Taggad: folkpartiet

Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig

Det var den 24 november förra året som den svenska flyktingpolitiken kom till vägs ände. Regeringen kallade till presskonferens och förklarade att nu kunde Sverige inte ta emot fler asylsökande. Asylrätten skulle försvaras, men alla villkor som gjorde det förmånligare att söka asyl i Sverige framför andra länder, skulle ändras. Sverige skulle lägga sig på EU:s miniminivå. På presskonferensen berättade vice statsminister Åsa Romson hur svårt beslutet hade varit att fatta. Hon höll knappt tillbaka tårarna. Vad hände egentligen under hösten? Blir sig Sverige någonsin likt igen?

Även om politik är en rörig bransch råder det ändå normalt sett någon form av jämvikt i systemet. De stora partierna förblir stora. Blocken är desamma. Politiken skiftar på marginalen. Endast människorna byts ut.

Ett sådant system, där det råder balans, är svårt att ändra på. Varje dag är sig lik. Men sen kan det komma en störning utifrån, en exogen chock. En jordbävning inträffar. Allt kastas omkull.

Jag tror att den gångna höstens stora ström av asylsökande är en sådan jordbävning. Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig.

Vad innebär det? Det vet vi inte riktigt än men mycket talar för att den partipolitiska kartan ritas om för gott. Vi har redan sett SD:s framfart i opinionen och hur Socialdemokraterna går på knäna. Det är för tidigt att säga var denna omvandlingsprocess ska sluta, men det är uppenbart att väljarna rör på sig på ett sätt som vi inte tidigare har sett och som därför är svårt att förutsäga.

Det krävs mycket för en väljare att lämna ett parti. Inför varje val brukar statsvetare och politiska reportrar säga att vi aldrig har så många rörliga väljare som nu. Så är det, men det är inte riktigt sant heller, för väljarflytten brukar oftast ske inom de traditionella blocken. Svensk politik har dominerats av höger–vänster-konflikten. Få väljare byter läger i den kampen.

Ett parti som Socialdemokraterna har dessutom haft ett särskilt grepp om sina väljare i kraft av att partiet historiskt sett endast är en del av hela den väldiga arbetarrörelsen. Facket, ABF, Unga örnar, kooperationen, Folkets hus-rörelsen, när allt detta var som starkast fanns det ingen möjlighet för en arbetare att stå utanför även om han inte ens sympatiserade med den förda politiken. En arbetare inte bara röstade på Socialdemokraterna, han var socialdemokrat.

Mycket av detta är nu historia och graden av partiidentifikation, som det heter när en väljare säger sig vara en viss typ av partist, har gått ned även hos Socialdemokraterna, men likväl har detta parti alltid varit bra på att vädja till lojaliteten med ”rörelsen”. Och många väljare har lyssnat till appellerna. Socialdemokraterna har inte alltid varit omtyckta ens av sina egna väljare, men man kunde ändå i slutändan lita på partiet. De andra, ”borgarna”, var i alla fall värre.

Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.
Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.

Men just nu ser det ut som att även trogna väljare lämnar Socialdemokraterna. Partiet får strax över 25 procent i SIFO. Man måste komma ihåg att Socialdemokraterna länge var ett 45-procentsparti. Det väljartapp som partiet genomgår just nu är omfattande och utan historisk jämförelse. Jag tror därför inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återhämta sig. För många kärnväljare har lämnat partiet.

Allianspartierna har fått ett annat problem på halsen. Med valet 2014 och alldeles i början av flyktingkrisen, under våren 2015, skedde en tydlig ström över från M till SD, men under hösten la M om sin flyktingpolitik, och har sedan november drivit linjen att Sverige behöver en paus i flyktingmottagandet, att vi inte ska acceptera några asylsökande som kommer från ett annat Schengenland. Omsvängningen tycks ha betalat sig med förbättrade opinionssiffror. Det är istället ett annat problem allianspartierna har att hantera – det finns ingen gemensam allianslinje i flyktingpolitiken.

Ska alliansen gå framåt eller bakåt? Valaffisch från 2010.
Ska alliansen gå bakåt eller framåt? Valaffisch från 2010.

Problemet heter Centerpartiet. Den skärpning av flyktingpolitiken som regeringen gjorde i slutet av 2015 har stöd av alla allianspartier utom Centern. C är fortfarande av uppfattningen att det är ”systemet” det är fel på, det vill säga mottagningssystemet där Sverige förser alla asylsökande med samma grundläggande samhällsservice som medborgare. Bostadsbristen och bristen på låglönejobb är också systemets fel, enligt partiet. Om man därför fixar till systemet är det inga problem att ta emot hundratusentals asylsökande om året.

