Stefan Olsson

Ska man tro på Aftonbladets källor om vad som försiggår i Socialdemokraternas verkställande utskott? Jag måste ärligt erkänna att jag inte vet.

Aftonbladet är en tidning som tycker att kriminella, som har det som sin yrkesspecialitet att ljuga, duger som källor. Nu påstår man sig ha bra insyn i vad som försiggår inom sossarnas VU:

Aftonbladet kan i dag avslöja att falangstriderna i den absoluta partitoppen gör att ledamöterna har mycket svårt att enas om en tillfällig lösning. Blockeringarna i VU kan komma att tvinga fram en tidskrävande extrakongress.
– Det är väldigt, väldigt låst i VU. Ska de kunna enas till på fredag så måste de hitta en ny kandidat utanför den vanliga kretsen, säger en tung S-källa.

Med tanke på att det är samma journalister som bevakar S-krisen som låg bakom drevet mot kungen, och samma redaktion, samma redaktörer, finns det ingen anledning att tro på någonting.

Tydligt är i alla fall att Aftonbladets så kallade tunga S-källa inte sitter i VU, utan utanför. Men så länge vi inte får veta vem hon eller han är, vilken falang hon eller han tillhör och vilket syfte hon eller han har med att slänga åt Aftonbladet några köttbitar, går det inte att värdera sanningshalten.

Så blir det med en redaktion som inte vårdar sin trovärdighet. En journalist kan inte avslöja identiteten på sina källor i såna här lägen utan måste förlita sig på sin tidnings förtroendekapital. En tidning som vårdar detta ser därför till att aldrig publicera artiklar på grundval av dåliga källor.

För något år sedan hade jag nog litat på att Aftonbladet verkligen hade en riktigt tung S-källa. Men efter drevet mot kungen då Aftonbladet granskade allt utom det som var själva storyn – påståendet om en kompromotterande bild – är trovärdigheten körd. Tung S-källa eller mytoman? Ingen vet.

________________________
Pingat på intressant.se.

Håkan Juholt avgick inte, utan han höggs ned av sina egna. Vad säger det om högsta ledningen för Socialdemokraterna? Är det denna typ av politiker som vi vill ska leda Sverige?

Juholt är en klumpeduns. Det är ingen tvekan om den saken. Han är en god retoriker, men också en slarver. Han tänker inte igenom vad han säger, utan låter munnen gå. Det gör inget om man är vanlig menig riksdagsledamot. Det gör inget heller om man är partiledare, och det sker någon enstaka gång. Men gör man det varannan vecka blir det en belastning.

Klumpighet och slarv är dock sådant som kan botas. Med en bra talskrivare och en bra pressekreterare hade de ogenomtänkta uttalandena så småningom försvunnit.

Vad som däremot inte går att bli av med i första taget är illojala partivänner. Ledande socialdemokrater som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg har vägrat att uttala sitt förtroende för Juholt. Ett antal giftpilar har avfyrats.

Historien med a-kassan och budgetmotionen är också det en liten grej egentligen. Alla som har varit med och förberett politiska förslag vet att de första versionerna inte tål dagsljus. Men någon på S-kansliet i riksdagen (eller i riksdagsgruppen) sände interna papper till tidningarna för att skada Juholt. A-kassan är en känslig fråga och det visste naturligtvis den person som såg sin chans att låta sin partiordförande steka i pressen. Den som gjorde detta är ett svin.

Högsta ledningen för detta parti, verkställande utskottet (klicka här för att se vilka de är), har nu avsatt Juholt. Det är svagt. Man ger efter för kvällstidningar, illojala partimedlemmar, rivalitet och splittring.

Detta gäng gör anspråk på att få leda landet. De vill regera. De vill göra sig själva till ministrar. Förtjänar de att leda vårt land? Nej, verkligen inte. Sverige är ett för fint land för att det ska ledas av människor som för sin egna maktambitioners skull hugger sin egen partiordförande i ryggen, bara därför att tillfället gavs.

Juholt var ingen bra partiledare. Men han gavs heller aldrig chansen att bli det. Det är svårt att leda ett parti som består av Quislingar.

________________________
Pingat på intressant.se.

Är den socialistiska eran över? Det vore osannolikt. Inte kan en så stark ideologi bara dö ut. Men ändå, tänk om det är så? Sossarna är i kris. Vänsterpartiet går högerut. Låt oss pröva tanken.

När Svante Nordin recenserade min Handbok i konservatism i SvD, skrev han:

Kommunismens fall gjorde strängt taget vänstern irrelevant, även om det tagit tid för många att inse det. Socialdemokratins utveckling mot fullt accepterande av marknadsekonomin talar likväl sitt tydliga språk. Det innebär att den egentliga politiska striden i västvärlden står mellan liberaler och konservativa.

Jag skrattade till när jag läste det, tänkte att han skojade lite, men i samband med att Socialdemokraternas kris blivit allt värre har jag funderat mycket, och tanken har hängt kvar. Tänk om socialismen bara var relevant för Sverige så länge landet industrialiserades, när det gick från fattigdom till välmående. Tänk om relevansen av socialismen helt enkelt bara tog slut, och att det är först nu som vi kan se det.

Ett skäl till att jag tror att det kan vara så är att det sedan länge råder idétorka i det socialistiska lägret. Efter Tage Erlander, som avgick som partiledare för sossarna 1968, har detta parti egentligen inte presenterat någon större idé för hur samhället ska reformeras för att göras jämlikt och tryggt, på det sätt som socialdemokrater vill ha det. Nästan allt det vi idag kallar för välfärdsstaten skapades under Erlanders tid: trygghetssystem, arbetsrätt, nya grundskolan osv. Lägg därtill miljonprogrammet, modernisering av städerna (rivningshysteri även kallat).

Tage Erlander med sina adepter Olof Palme, Ingvar Carlsson och Sten Andersson.

Olof Palme ärvde denna politik och satt som statsminister till 1976. Därefter följde sex år med borgerliga regeringar. 1982 återkom Palme. Men den politik som då sjösattes var en helt annan än Erlandererans. Med 1980-talet kom de “nyliberala” idéerna in i S. De marknadsliberala idéerna om avreglering av statliga monopol och om privata alternativ i välfärden kom från höger, men Olof Palme och hans finansminster Kjell-Olof Feldt gjorde dem till sina. Ingvar Carlsson fortsatte på samma bana. Så också Göran Persson. Friskolereformen är det tydligaste exemplet. En borgerlig reform som genomfördes av socialdemokrater.

Sedan Tage Erlander avgick har de stora idéerna om hur samhället ska reformeras faktiskt kommit från höger, även om det varit socialdemokraterna som har administrerat staten. Så varför tog idéproduktionen hos socialdemokraterna slut?

