En komma ut-historia

Igår gick jag med i Pride-tåget i Stockholm tillsammans med Öppna moderater och MUF. Det är mycket ovanligt för mig att jag deltar i manifestationer av den här sorten och jag har som många andra konservativa stofiler varit skeptisk till Stockholm Pride i sig. Men Pride-tåget är nu ändå det främsta sättet att visa sitt stöd för dem som bara begär att få bli behandlade som människor, men som historiskt sett har förvägrats detta.

Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.
Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.

Jag har naturligtvis många saker som jag skulle vilja skriva om när det gäller respekten för HBT-personer, inte minst om hur min egen syn på detta har utvecklats. Men det kan räcka med en sak för stunden. Jag vill berätta min egen komma ut-historia, som då inte är min egentligen eftersom jag inte är H, B eller T, men som ändå är min eftersom en av mina bästa vänner är homosexuell. Även heterosexuella kan ha en komma ut-historia att berätta, som handlar om hur det är att ha en vän som kommer ut.*

Jag lärde känna min vän för kanske femton år sedan. Först som vanlig bekant men sedan ett par år som nära vän. Vi träffas ofta, bor över hos varandra om vi är på resande fot, gör resor ihop, och har jäkligt roligt tillsammans i största allmänhet. Det som förenar oss är gemensamma intressen, det herrsällskap vi både lärde känna varandra i och senare även politiken. 

Det är väldigt vanligt att män umgås ihop utan att tala om relationer. Fråga mig inte varför det är så men intresset finns liksom inte. Vi har tusen andra saker att prata om. Så är det också med mig och min kompis. Men när man lär känna någon ser man också hur denne är utan något sägs. Efter ett tag förstod jag ju att han var mer intresserad av killar än av tjejer, fast ingen av oss sa någonting om det.

Vi bor idag i olika städer men bodde båda förut i Uppsala och har rört oss i kretsar som kan beskrivas som upsaliensiskt konservativa, ibland föraktfullt kallat för punschhögern, vilket då vi själva inte uppfattar som förnedrande utan mer som en komplimang. Det finns hur många homosexuella män som helst i den miljön. Långt fler än genomsnittet i samhället i övrigt, gissar jag. Men i sann konservativ anda ingen HBT-aktivist så långt ögat kan nå.

Istället finns något som man kan kalla för en tyst tolerans. Alla vet att några är homosexuella och efter tag lär man sig också vilka, men ingen säger något om det. Något förakt för de homosexuella finns inte, ännu mindre hat. Istället präglas attityden av att alla inser att homosexualitet är medfött, och därför inget som kan ändras, och inte heller något som skadar någon annan. Alltså finns det inget att bråka om, och dessutom – vilket nog är det viktigaste – de är ens vänner och man vill ju inte göra sig av med sina kompisar bara för att de visar sig vara homosexuella.

Det är en tolerant miljö och jag gissar att den tillkommit som en överlevnadsstrategi på den tiden då det inte var tillåtet att vara öppen med sin sexuella läggning. Den akademiska miljön är väldigt tolerant och jag kan därför förstå att detta har varit en plats där homosexuella kan ha levat i fred. Det fanns en kostnad även för den heterosexuelle på den tiden om han eller hon öppet tog parti för den som var homosexuell. Hur det verkligen funkade förr vet jag inte utan nu gissar jag, men jag tycker mig ha kunnat se hur tystnad även varit en överlevnadsstrategi hos heterosexuella som inte har tordats försvara sina homosexuella vänner i den fientliga miljö som då fanns.

Idag håller den tysta toleransen att bytas mot en öppen tolerans, och det går smidigt. Allt flera homosexuella är öppna med sin läggning och något misstycke bland de heterosexuella finns inte. Fördomen säger att konservativa ska rygga tillbaka och säga usch och fy, ropa på polis och säga upp bekantskapen och så vidare. Men så funkar inte den här miljön. Den är konservativ och således trög till förändring, men som sagt också väldigt tolerant. Den intolerans som finns riktar sig istället mot HBT-aktivismen som man tycker är överdriven, löjlig och vänstervriden. De homosexuella i denna miljö är lika konservativa som alla andra.

Att byta tyst tolerans mot öppen tolerans borde ju därför vara ganska enkelt – i teorin. Det är inte lika enkelt när man väl ska göra det. För man står på något sätt med foten i två system samtidigt, ett äldre system med tyst tolerans som faktiskt funkar hjälpligt och som många fortfarande lever med och som de kanske vill fortsätta med, och ett nytt system där öppenhet råder. Hur kan man veta hur ens vän vill ha det? Och hur vill jag ha det själv?

Öppenhet är naturligtvis bäst, men det finns äldre homosexuella som har byggt ett helt liv på den tysta toleransen och som har det bra i sin lilla bubbla. Om de inte själva vill punktera den bubblan kan inte jag göra det. Jag kan ju inte alls veta av vilka skäl de har hemlighållit sin sexualitet.

Hos mig snurrade en inre dialog i huvudet som gick ungefär så här:

– Stefan, det är lika bra att du ställer frågan rakt ut. Du vet ju hur det ligger till och det här är en av dina bästa vänner. Han kan omöjligt bli arg.

