Taggad: integration

Recension: Massutmaning av Tino Sanandaji

Jag var en av dem som direkt skickade pengar när jag fick höra att Tino Sanandaji skulle skriva en bok om den svenska flyktinginvandringen och gjorde en insamling för detta ändamål. Då hade ännu inte 2015 års flyktingkris inträffat och debatten i Sverige var verkligen skruvad. Jag upplevde inte att etablerade medier försåg allmänheten med ett seriöst faktaunderlag. Sanandaji var då en ensam röst, som visserligen många lyssnade på, men alla hans Facebookinlägg behövde ett mer samlat format. En bok, helt enkelt. 

Nu finns boken utgiven och jag har tagit mig tid att läsa och fundera. Det har varit mycket lärorikt. Det är många som är misstänksamma mot Sanandaji på grund av att han är en temperamentsfull debattör som sällan undviker konflikter i sociala medier. Men hans bok är inte så. Tvärtom.

Bokens grundläggande idé är nämligen ganska enkel och det är att visa vad redan existerande undersökningar säger om flyktinginvandringens effekter. Hos SCB och andra statistikproducenter finns ett kunskapsunderlag. Sanandaji ser det som sin uppgift att presentera detta, vilket egentligen är helt okontroversiellt, om det nu inte vore för att ämnet i sig är så infekterat.

IMG_6095

Viktigt att ha i åtanke för den som läser boken är att det inte är en utvärdering av invandringens för- och nackdelar i stort. Den fokuserar istället på ett antal områden där den politiska debatten har låst sig, där ledande politiker inte har klarat av att förse allmänheten med korrekta fakta och inte heller medierna har gjort sitt jobb.

Ämnen i fokus är därför i vad mån flyktinginvandringen är en kostnad för samhället eller inte, i vad mån invandring för med sig sociala problem i termer av utanförskap, ”asocialt beteende” (t.ex. att kasta sten på bussar) och kriminalitet. Sammantaget kan man därför få intrycket att boken endast uppmärksammar negativa sidor av invandringen och att Sanandaji därför skulle vara mot invandring i sig. Men så tror jag inte att det är tänkt att boken ska läsas utan snarare handlar det om att författaren vill göra människor uppmärksamma på att viktiga problem har förtigits.

Sanandaji är nationalekonom och det är den ekonomiska delen av boken som är den bästa och den som verkligen rekommenderas till läsning. Mycket tydligt visar han att det inte med någon slags rimlighet går att påvisa att flyktinginvandringen är en vinstaffär. Några exempel: invandrares förvärvsinkomster ligger kraftigt under inföddas under hela deras yrkesverksamma liv, graden av förvärvsarbete hos gruppen utlandsfödda ligger kraftigt under graden av förvärvsarbete hos gruppen infödda i alla ålderskategorier, kommuner med stor andel invandrare förlorar kraftigt i skattekraft (med undantag för Solna och Sundbyberg) och så vidare. Som Sanandaji många gånger har påpekat i debatten är utbildningsgraden generellt sätt också lägre, jämfört med den infödda befolkningen. Allt tal om att det skulle ha kommit ett ”kompetensregn” saknar stöd i offentlig statistik och hos de ekonomer som har räknat på saken.

En stor del av boken handlar också om asocialt beteende och kriminalitet. Här går Sanandaji in på ett akademiskt ämnesområde som inte är hans specialitet och är därför försiktigare i sina slutsatser. Men på en punkt går han i kraftig polemik och det är verkligen nödvändigt för även jag har retat mig på hur man ska tolka undersökningar som visar att det är socioekonomiska variabler som främst förklarar grad av kriminalitet.

När en forskare letar efter orsaker till kriminellt beteende med hjälp av ett statiskt underlag genomför han analyser där han konstanthåller olika variabler. Då kan man se effekten av varje enskild variabel. När materialet på detta sätt delas upp kan han jämföra olika variablers betydelse. Variabler som jämförs brukar vara kön, ålder, utbildning, bostadsort, inkomst, arbetslöshet eller född inom eller utom landet, med flera. Variabler kan sedan studeras kombinerat eller var för sig, och så vidare.

