Det avätna bordet – Anförande vid budgetfulllmäktige 2017

När jag skriver detta pågår budgetdebatten som bäst i regionfullmäktige i Region Uppsala. På förmiddagen höll jag mitt anförande som gruppledare. Den talade versionen blev lite annorlunda än den nedan skrivna, men budskapet är detsamma.

Ordförande och ledamöter!

Jag vill inleda med att tacka alla förtroendevalda för ett väl genomfört arbete under året i nämnder och styrelser. Nu tar snart politiken sommarledigt och budgetfullmäktige känns lite som en traditionell skolavslutning, om än ovanligt lång, och utan psalmsång.

Det är mitt första anförande som gruppledare för Moderaterna och jag hoppas att jag tillsammans med min vice gruppledare Emilie och alla andra moderata ledamöter ska kunna berätta om vår politik.

Låt mig därför börja med att yrka bifall till det moderata budgetalternativet och om detta faller i voteringen även yrka bifall till allianspartiernas gemensamma tilläggsyrkande.

Mörka moln på himlen

När mörka moln tornar upp sig på sommarhimlen vet man att det blir regn inom kort trots att solen för stunden skiner. Så är det med regionens ekonomi. För stunden har vi en ekonomi som budgetmässigt är i balans. Visserligen efter en skattehöjning, men det är en slant kvar i det budgeterade resultatet.

Men redan 2019 är det inte längre så. Redan om två år från och med nu menar den styrande koalitionen att vi ska köra på helt utan någon form av säkerhetsmarginal.

Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar. För mina vänner, de mörka molnen hopar sig på himlen.

fastighetsinvesteringar

Som ni vet gillar jag att visa diagram och jag har med mig ett idag också. Diagrammet visar landstingets/regionens fastighetsinvesteringar från 1984 och framåt. Åren 2017–2027 är en prognos som bygger på siffrorna i den senaste investeringsplanen.

Som synes kommer våra kostnader för fastighetsinvesteringar att fortsätta att vara höga i minst tio år till.

Som diagrammet visar finns det också en förklaring till varför vi gör dessa investeringar. Före 2007 var investeringsvolymerna ytterst små. Istället för att kontinuerligt underhålla och renovera fastigheterna har tidigare generationer politiker skjutit på dem.

I politiken brukar man ofta prata om ”det dukade bordet”. Det är en liknelse som används vid maktskiften när en ledning lämnar över till en annan och är nöjd med sin insats.

I det här fallet skulle jag vilja tala om ”det avätna bordet” istället.

Nytt ägarskap för Akademiska sjukhuset

I detta läge säger vi från Moderaternas sida att vi måste börja diskutera ägandeskapet för Akademiska.

Vi säljer högspecialiserad vård till våra omkringliggande landsting i sjukvårdsregionen. Det är så det är tänkt att våra omfattande investeringar ska betala sig.

Men vet vi om affären går ihop sig? Mer än en gång har jag lyssnat på ekonomer från Akademiska som inte säkert kan säga hur det ligger till på den punkten.

Har vi inte ett bättre och stadigare avtal idag än förut? Jo, men hur länge håller det i sig. Vi har inga affärsmässiga avtal där vi kan ta ut en marknadsmässig vinst. Vi har politiskt framförhandlade avtal. Politiska avtal är inte stabila. Ingen bank skulle låna ut pengar till ett företag med den typ av försäljningsavtal som vi har. Det är för osäkert.

Istället är det som händer att det är skattebetalarna i Uppsala län som får täcka de ekonomiska riskerna. Vi måste göra investeringarna, för vi ensamma är ägare till sjukhuset, men vi vet inte om vi får igen pengarna. Likväl måste räkningarna varje månad betalas, och det är vi i Uppsala län som måste göra det.

Vi moderater menar därför att Region Uppsala måste lyfta upp detta problem till vännerna i sjukvårdsregionen och förklara att det finns en obalans när det gäller den allra mest avancerade vården. Det är orimligt att skattebetalarna i endast Uppsala län ska ansvara för den infrastruktur som krävs för att tillhandahålla högspecialiserad vård för hela Mellansverige.