– Ja, men varför säger han då inget själv? Han borde ju veta att jag vet. Är det då min uppgift att bryta isen? Borde inte han göra det? Det är hans liv.
– Äh, vad är det där för trams. Du är ju feg. Det är ditt problem. Du törs inte fråga.
– Ja, men…
– Ja, vad då men? Du har ju samlat bevis i huvudet för att övertyga dig själv om att han är homosexuell. Otvetydiga bevis. När du ställer frågan gör du inte det grundlöst och det vet han. Även om han inte vill säga som det är kommer det vara helt omöjligt för honom att bara blåljuga sig ur allt.
– Men du ser! Det är inte så jäkla lätt. Det kan bli dålig stämning. Den risken finns ju. Det kan du inte förneka. Han har inte varit öppen med sin sexualitet under mycket lång tid, och tänk om han ändå vill ha det så. Han har ju ändå velat ha det så från början. Annars hade han redan kommit ut.
– Det där är också bara trams! Du vet varför homosexuella inte törs komma ut. Det är för att de är rädda för omgivningens reaktioner. Men ni är vänner och du vet att han litar på dig till hundra procent. Han skulle aldrig ha velat bli vän med dig annars.
– Men vi brukar aldrig tala om sånt.
– Vad då?
– Relationer och sånt. Vi brukar prata politik.
– Men ändra på det då! Du försöker bara hitta på ursäkter för att slippa! Skärp dig!
– Jag måste hitta ett bra tillfälle.
– Du har redan haft bra tillfällen! Du är en mespropp! Det bara det som är problemet. Inget annat!

Så där höll det på. Till sist tyckte jag att vårt vänskapsförhållande blev uppenbart löjligt om jag inte frågade hur det låg till. Man kan inte hålla en sådan sak hemlig för varandra. Så då tog jag sats och frågade, och det var självklart inga problem alls att få veta hur det låg till.

Tjugo minuter senare var vi klara med frågan och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. Då var relationsbiten avklarad för denna gång och vi gick över till att prata politik istället. Som vi brukar göra.

Det kan tyckas konstigt att vi bara lämnade ämnet och gick över till något annat (vi satt och åt frukost) men så är vi. Ni får tänka er två pojkar som leker ihop. Det är roligare att leka än att prata relationer.

Har historien någon sensmoral? Ja, det har den. Budskapet är inte överraskande utan en variant på vad andra tidigare har sagt. Det är bättre för alla om alla är öppna med sin sexualitet. Det fanns en tid då homosexualitet inte accepterades men den tiden är över och den intolerans som finns kvar städas ut successivt. Sanningen gör oss fria, står det i Bibeln, och det stämmer verkligen. Även om den tysta toleransen fungerade byggde den på att sanningen doldes vilket även med de bästa intentioner, och med mycket god vänskap människor emellan, ändå innehåller ett korn av misstänksamhet. Nu när vi inte längre behöver den tysta toleransen är det därför bättre att byta ut den mot den öppna toleransen.

Den upsaliensiskt konservativa miljön där jag har levt ganska länge är verkligen konservativ med allt vad det innebär, både till gott och ont. Det bra är det kompakta motståndet mot att göra det privata politiskt. I den här miljön avskyr man när politiker kommer och föreläser om värdegrunder, normkritik, identitetspolitik, queerteori, vithetsstudier, rasifiering och så vidare. Och det gäller även de som är HBT-personer själva. Det dåliga är att den förändring som ändå behöver göras går långsamt.

Så här i efterhand grubblar jag mycket på varför det uppenbart enkla och naturliga var så svårt att göra. Det är rädslan som hindrar en och det är ju egentligen bedrövligt att två så goda vänner inte ska vara helt öppna med varandra. Man kan skratta åt oss och säga att vi är löjliga och hämmade, förtryckta av ”förljugna borgerliga konventioner”. Så skulle det i alla fall beskrivas om det här var en pjäs på Dramaten.

Någon gång i det förflutna var det någon som bestämde att homosexualitet skulle vara förbjudet. Det satte skräck i folk och höll i sig under mycket lång tid. Det är inte konstigt att det finns efterverkningar.

Förändrades något i vår relation? Nej. Ingenting. Verkligen ingenting. För det var som jag beskrivit ovan. När vi väl hade klarat ut hur det låg till var det gjort och sen var det inget mer med den saken.

___________________

* Under dagen har jag fått frågan om kompisen ifråga har godkänt det jag har skrivet och så är det givetvis. Att jag inte skriver ut namnet är för att han ska slippa få frågor om en text som jag är ansvarig för. Jag måste tydligen också förtydliga att jag själv är hetero och att det inte är jag som kommer ut i historien. Det framgår redan av texten, men allt kan missförstås.

Sökes: Öppenhet om Region Uppsalas fastighetsinvesteringar

Det mörkas i vår region ifråga om de stora fastighetsinvesteringarna. När regionfullmäktige i början av sommaren antog sin nya investeringsplan var inte alla fakta kända. Ledande företrädare för den rödgröna koalition som styr, bestående av S och MP, vill inte lägga korten på bordet och förklara vilka beslut som verkligen har fattats. Istället har de med mer eller mindre framgångsrika metoder försökt förneka existensen av själva beslutsunderlaget.

