Taggad: invandring

Recension: Massutmaning av Tino Sanandaji

Jag var en av dem som direkt skickade pengar när jag fick höra att Tino Sanandaji skulle skriva en bok om den svenska flyktinginvandringen och gjorde en insamling för detta ändamål. Då hade ännu inte 2015 års flyktingkris inträffat och debatten i Sverige var verkligen skruvad. Jag upplevde inte att etablerade medier försåg allmänheten med ett seriöst faktaunderlag. Sanandaji var då en ensam röst, som visserligen många lyssnade på, men alla hans Facebookinlägg behövde ett mer samlat format. En bok, helt enkelt. 

Nu finns boken utgiven och jag har tagit mig tid att läsa och fundera. Det har varit mycket lärorikt. Det är många som är misstänksamma mot Sanandaji på grund av att han är en temperamentsfull debattör som sällan undviker konflikter i sociala medier. Men hans bok är inte så. Tvärtom.

Bokens grundläggande idé är nämligen ganska enkel och det är att visa vad redan existerande undersökningar säger om flyktinginvandringens effekter. Hos SCB och andra statistikproducenter finns ett kunskapsunderlag. Sanandaji ser det som sin uppgift att presentera detta, vilket egentligen är helt okontroversiellt, om det nu inte vore för att ämnet i sig är så infekterat.

IMG_6095

Viktigt att ha i åtanke för den som läser boken är att det inte är en utvärdering av invandringens för- och nackdelar i stort. Den fokuserar istället på ett antal områden där den politiska debatten har låst sig, där ledande politiker inte har klarat av att förse allmänheten med korrekta fakta och inte heller medierna har gjort sitt jobb.

Ämnen i fokus är därför i vad mån flyktinginvandringen är en kostnad för samhället eller inte, i vad mån invandring för med sig sociala problem i termer av utanförskap, ”asocialt beteende” (t.ex. att kasta sten på bussar) och kriminalitet. Sammantaget kan man därför få intrycket att boken endast uppmärksammar negativa sidor av invandringen och att Sanandaji därför skulle vara mot invandring i sig. Men så tror jag inte att det är tänkt att boken ska läsas utan snarare handlar det om att författaren vill göra människor uppmärksamma på att viktiga problem har förtigits.

Sanandaji är nationalekonom och det är den ekonomiska delen av boken som är den bästa och den som verkligen rekommenderas till läsning. Mycket tydligt visar han att det inte med någon slags rimlighet går att påvisa att flyktinginvandringen är en vinstaffär. Några exempel: invandrares förvärvsinkomster ligger kraftigt under inföddas under hela deras yrkesverksamma liv, graden av förvärvsarbete hos gruppen utlandsfödda ligger kraftigt under graden av förvärvsarbete hos gruppen infödda i alla ålderskategorier, kommuner med stor andel invandrare förlorar kraftigt i skattekraft (med undantag för Solna och Sundbyberg) och så vidare. Som Sanandaji många gånger har påpekat i debatten är utbildningsgraden generellt sätt också lägre, jämfört med den infödda befolkningen. Allt tal om att det skulle ha kommit ett ”kompetensregn” saknar stöd i offentlig statistik och hos de ekonomer som har räknat på saken.

En stor del av boken handlar också om asocialt beteende och kriminalitet. Här går Sanandaji in på ett akademiskt ämnesområde som inte är hans specialitet och är därför försiktigare i sina slutsatser. Men på en punkt går han i kraftig polemik och det är verkligen nödvändigt för även jag har retat mig på hur man ska tolka undersökningar som visar att det är socioekonomiska variabler som främst förklarar grad av kriminalitet.

När en forskare letar efter orsaker till kriminellt beteende med hjälp av ett statiskt underlag genomför han analyser där han konstanthåller olika variabler. Då kan man se effekten av varje enskild variabel. När materialet på detta sätt delas upp kan han jämföra olika variablers betydelse. Variabler som jämförs brukar vara kön, ålder, utbildning, bostadsort, inkomst, arbetslöshet eller född inom eller utom landet, med flera. Variabler kan sedan studeras kombinerat eller var för sig, och så vidare.

