Svensk försvarspolitik med Trump i Vita huset

Donald Trump blir president i USA. Vilken blir konsekvensen för svensk försvarspolitik? Jag ser bara ett alternativ: Kraftigt höjda försvarsutgifter. Vi måste upp till 2 procent av BNP snarast. Återinförd värnplikt är självklart. Natomedlemskap är alltjämt av vikt, men ett stärkt eget försvar kommer först.

Tidigt i valrörelsen förklarade Trump att han hade en helt annan syn på USA:s åtaganden inom Nato än alla andra presidenter har haft ända sedan Nato grundades 1949. Han nämnde att USA kanske inte skulle ingripa om landets allierade blev attackerade. På en direkt fråga om de baltiska staterna svarade han att USA först skulle kolla om de hade ”fullgjort sina åtaganden”. Så har USA aldrig resonerat tidigare. Landet har alltid ovillkorligen försäkrat de baltiska staterna att de är skyddade. Trump fick givetvis frågor om han verkligen stod bakom sitt uttalande och har inte ändrat sig någon gång under valkampanjen.

Svensk försvarspolitik idag bygger på att vi ska ha ett nära samarbete med Nato där USA är det ledande landet. Vi har byggt vår strategi på att USA ska försvara Baltikum. Vi har, precis som många av USA:s Natoallierade, åkt snålskjuts.

Trump har sagt att tjuvåkandets dagar är över. Och det är naturligtvis bra moraliskt sett att Europa börjar betala för sitt eget försvar. Men det är ett allvarligt problem för säkerheten i vårt närområde att han i det spända läge vi befinner oss i just nu. Det rubbar maktbalansen kraftigt.

Vinnare i detta är Ryssland som är det enda land i Europa som driver en aggressiv utrikespolitik med militära medel riktade mot sina grannar. Ryssland för krig mot Ukraina och menar sig har rätt till en ”intressesfär”. Före detta sovjetstater ska enligt den världsbild Kreml lever efter anpassa sig efter Ryssland.

De baltiska staterna fruktar med rätta att just deras länder är några är av de stater som Ryssland gärna såg som lydiga satelliter. De är Natomedlemmar, men svårförsvarade på grund av sitt geografiska läge. Situationen hade varit en helt annat om Sverige och Finland hade varit med i Nato. Den hade också varit en annan om vi hade haft ett starkt eget försvar som kunde värna freden i Östersjön.

Räddningsplankan har fram till nu varit att USA aldrig någonsin tvekat när det gäller landets åtaganden att försvara sina baltiska allierade. Ingen president i Vita huset har någonsin gjort några tveksamma uttalanden. I Vilinus sitter till och med ett uttalande av George W. Bush uppsatt på väggen till stadshuset. Där säger han att en fiende till Litauen är en fiende till USA.

Men med Trump blir det alltså annorlunda. Vi vet inte om en fiende till Litauen längre är en fiende till USA. Det löftet punkterades just.

Och det tragiska är att Trump dessutom inte tycks känna till att Estland faktiskt redan fullgjort sina åtaganden i Nato och att Lettland och Litauen är på god väg att leva upp till kravet om att lägga 2 procent av sin BNP på försvaret.

För svensk del betyder detta givetivs ingenting annat än att vi måste rusta upp. Strategin att åka snålskjuts på Nato som i sin tur åker snålskjuts på USA är död. Om Trump inte vill hjälpa sina allierade, varför skulle han då vilja hjälpa oss?

Färdiga planer för att bygga ut Sveriges försvar finns, men riksdagen har inte velat skjuta till pengar. Det är alltså bara för svenska folket att ta ett djupare tag i plånboken.

Bristen på soldater kan dock inte lösas med pengar utan här är lösningen att återinföra värnplikten enligt de förslag som nyss kommit från utredaren på området. Förslaget är ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar, inte en återgång till allmän värnplikt som på den gamla tiden.

Svenskt och finländskt Natomedlemskap skulle givetvis också stärka säkerheten i Östersjöområdet, men opinionen i länderna är tyvärr inte mogen för det än. Sverige bör givetvis ta ledningen för försvaret av norra Europa inom Nato, men det kommer inte att kunna ske imorgon.