I det här blogginlägget kommer jag därför att publicera alla relevanta dokument ifrågan och göra en kort sammanfattning av vad det hela handlar om. Vi behöver transparens och en seriös debatt om vilka priroriteringar som måste göras.

Inlägget i korthet:

  • Region Uppsala har beslutat att skjuta ett antal fastighetsinvesteringar framåt i tiden trots stora renoveringsbehov.
  • Utlovade projekt som ny neonatalavdelning, produktionskök, renovering av Tierp vårdcentrum, Kungsgärdet och barnsjukhuset på Akademiska (ingång 95–96), beräknas påbörjas omkring 2023–2024.
  • Prioriteringar måste göras men det är fel att de inte visas upp för allmänheten och alla anställda.
  • Härnedan publiceras beräkningsunderlaget samt övrigt material som visar hur den rödgröna ledningen hanterar miljardinvesteringarna i regionen.

Varför offentliggöra beräkningsunderlaget?

Vi politiker ”tjafsar” ofta. Så är det, och även denna gång skulle man kunna vifta bort allt och säga att vi bara är löjliga. Likväl kvarstår det faktum att Region Uppsala under de tre närmast kommande åren kommer att investera 3,3 miljarder kronor i nya fastigheter (ca 9 000 kr per person i länet), med årliga kostnadsökningar på grund av hyresökningar på ca 100 miljoner per år (ca 275 kr per person och år).

Vi moderater är i huvudsak överens med S och MP om att tuffa prioriteringar måste göras. Men vi tror inte på hemlighetsmakeri och vi vill i traditionell moderat anda varna för politiker som utlovar ”satsningar” som det inte finns pengar till.

Exempelvis har Socialdemokraterna lovat att de ska fixa krisen inom intensivvården för nyfödda genom att bygga en ny neonatalavdelning. I julas skickades nämligen födande mammor till Åbo, eftersom det inte fanns plats för dem på Akademiska. Som en reaktion på detta skrev Vivianne Macdisi (S), regionråd, och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de berättade att 250 miljoner kr skulle satsas på den nya neonatalavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Men idag vet vi att det inte kommer att ske förrän 2024 och avdelningen bli klar först 2027.

Vi behöver alltså öppenhet i frågan och vi behöver en dialog mellan oss förtroendevalda och allmänheten och alla anställda i regionen.

Excel-filen som det blivit bråk om

Anledningen till att det har uppstått bråk mellan mig och företrädare för S är att jag publicerade denna lista.

flyttade investeringar#

Det var den 18 maj i år som jag skrev till ekonomiavdelningen och bad om att få se hela investeringsbudgeten, där alla enskilda objekt finns med, när de är planerade att starta och vad de beräknas kosta m.m. Investeringsbudgeten är en del av regionens stora budget och det är en lång beredningsväg innan den antas av regionfullmäktige.

Här är Excel-filen för nedladdning.

Det politiskt känsliga i det hela är att ett antal utlovade byggprojekt skjuts på framtiden.

Men vad är det för ett dokument egentligen? Det är beräkningsunderlaget för investeringsbudgeten. Det är den samlade kalkylen över alla våra kommande fastighetsinvesteringar.

Processen för att lägga fram regionens investeringsbudget fungerar så att först lämnar alla förvaltningar förslag på investeringar. Därefter tar varje facknämnd ställning till förvaltningarnas förslag. Därefter sker en sammanställning av det tjänstemannaorgan som heter investeringsrådet. Förslaget presenteras för fastighets- och servicenämnden (politiskt organ) som sedan skickar det vidare till regionsstyrelsen (politiskt organ) som i sin tur lägger in investeringsplanen i förslag till regionplan och budget (dvs. regionens stora budget). Förslaget går sedan till regionfullmäktige. I år antogs förslaget av regionfullmäktige den 20 juni.

investeringsbudgetprocessen#
Jag sitter som ledamot i både fastighets- och servicenämnden och regionstyrelsen, och satt även tidigare i sjukhusstyrelsen. Jag har därför kunnat följa investeringsfrågorna ganska väl, men trots det tyckte jag att jag saknade hela bilden. Därför bad jag om att få se filen ifråga.

Att ekonomiavdelningen utan konstigheter har lämnat detta dokument till mig är i linje med den policy som tillämpas inom regionen. Medan de styrande partierna (S och MP) fortfarande jobbar med ett dokument politiskt, dvs. tar ställning till hur de vill utforma olika förslag, är det inte sed att några papper lämnas över till oss i oppositionen. Men när förslagen är färdiga ges vi fri tillgång till allt beslutsunderlag.

När jag bad om få se Excel-filen hade S och MP redan offentliggjort sitt förslag till regionplan och budget. Att ansvarig tjänsteman därför skickade beslutsunderlaget till mig är alltså helt i enlighet med praxis. Om dokumentet fortfarande var internt arbetsmaterial endast för S och MP hade hon/han inte gjort det. Så är praxis och våra tjänstemän är som regel noggranna och lojala.

Här är finns mitt brev till ansvarig tjänsteman och dennes svar till mig. Jag har maskerat namnet på tjänstemannen i fråga eftersom hon/han endast har utfört sin plikt och inte förtjänar att få kritik för något i det här.

brev18majsid1

brev18majsid2

Fastighets- och servicenämndens förslag

Fastighets- och servicenämnden är det politiska organ som har att göra ett förslag till samlad investeringsbudget. Det underlag som ledamöterna hade att ta ställning till finns här.

