Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Hur kan det ryska informationskriget motverkas?

När jag har föreläst om det ryska informationskriget (med anledning av min bok Vilseledning) har jag ofta fått frågan vad vi kan göra för att motverka detta. Kan Sverige och andra länder i väst svara med samma mynt? Jag har då alltid sagt att vi inte kan det utan måste svara med konventionella medel istället.

Ryssland gör saker som demokratiska regeringar inte kan göra. Putins strategi har varit att kontrollera hela det inhemska medieflödet. Det finns idag endast ett fåtal självständiga tidningar som lever på nåder. De stora TV-kanalerna är i händerna på Kreml och för ut regimens budskap. Samma sak gäller nyhetsbyråerna.

Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.
Amerikanskt bombflyg av typen B-52 med eskort. Foto: U.S. Air Force photo/Staff Sgt. Benjamin Sutton.

För den internationella publiken har ryska staten byggt upp propagandakanalerna RT (Russia Today) och Sputniknews. Dessa har också som enda uppgift att vara en kanal för regimen.

Vidare producerar Kreml en flod av falska nyheter och andra typer vilseledningsförsök, underblåser politiska motsättningar i andra länder, anställer heltidstwittrare som trakasserar folk på nätet. Sist men inte minst drar sig inte heller Putin och Lavrov för att inför världens TV-kameror blåljuga om det skulle behövas (gjordes i samband med invasionen av Krim och har erkänts i efterhand).

Demokratiska regeringar kan inte agera på detta sätt. Vårt politiska styre bygger på fri åsiktsbildning, vilket i sin tur förutsätter en fri press. Ljugande politiker finns givetvis i demokratier också, men hos oss finns en opposition som attackerar det man uppfattar som en lögn. Allt detta gör tillsammans att ingen demokratisk regering kan agera med samma slagfärdighet som den ryska på informationsarenan.

Vad kan man då göra istället? Här menar jag att man ska ta fasta på att den ryska regimen i grund och botten tänker i termer av makt och att världen är ett nollsummespel. För den ryska regimen spelar ord inte så stor roll. Det är därför som man inte drar sig för att fuska med sanningen.

Däremot går det inte att fuska med allianser och konventionella stridskrafter. Den ryska regimen förstår och respekterar makt. Det syns väldigt tydligt varje gång det blir tal om att Nato förstärker sin närvaro i Baltikum. Då protesterar Kreml. Samma sak sker varje gång svenskt och finländskt Natomedlemskap kommer på tal. Däremot bryr sig inte regimen ett skvatt om den kritik som riktas mot den när det gäller informationssfären. Se hur den rycker på axlarna åt de amerikanska underrättelsetjänsternas anklagelser att Ryssland försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet.

Det enda Kreml fruktar på riktigt är sannolikt ett öppet krig med Nato, ett konventionellt krig där amerikanska flygplan gör räder in över Ryssland. Det skulle nämligen betyda krig inne i hjärtat av moderlandet för första gången sedan andra världskriget. Det skulle bli ett nationellt trauma utan dess like och Putins definitiva slut som president.

Det kan därför vara intressant att påminna sig om att Finland som ett av tre länder i världen fått köpa den amerikanska kryssningsmissilen Jassm, som i sin uppdaterade version har en räckvidd på 10 mil och som avfyras från ett flygplan. Det är ett vapen som man använder för att kunna slå mot mål långt inne på fiendens territorium. Mot vilken fiende tänker sig Finland att man behöver det?

Men offensiv avskräckning är riskfyllt eftersom det hotar den andre på djupet, och bör därför aldrig vara huvudalternativet.

Det som däremot fungerar lugnt och tryggt är defensiv avskräckning, det vill säga att man bygger en solid försvarsmur. Den som bygger ett fort och befäster det sänder ut ett tydligt budskap om att man kommer att försvara sig, att angrepp inte är meningsfulla, men att inget anfallskrig heller kommer att startas.

Anledningen till att Ryssland utvecklat sin förmåga att agera militärt med andra medel än konventionella (dvs. det så kallade hybridkriget) är att man vet att man aldrig kan möta Nato i ett öppet krig. Däremot kan man med informationsoperationer och andra metoder ständigt störa västländernas regeringar (där även Sverige räknas in eftersom vi i praktiken är en del av Natofamiljen). Med ständiga nålstick tänker man sig att Nato ska hålla sig borta från det som Kreml uppfattar som Rysslands intressesfär.