Redan imorgon kan vi dock höja försvarsanslaget. Det är inte så att Ryssland kanske skulle kunna komma att agera aggressivt i framtiden utan gör det redan. Nato blir med Trump kraftigt försvagat. Det kommer inte att minska Vladmir Putins vilja dominera sina små grannar. Alltså måste vi ta ett större ansvar för vår säkerhet än vad vi har gjort hittills.

Sverige behöver en fortsatt paus i flyktingmottagandet

”Vi tar kraftigt avstånd från Moderaternas förslag om flyktingpaus”, skriver nya ledningen för MUF i en debattartikel i DN. Föga överraskande för den som läst tidigare inlägg av mig i denna fråga håller jag på partilinjen. Sverige har inte möjlighet att införa fri invandring på det sätt som MUF vill, utan den nuvarande politiken bör fortsätta på obestämd tid.

Med sin nya linje ansluter sig MUF till ungefär samma politik som Centerns när det gäller asylpolitiken. Gränserna ska vara öppna, men asylsökande ska inte förses med några av de välfärdstjänster och bidrag de får idag. MUF menar att helomvändningen i politiken under förra hösten beror på att politikerna inte har kunnat sätta någon gräns för generositeten med skattepengar.

Men så ser jag inte på problemet. Frågan är betydligt svårare än så. Låt mig göra en kort lista över problem vi har att hantera som inte handlar om pengar i första hand.

1. Många av de asylsökande som kom under 2015 är inte flyktingar. De söker sig till Europa av ekonomiska skäl. ”Alla ska röra sig fritt” leder inte att de som kommer till Sverige flyr från krig och förtryck. På grund av förra årets okontrollerade inströmning har vi idag många människor i landet som antingen har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller kommer att få det. Många av dem kommer inte att lämna landet utan uppehålla sig här olagligt.

2. Könsfördelningen bland dem som kommer som asylsökande är ca 70/30 procent, där männen utgör den större gruppen. Den gamla ordningen där Sverige prioriterat asylsökande framför andra former av flyktingmottagande är kraftigt könsdiskriminerande.

3. Under förra året tog Sverige emot över 35 000 ensamkommande barn. De flesta av dem är inte barn i egentlig mening utan ungdomar, afghanska unga män. Sverige kommer att ha ett omfattande arbete med att integrera denna grupp i samhället. Man behöver inte vara expert för att förstå hur mycket problem en grupp tonårskillar kan ställa till med om den lämnas vind för våg. Sverige kommer att behöva ägna denna grupp långt mer uppmärksamhet och resurser än vad vi gör nu. Om vi återgick till 2015 års öppna gränser skulle vi få 35 000 tonårskillar till att ta hand om. Det är helt enkelt inte möjligt.

4. Alla myndigheter som på något sätt hanterar förra årets stora migrationsvåg är satta under hård press just nu. Migrationsverket, polisen och kommunerna är mest utsatta. Enorma ansträngningar görs, men systemet klarar inte mycket mer. Det har inte med pengar att göra utan med att det inte finns poliser, lärare m.m. så att det räcker.

5. Det finns inte bostäder åt de asylsökande och flyktingar som redan finns i landet. Alla kommuner är skyldiga att hjälpa till men vissa kommuner har överhettade bostadsmarknader. Andra har bostäder men inga jobb. Även företag som tillhandahåller modulbostäder går för fullt. Det är inte lätt att få fram bostäder så snabbt som det skulle behövas. (Det existerar för övrigt inga skarpa politiska förslag på en reformerad bostadsmarknad.)

6. Polisens omorganisation har havererat i samma stund som vi behöver polisen mer än någonsin för att hålla ordning i landet på grund av den stora migrationen.

7. EU har fortfarande inte kommit överens om hur flyktingpolitiken ska vara organiserad. Innan det finns ett gemensamt regelverk med fungerande passkontroller måste Sverige värna sin egen säkerhet. Under 2015 hade Sverige i praktiken öppen gräns mot resten av världen eftersom Schengensystemet med gemensamma gränskontroller havererade. Fri rörlighet över gränsen är inte möjligt så länge detta problem inte är löst.