Vi har idag inget färdigt förslag på hur förbättrad riskspridning ska kunna göras, men vi vill att Region Uppsala börjar diskutera möjligheterna att övriga landsting går in som delägare i Akademiska. Från Moderaternas sida kan vi även tänka oss att staten återigen tar över universitetssjukhusen, men den frågan känns avlägsen och vi behöver hitta en lösning som kan genomföras relativt snart.

Förbättringar och effektiviseringar är viktigare än besparingar

Men Region Uppsala måste också göra kraftfulla satsningar på att effektivisera sin egen organisation. Jag vet att många anställda i vården är rädda för ordet effektiviseringar eftersom de likställer detta med besparingar.

Därför är det viktigt att påpeka att vi inte alls föreslår några besparingar, men att vi förväntar oss att våra förvaltningar ständigt ska arbeta för att göra samma arbete som idag fast på ett smartare sätt.

IMG_7646

Från Moderaternas sida har vi redan visat hur vi vill reformera primärvården, vilket vi räknar med kommer att ge högre kvalitet och ge mer vård för pengarna samtidigt. Min kollega Emilie kommer att tala om det så jag lämnar den frågan här.

Istället vill jag tala om hur jag menar att effektiviseringar kan göras utan att de som arbetar i vården känner att de återigen måste genomföra drastiska sparpaket.

Vi politiker styr alltid med hjälp av budgetar och när vi följer upp hur det går med verksamheterna tittar vi nästan bara på det prognosticerade budgetsaldot. Och om prognosen inte ser bra ut kräver vi att förvaltningschefen drar i handbromsen.

Detta sätt att styra uppfattas med rätta som demoraliserande. Budgeten blir allt och varje besked om att den måste hållas uppfattas som besparingar och nedskärningar.

Och så blir det också om alla som arbetar i verksamheten ska göra exakt samma sak som nu, på samma sätt, men på kortare tid.

Finns det ett alternativ? Ja, det gör det. Det är många organisationer i samhället som har stått inför liknande problem men med moderna metoder för organisation har kunnat överleva och där effektiviseringar inte är ett hot, utan en naturlig del av vardagen.

Se på två av våra egna förvaltningar: Folktandvården och Lasarettet i Enköping. Nya idéer på hur vård ska bedrivas tänks ut och sjösätts. Resultatet blir lika mycket vård som tidigare, samma eller högre kvalitet, nöjda medarbetare, nöjda patienter.

Men arbetar då inte också Akademiska på detta sätt? Jo, men det händer för lite. Det finns många små vällovliga projekt där förbättringar sker. Sjukhusledningens krav på förbättrad produktionsplanering och schemaläggning är ett exempel. Ett annat exempel är arbete med värdebaserad vård.

Men det som saknas är kunskap och intresse för modern organisation och logistik. När jag träffar människor på Akademiska, både chefer och anställda, brukar jag fråga dem om de har utbildning i logistik. Svaret är nästan alltid nej. Ändå är Akademiska den största logistiska apparat jag känner till.

I framtiden tror jag att alla som utbildas till att bli vårdpersonal på akutsjukhus kommer att genomgå obligatorisk utbildning i modern logistik.

Jag hoppas att det stora universitetssjukhuset i Uppsala vill ta täten och visa vägen för andra att god logistik är det samma som god vård. God logistik gör att en patient som kommer till sjukhuset kommer till rätt läkare på rätt tid, utan köer, utan krångel.

Vi är bra men kan bli bättre

Idag driver Region Uppsala som ett fartyg på öppet hav. Det är inget fel på besättningen. Båten tar inte in vatten. Men vart är det på väg? Ingen vet.

