Taggad: debatt

Argumentets primat – den sansade diskussionen

Argumentets primat, vad är det? Jo, det är uppfattningen att det är argumentet i sig som är intressant att granska i en debatt, men inte avsändaren. Det är idealet för det rationella samtalet, utformat i den akademiska tradition som grundlades av de gamla grekerna för två och ett halvt tusen år sedan.

Den samhällspolitiska debatten kommer aldrig att kunna nå detta ideal helt och hållet, men det är ändå eftersträvansvärt. Ju oftare vi ser till argumentet och inte personen, desto bättre kommer vårt demokratiska samtal att vara.

Tyvärr tycks den offentliga debatten i Sverige just nu vara nere på en bottennivå. Jag kan inte påminna mig om att debattklimatet har varit så här dåligt på länge.

Förra helgen bevistade jag bokmässan i Göteborg och där framträdde Amineh Kakabaveh och berättade om sin bok. Kakabaveh är riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Jag stannade till och lyssnade, och kunde direkt förstå varför hon blivit vald till riksdagen. Hennes lyskraft är påtaglig, och jag gissar en röstmagnet. Ändå är hon just nu under utredning av sitt parti. Hon kan komma att uteslutas.

Hennes misstag ligger i att hon la ut en falsk film på sin Facebooksida som påstods visa hur islamsk extremism breder ut sig i Sverige. Filmen är försedd med SVT:s logga och en fejkad översättning till svenska. Innehållet är uppenbart rasistiskt.

Varför la hon ut filmen? Jag uppfattar det som ren obetänksamhet. Kakabaveh är socialist, skolad i den gamla socialistiska andan och inte infekterad av moralisk relativism. Hon kämpar för kvinnors rättigheter mot förtryckande religiösa seder. I sin kamp förivrade sig hon och lurades av en falsk film. När det framkom att det var ett misstag ångrade hon sig och bad om ursäkt. Men partiet har inte kunnat förlåta.

Ett annat exempel är den borgerliga debattören Tino Sanandaji som bedriver opinonsbildning när det gäller invandringspolitiken. Sanandaji har på egen hand byggt upp en mycket hög trovärdighet när det gäller att slå hål på felaktiga föreställningar om att asylinvandringen skulle vara en vinstaffär för det svenska samhället. Sanandaji har mer än någon annan lyckats få, i alla fall det borgerliga Sverige, att förstå att sysselsättningen hos invandrare generellt sätt är lägre än hos infödda svenskar och att detta är ett betydligt större problem än vad många hittills har velat tro.

Sanandajis problem är dock detsamma som Kakabavehs. I ett tillfälle av obetänksamhet skrev han på ett upprop till stöd för tidskriften Nya Tiders rätt att närvara vid bokmässan. Hans argument var att även tidskrifter med icke aptitliga åsikter ska ha rätt att komma till tals. Sanandaji skriver: ”Om yttrandefrihet inte gäller nazister gäller det ingen. Jag har därför skrivit på uppropet på Facebook att låta Nya Tider delta i bokmässan.”

Vad han inte var uppmärksam på var att initiativtagarna till uppropet skulle skicka in texten som debattartikel till Expressen och SVT. Den kom sedermera att publiceras i Göteborgs-Posten istället. Av innehållet i uppropstexten framgår att avsändaren är Nya Tider självt. I praktiken kom därför Sanandaji att underteckna ett upprop av den högerextrema tidskriften Nya Tider.

Han har sedermera förklarat att detta var ett misstag och att han inte hade förstått att texten skulle publiceras som ett debattinlägg. Men förståelsen för misstaget är litet. Det är många som länge har velat stämpla Sanandaji som högerextrem eftersom han är tuff i sin debattstil och har utmanat många auktoriteter i debatten.

Viljan att på detta sätt ta död på debattörer strider helt mot idealet om det goda samtalet. I det här fallet riskerar två udda men viktiga debattörer att försvinna från den offentliga scenen om deras misstag inte förlåts.

Ytterligare ett tragiskt exempel på hur det offentliga samtalet har förfallit är Trump-vågen och dess spegelbild bland de påstått finare kretsarna. Med Trump-vågen menar jag det omfattande misstroendet mot etablissemanget och inte minst etablerade medier. Länge var det bara inom de högerpopulistiska kretsarna som man kallade medierna för ”ljugande PK-media” och vräkte ur sig spydigheter. Det var på sajter som Avpixlat man hängde. Men det som har hänt är att samma retorik flutit ut på sociala medier vilket har gjort att allt fler har hängt på och försämrat debattklimatet avsevärt.

Att jag kallar detta för Trump-vågen är för att Donald Trump lyckats bygga hela sin kampanj på denna retorik. Men den är välrepresenterad i Sverige. Den dyker ibland upp på min Facebooksida – som på senare tid har blivit en diskussionssida für alle. Jag tillåter inga fasoner, men det är uppenbart att om jag inte var noga skulle ogräset börja växa.

Men det märkliga i detta är att denna rörelse har fått sin motsvarighet bland dem som vill bekämpa Trump-vågen. Det senaste exemplet är paret Anne Ramberg, generalsekreterare för advokatsamfundet och Cecilia Hagen, krönikör i Expressen. Först skrev Ramberg ett blogginlägg där hon liknade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali vid en brun råtta. Ramberg menar att Bali gjort sig till ”taltratt” för gatans parlament. För detta fick Ramberg hård kritik, och har försökt förklara sig och mildrat sin ursprungliga formulering, men inte ändrat sig i sak.

Därefter skrev Cecilia Hagen en krönika till stöd för Ramberg på temat ”Hur blir vi av med de mänskliga brunråttorna?”. Svaret skulle vara med gift, enligt Hagen.

Vad skiljer Rambergs och Hagens retorik från Donald Trumps? Ingenting.

Ramberg skriver på sin blogg att hon tagit emot många hatmejl efter sitt inlägg, och det är tragiskt men inte överraskande. Om man sänker sig till den låga nivå att man kallar meningsmotståndare för råttor har man öppnat dörren för de mänskliga råttor som verkligen existerar.

Den låga retoriken och hatmejlen är inte heller något som bara finns till höger utan som Alice Teoderescu på Göteborgs-Postens ledarredaktion vittnat om är även hon måltavla för hatmejl.

Hur återställer vi det goda debattklimatet? Hur kan vi återigen få idealet om argumentets primat att vara vägledande?

Jag tror vägen tillbaka måste vara att lägga band på sina känslor, argumentera tufft men faktabaserat, och acceptera att människor ibland förivrar sig, säger fel, gör dumma saker, men inte är onda rakt igenom på grund av enskilda misstag.

På min Facebooksida har jag sagt att diskussionen är fri men att man bara ska skriva saker som man själv vågar säga till sin meningsmotståndare ansikte mot ansikte. Det är många som törs vara spydiga bakom sina datorer men inte i verkligheten. Att vara tuff betyder inte att man också måste vara sårande, bara att man är rättfram. Jag har inte heller förbjudit förolämpningar och härskartekniker. Ibland kan det vara befogat, säger jag, eftersom det är det även i verkliga samtal. Men att fördöma varandra i högstämt tonläge, skicka hatmejl eller kalla varandra för råttor, gör vi mycket sällan, eller hur? Varför ska vi då göra det i offentligheten?