Denna inställning ger inte mycket utrymme för kompromiss med alliansvännerna. De andra tre har alla accepterat att asylströmmen som kom under hösten var för stor. Faktum är att Centern inte har stöd för sin politik hos något annat parti heller. Vänsterpartiet är visserligen också mot att Sverige ska begränsa asylströmmen men vill inte ändra något i systemet.

Eftersom flyktingfrågan är den fråga som nu omstrukturerar hela det politiska landskapet är det inte möjligt att bortse ifrån denna sakpolitiska spricka mellan allianspartierna. Förr var C:s kärnkraftsmotstånd en sådan fråga som alltid hängde över alliansen. Under Maud Olofssons ledning desarmerades denna fråga för att kunna hålla ihop alliansen. Nu kanske detta arbete var förgäves när Annie Lööf målat in partiet i ett nytt hörn ur vilket man inte kan komma ut med mindre än att man gör avkall på de högtidliga proklamationer som utfärdades under hösten. Partiledare vill helst inte göra sådana reträtter. Därtill tycks det som att partiet tjänat någon procentenhet i opinionen på sin hållning. Det finns väljare inom borgerligheten som inte gillar åtstramningen och det naturliga har därför varit att fly över till Centern.

Det tycks alltså inte finnas någon allians längre. Så länge den viktigaste konfliktlinjen i politiken är skatter och bidrag håller alliansen ihop. Det går knappt att skilja partierna åt i den ekonomiska politiken, men om flyktingfrågan är vår nya stora konfliktdimension och C driver en egen linje, då håller alliansen inte ihop.

Sverigedemokraterna i sin tur har inte behövt göra mycket för att se sina opinionssiffror stiga. Att överströmningen till SD har berott på flyktingpolitiken är inte något som alla har velat inse. Tusentals andra förklaringar har presenterats, allt från att Sverige blivit halvt om halvt fascistiskt till att alla som stödjer SD måste vara förlorare i nerdekade bruksorter. Alla seriösa statsvetenskapliga undersökningar visar dock på det som rimligen borde kunna inses, att det invandringskritiska partiet drar till sig människor som är invandringskritiska.

Alliansen överenskommelse med Miljöpartiet i mitten av förra mandatperioden var ett försök att isolera SD från allt inflytande i den enda fråga som partiet brydde sig om. Något inflytande fick partiet inte, i så måtto fungerade strategin, men den misslyckades kapitalt i väljarhänseende. Vi har alltid haft svårt för att diskutera invandringen i Sverige. (Anklagelser om rasism förekom redan på 1990-talet när människor var kritiska mot flyktinginvandringen från Balkan.) När det också sluts en politisk överenskommelse som tar död på all debatt i frågan mellan de politiska blocken, var ska då en missnöjd väljare ta vägen? SD:s kraftiga uppgång under förra mandatperioden kom redan under 2012, efter den migrationspolitiska överenskommelsen och långt före Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan.

I valet 2014 gick partiet från 5,70 procent till 12,86 vilket gjorde att de borgerliga partierna till sist kände sig tvungna att i alla fall diskutera flyktingpolitiken på nytt. Strax därefter kom emellertid decemberöverenskommelsen, en ny märklig pakt riktad mot SD. Fortfarande var det inget parti som ville ompröva flyktingpolitiken och därför fortsatte SD att stiga i opinionen. SD hade 13,3 procent i SIFO i januari 2015 och 17,8 i augusti.

Sedan kom hösten med den stora vågen asylsökande, men det ironiska är att detta har gjort att även SD:s politik har blivit irrelevant!

Man skulle kunna tro att partiet som i alla år har varit emot ökad invandring skulle vara det parti som folk flydde till när deras tal om massinvandring för första gången sedan 1988 tycktes ha en motsvarighet i verkligheten. Men vågen kom snabbt och alla de 160 000 asylsökande som kom förra året är nu redan här! SD:s politik var att stoppa dem.

SD:s huvudfråga är därmed märkligt nog överspelad. Nu är istället den viktigaste invandringspolitiska frågan hur vi ska hantera denna enormt stora grupp utlänningar som flyttat in i Sverige, och Sverigedemokraternas integrationspolitik är tämligen mager. Så sent som i oktober skrev partiet i sin budgetmotion att man ville avskaffa integrationspolitiken helt. SD förefaller vara det enda partiet i riksdagen som inte tror att vägen in i samhället för invandrare heter jobb. Vad som föreslås är högst oklart. Partiets företrädare talar fortfarande om att den viktigaste åtgärden är att minska inflödet, trots att det största inflödet i svensk historia redan har inträffat.

sdsintegrationspol
Ur Sverigedemokraternas budgetmotion 2015/16.