Då har det visat sig att socioekonomiska variabler har stor förklaringskraft. Med det menas inkomst, utbildning, arbetslöshet m.m. I gruppen socioekonomiskt utsatta finns det fler kriminellt belastade personer än i befolkningen i övrigt. En annan variabel som har stor betydelse är kön. I gruppen män finns långt fler kriminellt belastade än i gruppen kvinnor.

Så långt är det ingen som är överraskad utan det är kända förhållanden sedan tidigare. Frågan är hur man ska se på variabeln född inom eller utom landet. Går det att se en effekt av detta på kriminalitet?

Då visar statistiken att det går att uppmäta en sådan effekt, men effekten är inte större än den som finns på grund av kön och socioekonomiska faktorer. Därför drar vissa slutsatsen att invandring egentligen inte har någon effekt, eller bara en liten sådan och som därför inte behöver beaktas.

Det är här som Sanandaji, och även jag, menar att det blir fel med slutsatsdragningen. Kruxet är nämligen att det är just kombinationen av variabler som spelar roll. Även jag tror att socioekonomisk ställning och kön är de viktigaste förklaringarna till kriminalitet, men vi har fler invandrare i just denna situation än vad vi har infödda svenskar (i relativa tal). En man som invandrar från ett annat land till Sverige har statistiskt sett större risk för att hamna i en socioekonomiskt utsatt position än en man som är född i Sverige, med följden att han även har en statistiskt sett större risk att hamna i kriminalitet. (Kvinnor som invandrar har inte den här problematiken eftersom kvinnor i allmänhet inte begår särskilt mycket brott.)

Jag vet att det är extremt känsligt att skriva om detta ämne, eftersom det finns stor risk för att invandrade män stämplas som kriminella överlag. Risken för stigmatisering är uppenbar. I debatten finns också gott om rasister som vill visa att kriminaliteten sitter i själva DNA-molekylen och som inte är intresserade av avancerade analyser utan bara vill ha sina fördomar bekräftade.

Men den tänkande delen av allmänheten måste ändå kunna föra ett vuxet samtal omkring problemet. Vi borde kunna konstatera att invandring har socioekonomiska effekter som i sin tur påverkar graden av kriminalitet utan att vara rädda för att vi därmed stigmatiserar en hel grupp människor i samhället. Det finns alltid risk för att mata trollen när denna fråga diskuteras, men trollen matar sig själva om frågan tystas ned.

Avslutningen i Sanandajis bok är också mycket läsvärd eftersom han där går igenom olika förslag på hur vi ska lyckas med integrationen av den omfattande invandringen.

Sanandaji tillhör den borgerliga sfären i samhället och det är framför allt denna som han vänder sig till.

Läsningen är tankeväckande eftersom han ger sig på ett antal käpphästar som finns på högerkanten. Standardsvaret borgerliga företrädare ger när det gäller hur man ska fixa integrationen är att det behövs fler enkla jobb och att detta ska åstadkommas genom avreglering av arbetsmarknaden och sänkta skatter och/eller sänkta arbetsgivaravgifter.

Sanandaji konstaterar istället att det inte ser ut som att det går att få någon tillväxt av enkla jobb. Automatiseringen av tjänster i samhället går framåt och gör den typen av tjänster överflödiga samt att jobb som tidigare var enkla inte är det längre. Människor som inte har gymnasieutbildning blir nästan automatiskt oanställningsbara. Inte heller hjälper det med subventionerade tjänster, där staten går in och betalar en stor del av lönekostnaden, eftersom arbetsgivarna ändå tycker sig ha en för stor kostnad att handleda dem som inte har någon utbildning.

