Tips till KD inför partiledarvalet: Bryt ny mark

Kristdemokraternas process av ny partieledare är föredömlig. Det är synd att mitt eget parti inte klarade av att låta kandidater tävla öppet. Däremot är KD:s strategiska läge inte att avvundas. Hur ska ett litet parti överleva? Det är trångt i mitten. Den stora samarbetspartnern riskerar alltid att äta upp sina allierade.

Ebba_Busch_Thor_©T_Busch-Christensen_Busch-Christensen_1

Jag har läst KD:s valutvärdering:

”När Demoskop ställde frågan ”Är det något du tycker är särskilt bra med det parti du valde att rösta på?” till KD-väljarna, och de fick svara fritt, så svarade en stor andel familjepolitiken. Värdegrunden, medmänsklighet, statlig sjukvård, taktiska skäl och den enskildes rätt att bestämma över sitt liv var andra faktorer.”

Det är ett kvitto på att partiet lyckats i sin kommunikation. De som har röstat på partiet pekar ut dess specifika profilfrågor som de viktigaste.

Det är inte alla partier som lyckas med det. Moderaterna har brottats intensivt med sina försvarsvänliga väljare. Det är många som röstat på M trots försvarspolitiken snarare än på grund av.

Inför partiledarvalet tror jag därför att det partiet bör fundera på inte ska handla om hur man ska ”känna igen partiet” eller att man ska ”satsa på kärnväljarna”. Inte heller tror jag att på dem som säger att man måste ”go back to basics”. Moderaterna behöver göra det eftersom mittenorienteringen under Reinfeldt, även om den var välmotiverad 2006, har skapat en del oreda.

KD har inte det problemet. Partiets problem är att den naturliga väljarbasen är för liten. Kristdemokraterna är ett bra ”andrahandsparti”, ett parti som många skulle rösta på om de inte fick rösta på sitt förstahandsalternativ. Frågan är varför så få av dem vill ta steget fullt ut, och inför sig själva erkänna att de är ”naturliga kristdemokratiska väljare”.

Framgången bakom Nya Moderaterna var att Reinfeldt vågade utmana bilden av den typiska moderaten. Partiet producerade valfilmer som lekte med människors fördomar om moderater. Tanken var att man skulle komma bort ifrån att det bara är ”en viss typ av människa” som röstar på M.

Jag tror att det är så KD bör tänka nu när en ny partiledning ska väljas. Hägglund har gjort många bra saker. Han tog över efter en av de skickligaste partiledare landet har haft, Alf Svensson. Det var inte lätt men Hägglund visade att KD är ett parti som även utan Svensson är att räkna med. Hägglund var med och skapade alliansen och han visade att partiet är regeringsdugligt.

Att vända blad och byta strategi är inte detsamma som att överge sin själ. Utan det är att konstatera att läget är nytt. 2018 års val kommer inte att se ut som 2006, 2010 eller 2014.

Vilken av kandidaterna kan förnya partiet på detta sätt? Berömvärda ord har sagts om Jakob Forssmed med tanke på hans långa erfarenhet i riksdagen och regeringskansliet. Och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Men om jag fick komma med ett tips utifrån skulle jag föreslå att man väljer Ebba Busch Thor.

Kristdemokraternas svaghet ligger inte i att partiet är otydligt, inte att kärnväljarna flyr, inte att det inte går att lita på i regeringssammanhang. Svagheten ligger i att för få väljare spontant känner att de har en naturlig koppling till partiet. Om då Forssmed representerar den gamla linjen som vill visa att partiet är stabilt och pålitligt medan Busch Thor representerar det osäkra men nydanande skulle jag ta det senare.

(Nu spelar inte partiledarvalet i KD så stor roll för mig eftersom jag tillhör ett annat parti, men man vill ju ändå att det ska gå bra för en god vän.)

_______________________________
Pingat på intressant.se.