Regionstyrelsens förslag till plan och budget ger tyvärr ingen vägledning. Inte ett ord står det om det mycket stora fastighetsinvesteringar som vi är tvungna att genomföra under de kommande tio åren. Därmed finns inte heller någon plan för hur vi ska kunna finansiera dem. Detta är inte att ta ekonomiskt ansvar.

Moderaterna lägger därför ett budgetförslag som kan uppfattas som kärvt. Men det är för att molnen tornar upp sig på himlen. Det är nu vi ska vara försiktiga och sparsamma, och det är nu vi ska ta tag i alla möjligheter vi har för att förbättra vården. Det går inte att skjuta problemen på framtiden. Det går inte att lägga ett budgetförslag utan några som helst marginaler. Det går inte att låtsas att framtiden tar slut 2020.

Därför, mina vänner, avråder jag församlingen från att rösta på regionstyrelsens förslag. Stöd istället det moderata förslaget till plan och budget.

Självrannsakan – innan Moderaterna kan gå vidare

I mitt förra blogginlägg, som jag skrev i mars, tecknade jag bakgrunden till varför Moderaterna har hamnat i en situation där opinionssifforna viker. Nu följer jag upp med en kommentar om varför siffrorna inte vänder trots ett omfattande arbete med att formulera ny politik.

Det var när jag lyssnade på Tomas Tobé på Sverigemötet som jag började fundera. Han höll ett mycket bra tal om vikten av trygghet, att vi måste satsa på lag och ordning. Jag höll med om det mesta, men ändå kände jag att något saknades. Vad?

Som partimedlem i Moderaterna tror jag givetvis att vårt parti har den bästa politiken för framtiden. Det är för att jag känner människorna i partiet och vet hur de tänker och vad de kan. Men jag kan också förstå varför andra som tidigare röstat på oss är besvikna och inte är bekväma med att komma tillbaka hur lätt som helst.

Det som jag saknar hos mitt parti är självrannsakan. Att ett parti byter politik är inte fel, men när en större omsvängning görs måste man också diskutera vad i det förflutna som inte blev bra. Det går inte att bara byta fot och köra vidare och hurtigt säga att nu tar vi nya tag.

spegel

Återigen handlar det här om invandringspolitiken. Att Moderaterna nu driver en politik som prioriterar lag och ordning beror på att den stora flyktingvågen från 2015 har gjort att landet blivit stökigt. Vissa pekar på att de totala siffrorna för mängden brott visar på en nedåtgående trend, men som fler än jag har lyft fram har karaktären på brottsligheten förändrats och vissa grupper, exempelvis unga kvinnor är mer otrygga nu än tidigare. Att dessa förändringar har med invandringen att göra vill vissa förneka, men det blir ju bara löjligt i slutändan. I Uppsala finns ett 100-tal ensamkommande pojkar med heorinmissbruk. Skulle det inte vara en följd av flyktingvågen?

Men när Tomas Tobé stod där i Karlstad och berättade vad han ville att vi skulle göra för att få tillbaka ordningen i landet nämnde han ingenting om varför Sverige har hamnat i den situation där vi befinner oss nu, och inte heller någonting om vilket ansvar Moderaterna har haft i detta. Det är därför som det blir svårt att känna förtroende för poltiken trots att de konkreta förslagen i sig känns rimliga.

Att genomföra en självrannsakan är inte detsamma som att göra avbön eller att lägga sig platt och be om ursäkt för allt som har varit. Jag vet att en del besvikna M-väljare har krävt detta. Det har gått så långt att det har sagts att Fredrik Reinfeldt borde ställas inför riksrätt.

Men det är en kraftigt överdriven reaktion, och många av dem som idag påstår att de varnade för vad som skulle kunna hända om Sverige tog in för många flyktingar gjorde faktiskt inte det. Jag säger inte att det var helt tomt på varningsord. Jag vet också att många av dem som varnade blev åthutade helt felaktigt. Det svenska debattklimatet när det gäller flyktingpolitiken har varit sjuk, och det har den varit under lång tid. Kolla exempelvis denna intervju med Carl Bildt från 1990-talet där Moderaterna anklagas för att inte stå upp för mänskliga rättigheter (scrolla fram till 11 minuter).