Då har det visat sig att socioekonomiska variabler har stor förklaringskraft. Med det menas inkomst, utbildning, arbetslöshet m.m. I gruppen socioekonomiskt utsatta finns det fler kriminellt belastade personer än i befolkningen i övrigt. En annan variabel som har stor betydelse är kön. I gruppen män finns långt fler kriminellt belastade än i gruppen kvinnor.

Så långt är det ingen som är överraskad utan det är kända förhållanden sedan tidigare. Frågan är hur man ska se på variabeln född inom eller utom landet. Går det att se en effekt av detta på kriminalitet?

Då visar statistiken att det går att uppmäta en sådan effekt, men effekten är inte större än den som finns på grund av kön och socioekonomiska faktorer. Därför drar vissa slutsatsen att invandring egentligen inte har någon effekt, eller bara en liten sådan och som därför inte behöver beaktas.

Det är här som Sanandaji, och även jag, menar att det blir fel med slutsatsdragningen. Kruxet är nämligen att det är just kombinationen av variabler som spelar roll. Även jag tror att socioekonomisk ställning och kön är de viktigaste förklaringarna till kriminalitet, men vi har fler invandrare i just denna situation än vad vi har infödda svenskar (i relativa tal). En man som invandrar från ett annat land till Sverige har statistiskt sett större risk för att hamna i en socioekonomiskt utsatt position än en man som är född i Sverige, med följden att han även har en statistiskt sett större risk att hamna i kriminalitet. (Kvinnor som invandrar har inte den här problematiken eftersom kvinnor i allmänhet inte begår särskilt mycket brott.)

Jag vet att det är extremt känsligt att skriva om detta ämne, eftersom det finns stor risk för att invandrade män stämplas som kriminella överlag. Risken för stigmatisering är uppenbar. I debatten finns också gott om rasister som vill visa att kriminaliteten sitter i själva DNA-molekylen och som inte är intresserade av avancerade analyser utan bara vill ha sina fördomar bekräftade.

Men den tänkande delen av allmänheten måste ändå kunna föra ett vuxet samtal omkring problemet. Vi borde kunna konstatera att invandring har socioekonomiska effekter som i sin tur påverkar graden av kriminalitet utan att vara rädda för att vi därmed stigmatiserar en hel grupp människor i samhället. Det finns alltid risk för att mata trollen när denna fråga diskuteras, men trollen matar sig själva om frågan tystas ned.

Avslutningen i Sanandajis bok är också mycket läsvärd eftersom han där går igenom olika förslag på hur vi ska lyckas med integrationen av den omfattande invandringen.

Sanandaji tillhör den borgerliga sfären i samhället och det är framför allt denna som han vänder sig till.

Läsningen är tankeväckande eftersom han ger sig på ett antal käpphästar som finns på högerkanten. Standardsvaret borgerliga företrädare ger när det gäller hur man ska fixa integrationen är att det behövs fler enkla jobb och att detta ska åstadkommas genom avreglering av arbetsmarknaden och sänkta skatter och/eller sänkta arbetsgivaravgifter.

Sanandaji konstaterar istället att det inte ser ut som att det går att få någon tillväxt av enkla jobb. Automatiseringen av tjänster i samhället går framåt och gör den typen av tjänster överflödiga samt att jobb som tidigare var enkla inte är det längre. Människor som inte har gymnasieutbildning blir nästan automatiskt oanställningsbara. Inte heller hjälper det med subventionerade tjänster, där staten går in och betalar en stor del av lönekostnaden, eftersom arbetsgivarna ändå tycker sig ha en för stor kostnad att handleda dem som inte har någon utbildning.