Mot detta hjälper inte att sticka tillbaka utan en bättre strategi är att bygga ett skal som gör alla nålstick meningslösa.

För Natos del betyder det konkret att förstärka de baltiska länderna för att tydligt och bestämt visa för Kreml att man inte viker undan för nålsticken, att det enda sättet för Ryssland att vinna militära framgångar i detta område är att ta till konventionella stridsmedel. Ryssland skulle vinna första ronden i ett sådant krig och kunna ockupera hela Baltikum, men i andra ronden skulle helvetets portar vara öppnade.

För svensk del är det rimliga att göra samma sak. Att understödja Nato, antingen som medlem eller som nära associerad, med att förstärka Baltikum men inte minst se till att det egna territoriet är säkrat, vilket inte är fallet idag med de stora bristerna vi har i försvarsmakten.

Utöver detta finns också mycket att göra när det gäller att förstärka skalet som har med informationskriget att göra och att minska sårbarheten för sabotage av kritisk infrastruktur. Detta måste givetvis också göras eftersom det är svaga punkter hos oss där lönar sig att komma med nålstick.

I grunden tror jag således på att vi i väst ska satsa på en strategi som bygger på fysisk styrka. Det är fortfarande vår strategiska fördel gentemot Ryssland och Putinregimen vet att det är så. Det är ett språk Kreml förstår.

Det behövs ingen reglering av Facebook och Twitter

Jag har varit med tillräckligt länge för att tro att jag kan säga något om den politiska debatten på internet. Att det just nu skrivs mycket oförskämdheter och regelrätt hat är inte så roligt, men det är inte säkert att det kommer att fortsätta. Reglering som föreselagits av kulturministern kommer därför sannolikt inte att behövas.

Låt mig ta det från början. Internet kom på bred front i Sverige omkring 1994–1995. Webb och e-mail var nytt. Elektroniska diskussionsforum hade redan funnits tidigare, men nu blev de tillgängliga för många fler. Jag var en av dem som gav mig ut på nätet och debatterade och har hållit på så sedan dess. Alla de problem som vi har idag med Facebook och Twitter fanns redan från början.

5357865167_7754c2f6a5_b
Även förr bråkade folk på internet.

Det första som hände var att folk inte kunde hantera meningsutbyten på e-mail ordentligt. Före e-mailens intåg ringde man till varandra, och det är alltid lättare att nyansera sina ord i tal. I skrift faller mycket bort, vilket gjorde att folk kunde känna sig kränkta för vilka formuleringar som helst. Ingen använde smileys och var man på fel humör gick det ironiska skämtet inte hem utan gick över i aggressiva meningsutbyten. Vi fick ett nytt ord för detta ”flejma” efter engelskans ”flaming” för att beskriva upphettade meningsutbyten.

Vad var det som orsakade e-mailbråken? Dels ovana vid att använda det skrivna språket (något som de brevskrivande generationerna förr i tiden var bättre på), dels snabbheten i mediet. Med några knapptryck kunde man sätta den andre på plats – trodde man. Därtill är det ju alltid lättare att förolämpa någon när man inte behöver träffa denne ansikte mot ansikte.

Så småningom lärde vi oss hantera e-mail. Utvecklingen såg likadan ut på olika debattforum. Från början var debattforumen utan moderatorer, men med tilltagande anarki såg alla till att skaffa sig det. Flashback är det som mest liknar det tidiga internets diskussionsforum och även där finns moderatorer som ingriper om debatterna spårar ur.

Diskussionsforumen kom sedan att flyttas över till tidningarnsas internetsidor. Dels tillhandahöll man diskussionsforum, dels hade man kommentarsfält till nästan alla artiklar. Inte heller här kunde folk sköta sig ordentligt, utan mediebolagen införde granskningar och moderatorer. Till sist gav man upp och slutade med kommentarsfält.

Omkring 2005–2006 kom nästa stora steg – bloggarna. Bloggar fanns givetvis tidigare också, men nu skaffade alla möjliga människor en blogg. Jag var en av dem som startade min blogg då.

Bloggarna skapade i det närmaste panik! Ska vem som helst kunna säga vad som helst till en stor publik? Utan kvalitetsgranskning! Oerhört! Ungefär så var stämningen bland många etablerade journalister som plötsligt hade fått konkurrens av glada amatörer som inte kunde något om journalistik men skrev ändå.