Avreglering av arbetsmarknaden kommer kanske inte heller att ge något i och med att Sverige faktiskt har gjort en hel del förändringar i det förflutna. Ytterligare avregleringar kommer att ha effekt, men kanske inte så stor som många tror.

Inte heller kanske det hjälper med sänkta arbetsgivaravgifter vilket många företagare brukar vilja ha. Det finns studier som visar att det snarare är löntagarna som tjänar på sänkta arbetsgivaravgifter än arbetsgivarna. Vem som får löneutrymmet beror ju på hur jämviktsläget på arbetsmarknaden ser ut. Är det stor efterfrågan på arbetskraft i en viss bransch kan löntagarna passa på att be om påökt istället för att låta arbetsgivaren anställa någon ytterligare.

Även förslaget om lägre ingångslöner sågas med hänvisning till att de förmodligen blir så låga att kommunerna ändå måste gå in och understödja många familjers inkomst.

Istället, föreslår Sanandaji, bör Sverige satsa på generella reformer som höjer tillväxten: investeringar i forskning och utveckling, bättre företagsklimat samt utbildning av den del av arbetskraften som inte har tillräckliga kunskaper. Om tillväxten i landet ökar generellt sett har vi råd att hjälpa dem som har svårt att hitta jobb.

Avsnittet om policyförslag är välargumenterat men på en punkt skulle man ha önskat en mer utförlig analys och det är i vilken mån sänkta inkomstskatter och användandet av RUT- och ROT-avdrag har effekt på lågutbildades möjligheter att få jobb. Sanandajis påpekande att sänkta lönekostnader inte spelar någon roll i vissa fall är värt att lyssna på. Det finns företagare som helt enkelt inte vill anställa lågutbildade även om de så fick dem gratis eftersom de bör bedömningen att de har negativ produktivitet. För dem är inte lönekostnadsläget det avgörande.

Men som RUT-avdraget har visat finns det branscher som är mycket känsliga för hur skatterna är utformade. För hushållsnära tjänster har det visat sig att ”skattekilen”, skillnaden mellan vad arbetsgivaren betalar och vad arbetstagaren får i plånboken har betydelse för om tjänsterna ska kunna gå att sälja. Vilka andra branscher fungerar på liknande sätt? Hur många jobb kan växa fram där?

Till sist: Bör man läsa Massutmaning? Ja, jag tycker det. Invandringspolitiken kommer under lång tid att vara en av de viktigaste frågorna för svensk politik. Den är också tätt sammankopplad med jobb och ekonomi, vilket brukar vara väljarkårens viktigaste fråga vid valen. Tidigare har jag, och jag gissar många med mig, betraktat invandringspolitiken på avstånd och tänkt att någon annan får fixa detta. Man kan ju inte vara intresserad av alla politiska ämnesområden. Men så tänker jag inte längre utan det är bara inse att man som allmänbildad medborgare bör skaffa sig en välgrundad uppfattning om hur vi ska hantera vår stora invandring. Massutmaning är som sagt ingen total utredning, men boken ger svar på ett antal frågor som ledande politiker har haft svårt att diskutera.

Sverige behöver en fortsatt paus i flyktingmottagandet

”Vi tar kraftigt avstånd från Moderaternas förslag om flyktingpaus”, skriver nya ledningen för MUF i en debattartikel i DN. Föga överraskande för den som läst tidigare inlägg av mig i denna fråga håller jag på partilinjen. Sverige har inte möjlighet att införa fri invandring på det sätt som MUF vill, utan den nuvarande politiken bör fortsätta på obestämd tid.

Med sin nya linje ansluter sig MUF till ungefär samma politik som Centerns när det gäller asylpolitiken. Gränserna ska vara öppna, men asylsökande ska inte förses med några av de välfärdstjänster och bidrag de får idag. MUF menar att helomvändningen i politiken under förra hösten beror på att politikerna inte har kunnat sätta någon gräns för generositeten med skattepengar.