Jag har tidigare skrivit om att jag själv inte brydde mig om flyktingfrågorna alls. Det var först i och med valet 2014 som jag läste på eftersom det stod klart att jag hade missat något väsentligt i väljarkåren. Ska jag nu gå genom stan och piska mig själv för att visa vilken usel människa jag är och be om nåd?

Det kommer inte att hända. Saken är ju att flyktingproblematiken inte har sett likadan ut i alla år. Det jag ångrar är att jag inte började följa frågan tidigare för då hade jag förstått hur den ökade mängden flyktingar i världen växte samtidigt som Sverige drev en politik som avvek kraftigt från övriga EU-länder. Jag borde ha sett tecknen på att detta inte höll omkring 2012–2013. Jag missade det och det var dumt.

Däremot tycker jag inte att den svenska flyktingpolitiken var en total katastrof dessförinnan. Jag ångrar ingenting från den tiden.

Det är också därför som jag idag alltjämt vägrar att erkänna att Sverigedemokraterna skulle ha ”haft rätt hela tiden”, som de gärna själva säger. Sverigedemokraterna hävdade nämligen att det pågick en gigantisk massinvandring redan 1988 då partiet bildades. Detta var till och med före den stora flyktingvågen från Bosnien på 1990-talet. Även en klocka som har stannat visar rätt tid två gånger om dagen.

En självrannsakan betyder inte heller att man bara pratar om sina misstag i det förflutna utan även utvärderar det som har gjorts bra. Moderaterna har under lång tid stått för en generös flyktingpolitik och det har varit rätt. Den fungerade i slutändan inte eftersom misstag begicks, men det betyder inte att allt som har gjorts de senaste 10–15 åren skulle ha varit fel.

I den självrannsakan som jag tycker att partiet behöver genomföra bör vi också kunna ge ett erkännande till de som kom med varningsord men som inte blev lyssnade till. Jag tänker här t.ex. på Tobias Billström, men det finns fler, t.ex. Merit Wager eller Thomas Gür. De varnade tidigt.

Partiet bör även erkänna för sig självt att det har varit splittrat i frågan om flyktingpolitiken. Jag minns att det under hösten 2015 både fanns partimedlemmar som ropade på att vi skulle införa gränskontroller omedelbart samtidigt som andra var ute och demonstrerade för att vi skulle ta emot så många som möjligt.

Självrannsakan är en reningsprocess och är ett naturligt inslag i alla människors liv. Politik är till sin natur så att tuffa beslut måste tas i situationer där alla konsekvenser inte är kända. Då blir inte allt rätt och det finns förståelse för detta hos väljarkåren. Många av dem som röstade på Moderaterna i framgångsvalen 2006 och 2010 gjorde det med vetskap om att partiet stod för en generös flyktingpolitik, men kom sedan att bli mer skeptiska när politiken inte föll väl ut. Även väljare rannsakar sig.

Det jag skulle vilja se är således att min partiledning satte sig ned och pratade med sina väljare om vad som har varit under de senaste åren. Varför gjorde vi vissa ställningstaganden men inte andra, och vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror många av våra nu besvikna väljare skulle uppskatta det.

Därför tappar Moderaterna i opinionen

Opinionssiffrorna för Moderaterna viker. Vad göra? Jag menar alltjämt att M:s primära strategiska mål måste vara att konkurrera ut Sverigedemokraterna. Vi kommer aldrig att bli av med SD i riksdagen, men partiet behöver inte vara så stort att det blockerar en alliansregering. Något seriöst regeringsalternativ utanför alliansen finns inte för M.

Torsdag till lördag denna vecka har Moderaterna sitt Sverigemöte i Karlstad. Moderater från hela landet träffas, har roligt, går på seminarier, diskuterar. Ett givet samtalsämne kommer att vara de dåliga opinionssiffrorna. Jag ger mitt bidrag till denna diskussion redan nu.