SD försöker ofta beskriva sig som ett borgerligt alternativ, men partiet har en helt annan inställning till den ekonomiska politiken än alliansen. Sverigedemokraterna vill inte öppna arbetsmarknaden för låglönejobb och tror inte på sänkta skatter som ett sätt att stimulera fram fler jobb. Alliansen har alltid hävdat att det är jobb och åter jobb som är den bästa integrationspolitiken. Men denna politik har inget stöd hos SD.

Hur SD de facto tänker sig att en förbättrad integration ska gå till är höljt i dunkel. Partiets kärnfråga har alltid varit att motverka inflödet, inte att försöka lösa integrationsfrågorna. SD har istället talat om att invandrare måste assimileras, det vill säga försvenskas. Hur detta leder till att utanförskapsområden med arbetslöshet och sociala problem försvinner förklaras inte. Blir det fler jobb? Blir det lägre kriminalitet?

Blir Sverige sig likt efter hösten 2015? Det verkar inte så. I alla fall inte när vi ser till det politiska landskapet. Väljarströmmarna rör sig på helt nya sätt, vilket framför allt tycks ha skadat Socialdemokraterna och flyktingfrågan har i alla fall för tillfället tagit över som den viktigaste konfliktdimensionen i svensk politik. I sin tur har detta även slagit in en kil i alliansen. Till råga på allt verkar till och med Sverigedemokraterna vara omsprungna av verkligheten.

Allt detta gör i nästa steg att koalitionsbyggandet i riksdagen blir en närmast hopplös uppgift. En grupp vill ha en ekonomisk politik byggd på sänkta skatter – alliansen. En annan grupp vill det inte – de rödgröna plus SD. De rödgröna och SD har dock helt väsensskilda idéer om invandringens förtjänster. För tillfället finns det en sakpolitisk överensstämmelse mellan SD och i alla fall tre av allianspartierna i flyktingpolitiken, men inte i integrationspolitiken och inte i den ekonomiska politiken. Och så där kan pusslet fortsätta att läggas. Alla bitar känns lika omaka.

Det enda som är positivt är att villrådigheten bland medborgarna nog är lika stor som den är hos partierna. I sådana lägen finns handlingsutrymme för den som vågar träda fram och föreslå nya lösningar. Vem hinner först? Vem är modigast?

Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen

Orsaken till det låsta parlamentariska läget är misslyckandet med invandringspolitiken som har fått människor att rösta på Sverigedemokraterna, ett parti som många av dem egentligen inte hade velat rösta på. Decemberuppgörelsen berör inte med ett ord det egentliga problemet. Alltså löser den inte heller problemet.

Igår var upprördheten stor bland borgerliga vänner, och jag antar att den är det idag också. Ska alliansen lägga sig platt för Löfven resten av mandatperioden? Kanske ända till 2022? Jag förstår upprördheten eftersom det inte går att med trovärdighet driva en aktiv oppositionspolitik om de förtroendevalda i riksdagen inte ska rösta mot de förslag som de inte stöder.

Själv är jag dock än mer oroad över att alliansledarna verkar vara blinda inför det som har orsakat alltihop och som jag menar är det egentliga problem som måste lösas. Överenskommelsen är att ett försök att bota symptomen men inte sjukdomen.

Låt oss ta det steg för steg. Vad har hänt? Vad är problemet? Vad bör göras? Är decemberöverenskommelsen en lösning på problemet?

Det som har hänt är att SD i valet fick 12,86 procent av rösterna, vilket gav dem 49 mandat i riksdagen. Inget av de gamla blocken har egen majoritet och det verkar som att SD tänker fälla alla regeringar oavsett partifärg som inte minskar invandringen.

Varför fick då SD så många röster i valet? Beror det på att landet består av 12,86 procent ”nyfascister”, och att det var först i år som de kom ut ur garderoben? Inte alls. Frågan finns undersökt av bl.a. Demoskop. Förklaringen till SD:s framgång är att alliansen, i första hand Moderaterna, tappade väljare till SD på grund av invandringspolitiken.

Problemet är alltså inte en plötslig uppstånden nyfascisistisk front i landet. Inte heller att voteringsreglerna i riksdagen inte funkar. Inte heller att SD ”brutit mot praxis”. Inte heller att något parti inte kan ta ansvar. Inte heller att Löfven är en virrig statsminister som säger olika saker olika dagar.