Vi bloggare brydde oss inte om detta utan körde på, och det var då vi började kalla etablerade medierna för ”gammalmedia”. Begreppet ”sociala medier” fanns inte än utan man kallade bloggarna för ”nya medier” och liknande.

Givetvis var det många bloggare som bara skrev strunt, precis som de etablerade journalisterna sa, men folk vill inte läsa strunt och därför skedde en naturlig utslagningsprocess. Skräpbloggarna försvann. Kvalitetsbloggarna blev kvar. Paniken la sig även hos gammelmedia.

På bloggarna fanns också kommentarsfält och inte heller där kunde folk bete sig som folk. Jag minns att jag ibland fick gå in en gång om dagen för att kolla att ingen skrivit något rasistiskt eller postat tusen länkar. Någon enstaka knäppskalle fick jag blockera.

Vad hände sen? Jo, nu kom Facebook och Twitter in på scenen. Först visste ingen vad man skulle ha dessa verktyg till, men jag var själv en av de första som insåg att det som kallas ”status” på Facebook kunde användas politiskt. Från början skrev folk mycket kort: ”Hemma” eller ”På jobbet”, och inget mer. Sen var vi några som upptäckte att det inte fanns någon begränsning i antalet tecken och började skriva andra saker.

När Facebook och Twitter började bli riktigt stora för något år sedan ledde detta till att intresset för bloggarna minskade. Intresset för att kommentera försvann också, i alla fall hos mig.

Nu har diskussionen som tidigare fördes i e-maillistor, diskussionsforum och bloggar med kommentarsfält flyttat över till Facebook och Twitter. Och det dåliga beteendet har flyttat med.

Mitt samlade intryck är att det dåliga beteendet är detsamma som det har varit hela tiden och de idéer som dyker upp om att man måste reglera Facebook och Twitter har jag hört förut. Samma sak sas om bloggarna och kommentarsfälten bara för några år sedan.

Betyder detta att vi bara ska se framtiden an? Nej, vi ska naturligtvis arbeta för att folk i allmänhet skärper sig. Jag håller med om att vi just nu har ett dåligt beteende hos onödigt många. Det rena hatet som förekommer nu fanns inte heller i samma utsträckning förr.

Men jag tror ändå att Facebook och Twitter kommer att självsanera sig. Vem vill vara på en plats där folk beter sig som idioter? Inte jag. Vi vet inte heller hur länge Facebook och Twitter ska vara så här stora arenor. Se på den yngre generationen som inte är lika road av Facebook. Det behövs alltså ingen statlig reglering.

Till sist, vilka är det som beter sig som idioter? Det är i stort sett bara män. Det är egentligen fel av mig att skriva om ”folk”, för även om det självklart finns många kvinnor som beter sig illa, är idioten i nio fall av tio en man.

Svensk försvarspolitik med Trump i Vita huset

Donald Trump blir president i USA. Vilken blir konsekvensen för svensk försvarspolitik? Jag ser bara ett alternativ: Kraftigt höjda försvarsutgifter. Vi måste upp till 2 procent av BNP snarast. Återinförd värnplikt är självklart. Natomedlemskap är alltjämt av vikt, men ett stärkt eget försvar kommer först.

Tidigt i valrörelsen förklarade Trump att han hade en helt annan syn på USA:s åtaganden inom Nato än alla andra presidenter har haft ända sedan Nato grundades 1949. Han nämnde att USA kanske inte skulle ingripa om landets allierade blev attackerade. På en direkt fråga om de baltiska staterna svarade han att USA först skulle kolla om de hade ”fullgjort sina åtaganden”. Så har USA aldrig resonerat tidigare. Landet har alltid ovillkorligen försäkrat de baltiska staterna att de är skyddade. Trump fick givetvis frågor om han verkligen stod bakom sitt uttalande och har inte ändrat sig någon gång under valkampanjen.

Svensk försvarspolitik idag bygger på att vi ska ha ett nära samarbete med Nato där USA är det ledande landet. Vi har byggt vår strategi på att USA ska försvara Baltikum. Vi har, precis som många av USA:s Natoallierade, åkt snålskjuts.

Trump har sagt att tjuvåkandets dagar är över. Och det är naturligtvis bra moraliskt sett att Europa börjar betala för sitt eget försvar. Men det är ett allvarligt problem för säkerheten i vårt närområde att han i det spända läge vi befinner oss i just nu. Det rubbar maktbalansen kraftigt.