Jag tror att det har att göra med att moderniseringsprojektet som sådant var slut samtidigt som Tage Erlander avgick. Under Socialdemokraternas första tid 1889 till 1918 bestod kampen huvudsakligen i att ge arbetarna ett reellt medborgarskap. Kampen för grundläggande arbetsrätt och rösträtt stod i centrum.

Efter demokratins införande påbörjade S bygget av välfärdsstaten. Tiden 1918–1932 var orolig parlamentarisk. Ofta styrde de borgerliga partierna. Men 1932 vann man valet till andra kammaren. Året därpå kom krisuppgörelsen, då Socialdemokraterna gjorde upp med Bondeförbundet om krispolitiken. Krisuppgörelsen gav Socialdemokraterna det starka fokliga stöd man behövde för att ta ledningen för moderniseringen av Sverige. Därefter ledde S vårt land genom denna moderniseringsperiod, som varade från mitten av 1930-talet till början av 1970-talet.

Per Albin Hansson

Det som skedde under denna tid var att Sverige för varje dag som gick tog ett steg bort från fattigdom. 1930 var stora delar av vårt land mycket fattigt. Landet var ännu inte helt industrialiserat. Och precis som länder som industrialiseras idag, som Indien och Kina, hade Sverige under denna period hög tillväxt. Varje år ökade skatteintäkterna med kanske 4-5%. Inför varje nytt budgetår kunde politikerna, dvs. sossarna, lova nya reformer som skulle göra att alla på något sätt fick det bättre. Sådana saker som allmän pension för alla infördes för första gången. Barnbidraget kom också för första gången. För första gången var det många som alls fick toalett inomhus.

Allt detta kom medan Socialdemokraterna regerade landet. Men sedan mitten av 1970-talet har den ekonomiska tillväxten inte varit lika pålitlig. Den statsfinansiella situationen har både varit god och dålig. Men aldrig har pengarna flödat in såsom de gjorde på 1950- och 1960-talen. Alltsedan 1970-talet har det inte heller funnits något behov av att genomföra omfattande sociala reformer. Trygghetssystemen är redan införda. Alla har redan toalett inomhus. Per Albin Hansson och Tage Erlander kunde gå till val på reformer om att alla verkligen skulle få sjukpenning, barnbidrag, gymnasiekola osv. Göran Persson och Mona Sahlin var tvungna att gå till val på den ena eller den andra nivån skulle höjas eller sänkas. Det är helt enkelt inte samma sak.

Hjalmar Branting

Jo, så visst ligger det något i påståendet att socialismen har spelat ut sin roll. Med Hjalmar Branting fördes kampen för rösträtt. Per Albin Hansson och Tage Erlander byggde upp en välfärdsstat där en välfärdsstat tidigare inte fanns. De ledde Sverige under den tid landet gick från att vara en fattig jordbrukande nation till att bli en modern industrination. Det fanns alltid något stort projekt att ta tag i och det fanns pengar till allt. Vid mitten av 1970-talet var moderningseringseran slut. Idéerna tog därmed också slut.

Men varför fortsatte S att dominera svensk politik ända fram till Göran Perssons fall 2006? Tja, ett starkt parti som är vant att kontrollera statsapparaten släpper det naturligtvis inte förrän det verkligen måste. Det råder ju ingen tvekan om att partiet ända fram till Perssons avgång var mycket regeringsdugligt. Den konkreta politken kanske inte var socialistisk alla gånger, men den genomdrevs med effektivitet. Det var också socialdemokraterna, först Ingvar Carlsson och sedan Göran Persson, som lyfte Sverige ur 1990-talskrisen. Vid den tiden fanns ingen stark allians. Och krishanteringsduon Reinfeldt & Borg var okänd.

Begreppet “folkhemmet” är ett av de viktigaste som någon sin myntats i svensk politik. Per Albin Hansson uppfann det inte. Han snodde det av de konservativa, men gav det ett socialistiskt innehåll. Konkret handlade det om att bygga ut välfärdsstaten. Folkhemmet byggdes från grunden. Det var en imponerande era av förändring som satte sitt avtryck i enkla människors vardag. Många av de socialdemokrater som ledde denna utveckling kom själva från fattiga förhållanden. Med stolthet ledde de Sverige bort från fattigdom till om inte rikedom så i alla fall välmående och trygghet. Men nu är jobbet gjort. Fattigdomen finns inte där längre, i alla fall inte så som det var på Brantings, Hanssons och Erlanders tid. Måhända är därför det socialistiska projektet avslutat. Det var relevant förr, men inte nu.

______________________
Pingat på intressant.se.

Centerpartiet menar idag på DN debatt att det är dags för Sverige att erkänna Palestina som stat. Det vill jag också göra. Problemet är bara att ett viktigt kriterium inte är uppfyllt. Palestinierna kontrollerar inte sitt eget territorium.

Det här är ett dilemma. Så länge Palestina inte kontrollerar sitt territorium är inte ett av de viktigaste folkrättsliga kriterierna för att vara en stat uppfyllda. En egen stat, erkänd av det internationella samfundet, skulle dock ge palestinierna den plats vid förhandlingsbordet som folket förtjänar.

Centern skriver idag:

Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. Under årtionden förhandlar en icke-stat med en stat som sedan mer än 40 år ockuperar det område som i allt väsentligt utgör förutsättningen för en livskraftig palestinsk stat.

Jag håller med. Den fredsprocess som startade med Osloavtalet 1993 går för långsamt. Den förutvarande israeliska regeringen var på god väg att verkligen hitta en kompromiss. Den nuvarande regeringen gör dock ingenting. Tvärtom är det dess mening att fortsätta bygga ut israeliska bosättningar på ockuperad mark.

USA i sin tur har blivit alltmer förlamat när det gäller att agera fredsmäklare. Ingen amerikansk presidentkandidat kan gå till val på att vara tuff mot Israel. Dessutom pågår ett strategiskt knepigt spel där USA ska försöka få Iran att avstå från att utveckla kärnvapen. Israel används av Iran som en bricka i detta spel, och det finns inga som helst möjligheter för USA att backa från sitt stöd till Israel av den anledningen.

Jag hoppas därför på större engagemang från EU-ländernas sida. Det är möjligt att nå ett fredsavtal, men incitamenten för Israel att verkligen göra det är för små. Israelerna säger sig vilja ha fred, men den nuvarande regeringen under Benjamin Netanyahu lägger inte två strån i kors för att något ska hända.

Därför är det ändå i någon mån rimligt att göra som Centern nu säger. Om Israel inte anstränger sig för att det ska skapas en palestinsk stat – något som Israel redan tidigare har gått med på i princip – kan det vara nödvändvändigt för Sverige och andra EU-länder att börja behandla Palestina som en riktig stat i alla fall.