Avreglering av arbetsmarknaden kommer kanske inte heller att ge något i och med att Sverige faktiskt har gjort en hel del förändringar i det förflutna. Ytterligare avregleringar kommer att ha effekt, men kanske inte så stor som många tror.

Inte heller kanske det hjälper med sänkta arbetsgivaravgifter vilket många företagare brukar vilja ha. Det finns studier som visar att det snarare är löntagarna som tjänar på sänkta arbetsgivaravgifter än arbetsgivarna. Vem som får löneutrymmet beror ju på hur jämviktsläget på arbetsmarknaden ser ut. Är det stor efterfrågan på arbetskraft i en viss bransch kan löntagarna passa på att be om påökt istället för att låta arbetsgivaren anställa någon ytterligare.

Även förslaget om lägre ingångslöner sågas med hänvisning till att de förmodligen blir så låga att kommunerna ändå måste gå in och understödja många familjers inkomst.

Istället, föreslår Sanandaji, bör Sverige satsa på generella reformer som höjer tillväxten: investeringar i forskning och utveckling, bättre företagsklimat samt utbildning av den del av arbetskraften som inte har tillräckliga kunskaper. Om tillväxten i landet ökar generellt sett har vi råd att hjälpa dem som har svårt att hitta jobb.

Avsnittet om policyförslag är välargumenterat men på en punkt skulle man ha önskat en mer utförlig analys och det är i vilken mån sänkta inkomstskatter och användandet av RUT- och ROT-avdrag har effekt på lågutbildades möjligheter att få jobb. Sanandajis påpekande att sänkta lönekostnader inte spelar någon roll i vissa fall är värt att lyssna på. Det finns företagare som helt enkelt inte vill anställa lågutbildade även om de så fick dem gratis eftersom de bör bedömningen att de har negativ produktivitet. För dem är inte lönekostnadsläget det avgörande.

Men som RUT-avdraget har visat finns det branscher som är mycket känsliga för hur skatterna är utformade. För hushållsnära tjänster har det visat sig att ”skattekilen”, skillnaden mellan vad arbetsgivaren betalar och vad arbetstagaren får i plånboken har betydelse för om tjänsterna ska kunna gå att sälja. Vilka andra branscher fungerar på liknande sätt? Hur många jobb kan växa fram där?

Till sist: Bör man läsa Massutmaning? Ja, jag tycker det. Invandringspolitiken kommer under lång tid att vara en av de viktigaste frågorna för svensk politik. Den är också tätt sammankopplad med jobb och ekonomi, vilket brukar vara väljarkårens viktigaste fråga vid valen. Tidigare har jag, och jag gissar många med mig, betraktat invandringspolitiken på avstånd och tänkt att någon annan får fixa detta. Man kan ju inte vara intresserad av alla politiska ämnesområden. Men så tänker jag inte längre utan det är bara inse att man som allmänbildad medborgare bör skaffa sig en välgrundad uppfattning om hur vi ska hantera vår stora invandring. Massutmaning är som sagt ingen total utredning, men boken ger svar på ett antal frågor som ledande politiker har haft svårt att diskutera.

Ett konservativt perspektiv på invandring, del 2

I mitt förra blogginlägg skrev jag om tre tankefällor som människor ofta går i när de debatterar invandring: den strikt liberala som inte tar hänsyn till konsekvenser, den naiva snällismen som är rädd att fatta svåra beslut och den främlingsfientliga. Alla tre har det gemensamt att de saknar eftertänksamhet. Om man inte har läst det inlägget bör man klicka här för att läsa det först.

I del 2 vill jag istället förklara hur jag tycker att man bör resonera om invandring givet att man är medveten om de tankefällor som finns. Även om konservatismen enklast kan förstås som ett motståndets ideologi bör man ju som politiskt tänkande person inte bara nöja sig med att vara skeptisk. Man bör också kunna prestera ett positivt alternativ.

När det gäller invandring tänker jag mig att vi har vissa värden som vi vill upprätthålla. Ett sådant värde är frihet att röra sig över landets gränser. Alternativet med stater som med våld stänger inne sina medborgare har vi sett prov på och exemplen förskräcker. Medborgare måste ha rätt att emigrera om de vill.