Vinnare i detta är Ryssland som är det enda land i Europa som driver en aggressiv utrikespolitik med militära medel riktade mot sina grannar. Ryssland för krig mot Ukraina och menar sig har rätt till en ”intressesfär”. Före detta sovjetstater ska enligt den världsbild Kreml lever efter anpassa sig efter Ryssland.

De baltiska staterna fruktar med rätta att just deras länder är några är av de stater som Ryssland gärna såg som lydiga satelliter. De är Natomedlemmar, men svårförsvarade på grund av sitt geografiska läge. Situationen hade varit en helt annat om Sverige och Finland hade varit med i Nato. Den hade också varit en annan om vi hade haft ett starkt eget försvar som kunde värna freden i Östersjön.

Räddningsplankan har fram till nu varit att USA aldrig någonsin tvekat när det gäller landets åtaganden att försvara sina baltiska allierade. Ingen president i Vita huset har någonsin gjort några tveksamma uttalanden. I Vilinus sitter till och med ett uttalande av George W. Bush uppsatt på väggen till stadshuset. Där säger han att en fiende till Litauen är en fiende till USA.

Men med Trump blir det alltså annorlunda. Vi vet inte om en fiende till Litauen längre är en fiende till USA. Det löftet punkterades just.

Och det tragiska är att Trump dessutom inte tycks känna till att Estland faktiskt redan fullgjort sina åtaganden i Nato och att Lettland och Litauen är på god väg att leva upp till kravet om att lägga 2 procent av sin BNP på försvaret.

För svensk del betyder detta givetivs ingenting annat än att vi måste rusta upp. Strategin att åka snålskjuts på Nato som i sin tur åker snålskjuts på USA är död. Om Trump inte vill hjälpa sina allierade, varför skulle han då vilja hjälpa oss?

Färdiga planer för att bygga ut Sveriges försvar finns, men riksdagen har inte velat skjuta till pengar. Det är alltså bara för svenska folket att ta ett djupare tag i plånboken.

Bristen på soldater kan dock inte lösas med pengar utan här är lösningen att återinföra värnplikten enligt de förslag som nyss kommit från utredaren på området. Förslaget är ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar, inte en återgång till allmän värnplikt som på den gamla tiden.

Svenskt och finländskt Natomedlemskap skulle givetvis också stärka säkerheten i Östersjöområdet, men opinionen i länderna är tyvärr inte mogen för det än. Sverige bör givetvis ta ledningen för försvaret av norra Europa inom Nato, men det kommer inte att kunna ske imorgon.

Redan imorgon kan vi dock höja försvarsanslaget. Det är inte så att Ryssland kanske skulle kunna komma att agera aggressivt i framtiden utan gör det redan. Nato blir med Trump kraftigt försvagat. Det kommer inte att minska Vladmir Putins vilja dominera sina små grannar. Alltså måste vi ta ett större ansvar för vår säkerhet än vad vi har gjort hittills.

Sverige behöver en fortsatt paus i flyktingmottagandet

”Vi tar kraftigt avstånd från Moderaternas förslag om flyktingpaus”, skriver nya ledningen för MUF i en debattartikel i DN. Föga överraskande för den som läst tidigare inlägg av mig i denna fråga håller jag på partilinjen. Sverige har inte möjlighet att införa fri invandring på det sätt som MUF vill, utan den nuvarande politiken bör fortsätta på obestämd tid.

Med sin nya linje ansluter sig MUF till ungefär samma politik som Centerns när det gäller asylpolitiken. Gränserna ska vara öppna, men asylsökande ska inte förses med några av de välfärdstjänster och bidrag de får idag. MUF menar att helomvändningen i politiken under förra hösten beror på att politikerna inte har kunnat sätta någon gräns för generositeten med skattepengar.

Men så ser jag inte på problemet. Frågan är betydligt svårare än så. Låt mig göra en kort lista över problem vi har att hantera som inte handlar om pengar i första hand.

1. Många av de asylsökande som kom under 2015 är inte flyktingar. De söker sig till Europa av ekonomiska skäl. ”Alla ska röra sig fritt” leder inte att de som kommer till Sverige flyr från krig och förtryck. På grund av förra årets okontrollerade inströmning har vi idag många människor i landet som antingen har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller kommer att få det. Många av dem kommer inte att lämna landet utan uppehålla sig här olagligt.

