Taggad: försvaret

Svensk försvarspolitik med Trump i Vita huset

Donald Trump blir president i USA. Vilken blir konsekvensen för svensk försvarspolitik? Jag ser bara ett alternativ: Kraftigt höjda försvarsutgifter. Vi måste upp till 2 procent av BNP snarast. Återinförd värnplikt är självklart. Natomedlemskap är alltjämt av vikt, men ett stärkt eget försvar kommer först.

Tidigt i valrörelsen förklarade Trump att han hade en helt annan syn på USA:s åtaganden inom Nato än alla andra presidenter har haft ända sedan Nato grundades 1949. Han nämnde att USA kanske inte skulle ingripa om landets allierade blev attackerade. På en direkt fråga om de baltiska staterna svarade han att USA först skulle kolla om de hade ”fullgjort sina åtaganden”. Så har USA aldrig resonerat tidigare. Landet har alltid ovillkorligen försäkrat de baltiska staterna att de är skyddade. Trump fick givetvis frågor om han verkligen stod bakom sitt uttalande och har inte ändrat sig någon gång under valkampanjen.

Svensk försvarspolitik idag bygger på att vi ska ha ett nära samarbete med Nato där USA är det ledande landet. Vi har byggt vår strategi på att USA ska försvara Baltikum. Vi har, precis som många av USA:s Natoallierade, åkt snålskjuts.

Trump har sagt att tjuvåkandets dagar är över. Och det är naturligtvis bra moraliskt sett att Europa börjar betala för sitt eget försvar. Men det är ett allvarligt problem för säkerheten i vårt närområde att han i det spända läge vi befinner oss i just nu. Det rubbar maktbalansen kraftigt.

Vinnare i detta är Ryssland som är det enda land i Europa som driver en aggressiv utrikespolitik med militära medel riktade mot sina grannar. Ryssland för krig mot Ukraina och menar sig har rätt till en ”intressesfär”. Före detta sovjetstater ska enligt den världsbild Kreml lever efter anpassa sig efter Ryssland.

De baltiska staterna fruktar med rätta att just deras länder är några är av de stater som Ryssland gärna såg som lydiga satelliter. De är Natomedlemmar, men svårförsvarade på grund av sitt geografiska läge. Situationen hade varit en helt annat om Sverige och Finland hade varit med i Nato. Den hade också varit en annan om vi hade haft ett starkt eget försvar som kunde värna freden i Östersjön.

Räddningsplankan har fram till nu varit att USA aldrig någonsin tvekat när det gäller landets åtaganden att försvara sina baltiska allierade. Ingen president i Vita huset har någonsin gjort några tveksamma uttalanden. I Vilinus sitter till och med ett uttalande av George W. Bush uppsatt på väggen till stadshuset. Där säger han att en fiende till Litauen är en fiende till USA.

Men med Trump blir det alltså annorlunda. Vi vet inte om en fiende till Litauen längre är en fiende till USA. Det löftet punkterades just.

Och det tragiska är att Trump dessutom inte tycks känna till att Estland faktiskt redan fullgjort sina åtaganden i Nato och att Lettland och Litauen är på god väg att leva upp till kravet om att lägga 2 procent av sin BNP på försvaret.

För svensk del betyder detta givetivs ingenting annat än att vi måste rusta upp. Strategin att åka snålskjuts på Nato som i sin tur åker snålskjuts på USA är död. Om Trump inte vill hjälpa sina allierade, varför skulle han då vilja hjälpa oss?

Färdiga planer för att bygga ut Sveriges försvar finns, men riksdagen har inte velat skjuta till pengar. Det är alltså bara för svenska folket att ta ett djupare tag i plånboken.

Bristen på soldater kan dock inte lösas med pengar utan här är lösningen att återinföra värnplikten enligt de förslag som nyss kommit från utredaren på området. Förslaget är ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar, inte en återgång till allmän värnplikt som på den gamla tiden.

Svenskt och finländskt Natomedlemskap skulle givetvis också stärka säkerheten i Östersjöområdet, men opinionen i länderna är tyvärr inte mogen för det än. Sverige bör givetvis ta ledningen för försvaret av norra Europa inom Nato, men det kommer inte att kunna ske imorgon.