Nej, problemet är att alliansen inte har lyssnat på sina väljare och därför tappat till Sverigedemokraterna. Hade man lyssnat på väljarna hade SD legat kvar på samma resultat som förut, 5,7 procent. Alliansen hade kunnat regera vidare. SD hade varit för litet för att kunna skapa kaos.

Det egentliga problemet ser ut så här.

Man ska inte tro på SD:s företrädare när de säger att de kan samarbeta med vem som helst som vill tala med dem. SD avskyr sen gammalt S. Det finns ingen förståelse mellan dem. Det var därför som SD aldrig fällde Reinfeldt.

Problemet som måste lösas är att vinna tillbaka de alliansväljare som gick till SD. Om alliansen lyckas med det blir man återigen största regeringsblock och SD reduceras till att bli ett litet ytterkantsparti utan nämnvärt inflytande ungefär som Vänsterpartiet är på sin kant. Om alliansen inte gör det kommer SD att permanentas på 13-procentsnivån och därmed kommer inte heller den parlamentariska situationen förändras.

Är decemberöverenskommelsen en lösning på detta problem? Nej, inte alls. Överenskommelsen är en lösning på problemet om hur man ska få igenom en budget i riksdagen utan att den blockeras av SD. Överenskommelsen är fiffig såtillvida att den reducerar SD:s parlamentariska inflytande till noll. (Vissa tycker att det är oschysst. Inte jag, eftersom jag gärna såg att man reducerade exempelvis Vänsterpartiets inflytande till noll och intet också.) Det är som at man låter riksdagen utgöras av de 300 mandat alla andra partier har och tänker sig att man bara spelar med dem.

Det finns många problem med denna uppgörelse där upprördheten varit störst över att att alliansen kommer att släppa igenom i stort sett vad som helst Löfvens regering lägger fram. Väljare och partiarbetare känner sig svikna. Att jag själv inte till fullo delar denna upprördhet beror på att alternativet hade varit en bred kompromiss i en stor mängd sakfrågor vilket också hade gjort att alliansen hade varit tvungen att släppa igenom en massa vänsterpolitik. Även en sådan uppgörelse (som jag i och för sig hellre vill ha än den deal vi nu fick) hade åtföljts av en svekdebatt. Alla uppgörelser gör det. Det finns ingen kohandel som inte har slutat med besvikna väljare.

Ett annat problem är att uppgörelsen ska gälla ända till 2022. Det är så långt fram i tiden att man inte har en aning om hur det politiska läget ser ut. Vad har vi för garantier att S står bakom sitt löfte att släppa igenom allt vad en alliansregering hittar på om det blir en alliansseger 2018?

Ytterligare ett problem är att det vanligtvis är Socialdemokraterna som gynnas av den här typen av uppgörelser. Historiskt sett har S vunnit på blocköverskridande överenskommelser. Vem minns att Bondeförbundet hjälpte S på 30-talet och sedan på 50-talet? Vem minns Centerns ”hjälteinsats” på 90-talet tillsammans med S? Lönade sig detta? Nej, inte alls.

Konkurrensen mellan alliansen och sossarna sker om mittenväljarna och dessa gillar att landet regeras ordentligt. Med den här uppgörelsen går alliansen med på att Löfven får regera stabilt fram till 2018. Vem tjänar på det? Den som sitter på regeringsmakten eller den som kanske vinner regeringsmakten efter 2018? Jag är säker på att detta gynnar den som sitter på regeringsmakten just nu.

Finns det inget som är bra med överenskommelsen? Jo, vi slipper nyval. Ett nyval hade inte förändrat det parlamentariska läget. Alliansen och inte minst Moderaterna hade inte hunnit med att ta fram en ny politik utan hade varit tvunget att gå till val på samma dåliga program som i höstas. Ytterligare tapp till SD hade kunnat bli följden.

Positivt är också att uppgörelsen bevarar blockpolitiken. En ”cementerad” blockpolitik är en bra sak och inte en dålig. Det betyder nämligen en sammansvetsad allians. När Löfven talar om att han vill ”ta ansvar” och hitta en ”blocköverskridande lösning” menar han att C eller FP, eller båda två, ska samarbeta med S, vilket i praktiken betyder att de ska agera stödpartier till honom. Om han lyckas med det splittrar han alliansen, och allianssamarbetet var som bekant det som tvingade Göran Persson på fall 2006. Det är Löfvens våta dröm att få splittra alliansen, återskapa det ständiga borgerliga inbördeskriget, och regera genom att söndra och härska. Man får aldrig, aldrig, aldrig glömma att vad S först som sist vill är att få regera.