Vill vi ha det så bör vi också tillerkänna andra folk och länder att leva efter samma princip. Vill vi kunna flytta från Sverige bör vi också tillåta folk att flytta till Sverige.

Därtill finns det som bekant en rad nyttoaspekter av invandring. Vi får arbetskraft till branscher där sådan saknas. Vi får del av andra folks kulturer vilket berikar vår egen kultur.

Men det främsta skälet till att ta emot invandrare är ändå att vi måste ge plats för dem som flyr från krig och förtryck.

Så långt tror jag de flesta är överens. Det är istället ifråga om invandringens negativa konsekvenser som diskussionen står. Och det är här som tankefällorna slår till. Den strikt liberala ståndpunkten erkänner att de negativa konsekvenserna finns, men vill inte ta hänsyn till dem. Den naiva snällismen förnekar dem. Främlingsfientligheten överdriver dem.

Låt mig därför bara kort nämna vilka de negativa konsekvenserna är, utan att diskutera hur omfattande de är, bara för att lägga korten på bordet. Om vi inte gör det vet vi inte vad vi har att ta ställning till.

En av de frågor som har diskuterats mest intensivt, i alla fall inom den borgerliga sfären av Sverige, är om invandring har positiva eller negativa ekonomiska konsekvenser. En högutbildad invandrare som kommer i arbete direkt innebär en ren vinst för vårt land. Men en invandrare som är analfabet och som först måste lära sig läsa och skriva, vilket man måste kunna för att alls kunna fungera i ett land som Sverige, blir givetvis en ekonomisk belastning.

Jag har inte insikt i de beräkningar som gjorts där ekonomer har försökt räkna på invandringens ekonomiska saldo. Men såsom Sverige ser ut idag är det inte lätt för ens en utbildad invandrare att få jobb snabbt. Den svenska arbetsmarknaden tillhör en av de sämsta att komma till som invandrare. Följaktligen får man nog räkna med att en invandrare idag, såsom vi har konstruerat vår arbetsmarknad, blir en kostnad för samhället under sin första tid i landet.

Ett annat problem är att kulturskillnader tillsammans med socioekonomiska skillnader gör att sammanhållningen inom nationen Sverige försämras. Stora klasskillnader har Sverige haft förut. Faktum är att de ekonomiska klasskillnaderna nog aldrig varit så små som nu om man ser till 1800-talet och framåt. Men i och med att invandrare kommer med en annan kultur i bagaget (annat språk, annan religion, andra högtider, annan musik etc) blir skillnaderna mer markanta.

Som jag skriver om i kapitel 6 i min Handbok i konservatism är det bra för ett land om det finns en känsla av gemenskap. Det ökar tilliten i samhället. Det gör att vi känner oss trygga tillsammans, att vi arbetar effektivare tillsammans och också trivs bättre ihop. Men kulturella skillnader mellan människor delar tyvärr upp oss i ”vi” och ”dom”, varvid vår olyckliga naturliga instinkt att se ogillande på varandra sätter in.

Dessa två problem tycker jag är de viktigaste att hantera. Därtill finns det andra problem som exempelvis att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag är övertygad om att det beror på att det är svårt att byta kulturell kontext, men ämnet är känsligt och jag vill inte skriva om något som jag inte till fullo behärskar. Problemet finns där, men det ska inte överdrivas.

Om vi så erkänner att dessa problem finns och är villig att diskutera hur vi kan lösa dem kan vi också skaffa oss en uppfattning om hur stor invandring till Sverige vi vill ha. Det går inte att räkna ut en siffra på hur stor invandringen ska vara, utan det beror på hur vi exempelvis värderar flyktningmottaningen. Vi tar ju emot flyktningar eftersom vi tycker att det är en moraliskt god handling och inte därför att vi tror att vi ska gå med vinst.