_______________________
Pingat på intressant.se.

Jag är inte bara bloggare, utan jag har ett riktigt jobb också, säkerhetspolitisk analytiker på FOI. Med anledning av att jag arbetar med Afghanistanfrågan har jag idag intervjuats av TT, SR och SVT. Föga anade jag när jag steg upp på morgonen att jag skulle ha den mest mediatäta dagen i mitt liv (hittills).

Här ser ni hur det blev i TT/DN: “Talibanerna: Videon är barbarisk”

Så här blev det i Studio Ett, Sveriges Radio P1: Klicka här.

Och så här blev det i SVT:s Aktuellt:

Igår fick jag ett e-mail av en Sverigedemokrat som upprört kallade mig för ohederlig och oärlig, och som dessutom skrev ett långt personagrepp mot mig på sin blogg. Mitt brott? Tja, jag råkade säga sanningen.

Robert Stenkvist heter Sverigedemokraten. Han jobbar som politisk sekreterare för SD i riksdagen. Därtill är han vice ordförande för SD i Stockholm. Hans angrepp på mig på sin blogg hittar man här: “Vart har den vetenskapliga stringensen och den intellektuella hederligheten tagit vägen?”

Bakgrunden är att jag på min hemsida för min bok, “Handbok i konservatism“, skriver att SD har en relativistisk syn på moral, och att man använder denna för att legitimera sin invandrarfientliga politik. Jag påstår att SD är mot invandring till Sverige eftersom utlänningars moral inte går att integrera i den svenska. Sverigedemokrater menar att moralen till sin natur är bunden till varje folks kultur.

Stenkvist e-postade mig och menade att SD inte alls stod för denna politik. Jag hänvisade då till Jimmy Windeskog som källa. Windeskog var partisekreterare för SD till så sent som 2003. Innan dess var han ordförande för Sverigedemokratisk ungdom, där han efterträddes av Jimmie Åkesson.

Men då tog det hus i helsicke. I sitt brev skriver Stenkvist:

Du kan inte använda en källa som Windeskog för SD.s politik, detta torde vara självklart för varenda ickeakademisk hemmafru med en IQ över 60!

Windeskog blev utesluten ur Sverigedemokraterna 2005. Därför kan han inte användas som källa för att säga vad SD står för, enligt Stenkvist. Windeskog anslöt sig senare till det mer extrema Nationaldemokraterna.

Är det rätt av mig att hänvisa till Windeskog? Ja, alltså han var partisekreterare så sent som 2003. Han var under längre tid ett av partiets främsta ideologer.

Hur är det med Stenkvist själv? Intressant nog tycker han att Jan Milld är en trevlig författare. Jag antar att det är så eftersom denne länkar till Millds blogg.

Jan Milld är krönikör i tidningen Nationell idag. Det är Nationaldemokraternas tidning. Stenkvist som är mycket, mycket, mycket noga med att påpeka att den där Windeskog minsann inte företräder SD eftersom han är en galen extremist, utesluten och numera Nationaldemokrat, länkar alltså till en författare som gladeligen publicerar sig i Nationaldemokraternas tidskrift.

Så sluts cirkeln. Vit makt-rörelsen utgör en egen sfär i samhället. Folk går in och ut i olika konstellationer. Ena dagen Sverigedemokrat, andra dagen Nationaldemokrat. Same shit. Different name.

__________________________
Pingat på intressant.se.

En röst från en kulturpersonlighet är lika med fyra hundra röster från vanliga människor. Det är författaren Bengt Ohlssons geniala kommentar till debatten om Slussen i Stockholm. I en lång artikel i DN följer han upp med en lysande uppgörelse med vänsterkultureliten i Stockholm.

Den som inte redan har läst artikeln bör göra det omedelbart. Här är länken.

Tillåt mig citera:

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater.

Det har alltid inom den bildade finvänstern funnits en föreställning om att solidaritet med de lägre klasserna i samhället går ut på att man ska förse dem med modernistisk kultur: experimenteater, abstrakt konst, och liknande. “Folket” ska förses med den minst folkliga kultur man kan tänka sig. Då gör man rätt och då är man “solidarisk” med “arbetarklassen”.

Idén går tillbaka till den tidiga industrialismens dagar då det fanns en stor outbildad arbetarklass i städerna som levde under svåra förhållanden. Universitetsutbildade socialister ville hjälpa dem till ett bättre liv.

Många av dessa godhjärtade och högutbildade människor blev också kommunister och som bekant ingår det i det kommunistiska tänkandet att ett avantgarde måste gå före massorna för att leda dem på den rätta vägen. Inom socialdemokratin tänkte man sig att bildning kunde ske genom att arbetarna tog eget ansvar genom bildningsförbund och liknande. Men inte så hos kommunisterna där det ansågs nödvändigt med en elit som övervakade allt.

Det är denna elitistiska tradition som Bengt Ohlsson, som själv tillhörande Stockholms kulturelit, kritiserar. Det var verkligen på tiden. Någon gång är det dags för det självutnämnda kulturavantgardet i huvudstaden att lämna 1930-talet bakom sig.

____________________
Pingat på intressant.se.

Ullgren

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-jag-hade-gatt-i-mal-kunskapssuget-var-osynligt

Expressen ekonomireporter Fredrik Sjöshult har en mycket bra sammanfattning av SAAB-farsen under året som gick och som slutade med att företaget äntligen konkade. Artikeln hittar man här.

Det var ett år sedan Victor Muller köpte SAAB. Redan vid affärens tillkomst misstänkte jag att något var fel och skrev det här blogginlägget.

Det är naivt att tro att rättstillämpning är en mekanisk aktivitet lika opersonlig som att skruva ihop en bilmotor. Juridik är inte en ingenjörsvetenskap. Lagar måste tolkas och tolkningarna kommer alltid att vara färgade av de personer som gör tolkningarna. Lekmannainslaget i domstolarna gör att lagtolkningen inte avviker från den allmänna rättsuppfattningen och lagstiftarens intentioner.

Jag vill ha nämndemannainstitutet kvar av tre huvudsakliga skäl:

1. Juridiken är ett skrå. I ett skrå bildas en egen yrkeskultur. Det är bra att det är på det sättet eftersom det skapas en tradition inom yrket som nya jurister kan skolas in i. Avigsidan är att medlemmarna i skrået skärmar av sig från dem som inte ingår i det. Utanförstående kallas för obildade och man stänger av öronen för kritik. Bara jurister kan granska jurister, sägs det. En korkad jurist är enligt skråmentaliteten viktigare att lyssna till än en professor i fysik, trots att den senare mycket väl kan förstå juridik också.