Men så ser jag inte på problemet. Frågan är betydligt svårare än så. Låt mig göra en kort lista över problem vi har att hantera som inte handlar om pengar i första hand.

1. Många av de asylsökande som kom under 2015 är inte flyktingar. De söker sig till Europa av ekonomiska skäl. ”Alla ska röra sig fritt” leder inte att de som kommer till Sverige flyr från krig och förtryck. På grund av förra årets okontrollerade inströmning har vi idag många människor i landet som antingen har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller kommer att få det. Många av dem kommer inte att lämna landet utan uppehålla sig här olagligt.

2. Könsfördelningen bland dem som kommer som asylsökande är ca 70/30 procent, där männen utgör den större gruppen. Den gamla ordningen där Sverige prioriterat asylsökande framför andra former av flyktingmottagande är kraftigt könsdiskriminerande.

3. Under förra året tog Sverige emot över 35 000 ensamkommande barn. De flesta av dem är inte barn i egentlig mening utan ungdomar, afghanska unga män. Sverige kommer att ha ett omfattande arbete med att integrera denna grupp i samhället. Man behöver inte vara expert för att förstå hur mycket problem en grupp tonårskillar kan ställa till med om den lämnas vind för våg. Sverige kommer att behöva ägna denna grupp långt mer uppmärksamhet och resurser än vad vi gör nu. Om vi återgick till 2015 års öppna gränser skulle vi få 35 000 tonårskillar till att ta hand om. Det är helt enkelt inte möjligt.

4. Alla myndigheter som på något sätt hanterar förra årets stora migrationsvåg är satta under hård press just nu. Migrationsverket, polisen och kommunerna är mest utsatta. Enorma ansträngningar görs, men systemet klarar inte mycket mer. Det har inte med pengar att göra utan med att det inte finns poliser, lärare m.m. så att det räcker.

5. Det finns inte bostäder åt de asylsökande och flyktingar som redan finns i landet. Alla kommuner är skyldiga att hjälpa till men vissa kommuner har överhettade bostadsmarknader. Andra har bostäder men inga jobb. Även företag som tillhandahåller modulbostäder går för fullt. Det är inte lätt att få fram bostäder så snabbt som det skulle behövas. (Det existerar för övrigt inga skarpa politiska förslag på en reformerad bostadsmarknad.)

6. Polisens omorganisation har havererat i samma stund som vi behöver polisen mer än någonsin för att hålla ordning i landet på grund av den stora migrationen.

7. EU har fortfarande inte kommit överens om hur flyktingpolitiken ska vara organiserad. Innan det finns ett gemensamt regelverk med fungerande passkontroller måste Sverige värna sin egen säkerhet. Under 2015 hade Sverige i praktiken öppen gräns mot resten av världen eftersom Schengensystemet med gemensamma gränskontroller havererade. Fri rörlighet över gränsen är inte möjligt så länge detta problem inte är löst.

8. Att gå över på en modell där asylsökande och flyktingar inte får tillgång till välfärdstjänster och socialförsäkringar kommer att skapa en underklass bestående av invandrare (mycket mer så än idag). Centern är det enda parti som driver denna linje i riksdagen och chansen att få ihop en riksdagsmajoritet är obefintlig. Även om man som Centern inte ser det som moraliskt tvivelaktigt med en stor samhällsklass som är utestängd från välfärdssystemen kommer denna politik aldrig att bli verklighet. Den enda invandringspolitiska modell som är meningsfull att diskutera är en där även flyktingar får del av välfärden.

(Man bör också komma ihåg att vi redan nu har en mycket stor grupp asylsökande och flyktingar som är inkluderade i välfärdssystemen utan de begränsningar som föreslås. Jag gissar att MUF:s förslag ska gälla framtida asylsökande och flyktingar inte dem som redan har kommit hit?)