8. Att gå över på en modell där asylsökande och flyktingar inte får tillgång till välfärdstjänster och socialförsäkringar kommer att skapa en underklass bestående av invandrare (mycket mer så än idag). Centern är det enda parti som driver denna linje i riksdagen och chansen att få ihop en riksdagsmajoritet är obefintlig. Även om man som Centern inte ser det som moraliskt tvivelaktigt med en stor samhällsklass som är utestängd från välfärdssystemen kommer denna politik aldrig att bli verklighet. Den enda invandringspolitiska modell som är meningsfull att diskutera är en där även flyktingar får del av välfärden.

(Man bör också komma ihåg att vi redan nu har en mycket stor grupp asylsökande och flyktingar som är inkluderade i välfärdssystemen utan de begränsningar som föreslås. Jag gissar att MUF:s förslag ska gälla framtida asylsökande och flyktingar inte dem som redan har kommit hit?)

9. Den politik som Sverige drev fram till hösten 2015 hade inte tillräcklig folklig legitimitet. Den kanske hade stöd av en majoritet, men motståndet mot den gamla politiken ledde fram till att SD kunde växa från 5,7 procent i valet 2010 till 12,9 procent 2014. I opinionen ligger de på 18,7 procent enligt Dagens Samhälles sammanvägda mätning. SD är ett parti som ingen vill bilda regeringskoalition med. Följden har blivit att det inte längre finns några stabila regeringsunderlag. Möjligheterna att genomföra traditionell borgerlig politik, med exempelvis sänkt inkomstskatt som en av de viktigaste frågorna, har försämrats avsevärt.

Listan över skäl som motiverar varför Sverige behöver en flyktingpaus kan göras ännu längre. MUF:s nya politik går inte att genomföra utan får ses som en utopisk vision, en föreställning om ett idealsamhälle som kanske skulle kunna uppnås någon gång i en framtida värld. Moderpartiet gör klokt i att hålla fast i den linje som valts.

Argumentets primat – den sansade diskussionen

Argumentets primat, vad är det? Jo, det är uppfattningen att det är argumentet i sig som är intressant att granska i en debatt, men inte avsändaren. Det är idealet för det rationella samtalet, utformat i den akademiska tradition som grundlades av de gamla grekerna för två och ett halvt tusen år sedan.

Den samhällspolitiska debatten kommer aldrig att kunna nå detta ideal helt och hållet, men det är ändå eftersträvansvärt. Ju oftare vi ser till argumentet och inte personen, desto bättre kommer vårt demokratiska samtal att vara.

Tyvärr tycks den offentliga debatten i Sverige just nu vara nere på en bottennivå. Jag kan inte påminna mig om att debattklimatet har varit så här dåligt på länge.

Förra helgen bevistade jag bokmässan i Göteborg och där framträdde Amineh Kakabaveh och berättade om sin bok. Kakabaveh är riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Jag stannade till och lyssnade, och kunde direkt förstå varför hon blivit vald till riksdagen. Hennes lyskraft är påtaglig, och jag gissar en röstmagnet. Ändå är hon just nu under utredning av sitt parti. Hon kan komma att uteslutas.

Hennes misstag ligger i att hon la ut en falsk film på sin Facebooksida som påstods visa hur islamsk extremism breder ut sig i Sverige. Filmen är försedd med SVT:s logga och en fejkad översättning till svenska. Innehållet är uppenbart rasistiskt.

Varför la hon ut filmen? Jag uppfattar det som ren obetänksamhet. Kakabaveh är socialist, skolad i den gamla socialistiska andan och inte infekterad av moralisk relativism. Hon kämpar för kvinnors rättigheter mot förtryckande religiösa seder. I sin kamp förivrade sig hon och lurades av en falsk film. När det framkom att det var ett misstag ångrade hon sig och bad om ursäkt. Men partiet har inte kunnat förlåta.