Med lekmannainslaget i domstolarna tvingas juristskrået att alltid förklara hur juridiken fungera och alltid utförligt motivera sina ställningstaganden. Detta skärper juristernas förståelse för det egna yrket och håller nere den fördummande skråmentaliteten.

2. Den lag som tillämpas i våra domstolar är medborgarnas lag och inte överhetens lag. Vi kommer inte ur en tradition med ett långvarigt kungligt envälde. Tingsrätterna är traditionellt sett inte kungens – alltså statens – rättsliga instans utan folkets. Traditionen har sitt ursprung i tingen, från vikingatid och medeltid. Den har sedan bevarats genom att sockenstämman och därefter kommunfullmäktige har kunnat utse domare (nämndemän) till de lokala domstolarna.

Vi bör bevara denna tradition för att befästa idén om att den lag vi har i Sverige inte ålagts oss av någon annan än oss själva. Lagen är inte statens lag, utan medborgarnas lag. Respekten för lagen ökar på detta sätt. Det är moraliskt sett mycket tyngre att bli dömd av sina grannar och vänner (sina jämlikar) än en anonym byråkrat som utsetts av en annan anonym byråkrat.

3. Att vanliga medborgare tillåts agera meddomare i brottsmål gör också att de får en förståelse för hur den rättsliga processen fungerar. Idag kan många mer om hur en rättsprocess fungerar i amerikanska domstolar – på grund av TV – än i svenska. Det är pinsamt.

Därtill får man som nämndeman se samhällets baksida. Jag själv har suttit som nämndeman i fyra år och jag minns detta som det mest värdefulla för egen del. Jag fick en inblick i många sargade människors liv. Jag fick lära mig saker om samhället som jag inte hade kunnat få på annat vis. Det var mycket lärorikt.

Men behövs inte nämndemannaväsendet reformeras? Jo, absolut! Idag använder de politiska partierna nämndemannaplatserna som reservplatser för dem som inte får rum i de politiskt mer intressanta kommunala nämnderna. Det är inte de bästa och brajtaste som hamnar i tingsrätterna. Kvaliteten blir därefter.

Det vi behöver göra är att skapa en ny process för hur nämndemän ska utses. Kandidater måste granskas och väljas, och ska vara representativa för medborgarna. Det är också bra att låta nämndemannauppdraget vara minst fyra år, eftersom även lekmän behöver erfarenhet. Men vi måste bort från systemet med att valet av nämndemän är något som lagts ut på entreprenad på de politiska partierna.

_____________________________
Pingat på intressant.se.

To all my friends, all over the world, I send my greetings, wishing you all a Merry Christmas! Some 2000 years ago the Lord decided that the time had come to fullfill his promise, that he would walk side by side with us as one of us.

As the Gospel tells this journey started in the little town of Bethlehem. Last year I spent three months there. I am so grateful for that. And I miss all the good people. Thanks once again for everything!

One of my favourite Christmas hymns is “O little town of Bethlehem”:

O little town of Bethlehem
How still we see thee lie
Above thy deep and dreamless sleep
The silent stars go by
Yet in thy dark streets shineth
The everlasting Light
The hopes and fears of all the years
Are met in thee tonight

I love it because it is adorable. It is so sweet. But it is also an absolutely false description of the everday realities of Bethlehem today.

The birthplace of Jesus is a wonderful and depressing place at the same time. Everyday Bethlehem is getting more and more surrounded by fences and walls, and by illegal Israeli settlements. The government of Israel recently decided that yet another 1000 apartments should be built on occupied land next to Bethlehem.

The fight over the land is at the heart of the conflict between Israel and Palestine. I just cannot see how there can be a peace settlement unless the Israeli government halts all expansions of settlements and stops all landgrabbing by Israeli settlers.

The EU has through its representatives in the UN security council, United Kingdom, France, Germany and Portugal, protested against this:

Israel’s continuing announcements to accelerate the construction of settlements in the Occupied Palestinian Territories, including East Jerusalem, send a devastating message. We call on the Israeli government to reverse these steps. The viability of the Palestinian state that we want to see and the two-state solution that is essential for Israel’s long-term security are threatened by the systematic and deliberate expansion of settlements.

I could not agree more.

Once again I wish you all a Merry Christmas! May the Lord help us to make Bethlehem into a sweet little peaceful town again!

Ring Aftonbladet! Nu!

___________________________
Pingat på intressant.se.

Ser man på! Ett genuint konservativt förslag från vänster. Det är V i Ystad som inför partiets kongress i januari motionerar om införande av skoluniformer. Me like.

I dagens samhälle ökar klyftorna dagligen, den fattige blir fattigare och den rikare får ytterligare ”kulor” ner i plånboken. Våra skolelever får bokstavligen talat se dessa skillnader på de kläder som sina klasskamrater bär. Kläderna blir ett kännetecken på vilken inkomst dina föräldrar har. Det finns tyvärr barn som i dagens svenska skola blir mobbade på grund av att de inte har de hippa skorna som man bara ”måste” ha, rätta märket på jeansen eller för att man har förra säsongens mode. Detta kan undvikas genom införande av skoluniform.

Vi kan naturligtvis inte införa skoluniform på bred front i alla skolor i hela landet, men låt säga att någon skola vill göra det. Varför inte?

1968 avskaffades studentexamen. Jan Björklund har annonserat att han vill återinföra den för att bli av med betygsinflationen. Äntligen ett rejält kliv bakåt i historien!

Det gläder ett konservativt hjärta att se att en lösning på ett dagsaktuellt problem ligger i det förflutna. När jag har talat om min bok i olika sammanhang har jag gång på gång fått förklara att konservatism inte är detsamma som att konservera ett status quo eller att återinföra en svunnen idyll. Det jag menar med konservatism är att man ska använda sig av det förflutna som ett bibliotek. Här finns ett intellektuellt arv.

Tidigare generationers sätt att lösa olika problem kan ofta användas för att lösa dagens problem. Man måste inte leta i det historiska förrådet, men det är bra att göra det. Radikala politiker har dock en irrationell kärlek till det nya. Allt som är nytt är per definition bättre än allt gammalt oavsett vad det handlar om. Allt i det historiska förrådet är “förlegat”, “otidsenligt”.

Betygsinflationen håller på att förstöra friskolereformen och skolan totalt sett. Vi måste ha betyg, men vi kan inte ha det som det är nu när skolorna är fria att göra vad de vill. Höga betyg blir det viktigaste konkurrensmedlet. Vi måste röja i det här träsket. Annars måste vi återinföra det sovjetsystem som rådde när jag var liten. Det vill vi inte.

_______________________________
Pingat på intressant.se.

Hur kan påståenden om en bild, som ingen har sett, få en seriös nyhetsredaktion som Dagens Eko att förvandlas till en ryktesspridande kvällstidning? Nu har den famösa bilden publicerats. Den är uppenbart fejkad.