9. Den politik som Sverige drev fram till hösten 2015 hade inte tillräcklig folklig legitimitet. Den kanske hade stöd av en majoritet, men motståndet mot den gamla politiken ledde fram till att SD kunde växa från 5,7 procent i valet 2010 till 12,9 procent 2014. I opinionen ligger de på 18,7 procent enligt Dagens Samhälles sammanvägda mätning. SD är ett parti som ingen vill bilda regeringskoalition med. Följden har blivit att det inte längre finns några stabila regeringsunderlag. Möjligheterna att genomföra traditionell borgerlig politik, med exempelvis sänkt inkomstskatt som en av de viktigaste frågorna, har försämrats avsevärt.

Listan över skäl som motiverar varför Sverige behöver en flyktingpaus kan göras ännu längre. MUF:s nya politik går inte att genomföra utan får ses som en utopisk vision, en föreställning om ett idealsamhälle som kanske skulle kunna uppnås någon gång i en framtida värld. Moderpartiet gör klokt i att hålla fast i den linje som valts.

Journalistikens kris fortsätter

Invandringspolitiken fortsätter att vara ett omöjligt projekt för många journalister att hantera sakligt. När det även drabbar SVT:s främsta nyhetsreportrar, några av dem som verkligen ska vara proffs, och flagranta misstag sker i direktsändning, undrar jag om det inte är dags för TV-bolaget att tillsätta en haverikommission. Hur kan det bli så fel?

Diskussionen om sexuella trakasserier i samband med musikfestivaler började med Köln-händelserna vid nyåret. Det kom fram att liknande systematiska trakasserier hade hänt i Sverige också på musikfestivalen We are Sthlm. Parallellt med detta har vi också haft många rapporter om sexuella ofredanden på badhus.

Uppmärksamheten har gjort att nyhetsjournalisterna varit mer uppmärksamma på de musikfestivaler som har hållits nu under första delen av sommaren. Bra rapporter finns att tillgå i lokalpressen.

Döm då om min förvåning när jag på Twitter får syn på detta:

Anna Hedenmo är en av SVT:s tyngsta politiska reportrar. Vad menar hon med att det inte finns bevis? Jag tittade därför på intervjun som Anders Holmberg gjorde med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

akessonisvt

Intervjun är direkt pinsam. Gång på gång frågar Holmberg Åkesson vad han har för belägg för att det skulle vara utländska män som ligger bakom trakasserierna. Jag förstår att Åkesson inte riktigt vet vad han ska svara för det är som om Holmberg nyss kommit tillbaks från en längre resa i yttre rymden.

Hur stor omfattningen är avseende trakasserierna på just musikfestivalerna vet jag inte. Men det är ju bevisat att de verkligen har förekommit och att de även skett på badhus. Någon brist på nyhetsrapportering finns inte.

Av någon anledning kom musikfestivalen ”Putte i parken” i Karlstad att hamna i fokus på grund av att polisen på sin hemsida skrev att det var ensamkommande barn som låg bakom ofredandena. Polisen skrev:

Det är med sorg polisen konstaterar att unga tjejers upplevelse av festivalen är att deras kroppar är allmän egendom som ett antal män tar sig rätten att tafsa på.Att få främmande händer på sin rumpa, sina bröst, att man sticker in händer innanför kläder och även kysser vederbörande är vad anmälningarna innefattar. Det här är ett helt oacceptabelt beteende och det råder ingen tvekan om vilka som tar sig dessa friheter. Gäng med 7-8 killar tillhörande gruppen ensamkommande barn.

Strax därefter ändrade myndigheten sin officiella formulering och tog bort kommentaren om ensamkommande barn på sin hemsida, men ansvarig chef, som antagligen varit den som ändrat den officiella informationen, hade dagen dessförinnan till Nya Wermlands-Tidningen sagt samma sak: ”Under fredagen kan jag bekräfta att det rörde sig om ensamkommande barn”.