Protokoll: Fastighets- och servicenämnden, 2017-05-08. Se ärende nr 43.

Som framgår av denna handling tilläts inte ledamöterna i nämnden att se hela bilden. Den fick bara ta ställning till klumpsummor. Klumpsummorna kommer givetvis från beräkningsunderlaget som alltså är Excel-filen ifråga. (Se fliken ”Invram per styrelsenämnd”.) Allianspartiernas ledamöter reserverade sig därför mot förslaget.

Regionstyrelsens förslag

Samma förslag som antogs av fastighets- och servicenämnden antogs sedan av regionsstyrelsen i förslaget till regionplan och budget som man hittar här.

Protokoll: Regionsstyrelsen, 2017-05-30. Bilaga 116/17 a.

Som framgår av denna handling fick inte heller regionsstyrelsens ledamöter se några detaljer utan endast klumpsummor. Även här reserverade sig därför allianspartiernas ledamöter mot förslaget.

Regionfullmäktiges beslut

Till sist hamnade så förslaget på regionfullmäktiges bord. Handlingen ifråga är densamma som antogs av regionsstyrelsen. Fullmäktiges protokoll hittar man här.

Protokoll: Regionfullmäktige, 2017-06-19 och 20. Bilaga 71/17 a.

Beslutet togs den 20 juni. Också i fullmäktige reserverade sig allianspartierna.

Moderaterna offentliggör beräkningsunderlaget

Den 22 juni valde jag att offentliggöra listan ovan för att visa för allmänheten och alla anställda i regionen vilka byggprojekt som skjutits på framtiden. Jag hade också sedan tidigare skickat den till olika medier i hopp om att de skulle tycka att ämnet var intressant att rapportera om.

Listan publicerades här på Facebook.

Socialdemokraterna dementerar

Offentliggörandet av listan gjorde att det blev tjafs mellan mig och Vivianne Macdisi, regionråd för Socialdemokraterna, ordförande i sjukhusstyrelsen och ledamot av regionstyrelsen. Det såg ut så här. Johan Örjes som är med i konversationen är Centerns regionråd.

viviannedementerar viviannedementerar#

vivannedementerar3

viviannedementerar2#

Vivianne Macdisis brev till mig

För att förklara hur fel jag har skrev Vivianne Macdisi ett brev till mig i vilket hon citerar kommentarer från ledande chefer i regionen. Brevet lägger jag inte ut här eftersom det är de förtroendevalda som ska förklara politiken för allmänheten och inte tjänstemännen. Det är dock en allmän handling och kan beställas fram av den som är nyfiken.

Jag skriver till Börje Wennberg och får svar

Ytterst ansvarig för investeringsbudgeten är emellertid inte Vivianne Macdisi utan hennes partikollega Börje Wennberg som är ordförande i regionsstyrelsen. Eftersom Macdisi nu så bestämt hävdat att Excel-filen ifråga inte är politiskt förankrad, till och med felaktig (!), måste jag ju höra med den som är ansvarig för ekonomin om det dokument jag fått har lämnats över till mig i korrekt ordning. Annars har jag ju fått fel information, alternativt att tjänstemannen i fråga skulle brutit mot gällande rutiner för hur politiskt beslutsunderlag ska hanteras.

ols021_20170717_0318_001-1

I brevet kallar Börje Wennberg beräkningsunderlaget för ett ”illustrationsmaterial”, trots att det alltså rör sig om det beräkningsunderlag som han har använt för att sätta samman Region Uppsalas hela budget.

Wennberg påstår även felaktigt att regionfullmäktige endast fattat beslut om vilka investeringar som ska göras fram till 2020. I den av honom själv presenterade regionplan och budget, som regionfullmäktige antagit, på sidan 60, finns en tabell över vilka investeringar som ska göras fram till 2023. Den här bilden visar en skärmdump med Excel-filen och regionsstyrelsens förslag till budget. Samma siffror.

sammasiffror

Kommentar

Den lista som finns ovan med byggprojekt som skjuts på framtiden är den skarpa lista som den rödgröna ledningen har för avsikt att genomföra. Det är så här planen ser ut.

Det får till följd att utlovade projekt, som en ny neonatalavdelning eller nytt produktionskök inte kommer att bli verklighet förrän efter 2024.

Det är inte fel att skjuta på dessa projekt eftersom prioriteringar måste göras men det är fel att hemlighålla sina planer för allmänheten och för alla anställda.

Ännu mer fel är det att försöka dementera att planen ifråga finns, påstå att den är felaktig eller kalla den för ett ”illustrationsmaterial”.

– Filen innehåller exakt samma siffror som de beslut som har tagits i fastighets- och servicenämnden, regionsstyrelsen och regionfullmäktige.
– I enlighet med praxis har ansvarig tjänsteman överlämnat beslutsunderlag för regionplan och budget till oss i oppositionen. Att fel dokument skulle ha överlämnats förefaller osannolikt.
– Alliansen regionråd har även haft möjlighet att ställa frågor till en av de ansvariga tjänstemännen om just denna fil, och ingenting framkom då att den skulle vara felaktig eller bara utgöra ett illustrationsmaterial.