Mycket svårare än så tycker jag inte att man ska göra det politiska tankearbetet när det gäller invandring. Och det jag skriver här är inte heller särskilt märkvärdigt eller nydanande.

En sak som vi diskuterat alldeles för lite är hur vi ska kunna skapa en starkare gemanskapskänsla i landet trots kulturella skillnader. Jag har som sagt skrivit om detta i min bok och jag vill hänvisa nyfikna läsare dit. (Två intressanta lästips är Andreas Johansson Heinös bok Gillar vi olika? och Adam Cwejmans bok Välviljans rasism. Författarna är inte konservativa men intresserade av just gemenskapsfrågan.)

Men det mesta av de problem som jag nämner här är sådant som vi redan diskuterar.

Så var i ligger då det unikt konservativa? Jo, det ligger i att vilja föra denna diskussion om invandringens för- och nackdelar utan att låta sig luras av de tre tankefällor som jag presenterade i förra blogginlägget. Det är tyvärr många som låter sig luras. Det rör sig inte ens som några enstaka individer utan stundtals hela partier.

_______________

Pingat på intressant.se.

Ett konservativt perspektiv på invandring, del 1

Just nu har vi en intensiv debatt om invandring. Intressant nog är den också till stor del ideologisk. Jag tänkte därför ge min syn på hur man som konservativ bör resonera om invandring. I min Handbok i konservatism berör jag bara det indirekt i kapitlet om varför vi ska värna nationalstaten Sverige, men jag berör inte frågan om hur öppna gränser vi ska ha.

Som jag berättar om i min bok är det ofta lättast att förstå konservatismen om man ser det som en motståndsrörelse. Politiken är ett kaos. I detta kaos kastas en mängd huvudlösa förslag fram. Det är inte alltid det eftertänksamma välunderbyggda argumentet som vinner. Tvärtom är det ofta drömmarna, myglarna och charlatanerna som vinner. Många konservativa ser det därför som sin uppgift att vara tråkiga nejsägare, eftersom ingen annan törs vara det.

Debatten om invandringen har alla dessa karaktäristika. Jag tycker mig kunna urskilja tre ståndpunkter som trots att de är mycket olika ändå förenas av att de saknar eftertanke.

Den första av dessa är den strikt liberala som säger att fri rörlighet över gränserna är en rättighet och som därför ska genomföras punkt slut. Den formuleras ibland också i form av nyttoargument. Fri rörlighet skapar en fri marknad för arbetskraften, vilket i sin tur ger ekonomisk tillväxt för alla i hela världen. Fri rörlighet är också ett sätt att minska fattigdom och förtryck. Flyttar man från Nordkorea till Sverige kommer man att leva ett bättre liv. Ju fler som kan fly från fattiga diktaturer till rika demokratier, desto fler människor kommer att leva lyckliga liv.

Även om jag känner stark sympati med detta sätt att tänka räcker inte argumentet till av den enkla anledningen att det sällan diskuteras vilka konsekvenser en totalt fri rörlighet kan komma att leda till. Det finns ett värde i att tillåta människor flytta över gränserna, men det är inte det enda värdet som bör försvaras.

Det som främst kommer i åtanke är att välfärdsstaten inte klarar av att hantera fri invandring. Välfärdsstaten måste byggas om i grunden för att få det hela att funka. Vi kommer också att behöva acceptera en kraftig ökning i inkomstskillnader. Därtill får man räkna med att lönenivån inom de branscher som idag sysselsätter immigranter kommer att sjunka kraftigt. De som idag arbetar i dessa branscher kommer att klaga på ”lönedumpning”, ”massinvandring” osv. Det är upplagt för sociala spänningar och framväxten av populistiska partier.