2. Könsfördelningen bland dem som kommer som asylsökande är ca 70/30 procent, där männen utgör den större gruppen. Den gamla ordningen där Sverige prioriterat asylsökande framför andra former av flyktingmottagande är kraftigt könsdiskriminerande.

3. Under förra året tog Sverige emot över 35 000 ensamkommande barn. De flesta av dem är inte barn i egentlig mening utan ungdomar, afghanska unga män. Sverige kommer att ha ett omfattande arbete med att integrera denna grupp i samhället. Man behöver inte vara expert för att förstå hur mycket problem en grupp tonårskillar kan ställa till med om den lämnas vind för våg. Sverige kommer att behöva ägna denna grupp långt mer uppmärksamhet och resurser än vad vi gör nu. Om vi återgick till 2015 års öppna gränser skulle vi få 35 000 tonårskillar till att ta hand om. Det är helt enkelt inte möjligt.

4. Alla myndigheter som på något sätt hanterar förra årets stora migrationsvåg är satta under hård press just nu. Migrationsverket, polisen och kommunerna är mest utsatta. Enorma ansträngningar görs, men systemet klarar inte mycket mer. Det har inte med pengar att göra utan med att det inte finns poliser, lärare m.m. så att det räcker.

5. Det finns inte bostäder åt de asylsökande och flyktingar som redan finns i landet. Alla kommuner är skyldiga att hjälpa till men vissa kommuner har överhettade bostadsmarknader. Andra har bostäder men inga jobb. Även företag som tillhandahåller modulbostäder går för fullt. Det är inte lätt att få fram bostäder så snabbt som det skulle behövas. (Det existerar för övrigt inga skarpa politiska förslag på en reformerad bostadsmarknad.)

6. Polisens omorganisation har havererat i samma stund som vi behöver polisen mer än någonsin för att hålla ordning i landet på grund av den stora migrationen.

7. EU har fortfarande inte kommit överens om hur flyktingpolitiken ska vara organiserad. Innan det finns ett gemensamt regelverk med fungerande passkontroller måste Sverige värna sin egen säkerhet. Under 2015 hade Sverige i praktiken öppen gräns mot resten av världen eftersom Schengensystemet med gemensamma gränskontroller havererade. Fri rörlighet över gränsen är inte möjligt så länge detta problem inte är löst.

8. Att gå över på en modell där asylsökande och flyktingar inte får tillgång till välfärdstjänster och socialförsäkringar kommer att skapa en underklass bestående av invandrare (mycket mer så än idag). Centern är det enda parti som driver denna linje i riksdagen och chansen att få ihop en riksdagsmajoritet är obefintlig. Även om man som Centern inte ser det som moraliskt tvivelaktigt med en stor samhällsklass som är utestängd från välfärdssystemen kommer denna politik aldrig att bli verklighet. Den enda invandringspolitiska modell som är meningsfull att diskutera är en där även flyktingar får del av välfärden.

(Man bör också komma ihåg att vi redan nu har en mycket stor grupp asylsökande och flyktingar som är inkluderade i välfärdssystemen utan de begränsningar som föreslås. Jag gissar att MUF:s förslag ska gälla framtida asylsökande och flyktingar inte dem som redan har kommit hit?)

9. Den politik som Sverige drev fram till hösten 2015 hade inte tillräcklig folklig legitimitet. Den kanske hade stöd av en majoritet, men motståndet mot den gamla politiken ledde fram till att SD kunde växa från 5,7 procent i valet 2010 till 12,9 procent 2014. I opinionen ligger de på 18,7 procent enligt Dagens Samhälles sammanvägda mätning. SD är ett parti som ingen vill bilda regeringskoalition med. Följden har blivit att det inte längre finns några stabila regeringsunderlag. Möjligheterna att genomföra traditionell borgerlig politik, med exempelvis sänkt inkomstskatt som en av de viktigaste frågorna, har försämrats avsevärt.

Listan över skäl som motiverar varför Sverige behöver en flyktingpaus kan göras ännu längre. MUF:s nya politik går inte att genomföra utan får ses som en utopisk vision, en föreställning om ett idealsamhälle som kanske skulle kunna uppnås någon gång i en framtida värld. Moderpartiet gör klokt i att hålla fast i den linje som valts.