Han nämnde också att detta var en ny situation för polisen att hantera: ”Det är en markant ökning av den här typen av brott”.

Måhända var det polisens förvirrade uttalanden om vad som hade hänt i Karlstad som fick Anders Holmberg och Anna Hedenmo att tro att inga rapporter om sexuella trakasserier var sanna. Holmberg hänvisar i sin intervju till musikfestivalen i Bråvalla, och att det i alla fall där inte kan bevisas ha förekommit trakasserier av utländska män, men vad hjälper det när det finns mycket annan rapportering att stödja sig på? T.ex. alla händelser med ofredanden på badhus eller det faktum att själva brottet som sådant är nytt. Det nya är att en grupp män omringar en kvinna och förgriper sig på henne. Att detta är nytt finns som sagt bekräftat.

Så här dålig journalistik kan vi inte leva med. Rädslan för att spela främlingsfientliga krafter i händerna fortsätter att blockera många reportar mentalt. Det leder till en osaklig rapportering och att förtroendet till etablerade medier försämras.

Jag har full förståelse för alla som inte vill att hela gruppen ensamkommande barn ska komma att förknippas med den här typen av brott, eftersom det ju rimligen endast är några av dem som är skyldiga. Men det är när problemen förtigs och rykten tillåts härja fritt som den värsta skuldbeläggningen utbryter. När Aktuellts reportar inte förmår ta tag i frågan på ett seriöst sätt bidrar de mer till ryktesspridningen än vad någon enstaka rasistisk gnällspik gör.

Som avslutning vill jag tipsa om programmet Medierna i P1 som uppmärksammade den diskussion som varit på Sveriges Radio. Det var reporten Jörgen Huitfeldt som skrev en kritisk kommentar om journalistiken omkring migrationsfrågor på sin Facebooksida. Stort bråk utbröt. Positivt med detta är att en tillnyktring är pågång. Huitfeldt är en av Sveriges Radios seniora medarbetare, programledare i Studio Ett. Negativt är emellertid att tillnyktringen inte kommit till SVT:s Aktuellt ännu.

Förbättrad integration kan leda till en ökad asylström

Gång efter annan har det sagts att får vi bara ordning på integrationen så kommer invandringen inte att vara ett problem. Det är stela strukturer på arbetsmarknaden som är problemet. Bostadsbristen beror på den reglerade bostadsmarknaden. Arbetsförmedlingen skulle må bra av konkurrens. Men hur påverkar en förbättrad integration asylströmmen?

Jag är självklart för en förbättrad integration där jag med integration menar att det måste bli lättare för invandrare att få jobb. Men jag skriver det här inlägget i polemik mot dem inom de borgerliga partierna som fortfarande inte vill erkänna att asylströmmen till Sverige är för stor utan att alla problem går att fixa med bättre en bättre jobbpolitik.

En vän till mig, engagerad i borgerlig opinionsbildning i Stockholm, sa så här vid ett möte i fredags. ”Om man har översvämning i sitt badrum börjar man inte med att torka upp vattnet. Man börjar med att stänga av huvudkranen”.

Liknelsen är inte perfekt eftersom människor till skillnad från vatten kan tänka och fatta rationella beslut, men det gör tyvärr saken bara svårare. Ju bättre Sverige blir på att integrera, desto mer attraktivt blir vi som asylland, och i nästa steg kan integrationen faktiskt försämras. En framgångsrik arbetsmarknadspolitik kan paradoxalt nog orsaka arbetslöshet.

Jag förstår att det låter konstigt, men det finns en intressant parallell i hur de stora städerna i utvecklingsländerna växer trots skyhög arbetslöshet. För många år sedan läste jag utvecklingsekonomi och fick då lära mig varför människor flyttade in till städernas slumområden och valde att leva som arbetslösa där istället för att vara kvar i sina hembyar. Skälet var att den förväntade inkomsten ändå var högre i staden än på landet. Trots risken att behöva gå arbetslös erbjöd staden en bättre inkomst än vad jordbruket på landet gjorde. Jordbruket i utvecklingsländer kan i många fall vara extremt underutvecklat, vilket gör att människor kan tvingas leva på gränsen till svält.