Vad är det då regionen verkligen har beslutat om? Jo, det är att prioritera de byggnadsprojekt som ligger inom FAS, Framtidens Akademiska. Det är omfattande renoveringar och tillbyggnader som redan har påbörjats.

 Från Moderaternas sida har vi inte invänt mot att detta ska vara huvudinriktningen, men prioriteringar måste kunna diskuteras. Exempelvis gör vi inte bedömningen att renoveringen av Tierps vårdcentrum kan vänta ända till 2023.

Oppositionen har hållits borta från diskussionerna om vilka prioriteringar ska göras och när vi väl har fått fatt i beslutsunderlaget visar det sig att den rödgröna ledningen inte vill kännas vid vad man redan har beslutat.

Att ansvariga regionråd säger att de inte känner till dokumentet ifråga, att det är felaktigt, att det inte skulle innehålla skarpa prioriteringar och till sist kallar det för ett ”illustrationsmaterial” för att förringa värdet av det, vittnar om allmän oreda i ledningen för regionen. Hur kan ett ärende omfattande flera miljarder kronor passera genom alla beredningsstadier utan att ansvariga politiker vet vilket beslutsunderlaget är?

På detta sätta kan inte skattebetalarnas pengar hanteras. En återgång till alliansstyrelse behövs efter nästa års val.

Recension: Massutmaning av Tino Sanandaji

Jag var en av dem som direkt skickade pengar när jag fick höra att Tino Sanandaji skulle skriva en bok om den svenska flyktinginvandringen och gjorde en insamling för detta ändamål. Då hade ännu inte 2015 års flyktingkris inträffat och debatten i Sverige var verkligen skruvad. Jag upplevde inte att etablerade medier försåg allmänheten med ett seriöst faktaunderlag. Sanandaji var då en ensam röst, som visserligen många lyssnade på, men alla hans Facebookinlägg behövde ett mer samlat format. En bok, helt enkelt. 

Nu finns boken utgiven och jag har tagit mig tid att läsa och fundera. Det har varit mycket lärorikt. Det är många som är misstänksamma mot Sanandaji på grund av att han är en temperamentsfull debattör som sällan undviker konflikter i sociala medier. Men hans bok är inte så. Tvärtom.

Bokens grundläggande idé är nämligen ganska enkel och det är att visa vad redan existerande undersökningar säger om flyktinginvandringens effekter. Hos SCB och andra statistikproducenter finns ett kunskapsunderlag. Sanandaji ser det som sin uppgift att presentera detta, vilket egentligen är helt okontroversiellt, om det nu inte vore för att ämnet i sig är så infekterat.

IMG_6095

Viktigt att ha i åtanke för den som läser boken är att det inte är en utvärdering av invandringens för- och nackdelar i stort. Den fokuserar istället på ett antal områden där den politiska debatten har låst sig, där ledande politiker inte har klarat av att förse allmänheten med korrekta fakta och inte heller medierna har gjort sitt jobb.

Ämnen i fokus är därför i vad mån flyktinginvandringen är en kostnad för samhället eller inte, i vad mån invandring för med sig sociala problem i termer av utanförskap, ”asocialt beteende” (t.ex. att kasta sten på bussar) och kriminalitet. Sammantaget kan man därför få intrycket att boken endast uppmärksammar negativa sidor av invandringen och att Sanandaji därför skulle vara mot invandring i sig. Men så tror jag inte att det är tänkt att boken ska läsas utan snarare handlar det om att författaren vill göra människor uppmärksamma på att viktiga problem har förtigits.

Sanandaji är nationalekonom och det är den ekonomiska delen av boken som är den bästa och den som verkligen rekommenderas till läsning. Mycket tydligt visar han att det inte med någon slags rimlighet går att påvisa att flyktinginvandringen är en vinstaffär. Några exempel: invandrares förvärvsinkomster ligger kraftigt under inföddas under hela deras yrkesverksamma liv, graden av förvärvsarbete hos gruppen utlandsfödda ligger kraftigt under graden av förvärvsarbete hos gruppen infödda i alla ålderskategorier, kommuner med stor andel invandrare förlorar kraftigt i skattekraft (med undantag för Solna och Sundbyberg) och så vidare. Som Sanandaji många gånger har påpekat i debatten är utbildningsgraden generellt sätt också lägre, jämfört med den infödda befolkningen. Allt tal om att det skulle ha kommit ett ”kompetensregn” saknar stöd i offentlig statistik och hos de ekonomer som har räknat på saken.

En stor del av boken handlar också om asocialt beteende och kriminalitet. Här går Sanandaji in på ett akademiskt ämnesområde som inte är hans specialitet och är därför försiktigare i sina slutsatser. Men på en punkt går han i kraftig polemik och det är verkligen nödvändigt för även jag har retat mig på hur man ska tolka undersökningar som visar att det är socioekonomiska variabler som främst förklarar grad av kriminalitet.

