. Partiets kärnfråga har alltid varit att motverka inflödet, inte att försöka lösa integrationsfrågorna. SD har istället talat om att invandrare måste assimileras, det vill säga försvenskas. Hur detta leder till att utanförskapsområden med arbetslöshet och sociala problem försvinner förklaras inte. Blir det fler jobb? Blir det lägre kriminalitet?

Blir Sverige sig likt efter hösten 2015? Det verkar inte så. I alla fall inte när vi ser till det politiska landskapet. Väljarströmmarna rör sig på helt nya sätt, vilket framför allt tycks ha skadat Socialdemokraterna och flyktingfrågan har i alla fall för tillfället tagit över som den viktigaste konfliktdimensionen i svensk politik. I sin tur har detta även slagit in en kil i alliansen. Till råga på allt verkar till och med Sverigedemokraterna vara omsprungna av verkligheten.

Allt detta gör i nästa steg att koalitionsbyggandet i riksdagen blir en närmast hopplös uppgift. En grupp vill ha en ekonomisk politik byggd på sänkta skatter – alliansen. En annan grupp vill det inte – de rödgröna plus SD. De rödgröna och SD har dock helt väsensskilda idéer om invandringens förtjänster. För tillfället finns det en sakpolitisk överensstämmelse mellan SD och i alla fall tre av allianspartierna i flyktingpolitiken, men inte i integrationspolitiken och inte i den ekonomiska politiken. Och så där kan pusslet fortsätta att läggas. Alla bitar känns lika omaka.

Det enda som är positivt är att villrådigheten bland medborgarna nog är lika stor som den är hos partierna. I sådana lägen finns handlingsutrymme för den som vågar träda fram och föreslå nya lösningar. Vem hinner först? Vem är modigast?