Att Aftonbladet och Expressen i ett års tid skrikit sig hesa om bilden som ingen hade sett är inte att förvånas över. Kvällstidningarna är en uppsamlingsplats för Sveriges sämsta journalister.

Det märkliga är hur seriösa journalister har velat hänga med i ryktesspridningen. Jag tänker framför allt på Dagens Eko med de tillhörande magasinsprogrammen P1 Morgon och Studio Ett. Hur många reportage och studiosamtal har inte P1 sänt som bara har handlat om spekulationer om denna bild?

Mille Markovic, vars trovärdighet ingen journalist har velat ifrågasätta, har nu släppt bilden till Expressen. Och?

Jag är inte den som brukar säga vad var det jag sa…

Ska inte kungen kunna granskas? är en fråga som ställts under det gångna året. Mitt svar är jo, om det finns någon som vet hur man gör. Tydligen finns inte det.

Jag är enormt missnöjd med drevjournalistiken i vårt land. Jag förstår Aftonbladets behov av att skandalisera allt och alla. Det är tidningens usla affärsidé. Men jag förstår inte varför de seriösa redaktionerna: DN, SvD, SVT, Dagens Eko, TV4, aldrig konfronterar Aftonbladet och Expressen med deras ryktesspridning.

I Sverige debatterar vi just nu kristna inslag i Luciafirande och julfirande i skolorna. Skolverket och skolinspektionen har i sin extrema tolkning av skollagen kommit fram till att religiösa inslag ska vara otillåtna. Därmed görs i praktiken alla lussetåg förbjudna.

Varifrån kommer denna extrema hållning? En gissning skulle kunna vara USA där samma debatt utspelar sig varje år. I delstaten Rhode Island har man satt upp en julgran i guvernörens residens. Men guvernören kan inte förmå sig att kalla den för en julgran – Christmas tree – utan kallar den istället för en helggran – Holiday tree – för att göra det hela mer “neutralt” mellan olika religioner. Guvernören kan alltså inte kalla en julgran för en julgran av politiska skäl. Är det så skolmyndigheterna vill ha det också i vårt land?

Med presidentkandidater som Newt Gingrich kommer presidentvalet i USA nästa år att bli en promenadseger för Barack Obama. Kvaliteten på ledande republikanska kandidater är helt enkelt för låg.

Senaste nyheten om Gingrich är att han inte anser att det finns ett palestinskt folk. Det finns bara “araber”, och de “araber” som nu bor i Israel-Palestina borde ha flyttat på sig, för att ge plats för israeler.

Det är beklämmande att se hur ledande amerikanska politiker lägger sig till med extremsionistisk retorik. Åsikten att alla araber i området borde flytta på sig är ingen väl företrädd åsikt ens i Israel. Den delas endast av de extrema bosättarna.

Däremot är det sant att det finns många israeler som inte vill kalla palestinierna för palestinier, utan konsekvent kallar dem för araber istället. Genom att förneka att det finns en palestinsk nationell identitet vill man hävda att alla araber är ett och samma folk, oavsett om de bor i Palestina-Israel, Marocko eller Irak.

Vad utgör då en “äkta” nationell identitet? Ja, lustigt nog är Newt Gingrichs eget folk ett av de bästa exemplen på ett “påhittat” folk. USA har bara existerat som nation sedan 1776. Det består av alla möjliga folkslag. Ändå påstår man sig vara ett folk som heter “amerikaner”.

Den numera mycket omtalade Anders Lettström har idag ett intressant debattinlägg till försvar för sig själv i DN. Han försvarar egentligen inte sina handlingar – vilka han medgett var korkade. Det intressanta är istället angreppet på kvällstidningarna:

Ivern att komma åt kungen har enligt min mening lett till att en del medier hamnat i en skadlig symbios med kriminella och okritiskt gjort sig till tolk för dem. De som är utsatta för skvallret utmålas som skurkar och kriminella lyfts fram som sanningsvittnen. Det blev till artiklar och nyhetsinslag om bilder som uppgavs föreställa kungen i komprometterande situationer och där reportrar sade att de inte ens visste om bilderna var äkta.

Anklagelsen är befogad. Jag har läst böckerna “Svensk maffia” (del 1 och 2) av Lasse Wierup och Matti Larsson. I böckerna beskriver författarna hur ledare för kriminella gäng utnyttjar kvällspressen för att göra reklam för sig själva.

Maffialedare, eller rättare sagt, gängledare (någon riktig maffia har vi inte Sverige) är i behov av att sprida ryktet om sig själva som tuffa och framgångsrika. Det är med sitt rykte de gör affärer. De är varumärkesbyggare. Ju mer uppmärksamhet de får i Aftonbladet och Expressen, desto mer reklam får de för sina varumärken.

Det är alltså långt ifrån någon slump att de kriminella som Aftonbladet samarbetat med under den senaste tiden är så villiga att berätta sin version. Det är bra för deras affärer. Att Aftonbladet självt inte förstår att tidningen spelar rollen av den nyttiga idioten visar återigen att ledningen för den består av Sveriges kanske sämsta journalister.

Sakta verkar det gå upp för Tyskland och Frankrike att man inte kan reda ut den europeiska skuldkrisen med mindre än att skulddrabbade länder helt enkelt skärper sig. Dagens uttalande från Merkel och Sarkozy är det första från denna duo som verkligen erkänner att huvudproblemet är slösaktiga politiker.

Redan under sommaren försökte Merkel och Sarkozy övertyga världen om att de hade grepp om skuldkrisen. Men då hette lösningen transaktionsskatt, euroobligationer och annat trams. Då tyckte man fortfarande att problemet var nervösa finansmarknader.

Det viktigaste i Merkels och Sarkozys förslag är att medlemsstater som inte sköter sina ekonomier ska kunna utsättas för sanktioner. Undantag för sanktioner ska bara kunna ges om 85 procent av Europeiska rådet (?) röstar för.

Det som jag inte begriper är dock varför de föreslår att alla EU-länder ska omfattas av denna regel och inte bara euroländerna. Jag kan förstå om ökad makt till EU är det enda sättet att rädda euron, när det är så uppenbart att många europeiska ledare inte klarar av att genomdriva sparbeting på egen hand. Men varför ska länder som Sverige, som medvetet valt att stå utanför euron av rädsla för ökad EU-makt, också tvingas in i systemet?

Jag hoppas att Sverige säger nej till en fördragsförändring, alltså en förändring i EU:s grundlag. Det kan räcka med att euroländerna skriver ett kontrakt med varandra. Ökad makt för Bryssel kan vara lösningen just nu för euron, men det är just nu. Vem vet vilka problem vi ska lösa om 10 år? Här finns all anledning att agera konservativt. Just Sverige tjänar inte mycket på att ge upp mer makt till EU. Vi är inte Italien.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i Svenska Dagbladet:

Vi ser ett problem i att vi allt för ofta framstår som ett parti av ”unga arga män”. Vi måste bli bättre på att lyfta fram våra åsikter även ur ett mjukare perspektiv.