Ett annat exempel är den borgerliga debattören Tino Sanandaji som bedriver opinonsbildning när det gäller invandringspolitiken. Sanandaji har på egen hand byggt upp en mycket hög trovärdighet när det gäller att slå hål på felaktiga föreställningar om att asylinvandringen skulle vara en vinstaffär för det svenska samhället. Sanandaji har mer än någon annan lyckats få, i alla fall det borgerliga Sverige, att förstå att sysselsättningen hos invandrare generellt sätt är lägre än hos infödda svenskar och att detta är ett betydligt större problem än vad många hittills har velat tro.

Sanandajis problem är dock detsamma som Kakabavehs. I ett tillfälle av obetänksamhet skrev han på ett upprop till stöd för tidskriften Nya Tiders rätt att närvara vid bokmässan. Hans argument var att även tidskrifter med icke aptitliga åsikter ska ha rätt att komma till tals. Sanandaji skriver: ”Om yttrandefrihet inte gäller nazister gäller det ingen. Jag har därför skrivit på uppropet på Facebook att låta Nya Tider delta i bokmässan.”

Vad han inte var uppmärksam på var att initiativtagarna till uppropet skulle skicka in texten som debattartikel till Expressen och SVT. Den kom sedermera att publiceras i Göteborgs-Posten istället. Av innehållet i uppropstexten framgår att avsändaren är Nya Tider självt. I praktiken kom därför Sanandaji att underteckna ett upprop av den högerextrema tidskriften Nya Tider.

Han har sedermera förklarat att detta var ett misstag och att han inte hade förstått att texten skulle publiceras som ett debattinlägg. Men förståelsen för misstaget är litet. Det är många som länge har velat stämpla Sanandaji som högerextrem eftersom han är tuff i sin debattstil och har utmanat många auktoriteter i debatten.

Viljan att på detta sätt ta död på debattörer strider helt mot idealet om det goda samtalet. I det här fallet riskerar två udda men viktiga debattörer att försvinna från den offentliga scenen om deras misstag inte förlåts.

Ytterligare ett tragiskt exempel på hur det offentliga samtalet har förfallit är Trump-vågen och dess spegelbild bland de påstått finare kretsarna. Med Trump-vågen menar jag det omfattande misstroendet mot etablissemanget och inte minst etablerade medier. Länge var det bara inom de högerpopulistiska kretsarna som man kallade medierna för ”ljugande PK-media” och vräkte ur sig spydigheter. Det var på sajter som Avpixlat man hängde. Men det som har hänt är att samma retorik flutit ut på sociala medier vilket har gjort att allt fler har hängt på och försämrat debattklimatet avsevärt.

Att jag kallar detta för Trump-vågen är för att Donald Trump lyckats bygga hela sin kampanj på denna retorik. Men den är välrepresenterad i Sverige. Den dyker ibland upp på min Facebooksida – som på senare tid har blivit en diskussionssida für alle. Jag tillåter inga fasoner, men det är uppenbart att om jag inte var noga skulle ogräset börja växa.

Men det märkliga i detta är att denna rörelse har fått sin motsvarighet bland dem som vill bekämpa Trump-vågen. Det senaste exemplet är paret Anne Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet och Cecilia Hagen, krönikör i Expressen. Först skrev Ramberg ett blogginlägg där hon liknade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali vid en brun råtta. Ramberg menar att Bali gjort sig till ”taltratt” för gatans parlament. För detta fick Ramberg hård kritik, och har försökt förklara sig och mildrat sin ursprungliga formulering, men inte ändrat sig i sak.

Därefter skrev Cecilia Hagen en krönika till stöd för Ramberg på temat ”Hur blir vi av med de mänskliga brunråttorna?”. Svaret skulle vara med gift, enligt Hagen.

Vad skiljer Rambergs och Hagens retorik från Donald Trumps? Ingenting.

Ramberg skriver på sin blogg att hon tagit emot många hatmejl efter sitt inlägg, och det är tragiskt men inte överraskande. Om man sänker sig till den låga nivå att man kallar meningsmotståndare för råttor har man öppnat dörren för de mänskliga råttor som verkligen existerar.

Den låga retoriken och hatmejlen är inte heller något som bara finns till höger utan som Alice Teoderescu på Göteborgs-Postens ledarredaktion vittnat om är även hon måltavla för hatmejl.

Hur återställer vi det goda debattklimatet? Hur kan vi återigen få idealet om argumentets primat att vara vägledande?