När jag för en vecka sedan sa till några politiskt mycket intresserade och kunniga vänner att jag tyckte att Moderaternas primära strategiska fokus borde vara att reducera SD skrattade de åt mig. Vad annars? undrade de. Men saken är ju att detta inte alls har varit partiets centrala fokus! Låt mig förklara.

Först och främst är detta en ren matematisk fråga. För M gäller det att få igenom en borgerlig politik i riksdagen. Det är bara med allianspartierna detta är möjligt. Den som tror att M och SD kan gå ihop och regera landet kan inte räkna. Men så länge SD är så stort som det är idag är det svårt för alliansen att regera. Följaktligen kan det inte finnas någon viktigare strategisk fråga än att se till att SD är så litet att det inte kan blockera alliansens gemensamma politik.

Men har nu inte Moderaterna agerat för att uppnå detta under mandatperioden? Nej, det är det jag menar att man inte har. Snarare har fokus varit på allt annat.

När SD gick överraskande starkt framåt i valet var jag på det klara med att det hade med missnöjet med invandringspolitiken att göra och inget annat. Jag själv hade då ännu inte funderat mycket över den växande flyktingströmmen, men valresultatet gick inte att tolka på annat sätt. Jag drog därför slutsatsen att det bara går att komma tillbaka i regeringsställning om invandringspolitiken lades om.

För mitt kära parti gick det dock inte lika snabbt att tänka nytt. Det första som hände var att många inte ens ville erkänna att det var just invandringspolitiken som var problemet. Istället talade man om att det var f.d. socialdemokrater som bara röstat på M en gång som lämnat partiet, att de egentligen var rasistiska byfånar ändå och inget som vi skulle ha i partiet. Någon menade att förlusten skulle ha berott på haveriet med försvarspolitiken. Att dessa förklaringar är fel har jag skrivit om flera gånger tidigare (här, här och här).

Därefter kom misstaget med decemberöverenskommelsen. Istället för att partiledningen frågade sig varför SD gått framåt och punkterat alliansens regeringsunderlag ingicks en märklig överenskommelse med S och MP som endast fokuserade på att isolera SD. Själva sakfrågan som orsakat SD:s framväxt – invandringspolitiken – berördes inte alls.

Det egentliga problemet ser ut så här.
Denna bild gjorde jag i december 2014 när jag kritiserade decemberöverenskommelsen. Jag ville visa att det bara finns ett sätt att få tillbaka regeringsunderlaget. DÖ riskerade att alienera de 6,7 procent som lämnat M för alltid. 

DÖ dog sedan i oktober 2015. Detta till trots höll partiet fast vid samma linje. Ingen gemensam alliansbudget skulle tas fram. Regeringen skulle inte avsättas.

Samtidigt påbörjades ändå en försiktig omsvängning i flyktingpolitiken. Ett preliminärt förslag till nya mer restriktiva regler om permanenta uppehållstillstånd kom i maj 2015. Men partiet var långt ifrån enigt. MUF menade att detta skulle bli deras stora stridsfråga på partistämman.

Det var dock inte förrän flyktingkrisen var ett faktum som partiet vände helt och började tala om att det behövdes en flyktingpaus. Det skedde i mitten av oktober 2015. En dryg månad senare vände även S och MP i flyktingpolitiken.

Haveriet för flyktingpoltiken och decemberöverenskommelsen borde ha fått partiet att tänka nytt, men det blev inte så. Flyktingpolitiken förändrades visserligen i enlighet med den överenskommelse som slöts med regeringen, men fortfarande ville inte M ta initiativ till en gemensam alliansbudget och avsätta regeringen. I och med det hamnade M i den rävsax som partiet nu försöker ta sig ur.