När en forskare letar efter orsaker till kriminellt beteende med hjälp av ett statiskt underlag genomför han analyser där han konstanthåller olika variabler. Då kan man se effekten av varje enskild variabel. När materialet på detta sätt delas upp kan han jämföra olika variablers betydelse. Variabler som jämförs brukar vara kön, ålder, utbildning, bostadsort, inkomst, arbetslöshet eller född inom eller utom landet, med flera. Variabler kan sedan studeras kombinerat eller var för sig, och så vidare.

Då har det visat sig att socioekonomiska variabler har stor förklaringskraft. Med det menas inkomst, utbildning, arbetslöshet m.m. I gruppen socioekonomiskt utsatta finns det fler kriminellt belastade personer än i befolkningen i övrigt. En annan variabel som har stor betydelse är kön. I gruppen män finns långt fler kriminellt belastade än i gruppen kvinnor.

Så långt är det ingen som är överraskad utan det är kända förhållanden sedan tidigare. Frågan är hur man ska se på variabeln född inom eller utom landet. Går det att se en effekt av detta på kriminalitet?

Då visar statistiken att det går att uppmäta en sådan effekt, men effekten är inte större än den som finns på grund av kön och socioekonomiska faktorer. Därför drar vissa slutsatsen att invandring egentligen inte har någon effekt, eller bara en liten sådan och som därför inte behöver beaktas.

Det är här som Sanandaji, och även jag, menar att det blir fel med slutsatsdragningen. Kruxet är nämligen att det är just kombinationen av variabler som spelar roll. Även jag tror att socioekonomisk ställning och kön är de viktigaste förklaringarna till kriminalitet, men vi har fler invandrare i just denna situation än vad vi har infödda svenskar (i relativa tal). En man som invandrar från ett annat land till Sverige har statistiskt sett större risk för att hamna i en socioekonomiskt utsatt position än en man som är född i Sverige, med följden att han även har en statistiskt sett större risk att hamna i kriminalitet. (Kvinnor som invandrar har inte den här problematiken eftersom kvinnor i allmänhet inte begår särskilt mycket brott.)

Jag vet att det är extremt känsligt att skriva om detta ämne, eftersom det finns stor risk för att invandrade män stämplas som kriminella överlag. Risken för stigmatisering är uppenbar. I debatten finns också gott om rasister som vill visa att kriminaliteten sitter i själva DNA-molekylen och som inte är intresserade av avancerade analyser utan bara vill ha sina fördomar bekräftade.

Men den tänkande delen av allmänheten måste ändå kunna föra ett vuxet samtal omkring problemet. Vi borde kunna konstatera att invandring har socioekonomiska effekter som i sin tur påverkar graden av kriminalitet utan att vara rädda för att vi därmed stigmatiserar en hel grupp människor i samhället. Det finns alltid risk för att mata trollen när denna fråga diskuteras, men trollen matar sig själva om frågan tystas ned.

Avslutningen i Sanandajis bok är också mycket läsvärd eftersom han där går igenom olika förslag på hur vi ska lyckas med integrationen av den omfattande invandringen.

Sanandaji tillhör den borgerliga sfären i samhället och det är framför allt denna som han vänder sig till.

Läsningen är tankeväckande eftersom han ger sig på ett antal käpphästar som finns på högerkanten. Standardsvaret borgerliga företrädare ger när det gäller hur man ska fixa integrationen är att det behövs fler enkla jobb och att detta ska åstadkommas genom avreglering av arbetsmarknaden och sänkta skatter och/eller sänkta arbetsgivaravgifter.

Sanandaji konstaterar istället att det inte ser ut som att det går att få någon tillväxt av enkla jobb. Automatiseringen av tjänster i samhället går framåt och gör den typen av tjänster överflödiga samt att jobb som tidigare var enkla inte är det längre. Människor som inte har gymnasieutbildning blir nästan automatiskt oanställningsbara. Inte heller hjälper det med subventionerade tjänster, där staten går in och betalar en stor del av lönekostnaden, eftersom arbetsgivarna ändå tycker sig ha en för stor kostnad att handleda dem som inte har någon utbildning.

Avreglering av arbetsmarknaden kommer kanske inte heller att ge något i och med att Sverige faktiskt har gjort en hel del förändringar i det förflutna. Ytterligare avregleringar kommer att ha effekt, men kanske inte så stor som många tror.

Inte heller kanske det hjälper med sänkta arbetsgivaravgifter vilket många företagare brukar vilja ha. Det finns studier som visar att det snarare är löntagarna som tjänar på sänkta arbetsgivaravgifter än arbetsgivarna. Vem som får löneutrymmet beror ju på hur jämviktsläget på arbetsmarknaden ser ut. Är det stor efterfrågan på arbetskraft i en viss bransch kan löntagarna passa på att be om påökt istället för att låta arbetsgivaren anställa någon ytterligare.

Även förslaget om lägre ingångslöner sågas med hänvisning till att de förmodligen blir så låga att kommunerna ändå måste gå in och understödja många familjers inkomst.

Istället, föreslår Sanandaji, bör Sverige satsa på generella reformer som höjer tillväxten: investeringar i forskning och utveckling, bättre företagsklimat samt utbildning av den del av arbetskraften som inte har tillräckliga kunskaper. Om tillväxten i landet ökar generellt sett har vi råd att hjälpa dem som har svårt att hitta jobb.