Hur då? Det är det här som är partiet:

En röst på SD kommer alltid att bli en röst på “Sverige åt svenskarna, sha la la la la”, oavsett vilken vältalig svärmorsdröm som skickas fram inför TV-kamerorna.

Hur är det med Sverigedemokraternas påstådda “socialkonservatism”? Första klassens trams är vad det är. Om detta skriver jag i Smålandsposten:

Återigen bekräftas bilden av SD som ett typiskt populistiskt parti. Man plockar samman ord och uttryck som känns bra, som man uppfattar har en god klang och kan ge ett gott gensvar hos väljarna. Anything goes. Att vissa begrepp redan används, med ett helt annat innehåll, bryr man sig inte om.

Läs hela texten på Smålandspostens hemsida.

På SVT:s hemsida läser jag att Socialdemokraterna plötsligt beslutat att ge upp kravet på att alla privata bidrag till de politiska partierna ska redovisas öppet. Vad? Nu när man precis har tjatat ned Moderaterna i frågan tvärvänder man.

Miljöpartiets Gustaf Fridolin ställer den enda vettiga frågan:

-Jag tycker att det är ytterst anmärkningsvärt om Socialdemokraterna för att få höjt partistöd väljer att släppa kravet på en lagstiftning som garanterar alla insyn i vilka som finansierar de politiska partierna, säger Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin till Rapport.

Är det så illa att S och M nu överger tidigare löften om att stifta en lag om att alla bidrag till partierna ska redovisas öppet? S försökte göra detta till en fråga i valrörelsen eftersom M länge vägrat redovisa sina bidragsgivare. Samtidigt har S trovärdighet i frågan varit låg eftersom man själv av hävd aldrig visar vad man får i bidrag av LO-förbunden på lokal nivå.

I våras kom dock M krypandes till korset och sa att man hade ändrat sig. Allt skulle redovisas öppet.

Men någon lagreglerad redovisning föreslog M aldrig, bara att en ny frivillig överenskommelse skulle tecknas. Det verkar vara det som S nu går med på.

Därmed får vi nog konstatera att svårigheterna med att få insyn i hur och av vem S och M får sina pengar kvarstår. Här kan man tala om att båda är lika goda kålsupare. Ingen av dem är beredd att visa hur det egentligen ser ut.

Under bokmässan i Göteborg intervjuades jag av Lotta Gröning för Axess TV med anledning av min Handbok i konservatism. Igår, måndag, sändes intervjun. Den kan ses på Axess TV:s hemsida på denna länk: http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=2644

Även om det skapar panik hos många har jag förståelse för Giorgios Papandreous begäran om folkomröstning. Det är oklart var folkopinionen egentligen står. Men rätt metod hade varit nyval, inte folkomröstning.

Det grekiska folket måste inte bara göra något åt sina ekonomiska problem utan också sina politiska. Den situation som har varit de senaste månaderna med strejker och demonstrationer är ohållbar. De styrandes legitimitet är ifrågasatt.

Samtidigt har vi ingen aning om vad den samlade viljan är hos det grekiska folket. “Folket” är inte de som bor i Aten och inte har något bättre för sig om dagarna än att demonstrera. I det här läget är det därför klokt att låta folket gå till valurnorna för att ges chansen att yttra sig.

Folkomröstning är dock ett mycket otympligt politiskt instrument. Det är omgivet av en aura av “äkta demokrati”, men det är en chimär när man ser till hur detta instrument har använts i praktiken. Typexemplet på en dåligt genomförd folkomröstning som skapat långsiktiga låsningar i politiken är den svenska omröstningen om kärnkraft 1980.

Nyval till parlamentet är därför bättre. Alla vet vilken huvudfrågan skulle vara vid ett sådant val. Men de valda företrädarna skulle ges ett friare mandat. Det kommer att behövas. Det är många förhandlingar som ska genomföras, såväl inom Grekland som mellan Grekland och andra länder. I det läget är det inte bra om folkets företrädare är bakbundna av en folkomröstning.

Vad det grekiska folket behöver är förtroendevalda som de litar på agerar i deras intresse. Just nu är det oklart om de har detta. Därför behövs det verkligen en omröstning av något slag, men som statsvetare vill jag verkligen rekommendera nyval istället för folkomröstning. Det är demokratiskt sett smartare, helt enkelt.

Ibland gillar jag Uppdrag granskning, ibland avskyr jag programmet. När det gäller granskningen av Glada Hudik fick jag dock redan från första stund känslan att nåt var fel. Idag ger föräldrarna till eleverna som ingår i teaterprojektet sin bild i SvD. Artikeln är läsvärd.

Uppdrag granskning lever på att hitta skandaler. Men hur långt ska man gå för att hitta dem? Föräldrarna skriver:

Flera föräldrar har upprörts när reportern för att få till ett möte antydde att det förekom övergrepp på teatern. Även våra barn har kontaktats direkt av reportrarna, utan att föräldrar och godemän gett sitt medgivande. Man har begärt ut sekretesskyddade personakter.

Det har funnits oklarheter om projektledaren Pär Johanssons ersättning från kommunen, men inga brott har begåtts. Misstag sker alltid. Det bra därför att föräldrarna tydligt förklarar varför Glada Hudik-teatern är så värdefullt:

För oss handlar det om upprättande av människovärde!

Exakt. Huvudet på spiken. Ingen människa, inte ens någon med Downs syndrorm, är värdelös. Alla räknas som lika under Guds himmel. Glada Hudik-teatern har visat att detta inte bara är prat. Det går att göra något också. Det är stort.

En märklig diskussion har uppstått på nätet om Moderaternas roll vid införandet av allmän rösträtt i Sverige. Partisekreteraren Sofia Arkelsten har varit ute och cyklat i frågan. DN skriver:

Ni var emot fri och lika rösträtt för 90 år sedan.
– Nej nej nej, det där är inte korrekt. Vi var ju med och genomförde det, säger hon till DN.se.

Hur var det då? Jo, det kan man läsa i en bok som heter “Den svenska högerns anpassning till demokratin”, som jag har skrivit. Det är min doktorsavhandling. Här kan man läsa att högern (så kallades Moderaterna förr) på hösten 1918 gjorde upp med liberaler och socialdemokrater om att införa allmän och lika rösträtt för såväl män som kvinnor till riksdagens båda kamrar. Högern gav efter för att hålla samman landet. En strid hade kunnat utlösa revolution.

