Taggad: gammelmedia

Det behövs ingen reglering av Facebook och Twitter

Jag har varit med tillräckligt länge för att tro att jag kan säga något om den politiska debatten på internet. Att det just nu skrivs mycket oförskämdheter och regelrätt hat är inte så roligt, men det är inte säkert att det kommer att fortsätta. Reglering som föreselagits av kulturministern kommer därför sannolikt inte att behövas.

Låt mig ta det från början. Internet kom på bred front i Sverige omkring 1994–1995. Webb och e-mail var nytt. Elektroniska diskussionsforum hade redan funnits tidigare, men nu blev de tillgängliga för många fler. Jag var en av dem som gav mig ut på nätet och debatterade och har hållit på så sedan dess. Alla de problem som vi har idag med Facebook och Twitter fanns redan från början.

5357865167_7754c2f6a5_b
Även förr bråkade folk på internet.

Det första som hände var att folk inte kunde hantera meningsutbyten på e-mail ordentligt. Före e-mailens intåg ringde man till varandra, och det är alltid lättare att nyansera sina ord i tal. I skrift faller mycket bort, vilket gjorde att folk kunde känna sig kränkta för vilka formuleringar som helst. Ingen använde smileys och var man på fel humör gick det ironiska skämtet inte hem utan gick över i aggressiva meningsutbyten. Vi fick ett nytt ord för detta ”flejma” efter engelskans ”flaming” för att beskriva upphettade meningsutbyten.

Vad var det som orsakade e-mailbråken? Dels ovana vid att använda det skrivna språket (något som de brevskrivande generationerna förr i tiden var bättre på), dels snabbheten i mediet. Med några knapptryck kunde man sätta den andre på plats – trodde man. Därtill är det ju alltid lättare att förolämpa någon när man inte behöver träffa denne ansikte mot ansikte.

Så småningom lärde vi oss hantera e-mail. Utvecklingen såg likadan ut på olika debattforum. Från början var debattforumen utan moderatorer, men med tilltagande anarki såg alla till att skaffa sig det. Flashback är det som mest liknar det tidiga internets diskussionsforum och även där finns moderatorer som ingriper om debatterna spårar ur.

Diskussionsforumen kom sedan att flyttas över till tidningarnsas internetsidor. Dels tillhandahöll man diskussionsforum, dels hade man kommentarsfält till nästan alla artiklar. Inte heller här kunde folk sköta sig ordentligt, utan mediebolagen införde granskningar och moderatorer. Till sist gav man upp och slutade med kommentarsfält.

Omkring 2005–2006 kom nästa stora steg – bloggarna. Bloggar fanns givetvis tidigare också, men nu skaffade alla möjliga människor en blogg. Jag var en av dem som startade min blogg då.

Bloggarna skapade i det närmaste panik! Ska vem som helst kunna säga vad som helst till en stor publik? Utan kvalitetsgranskning! Oerhört! Ungefär så var stämningen bland många etablerade journalister som plötsligt hade fått konkurrens av glada amatörer som inte kunde något om journalistik men skrev ändå.

Vi bloggare brydde oss inte om detta utan körde på, och det var då vi började kalla etablerade medierna för ”gammalmedia”. Begreppet ”sociala medier” fanns inte än utan man kallade bloggarna för ”nya medier” och liknande.

Givetvis var det många bloggare som bara skrev strunt, precis som de etablerade journalisterna sa, men folk vill inte läsa strunt och därför skedde en naturlig utslagningsprocess. Skräpbloggarna försvann. Kvalitetsbloggarna blev kvar. Paniken la sig även hos gammelmedia.

På bloggarna fanns också kommentarsfält och inte heller där kunde folk bete sig som folk. Jag minns att jag ibland fick gå in en gång om dagen för att kolla att ingen skrivit något rasistiskt eller postat tusen länkar. Någon enstaka knäppskalle fick jag blockera.

Vad hände sen? Jo, nu kom Facebook och Twitter in på scenen. Först visste ingen vad man skulle ha dessa verktyg till, men jag var själv en av de första som insåg att det som kallas ”status” på Facebook kunde användas politiskt. Från början skrev folk mycket kort: ”Hemma” eller ”På jobbet”, och inget mer. Sen var vi några som upptäckte att det inte fanns någon begränsning i antalet tecken och började skriva andra saker.

När Facebook och Twitter började bli riktigt stora för något år sedan ledde detta till att intresset för bloggarna minskade. Intresset för att kommentera försvann också, i alla fall hos mig.

Nu har diskussionen som tidigare fördes i e-maillistor, diskussionsforum och bloggar med kommentarsfält flyttat över till Facebook och Twitter. Och det dåliga beteendet har flyttat med.

Mitt samlade intryck är att det dåliga beteendet är detsamma som det har varit hela tiden och de idéer som dyker upp om att man måste reglera Facebook och Twitter har jag hört förut. Samma sak sas om bloggarna och kommentarsfälten bara för några år sedan.

Betyder detta att vi bara ska se framtiden an? Nej, vi ska naturligtvis arbeta för att folk i allmänhet skärper sig. Jag håller med om att vi just nu har ett dåligt beteende hos onödigt många. Det rena hatet som förekommer nu fanns inte heller i samma utsträckning förr.

Men jag tror ändå att Facebook och Twitter kommer att självsanera sig. Vem vill vara på en plats där folk beter sig som idioter? Inte jag. Vi vet inte heller hur länge Facebook och Twitter ska vara så här stora arenor. Se på den yngre generationen som inte är lika road av Facebook. Det behövs alltså ingen statlig reglering.

Till sist, vilka är det som beter sig som idioter? Det är i stort sett bara män. Det är egentligen fel av mig att skriva om ”folk”, för även om det självklart finns många kvinnor som beter sig illa, är idioten i nio fall av tio en man.