Vårt parti fick ständigt hård kritik för att vi inte gjorde allt vi kunde för att stoppa regeringens politik. Många M-väljare kände sig desillusionerade och vi fortsatte att tappa till SD. Men skulle M säga att man kunde tänka sig att göra upp med SD skulle vi istället tappa åt L och C. För många moderata väljare är som bekant SD ett omöjligt parti att göra upp med. Så vad ska en partiledning göra när det finns risk för att man tappar väljare oavsett vad man gör?

Där befinner vi oss idag. Vi kanske har slutat att tappa till SD men tappar istället till C, vilket inte är lika illa, men ändå tråkigt för oss om än roligt för vännerna i C.

Vad drar man för slutsats av detta? Ja, inte är det att partiet har fokuserat på att trycka tillbaka SD för att få tillbaka ett stabilt regeringsunderlag för en alliansregering. Istället har otroligt mycket energi lagts på frågan om hur SD ska hanteras. Först gjordes detta utan att ens vilja prata om själva sakfrågan bakom allt. Inledningsvis skulle jag säga att det överordnade strategiska målet blev att till varje pris inte ändra ens på den minsta lilla paragraf i flyktingpolitiken. Därför skapade man DÖ, vilket är en fullt rimlig överenskommelse att ingå för den som vill skydda den dåvarande flyktingpolitiken men inte bryr sig om någonting annat.

Därefter har i stort sett allt handlat om att behöva städa upp efter misslyckandet med DÖ.

Vad bör göras nu? Det får bli ämnet för ett annat inlägg. Partiet behöver uppryckning. Det är många som i grunden gillar Moderaterna så väljarna går att vinna tillbaks. Tillräckligt med tid till valet finns också.

Här har jag velat beskriva historien fram till dagens situation för att vi ska veta vad som har gått snett. Jag har läst andras analyser som exempelvis Tove Lifvendahls i SvD. Det är en väl utförd analys, men som jag menar missar det uppenbara nämligen att det är flyktingvågen (som startade redan 2012) som har skakat om det politiska landskapet. Det är inte att M har svikit gamla ideal eller att just Fredrik Reinfeldt gjorde strategiska misstag. Han gjorde nämligen en hel del saker strategiskt rätt när han tillträdde. Det finns många som tycker att Reinfeldts hela politiska gärning ska ses i ljuset av hans sista veckor på posten som statsminister. Då har man glömt Bo Lundgrens 15,2 procent och den eviga borgerliga kannibalismen som rådde dessförinnan.

Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Hur kan det ryska informationskriget motverkas?

När jag har föreläst om det ryska informationskriget (med anledning av min bok Vilseledning) har jag ofta fått frågan vad vi kan göra för att motverka detta. Kan Sverige och andra länder i väst svara med samma mynt? Jag har då alltid sagt att vi inte kan det utan måste svara med konventionella medel istället.

Ryssland gör saker som demokratiska regeringar inte kan göra. Putins strategi har varit att kontrollera hela det inhemska medieflödet. Det finns idag endast ett fåtal självständiga tidningar som lever på nåder. De stora TV-kanalerna är i händerna på Kreml och för ut regimens budskap. Samma sak gäller nyhetsbyråerna.

Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.
Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.

För den internationella publiken har ryska staten byggt upp propagandakanalerna RT (Russia Today) och Sputniknews. Dessa har också som enda uppgift att vara en kanal för regimen.

Vidare producerar Kreml en flod av falska nyheter och andra typer vilseledningsförsök, underblåser politiska motsättningar i andra länder, anställer heltidstwittrare som trakasserar folk på nätet. Sist men inte minst drar sig inte heller Putin och Lavrov för att inför världens TV-kameror blåljuga om det skulle behövas (gjordes i samband med invasionen av Krim och har erkänts i efterhand).

Demokratiska regeringar kan inte agera på detta sätt. Vårt politiska styre bygger på fri åsiktsbildning, vilket i sin tur förutsätter en fri press. Ljugande politiker finns givetvis i demokratier också, men hos oss finns en opposition som attackerar det man uppfattar som en lögn. Allt detta gör tillsammans att ingen demokratisk regering kan agera med samma slagfärdighet som den ryska på informationsarenan.