När rösträtten väl var genomförd slöt dock högern lojalt upp bakom det demokratiska styrelseskicket. 1934 bröt man dessutom med sitt eget ungdomsförbund, som orienterat sig i nazistisk riktning, för att tydligt markera sitt stöd för demokratin.

Gör detta dagens moderater till dåliga människor? Ska vi som nu är med i detta parti skämmas? Nej, verkligen inte. Ungdomssynder finns i alla partier. Hur många socialdemokrater skäms över Per Albin Hanssons revolutionsplaner från 1917? Socialdemokraterna ville dessutom på den tiden införa planekonomi, alltså samma ekonomiska system som ruinerade Ryssland och halva Europa.

Värst av alla riksdagspartier är dock Vänsterpartiet. Partiet anslöt sig inte till den parlamentariska demokratin förrän 1991, efter att kommunistpartiet i Sovjetunionen förbjudits och unionen upplösts. Först då kom vänsterpartisterna på att de kanske skulle vara demokrater som alla andra. Partiet bytte då namn från Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, till Vänsterpartiet. Där kan man tala om en skämmig historia.

_______________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, högern, moderaterna, vpk, vänsterpartiet, socialdemokraterna. Pingat på intressant.se.

Vad har orsakat eurokrisen, som nu också drabbar Sverige, eftersom euroländerna är våra viktigaste handelspartners? Enligt mig är det dålig ekonomisk politik i ett flertal länder: Grekland, Italien, Spanien, Portugal, Irland. Men även Frankrike och Tyskland. Det är därför inom dessa länder lösningen på problemen ska sökas.

Ett antal banker riskerar att gå under på grund av vidlyftig utlåning till Grekland och andra länder vars ekonomier är som svarta hål. Det är inte primärt orsakat av den amerikanska finanskrisen 2008. Om euroländerna hade haft ordning på sina ekonomier så hade den amerikanska krisens återverkningar i Europa kunnat pareras med expansiv finanspolitik utan att länderna hade blivit skuldsatta upp över öronen. Ett land som Grekland hade kunnat ta stora lån och ändå kunnat betala tillbaka dem.

Nu var det bara Sverige och några få andra länder som hade sin ekonomi i gott skick när det small 2008. Därför sitter vi i en bra sists, medan flera av EU-ländernas ekonomier är i kris.

Föreslagna lösningar om euroobligationer eller införande av en transaktionsskatt på värdepapper tror jag därför inte på. Felet är inte att EU är för svagt, utan att ett flertal EU-länders regeringar är för svaga. Dåligt ledarskap, såväl från höger- som vänsterregeringar, har skapat problemen. Det är regeringar som har vunnit val på att alltid öka statsutgifterna och att aldrig spara.

Det finns inget EU kan göra åt detta problem utan lösningarna måste hittas inom de enskilda länderna. Frankrike och Tyskland bör ta ledningen. De är de två ledande euroländerna. De var först ut med att bryta mot stabilitetspakten. De bör visa ledarskap genom att ta ansvar för de problem som de själva har skapat, innan de föreslår att alla andra, däribland Sverige, ska börja betala pengar till en gigantisk europeisk stabiliseringsfond.

Kära, fransmän och tyskar, det är era banker som har lånat ut pengar till Grekland, ett land som är bankrutt. Det var ni som lät era regeringar ignorera stabilitetspakten. Grekland gjorde som ni gjorde. Era regeringar såg på när allt detta hände utan att ingripa. Hur ska era banker kunna räddas? Ja, vad tror ni? Fram med plånboken.

________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, eu, euron, eurokrisen, ekonomi. Pingat på intressant.se.

Man kan inte glädjas över någons död, men man kan känna en lättnad över att en ond man inte längre kan göra någon något ont, och man kan känna glädje över att många går en bättre framtid till mötes nu när han är borta.

Muammar Gaddaffi är död. Äntligen kan kriget i Libyen komma till ett slut. Det var naturligtvis synd att han inte kunde fångas levande, men jag är inte förvånad över att slutet blev som det blev. Ond bråd död är mycket ofta diktatorernas lott.

Ska vi jubla nu? Det känns aldrig bra att jubla över någons död, men man kan glädjas med libyerna som känner en stor lättnad över att deras plågoande är borta.

Vi ska också vara glada över att ytterligare ett Nordafrikanskt land ges en möjlighet att bli en demokrati. Tunisien, Egypten och nu Libyen. Det är fantastisk utveckling som ingen av oss trodde skulle komma så snabbt.

Jag tycker att det återigen finns anledning att understryka att demokrati verkligen är det styre som folk i allmänhet, oavsett plats på jorden, föredrar om de får välja själva.

Gaddaffi hävdade alltid att han hade en unik relation till sitt folk. Han hade en egen variant av arabisk socialism, sa han. Men så var det aldrig. Libyerna vill ha demokrati på samma sätt som vi i Sverige. Inget kan få mig att tro något annat. Grattis Libyen!

Jag tycker det känns bra att partiledningen för socialdemokraterna inte sparkar sin ordförande. Det hade inte varit bra för vår demokrati om redaktionerna på Aftonbladet och Expressen fått avgöra Håkan Juholts öde. Politiska ledare ska väljas och vrakas av folket, inte av kvällspressen.

Sakligt sett är det inte mycket Juholt har gjort fel. Något bidragsfusk var det aldrig tal om. Det saknas ett tydligt regelverk för hyresersättningen. Juholt har gjort “fel” i flera år utan att någon tjänsteman stoppat honom. De två felaktiga reseräkningar Expressen publicerade är sannolikt slarvfel, snarare än försök att få dubbelt betalt. Åklagaren har lagt ned förundersökningen. Juholt är en slarver, men ingen fifflare.

Socialdemokratiska partiledningens verkställande utskott visar därmed – för första gången på länge – prov på politiskt ledarskap. Ledarskap är att inte låta sig styras av upphetsade kvällstidningsreportrar utan att med kallt huvud låta de demokratiska processerna styra. Kvällstidningarnas anklagelser mot Juholt var ytterst magra och byggde i väsentliga delar på rena felaktigheter. Det hade varit mycket olyckligt för vår demokrati om Sveriges största parti i panik över detta hade sparkat sin ledare.

Något som dock är ett verkligt problem för S, och som skulle kunna göra att Juholt får gå, är hans desavouering av sin rättspolitiske talesman Morgan Johansson. Som bekant uttalade han sitt stöd för Illmar Reepalus utspel om att brottsdömda medborgare skulle kunna utvisas ur landet. Johansson menar att han hade fått klartecken för det från Juholts stab.