Redan imorgon kan vi dock höja försvarsanslaget. Det är inte så att Ryssland kanske skulle kunna komma att agera aggressivt i framtiden utan gör det redan. Nato blir med Trump kraftigt försvagat. Det kommer inte att minska Vladmir Putins vilja dominera sina små grannar. Alltså måste vi ta ett större ansvar för vår säkerhet än vad vi har gjort hittills.

26 000 svenska soldater under Natobefäl

I början av augusti skrev tre socialdemokrater en debattartikel om att Sverige inte bör gå med i Nato. Alliansfriheten har tjänat Sverige väl menar man och blickar tillbaka på det som många inom socialdemokratin tänker sig var en guldålder. Den historien har vi hört förr. Det intressanta är istället det lilla men inte oviktiga faktafelet.

Debattörerna skriver:

Den svenska militära allians­friheten har varit en framgångsrik linje sedan ­flera hundra år. ­Genom en skicklig utrikes­politik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. På så sätt besparades vi två för­ödande världskrig och det neutrala och självständiga Sverige blev en fristad ­undan nazismen för tiotusentals förföljda judar och motståndsmän i våra grannländer. Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Samtidigt formade Sverige en progressiv biståndspolitik, kritiserade stormakter och förtryckare över hela världen. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medling­sinitiativ och göra vår röst hörd. En röst för världens förtryckta – var de än må vara. Från Nelson Mandela i Sydafrika till Olof Palmes berömda för­dömande av bombningarna över Hanoi.

Det är så här Veronica Palm, Pierre Schori och Maj-Britt Theorin tror att svensk utrikespolitik har sett ut fram tills nu. Det är en helt felaktigt bild av historien eftersom den glömmer att Sverige sedan 1994 ingår i Partnerskap för fred tillsammans med Nato, vilket är ett projekt som framför allt socialdemokratiska regeringar har stått bakom.

Det intressanta faktafelet är siffran 100 000. Eftersom författarna mentalt lever på 1980-talet tror de att de främsta internationella insatserna som Sverige har gjort har varit i FN:s regi. Så var det en gång i tiden: Kongo, Cypern, Bosnien.

Men efter FN:s fiasko i Bosnien och Rwanda var det få länder som ville ställa soldater under FN-befäl. Istället uppdrog FN åt Nato att ta hand om olika insatser: Kosovo, Afghanistan och Libyen.

Siffran 100 000 är så många svenska soldater som har tjänstjort utomlands, men inte under FN-befäl, och därför inte med blå basker på huvudet.

Hur många svenska soldater har då tjänstgjort under Natobefäl? Den siffran gick inte att få fram någonstans så jag skrev till Försvarsmaktens presstjänst. Rätt svar är 26 000 befattningar. Och då talar vi alltså om svenskar som tjänstgjort under Natobefäl i insatser med FN-mandat. Sverige har aldrig deltagit in några krigsoperationer som inte haft FN:s godkännande.

En befattning är inte det samma som en soldat. Många soldater har tjänstgjort flera gånger  utomlands och således stått under Natobefäl mer än en gång. En normal vända för en utlandsvistelse är ungefär ett halvår. Det finns soldater som har gjort tre-fyra vändor i Afghanistan.

Siffran imponerar ändå. Tusentals svenska soldater har alltså redan tjänstgjort under Natobefäl.

Enligt den nostalgiska 1980-talsvisionen är samröre med Nato något som förstör trovärdigheten i den svenska alliansfriheten. Den gamla teorin var att Sverige och svenska FN-soldater åtnjöt respekt på grund av alliansfriheten. Enligt den teorin skulle Sveriges anseende alltså varit dött nu, eftersom vi med tusentals soldater under Natobefäl knappast kan sägas stå oberoende av alliansen.

__________________

Pingat på intressant.se.

Haveriet på UD

Expressens avslöjande om att UD försäkrat Ryssland om att svenska stridsflygplan inte ska landa i Estland under den USA-ledda övning Sverige ska delta i senare i vår är inget annat än ett gigantiskt haveri för regeringen. Sverige har redan allvarliga problem med sin trovärdighet. Nu har läget försämrats ännu mer. Till råga på allt verkar finansdepartementet inte vilja ge pengar till den försvarsupprustning som vi behöver akut.

Den svenska säkerhetspolitiken bygger sedan sex år på den så kallade solidaritetsförklaringen. Den säger att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt”.