Vad kan man då göra istället? Här menar jag att man ska ta fasta på att den ryska regimen i grund och botten tänker i termer av makt och att världen är ett nollsummespel. För den ryska regimen spelar ord inte så stor roll. Det är därför som man inte drar sig för att fuska med sanningen.

Däremot går det inte att fuska med allianser och konventionella stridskrafter. Den ryska regimen förstår och respekterar makt. Det syns väldigt tydligt varje gång det blir tal om att Nato förstärker sin närvaro i Baltikum. Då protesterar Kreml. Samma sak sker varje gång svenskt och finländskt Natomedlemskap kommer på tal. Däremot bryr sig inte regimen ett skvatt om den kritik som riktas mot den när det gäller informationssfären. Se hur den rycker på axlarna åt de amerikanska underrättelsetjänsternas anklagelser att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet.

Det enda Kreml fruktar på riktigt är sannolikt ett öppet krig med Nato, ett konventionellt krig där amerikanska flygplan gör räder in över Ryssland. Det skulle nämligen betyda krig inne i hjärtat av moderlandet för första gången sedan andra världskriget. Det skulle bli ett nationellt trauma utan dess like och Putins definitiva slut som president.

Det kan därför vara intressant att påminna sig om att Finland som ett av tre länder i världen fått köpa den amerikanska kryssningsmissilen Jassm, som i sin uppdaterade version har en räckvidd på 10 mil och som avfyras från ett flygplan. Det är ett vapen som man använder för att kunna slå mot mål långt inne på fiendens territorium. Mot vilken fiende tänker sig Finland att man behöver det?

Men offensiv avskräckning är riskfyllt eftersom det hotar den andre på djupet, och bör därför aldrig vara huvudalternativet.

Det som däremot fungerar lugnt och tryggt är defensiv avskräckning, det vill säga att man bygger en solid försvarsmur. Den som bygger ett fort och befäster det sänder ut ett tydligt budskap om att man kommer att försvara sig, att angrepp inte är meningsfulla, men att inget anfallskrig heller kommer att startas.

Anledningen till att Ryssland utvecklat sin förmåga att agera militärt med andra medel än konventionella (dvs. det så kallade hybridkriget) är att man vet att man aldrig kan möta Nato i ett öppet krig. Däremot kan man med informationsoperationer och andra metoder ständigt störa västländernas regeringar (där även Sverige räknas in eftersom vi i praktiken är en del av Natofamiljen). Med ständiga nålstick tänker man sig att Nato ska hålla sig borta från det som Kreml uppfattar som Rysslands intressesfär.

Mot detta hjälper inte att sticka tillbaka utan en bättre strategi är att bygga ett skal som gör alla nålstick meningslösa.

För Natos del betyder det konkret att förstärka de baltiska länderna för att tydligt och bestämt visa för Kreml att man inte viker undan för nålsticken, att det enda sättet för Ryssland att vinna militära framgångar i detta område är att ta till konventionella stridsmedel. Ryssland skulle vinna första ronden i ett sådant krig och kunna ockupera hela Baltikum, men i andra ronden skulle helvetets portar vara öppnade.

För svensk del är det rimliga att göra samma sak. Att understödja Nato, antingen som medlem eller som nära associerad, med att förstärka Baltikum men inte minst se till att det egna territoriet är säkrat, vilket inte är fallet idag med de stora bristerna vi har i försvarsmakten.

Utöver detta finns också mycket att göra när det gäller att förstärka skalet som har med informationskriget att göra och att minska sårbarheten för sabotage av kritisk infrastruktur. Detta måste givetvis också göras eftersom det är svaga punkter hos oss där lönar sig att komma med nålstick.

I grunden tror jag således på att vi i väst ska satsa på en strategi som bygger på fysisk styrka. Det är fortfarande vår strategiska fördel gentemot Ryssland och Putinregimen vet att det är så. Det är ett språk Kreml förstår.