Jag tror inte att Johansson ljuger om det. Samtidigt tror jag inte att Juholt eller ljuger när han säger att han inte godkänt utspelet. Istället tror jag att det återigen är slarv som ligger bakom. Ordningen på Juholts kontor är för dålig. Om jag var socialdemokrat skulle jag vara mer upprörd över detta än trasslet med räkningarna. Vad säger det om ett parti när ledaren inför öppen ridå tvingas tillrättavisa en av sina närmaste medarbetare? Det om något är prov på dåligt ledarskap.

Ingvar Carlsson är nu inkallad som överrock. Det sägs att han ska gå in som konsult, men det är uppenbart att han är där för att hålla ett vakande öga på Juholt. Juholts handlingsfrihet blir begränsad, men jag förstår att ingen annan lösning finns.

____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, juholt, socialdemokraterna, media, aftonbladet, expressen. Pingat på intressant.se.

Kolla aldrig en bra historia! Kvällstidningarna sviker inte sin främsta publicistiska regel. Aftonbladet kollade aldrig om det alls fanns några regler för Håkan Juholt innan man skrek ut “bidragsfusk”.

Dagens huvudnyhet i Juholtaffären är konstaterandet att det tydligen inte alls finns några skrivna regler för hur ersättning för dubbelt boende ska betalas ut. Det finns bara en löst hållen praxis, enligt Juholts advokat.

Det finns alltså inget skrivet dokument där ersättningsreglerna finns nedtecknade. Trots detta påstod Aftonbladet i sin första artikel, skriven av journalisten Anette Holmqvist, att det solklart var fråga om bidragsfusk. I en faktaruta sammanfattar Holmqvist reglerna. Hon påstår att “En lägenhet som delas med någon annan ska ersättas endast till hälften. Även bidraget till el ska halveras.”

Holmqvist anger “Riksdagens ledamotsservice” som källa, men bad uppenbarligen aldrig att få se det dokument där reglerna finns nedtecknade.

Det är många under de senaste dagarna som fällt hårda omdömen om Juholt och som mer eller mindre självklart har kallat agerandet för fusk. Till och med en professor i juridik vid Uppsala universitet tyckte sig kunna slå fast att det verkligen var fråga om bedrägeri: “Regelverket är tydligt” påstår han utan att själv ha kollat hur det de facto ligger till med den saken.

Återigen har vi fått se ett mediadrev som bygger på usel journalistik där ingen har orkat kolla basala fakta. Varför var det ingen som bad att få kolla hur regelverket verkligen såg ut? Igår gjorde Dagens Eko en granskning men inte heller denna redaktion brydde sig om att ta reda på om det alls fanns ett skriftlig regelverk eller inte. Ingen (jag menar verkligen ingen) av de ledande redaktionerna i Stockholm har kollat om en av de allra viktigaste pusselbitarna i den här historien alls existerar. Det är bottenlöst dåligt.

_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, media, aftonbladet, juholt. Pingat på intressant.se.

Kommer Håkan Juholt att avgå? Bör han avsättas? Jag tror inte det och jag tycker inte heller att han borde få sparken. Förseelsen är för lite och kan rimligtvis inte vara gjord med avsikt.

Av vad jag vet hittills tycker jag att det verkar som att Juholts lägenhetstrassel är resultatet av slarv och inte bedrägeri. Jag tror att han säger precis som det är. Han trodde att han kunde få full ersättning.

Varför skulle en sån här sak inte kunna bli fel? Visst, man ska känna till och följa regelverket, men misstag sker också, eller hur?

Därmed är inte hans föreseelse den gigantiska skandal som kvällstidningarna vill göra det till. Han har erkänt sitt fel och betalat tillbaka pengarna.

Det som ligger bakom drevet mot Juholt tror jag mer handlar om upprörda stämningar inom ett ledset och vilsekommet socialdemokratiskt parti. Bytet av partiledare skulle ju vara början på en nystart.

Men Juholt är en kompromisskandidat och har gjort en del initiala tabbar, som Libyenbeslutet t.ex. Uppenbart är också att det finns sossar som gärna ser att Juholt skadas.

När partiets skuggbudget behandlades internt i riksdagsgruppen läckte ett kritiskt mejl till media. Källan kan bara ha varit någon inom partiet. Lojaliteten med rörelsen är inte vad den har varit, uppenbarligen.

Om jag var sosse skulle jag därför inte kräva Juholts avgång. Slarv och nonchalans är han skyldig till, men jag har svårt att tro att ett överlagt bedrägeri skulle ha begåtts.

Som moderat hoppas jag också att han sitter kvar. Det verkar nämligen som att han är en slarver. Har vi tur slarvar han till valrörelsen 2014 också. Då blir det en promenadseger för oss.

I skrivande stund sitter jag framför TV:n och tittar på den stympade partiledardebatten. En märklig tillställning. Fyra alliansledare debatterar mot Miljöpartiets språkrör Åsa Romson. MP är plötsligt ledare för oppositionen.

Håkan Juholts nej till att medeverka i söndagskvällens TV-debatt är verkligen ett misstag. Miljöpartiet äter sig in i Socialdemokraterna mer och mer för varje dag som går. I vissa delar av landet, t.ex. studentområden i Uppsala, är MP ledande parti. Nu låter Juholt också Romson agera oppositionsledare.

Åsa Romson ställs också en mot fyra. Vem håller inte på den som ligger under?

Jimmie Åkesson är i studion men det spelar ingen roll. Han är som en marsmänniska i politiken.

Trots S mediala klantighet har jag ändå förståelse för partiets agerande gentemot SVT. Det är ett problem att SVT vill kunna diktera den sceniska framställningen. Jag förstår verkligen att S inte vill ta regi av SVT.

I en debatt kan man inte skilja form från innehåll. Allt räknas: kläder, smink, ljus, fotovinkel, kroppsrörelser. Om Fredrik Reinfeldt inte sminkades i flinten skulle ljuset från strålkastarna blända tittarna. Ingen skulle höra vad han säger.

Nu ville SVT arrangera talarna så att regeringspartierna skulle stå tillsammans, med oppositionspartierna mot sig. Varför är det den naturliga formationen? Den gynnar oss som hejar på alliansen. Det är precis så vi hävdar att det ser ut i riksdagen, men varför köper SVT denna verklighetsbeskrivning rakt av? Det är inte självklart, även om jag råkar gilla upplägget.

Socialdemokraterna borde på ett mycket tidigare stadium ha förklarat vad de kan ställa upp på. Det är inte rimligt att SVT ska diktera hela det dramaturgiska upplägget och partiledarna bara ska infinna sig snällt och låta sig dirigeras av Anna Hedenmo.

Men man får väl säga grattis till Åsa Romson. Sveriges nya oppositionsledare.

________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om politik, svt, socialdemokraterna, agenda, miljöpartiet, alliansen, reinfeldt, romson. Pingat på intressant.se.