Så sent som förra veckan läste Wallström upp dessa ord i den utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Detta är alltså Sveriges officiella politik mot omvärlden.

Det har länge funnits en misstänksamhet mot den svenska säkerhetspolitiken i de baltiska staterna. Dels förstår man inte riktigt vad solidaritetsförklaringen säger eftersom Sverige också säger sig vara alliansfritt. Dels har Sverige aldrig i praktiken någon gång visat sig vara villig att hjälpa till i ett skarpt läge.

När jag i april förra året besökte den årliga säkerhetspolitiska Lennart Meri-konferensen i Tallinn sa en lettiskt parlamentsledamot öppet och ärligt till mig att han inte ville ha svensk hjälp med att patrullera baltiskt luftrum: ”Era flygplan är ett irritationsmoment. I samma stund som det hettar till kommer de att dra hem!”

Lettland och övriga baltiska stater har inget eget flygvapen utan luftrummet bevakas av andra Natoländer.

Den förre amerikanske militärattachén Bruce Acker, som efter pensioneringen valt att bo kvar i Sverige, sammanfattar läget väl på sin FB-sida:

It is interesting that many comment now that Sweden has the full right to decide for itself when and where it exercises and who it chooses as friends. Couldn’t agree more. At the same time, I believe much of the outside world considers Sweden’s choice to remain non-aligned to be exactly because of fear of the Russians, and they do not buy for one minute the notion that this was a moral choice. I could attest to several decisions that I observed, some directly related to this exercise, in which Sweden’s ambitions were tempered by fear of Russian reaction. This is a sad development, but not particularly surprising news.

Nu är Acker inte längre i tjänst men uttalandet är nog vad han hade skickat hem till Washington när han var det. Acker är en stor Sverigevän så det här är verkligen inte sagt med illvilja.

Margot Wallström har med sin slafsiga hantering av denna fråga allvarligt skadat Sveriges anseende. Det kan ha varit kabinettsekreteraren som sjabblat, men det spelar ingen roll. Wallström har ansvaret. Jag tycker inte att det vore orimligt med ett misstroendevotum mot henne.

En fråga som diskuterats under dagen är om ryssarna som är fenomenala på ”påverkansoperationer” har lurat UD att få den här formuleringen på pränt. Det kan inte uteslutas. Därför är det viktigt att veta varför formuleringen i PM:et alls gjordes och varför dokumentet läcktes. UD kan inte efterforska källan (på grund av efterforskningsförbudet i grundlagen) men andra medier vid sidan av Expressen skulle kunna göra försiktiga förfrågningar.

Det är av intresse att veta vem som läckt dokumentet och varför. Om det har gjorts med avsikt att skada Sveriges trovärdighet är det av vikt att vi får veta vem som ligger bakom. Det kan finnas någon med en dold agenda. Uppgiftslämnare till pressen är inte alltid sanningsälskande osjälviska hjältar.

Måndagen avslutades dessutom med ytterligare en dålig nyhet som också undergräver förtroendet för den svenska säkerhetspolitiken. SvD rapporterar att finansdepartementet inte vill släppa till de pengar till försvaret som behövs för att åtgärda de allra mest akuta bristerna. ÖB har bett om 16 miljarder på fyra år. Finansdepartementet vill släppa till 2 miljarder. Även denna nyhet läser andra länders regeringar och funderar vad den betyder för Sveriges trovärdighet.

Så här kan vi naturligtvis inte ha det. Vi kan inte ha ett UD som lägger sig platt för Moskva och läcker hemligheter till pressen. Och vi kan inte ha en regering som inte ens vill täppa till de allra värsta luckorna i försvaret. En ny politik behövs snarast möjligt.

_________________________________
Pingat på intressant.se.

Provokationerna mot Sverige fortsätter

Enligt den ryska berättelsen om vad det är som pågår i Östeuropa och Nordeuropa just nu är det resultatet av Natos provocerande agerande i Baltikum och försöken att utöka sin makt i Ukraina. Ryssland är tillbakaträngt och måste försvara sig. Är det också därför som man stänger av transpondrar på sina stridsflyg och gör dem osynliga för den civila trafiken?