Avsnittet om policyförslag är välargumenterat men på en punkt skulle man ha önskat en mer utförlig analys och det är i vilken mån sänkta inkomstskatter och användandet av RUT- och ROT-avdrag har effekt på lågutbildades möjligheter att få jobb. Sanandajis påpekande att sänkta lönekostnader inte spelar någon roll i vissa fall är värt att lyssna på. Det finns företagare som helt enkelt inte vill anställa lågutbildade även om de så fick dem gratis eftersom de bör bedömningen att de har negativ produktivitet. För dem är inte lönekostnadsläget det avgörande.

Men som RUT-avdraget har visat finns det branscher som är mycket känsliga för hur skatterna är utformade. För hushållsnära tjänster har det visat sig att ”skattekilen”, skillnaden mellan vad arbetsgivaren betalar och vad arbetstagaren får i plånboken har betydelse för om tjänsterna ska kunna gå att sälja. Vilka andra branscher fungerar på liknande sätt? Hur många jobb kan växa fram där?

Till sist: Bör man läsa Massutmaning? Ja, jag tycker det. Invandringspolitiken kommer under lång tid att vara en av de viktigaste frågorna för svensk politik. Den är också tätt sammankopplad med jobb och ekonomi, vilket brukar vara väljarkårens viktigaste fråga vid valen. Tidigare har jag, och jag gissar många med mig, betraktat invandringspolitiken på avstånd och tänkt att någon annan får fixa detta. Man kan ju inte vara intresserad av alla politiska ämnesområden. Men så tänker jag inte längre utan det är bara inse att man som allmänbildad medborgare bör skaffa sig en välgrundad uppfattning om hur vi ska hantera vår stora invandring. Massutmaning är som sagt ingen total utredning, men boken ger svar på ett antal frågor som ledande politiker har haft svårt att diskutera.

Det avätna bordet – Anförande vid budgetfulllmäktige 2017

När jag skriver detta pågår budgetdebatten som bäst i regionfullmäktige i Region Uppsala. På förmiddagen höll jag mitt anförande som gruppledare. Den talade versionen blev lite annorlunda än den nedan skrivna, men budskapet är detsamma.

Ordförande och ledamöter!

Jag vill inleda med att tacka alla förtroendevalda för ett väl genomfört arbete under året i nämnder och styrelser. Nu tar snart politiken sommarledigt och budgetfullmäktige känns lite som en traditionell skolavslutning, om än ovanligt lång, och utan psalmsång.

Det är mitt första anförande som gruppledare för Moderaterna och jag hoppas att jag tillsammans med min vice gruppledare Emilie och alla andra moderata ledamöter ska kunna berätta om vår politik.

Låt mig därför börja med att yrka bifall till det moderata budgetalternativet och om detta faller i voteringen även yrka bifall till allianspartiernas gemensamma tilläggsyrkande.

Mörka moln på himlen

När mörka moln tornar upp sig på sommarhimlen vet man att det blir regn inom kort trots att solen för stunden skiner. Så är det med regionens ekonomi. För stunden har vi en ekonomi som budgetmässigt är i balans. Visserligen efter en skattehöjning, men det är en slant kvar i det budgeterade resultatet.

Men redan 2019 är det inte längre så. Redan om två år från och med nu menar den styrande koalitionen att vi ska köra på helt utan någon form av säkerhetsmarginal.

Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar. För mina vänner, de mörka molnen hopar sig på himlen.

fastighetsinvesteringar

Som ni vet gillar jag att visa diagram och jag har med mig ett idag också. Diagrammet visar landstingets/regionens fastighetsinvesteringar från 1984 och framåt. Åren 2017–2027 är en prognos som bygger på siffrorna i den senaste investeringsplanen.

Som synes kommer våra kostnader för fastighetsinvesteringar att fortsätta att vara höga i minst tio år till.

Som diagrammet visar finns det också en förklaring till varför vi gör dessa investeringar. Före 2007 var investeringsvolymerna ytterst små. Istället för att kontinuerligt underhålla och renovera fastigheterna har tidigare generationer politiker skjutit på dem.

I politiken brukar man ofta prata om ”det dukade bordet”. Det är en liknelse som används vid maktskiften när en ledning lämnar över till en annan och är nöjd med sin insats.

I det här fallet skulle jag vilja tala om ”det avätna bordet” istället.

Nytt ägarskap för Akademiska sjukhuset

I detta läge säger vi från Moderaternas sida att vi måste börja diskutera ägandeskapet för Akademiska.

Vi säljer högspecialiserad vård till våra omkringliggande landsting i sjukvårdsregionen. Det är så det är tänkt att våra omfattande investeringar ska betala sig.

Men vet vi om affären går ihop sig? Mer än en gång har jag lyssnat på ekonomer från Akademiska som inte säkert kan säga hur det ligger till på den punkten.

Har vi inte ett bättre och stadigare avtal idag än förut? Jo, men hur länge håller det i sig. Vi har inga affärsmässiga avtal där vi kan ta ut en marknadsmässig vinst. Vi har politiskt framförhandlade avtal. Politiska avtal är inte stabila. Ingen bank skulle låna ut pengar till ett företag med den typ av försäljningsavtal som vi har. Det är för osäkert.