Men min uppfattning är som sagt att uppgörelsen är dålig eftersom den fokuserar på fel problem. Den riktar inte in sig på det som är det verkliga problemet, att borgerliga väljare övergivit alliansen i protest mot invandringspolitiken och istället röstat på SD.

Nu riskerar vi att säga hej och farväl till denna grupp för alltid. Istället för att säga: ”OK, vi hör vad ni säger, låt oss ta en förnyad titt på invandringspolitiken för att se vad vi kan göra”, säger vi ”Ni röstade på SD. Vi tänker isolera det parti som ni har röstat på så att det inte under några som helst omständigheter kan få något inflytande i riksdagen. Hej då.” Med den attityden tror jag att de väljare som tidigare röstat på alliansen men gått över till SD i protest kommer att stanna där. Därmed är de förlorade för evärderlig tid. SD permanentas på en nivå på 13 procent eller över och det parlamentariska läge vi har nu fryses till is och förblir fruset till långt efter 2022.

***
Hur kan man reformera invandringspolitiken och samtidigt behålla en generös flyktingpolitik? Läs mer här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

____________________

Pingat på intressant.se.

Kan vem som helst skapa ett Pride?

Helt osannolikt möttes man imorse av nyheten att Liberala ungdomsförbundet i Uppsala portats från stadens lokala Pride-evenemang. Det hade man ju inte räknat med.

Men tydligen är inte Pride-rörelsen, om man nu kan kalla det en rörelse, en enhetlig organisation. Uppsala Pride verkar drivas av en samling udda socialister, utan någon som helst koppling till stora Pride i Stockholm. Folkpartiet meddelade också idag att man tänker genomföra en egen Pride-demonstration.

Det är bra att LUF gör oss uppmärksamma på detta problem. Antagligen visste man att man skulle bli portat. Uppsala Pride är uttalat socialistiskt, vilket ju inte funkar med folkpartiets grunläggande värderingar.

Uppsala Prides världsfrånvända manifest kan läsas här: http://uppsalapride.wordpress.com/vision/:

Poliser, militärer, migrationsverk och rättsväsenden reglerar människors liv på ojämlika grunder. Samma ojämlika strukturer genomsyrar även sjukvård, skola och arbetsliv. Detta leder till att hbtq-personer, kvinnor, icke-vita, arbetarklass och personer med funktionsnedsättning bland annat har lägre lön och sämre hälsa än andra människor. På Uppsala Pride är därför inte militärmakten, vapenproducenter, migrationsverk eller polis välkomna i syfte att representera sin organisation.

Jag visste faktiskt inte att vem som helst kunde skapat ett Pride bara sådär. Bra då att Folkpartiet skapar en egen variant. Det är ju trist om namnet Pride i Uppsala kapas av några som har helt andra ambitioner med projektet än att arbeta för lika rättigheter.

 

Dags att vrida klockan tillbaka. FP vill återinföra studentexamen.

1968 avskaffades studentexamen. Jan Björklund har annonserat att han vill återinföra den för att bli av med betygsinflationen. Äntligen ett rejält kliv bakåt i historien!

Det gläder ett konservativt hjärta att se att en lösning på ett dagsaktuellt problem ligger i det förflutna. När jag har talat om min bok i olika sammanhang har jag gång på gång fått förklara att konservatism inte är detsamma som att konservera ett status quo eller att återinföra en svunnen idyll. Det jag menar med konservatism är att man ska använda sig av det förflutna som ett bibliotek. Här finns ett intellektuellt arv.

Tidigare generationers sätt att lösa olika problem kan ofta användas för att lösa dagens problem. Man måste inte leta i det historiska förrådet, men det är bra att göra det. Radikala politiker har dock en irrationell kärlek till det nya. Allt som är nytt är per definition bättre än allt gammalt oavsett vad det handlar om. Allt i det historiska förrådet är ”förlegat”, ”otidsenligt”.

Betygsinflationen håller på att förstöra friskolereformen och skolan totalt sett. Vi måste ha betyg, men vi kan inte ha det som det är nu när skolorna är fria att göra vad de vill. Höga betyg blir det viktigaste konkurrensmedlet. Vi måste röja i det här träsket. Annars måste vi återinföra det sovjetsystem som rådde när jag var liten. Det vill vi inte.

_______________________________
Pingat på intressant.se.