Jag tror vägen tillbaka måste vara att lägga band på sina känslor, argumentera tufft men faktabaserat, och acceptera att människor ibland förivrar sig, säger fel, gör dumma saker, men inte är onda rakt igenom på grund av enskilda misstag.

På min Facebooksida har jag sagt att diskussionen är fri men att man bara ska skriva saker som man själv vågar säga till sin meningsmotståndare ansikte mot ansikte. Det är många som törs vara spydiga bakom sina datorer men inte i verkligheten. Att vara tuff betyder inte att man också måste vara sårande, bara att man är rättfram. Jag har inte heller förbjudit förolämpningar och härskartekniker. Ibland kan det vara befogat, säger jag, eftersom det är det även i verkliga samtal. Men att fördöma varandra i högstämt tonläge, skicka hatmejl eller kalla varandra för råttor, gör vi mycket sällan, eller hur? Varför ska vi då göra det i offentligheten?

Nej, debatten om Ryssland är inte ”polariserad”

Idag handlade Sveriges Radios program Konflikt om Ryssland och debatten om detta land i Sverige. Programmet är till största delen mycket välgjort, inte för att undertecknad medverkar, utan för det mycket bra reportaget av Johanna Melén, en av SR:s Rysslandskorrar. Däremot utgår programmet från en felaktig vinkel när det påstås att debatten om Ryssland i Sverige blivit ”polariserad”.

Den reporter som intervjuade mig när jag i måndags (5/9) talade om min bok på Stockholms stadbibliotek frågade mig varför debatten blivit polariserad. Jag svarade då att jag inte ansåg att den var det, men tyvärr kom just det svaret inte med i programmet. Mitt svar stred mot grundtesen för programmet och jag förstår att det därför inte passade in i dramaturgin, men jag håller fast vid att det inte finns någon polarisering och att den valda vinkeln för programmet därför är missvisande.

Det finns en debatt och den är känslosam i vissa avseenden. Så långt håller jag med programmakarna, men för att man ska kunna tala om ”polarisering” så måste det finnas en skala med två poler och människor som drar sig mot varsin pol. Ordet polarisering använder man för att beskriva debatter där människor sluter upp bakom två konkurrerande uppfattningar och där möjligheterna till samsyn mellan de två lägren är liten.

Så ser inte Rysslandsdebatten ut i Sverige. Jag nämnde för reportern att alla partier i riksdagen är eniga i sin syn på Rysslands folkrättsvidriga agerande avseende Ukraina. Alla partier står bakom EU:s sanktionspolitik. Alla fördömer ockupationen av Krim.

Bland utrikespolitiska experter på universiteten, Utrikespolititiska Institutet, Totalförsvarets forskningsinstitut m.m. finns inte heller någon som menar att Ryssland agerat försvarbart avseende kriget i Ukraina. Jag kan ha missat någon avvikande röst från denna sfär, men jag tror inte att jag har gjort det.

Mediernas Rysslandskorrespondenter är inte heller oeniga i sin rapportering om hur den ryska regimen är eller vad den gör i Ukraina. Rapporteringen är mycket samstämmig, vilket inte beror på att de beundrar och tar efter varandra, utan för att det finns en verklighet att rapportera om som ser ut på ett visst sätt. De svenska korrespondenterna rapporterar samma sak som BBC, Reuters, New York Times, Der Spiegel osv.

När i stort sett alla har ungefär samma bild av verkligheten kan man inte tala om polarisering.

Vad som finns i Sverige är dock några röster som av någon anledning inte tar intryck av den information som medier och Rysslandsexperter tillhandahåller och som därför har avvikande mening. I vissa fall handlar det om enskilda individer som en av Sveriges tidigare Moskvaambassadörer, Sven Hirdman (som alltså inte är den ende ambassadör Sverige har haft i Moskva) eller chefredaktören på magasinet Filter, Mattias Göransson. I andra fall handlar det om öar av personer som Aftonbladets kulturredaktion, den nybildade Svensk-ryska vänskapsföreningen eller Donbassföreningen. Vid sidan av dessa grupper finns också i oorganiserad form en stor grupp människor inom den så kallade högerpopulistiska gruppen. De utgör inget gemensamt åsiktskluster, ingen gemenskapskänsla finns dem emellan, men där är ändå tillsammans en grupp av Putinapologeter. Några av dem försvarar Putin. Andra försvarar inte men vill ”förstå” (dvs. ursäkta).