De ryska militära aktiviteterna över Östersjön har ökat kraftigt under hösten och det har varit en intensiv vecka där ryska flygvapnet flugit med sina tyngsta bombflygplan för att skrämmas eller hota, eller vad det nu är man vill uppnå. Och igår fick vi veta att ett ryskt spaningsflyg under fredagen flugit utan sin transponder påslagen och på så vis kommit för nära den civila trafiken.

En transponder är en radiosändare som anger ett flygplans identitet, färdväg, flyghöjd m.m. för andra flyg och flygledningen på marken. Det är så man upprätthåller trafikreglerna i luften och det gör flygplanet synligt för andra.

Att stänga av transpondern betyder att man inte vill synas, men det drabbar bara den civila trafiken som är beroende av systemet med transpondrar. Den militära flygbevakningen sker med radar.

Jag tolkar detta som ett försök att skrämmas. Det är en aktion riktad mot den civila trafiken och det är meningen att vi som civilister ska uppfatta det ryska flygvapnet som oberäkneligt och farligt.

Aktionen är i grunden barnslig och har ingenting med ryska ”legitima intressen” att göra, som brukar vara Putins förklaring till det mesta. Jag har noterat att det finns Putinvänner i Sverige, bland annat inom Sverigedemokraterna. ”Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland”, skriver exempelvis SD-bloggaren Jan Olof Bengtsson. Det ska bli intressant att höra hur de bortförklarar fredagens händelse.

De militära kontakterna med Ryssland är inte längre ”artificiella” utan högst påtaliga. Redan tidigare har det noterats att  Rysslands provokationer är en lek med elden. Det finns fler exempel på händelser där om det hade velat sig illa hade slutat med att människor dött. Se min krönika i NT från tidigare i höstas.

Till sist: Många av de provokationer som Ryssland nu genomför är riktade mot Sverige. Jag får helt ärligt säga att jag tror att Kreml överskattar den svenska allmänhetens förmåga att förstå vad som händer. Intresset hos allmänheten brukar vara lågt och vi har en regeringskris som gör att inte ens utrikes- och försvarsministrarna är vakna. Exempelvis skapade Polens försvarsminister rubriker när han sammanfattade den senaste tidens aktiviteter och konstaterade att Sverige hade varit det mest utsatta landet. Den svenska statsledningen sa ingenting, förrän fredagens incident.

________________________

Pingat på intressant.se.

40 procent säger ja till Natomedlemskap i ny Sifo

SvD rapporterar att Natovännerna blir allt fler. Nu skiljer det bara 2 procentenheter mellan ja och nej. De positiva är 40 procent och de negativa 42. Det rör på sig.

I somras gjorde Frivärld en mätning med hjälp av Demoskop. Det var den första efter att Ryssland hade erövrat Krim. Den mätningen visade 56 procent nej och 37 procent ja. 37 procent var den dittills högsta uppmätta ja-siffran. Min tolkning var att andelen obestämda minskade, men att nejsidan tjänade mest på det. Argumentet skulle i så fall ha varit att svenska folket i tider av oro sökte sig tillbaka till något gammalt och välkänt.

Men nu visar Sifo helt nya siffror. Av allt att döma har nejsidan störtdykt, från 51 procent i Sifos mätning i mars till 42 procent nu. Det är en stor och snabb förändring.

Vad förklarar? Det framgår inte av Sifos undersökning hur folk tänker så vi får gissa. Min gissning är att det är en kombination av tre saker: Rysslands aggressiva politik, det ökade intresset för försvarsfrågor i Sverige och ubåtsjakten som bekräftade det som försvarsdebatten handlat om, nämligen att försvaret är alldeles för litet för att möta ett aggressivt Ryssland.

Jag tolkar det alltså som att svenska folket är på väg att vakna upp. Hela Europa har levt med ett önsketänkande när det gäller Ryssland. Det var inte bara Sverige som rustade ned. Även länder som Lettland och Litauen gjorde det. Få trodde att Vladimir Putin skulle börja försöka erövra territorium. Nu ser det dock ut som att de flesta har förstått Putins sanna karaktär. Då är det dags att se om huset och om man vet hur litet det svenska försvaret är framstår Natoalternativet som den mest rimliga lösningen. Alternativet skulle ju vara en återgång till kalla krigsförsvaret som vi alldeles nyligen avskaffade.

______________

Pingat på intressant.se.