En annan ofta framförd ståndpunkt är den man i brist på bättre etikett kan kalla den naiva snällismen. Många i vårt samhälle känner sympati för dem som kommer till Sverige som flyktingar. Men många har också uppenbara svårigheter med att vilja dra en gräns mellan dem som verkligen har flyktningskäl och dem som inte har det. Varje gång vi får en debatt om vart gränsen ska gå hävdas det alltid att gränsen är för snäv och ska utvidgas. Många är rädda för att bli kallade hjärtlösa och vill därför alltid att gränserna ska göras mer och mer generösa.

Resultatet av denna politik blir att det egentligen inte finns någon gräns för vem som har rätt att stanna i Sverige som flykting och vem som inte har det. För det är ju så att man aldrig kan bli av med besvärliga gränsfall genom att flytta gränsen. Den nya gränsen kommer att ha sina knepiga gränsfall, och sen börjar allt om på nytt.

I dagarna pågår en debatt mellan alliansregeringen och Miljöpartiet. Debatten är ett typexempel på den naiva snällismen. Efter att MP har kommit överens med regeringen om hur migrationslagarna ska se ut har man sedermera ångrat sig när man sett effekterna av politiken. MP vill nu ha generösare regler för vad som ska anses som särskilt ömmande skäl för flyktingar. Problemet är bara att det kommer att finnas nya fall som just precis inte når upp till MP:s nya kriterier. Debatten kommer att fortsätta och eftersom MP vill vara ett snällt parti och därför inte vill fatta beslut om något som gör någon ledsen kommer man återigen att ångra sig.

En tredje ståndpunkt är den xenofobiska, alltså den främlingsfientliga. Den naiva snällismen och xenofobin grundar sig båda i det faktum att vi är människor och inte fullt förmögna att sätta oss över våra naturliga instinkter. En naturlig instinkt vi har är att vilja vara alla till lags och inte utsätta oss för kritik. Följden blir eftergivenhet. Det är snällismens problem. Men en annan mänskligt nedärvd egenskap är att vi ser med misstänksamhet på främlingar.

Xenofobi har funnits hos alla folk i alla tider. Som människor har vi också en märklig egenskap i det att vi hur snabbt som helst kan dela upp oss i ”vi” och ”dom”. Det kan räcka med att man bor på östra eller västra sidan av Fyrisån i Uppsala för att människor ska börja snacka skit om varandra.

Främlingsfientlighet är en mänsklig egenskap och inte ett rationell politiskt argument. Icke desto mindre finns det de som bygger sitt politiska tänkande på ”vi” och ”dom”-filosofin.

Idag är det Sverigedemokraterna som företräder denna politik. Partiet har slipat sin argumentation och fokuserar idag mycket på de sociala konsekvenser som invandringen har fört med sig. Men vi som har följt de främlingsfientliga rörelsernas framväxt i Sverige imponeras inte.

Ursprunget till Sverigedemokraterna var organisationen Bevara Sverige Svenskt. Det här var på 80-talet. Då hade inte den påstådda ”massinvandringen” ens börjat. Trots det fanns det människor som tyckte att det var förfärligt många invandrare i Sverige. Jag gick på gymnasiet på den tiden. Antalet invandrare var en bråkdel av vad den är idag. Inte minst i min hemkommun Sollentuna. Ändå spreds budskap om att svenskheten håller på att urholkas och att invandringen var en tickande bomb. Det vara bara en tidsfråga innan allt exploderade, sade man. På skolans toaletter fanns rasistiska klistermärken uppsatta. Snart 30 år senare väntar jag fortfarande på att bomben ska explodera.

Så vilken väg förordar jag själv? Hur tänker jag som konservativ? Jag är övertygad om att invandring är en fråga där man ska låta sina principer bli kompromissade med. Den perfekta lösningen finns inte, utan här handlar det om att implementera några av de goda värden som vi av hävd vet är goda utan att vi skapar sociala konflikter eller dränerar ekonomin. Jag tror att nycklen till framgång ligger i att ta ett steg i taget och erkänna att invandring inte är smärtfritt men kan bli bra i längden. Men om detta skriver jag mer om i del 2, som publiceras inom kort.