Putinapologeterna finns där och deltar friskt i debatten, men hur många är de? Drar de anhängar till sig? Nej, de gör ju inte det och kan därför inte sägas utgöra representanter för ett bredare åsiktssegment inom allmänheten.

Jag förstår att ett radioprogram måste ha ett dramaturgiskt upplägg. Ett enkelt sätt att rapportera om ett sahmällsproblem är att säga att det finns en debatt och att debatten har två sidor. Därefter ger man lika stort utrymme åt båda sidor. Men ibland blir denna enkla modell att skapa balans skev om det är så att man lyfter fram udda minoritetsuppfattningar och låter påskina att de har ett brett stöd hos allmänheten.

Hur skulle SR istället ha lagt upp programmet? Enklast hade varit att säga att det finns en utbredd konsensus i synen på Ryssland i Sverige och övriga västländer, men att det också finns avvikande meningar av olika slag. Då blir minoritetsuppfattningarna representerade i programmet men man slipper att felaktigt påstå att det finns en ”polarisering”.

Vuxna män blir barn i medierna

Problemet med unga män som söker asyl och hävdar att de är under 18 har nu till sist blivit ett debattämne där man kan ha en vuxen diskussion. Vägen fram tid har dock varit tämligen bisarr. I veckan granskade Uppdrag granskning myndigheternas haveri. Till detta vill jag också lägga mediernas haveri. Medierna har betett sig lika märkligt som myndigheterna.

Av någon anledning är det många medier som har spelat med i farsen på ett för mig obegripligt vis. Journalister har gjort reportage om ensamkommande flyktingbarn och publicerat bilder på vad jag skulle säga uppenbart är män i 20-årsåldern.

hd

 

Här hade jag först tänkt klippa in några bilder från artiklar på nätet som visar hur löjligt det blir när svenska journalister kallar vuxna män för barn. Det är tragikomiskt. Men jag beslöt att endast länka till artiklarna eftersom jag inte vill att någon ska tro att jag anklagar männen på bilderna för att vara bedragare. En sådan sak måste ju redas ut av rättsväsendet i så fall. Mitt syfte med det här inlägget är dessutom att kritisera medierna och inte männen på bilderna.

Istället presenterar jag en lista med länkar till artiklar där det förekommer bilder på män i vad jag skulle säga är 20-årsåldern men som reportrarna kallar för ”barn”. Att de flesta av artiklarna handlar om idrott beror på att jag använde ordet ”fotboll” som sökord för att hitta artiklar om ”ensamkommande barn”. Idrottsrörelsen har tagit sig an många av de unga män som kommit till Sverige och det görs därför reportage om det i lokalpressen.

Flyktingbarnen drömmer om att flytta till ett familjehem – Helsinborgs Dagblad.

Fotbollsfest för ensamkommande flyktingbarn – Sveriges Radio.

Här får flyktingbarnen lära sig simma – Dagens Nyheter.

Nyanlända lyfter Örtomta GOIS – Corren.

Lycka är fotboll för ensamkommande – Kristianstadsbladet.

Startade fotbollslag för flyktingbarn – Kvällsposten.

Det finns långt fler artiklar än så här. Jag har bara tagit några av de allra tydligaste exemplen.

corren

Men kan det ändå inte vara så att männen på bilderna är under 18 och således barn? Det finns väl 17-åringar som ser ut som 25-åringar? Jo, det gör det, men det rör sig om några få fall. Inte så många som man kan hitta i tidningsreportagen.

Det har gått troll i frågan om ensamkommande barn. Varken myndigheter eller den granskande journalistiken har velat ifrågasätta uppenbara lögner. De modiga röster som har varit kritiska offentligt har fått höra att de är rasister osv. Vi känner igen mönstret sedan tidigare. Reslutatet har blivit ett journalistiskt haveri utan dess like.