Istället är det som händer att det är skattebetalarna i Uppsala län som får täcka de ekonomiska riskerna. Vi måste göra investeringarna, för vi ensamma är ägare till sjukhuset, men vi vet inte om vi får igen pengarna. Likväl måste räkningarna varje månad betalas, och det är vi i Uppsala län som måste göra det.

Vi moderater menar därför att Region Uppsala måste lyfta upp detta problem till vännerna i sjukvårdsregionen och förklara att det finns en obalans när det gäller den allra mest avancerade vården. Det är orimligt att skattebetalarna i endast Uppsala län ska ansvara för den infrastruktur som krävs för att tillhandahålla högspecialiserad vård för hela Mellansverige.

Vi har idag inget färdigt förslag på hur förbättrad riskspridning ska kunna göras, men vi vill att Region Uppsala börjar diskutera möjligheterna att övriga landsting går in som delägare i Akademiska. Från Moderaternas sida kan vi även tänka oss att staten återigen tar över universitetssjukhusen, men den frågan känns avlägsen och vi behöver hitta en lösning som kan genomföras relativt snart.

Förbättringar och effektiviseringar är viktigare än besparingar

Men Region Uppsala måste också göra kraftfulla satsningar på att effektivisera sin egen organisation. Jag vet att många anställda i vården är rädda för ordet effektiviseringar eftersom de likställer detta med besparingar.

Därför är det viktigt att påpeka att vi inte alls föreslår några besparingar, men att vi förväntar oss att våra förvaltningar ständigt ska arbeta för att göra samma arbete som idag fast på ett smartare sätt.

IMG_7646

Från Moderaternas sida har vi redan visat hur vi vill reformera primärvården, vilket vi räknar med kommer att ge högre kvalitet och ge mer vård för pengarna samtidigt. Min kollega Emilie kommer att tala om det så jag lämnar den frågan här.

Istället vill jag tala om hur jag menar att effektiviseringar kan göras utan att de som arbetar i vården känner att de återigen måste genomföra drastiska sparpaket.

Vi politiker styr alltid med hjälp av budgetar och när vi följer upp hur det går med verksamheterna tittar vi nästan bara på det prognosticerade budgetsaldot. Och om prognosen inte ser bra ut kräver vi att förvaltningschefen drar i handbromsen.

Detta sätt att styra uppfattas med rätta som demoraliserande. Budgeten blir allt och varje besked om att den måste hållas uppfattas som besparingar och nedskärningar.

Och så blir det också om alla som arbetar i verksamheten ska göra exakt samma sak som nu, på samma sätt, men på kortare tid.

Finns det ett alternativ? Ja, det gör det. Det är många organisationer i samhället som har stått inför liknande problem men med moderna metoder för organisation har kunnat överleva och där effektiviseringar inte är ett hot, utan en naturlig del av vardagen.

Se på två av våra egna förvaltningar: Folktandvården och Lasarettet i Enköping. Nya idéer på hur vård ska bedrivas tänks ut och sjösätts. Resultatet blir lika mycket vård som tidigare, samma eller högre kvalitet, nöjda medarbetare, nöjda patienter.

Men arbetar då inte också Akademiska på detta sätt? Jo, men det händer för lite. Det finns många små vällovliga projekt där förbättringar sker. Sjukhusledningens krav på förbättrad produktionsplanering och schemaläggning är ett exempel. Ett annat exempel är arbete med värdebaserad vård.

Men det som saknas är kunskap och intresse för modern organisation och logistik. När jag träffar människor på Akademiska, både chefer och anställda, brukar jag fråga dem om de har utbildning i logistik. Svaret är nästan alltid nej. Ändå är Akademiska den största logistiska apparat jag känner till.

I framtiden tror jag att alla som utbildas till att bli vårdpersonal på akutsjukhus kommer att genomgå obligatorisk utbildning i modern logistik.

Jag hoppas att det stora universitetssjukhuset i Uppsala vill ta täten och visa vägen för andra att god logistik är det samma som god vård. God logistik gör att en patient som kommer till sjukhuset kommer till rätt läkare på rätt tid, utan köer, utan krångel.

Vi är bra men kan bli bättre

Idag driver Region Uppsala som ett fartyg på öppet hav. Det är inget fel på besättningen. Båten tar inte in vatten. Men vart är det på väg? Ingen vet.

Regionstyrelsens förslag till plan och budget ger tyvärr ingen vägledning. Inte ett ord står det om det mycket stora fastighetsinvesteringar som vi är tvungna att genomföra under de kommande tio åren. Därmed finns inte heller någon plan för hur vi ska kunna finansiera dem. Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar.

Moderaterna lägger därför ett budgetförslag som kan uppfattas som kärvt. Men det är för att molnen tornar upp sig på himlen. Det är nu vi ska vara försiktiga och sparsamma, och det är nu vi ska ta tag i alla möjligheter vi har för att förbättra vården. Det går inte att skjuta problemen på framtiden. Det går inte att lägga ett budgetförslag utan några som helst marginaler. Det går inte att låtsas att framtiden tar slut 2020.

Därför, mina vänner, avråder jag församlingen från att rösta på regionstyrelsens förslag. Stöd istället det moderata förslaget till plan och budget.

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.