En stad kan alltså ha inflyttning samtidigt som den har stigande arbetslöshet. Allt beror på vad människor har att välja mellan.

Just nu har Sverige den största asylströmmen någonsin. Ryktet om att det är påväg att bli fullt har sannolikt redan hunnit sprida sig. De asylsökande vet förmodligen redan att de kommer att bli bussade ut i förläggningar i skogen. Och de vet att de förmodligen kommer att behöva leva flera år i Sverige som arbetslösa. Allt detta har de sannolikt redan konstaterat och räknat in. Men deras kalkyl kanske ändå slutar på plus i jämförelse med andra alternativ?

Om då Sverige plötsligt blir europeisk mästare i att fixa fram jobb åt invandrare, hur kommer det att påverka asylströmmen? En en inte allt för djärv gissning är att det skulle ge Sverige ett ännu bättre rykte som asylland, med följden att ännu fler skulle vilja komma hit. Och det skulle då märkligt nog kunna leda till att arbetslösheten går upp på grund av att så många fler tillkommit.

Som jag skrev är det här ingen plädering för att vi ska sluta förbättra integrationen. Den måste förbättras av det enkla skälet att så många som möjligt måste komma i arbete både för sin egen skull och för samhällets. Men en framgångsrik integrationspolitik är inte en lösning på problemet med den stora asylströmmen. Den som ständigt hänvisar till att vi kan fixa allt med förbättrad integration har inte förstått vilka drivkrafterna är.

Alla tycker förvisso inte att det är ett problem att det kommer 160 000 asylsökande i år och att det kan komma lika många nästa år. Det finns ju de som gärna såg att välfärdsstaten avvecklades. Jag tillhör inte dem. Jag tror istället att lösningen måste vara att minska mängden asylsökande till Sverige genom att vi anpassar vår politik till våra grannländers och driver kravet på omfördelning av asylsökande inom EU. Det finns ju fortfarande länder som knappt har tagit emot några flyktingar alls.

Sverige blir en fristad för efterspanade brottslingar

Statens viktigaste uppgift är att garantera sina medborgare säkerhet. Då ska inte ett stort hål lämnas vid gränsen så att det blir möjligt för efterspanade terrorister, narkotikasmugglare, människohandlare eller krigsförbrytare att resa in i vårt land och gömma sig här. Men på grund av asylpolitikens haveri är det så vi har det. Vi har ingen gränskontroll just nu, vilket i ett internationellt perspektiv är häpnadsväckande.

Alla som har rest in i USA vet hur noggrant kontrollerad man blir. Man måste anmäla sin inresa i förväg. Vid passkontrollen sitter en bister vakt och ställer frågor. Man fotograferas och lämnar fingeravtryck. Och då kommer vi svenskar lindrigt undan eftersom vi inte behöver visum.

Till Sverige är det för närvarande bara att sätta sig på tåget från Köpenhamn och kliva av i Malmö. Ingen kontroll någonstans.

Inresekontrollen till Sverige ska egentligen skötas gemensamt av länderna inom Schengensamarbetet. Men som bekant har flyktingströmmen från Turkiet upp genom Balkan och vidare in i Europa gjort att gränskontrollen havererat. Det är numera fri inresa i EU, och väldigt många vill komma till Sverige. Sverige har i praktiken gräns direkt till Turkiet, som Migrationsverkets GD har uttryckt det.

Ändå har regeringen och allianspartierna kommit fram till att man inte ska införa gränskontroller (kallas för ”inre gränskontroller” i EU-sammanhang eftersom det är inom EU). Centerpartiets migrationspolitiska talesperson riksdagsledamoten Johanna Jönsson förklarar på sin Facebooksida varför:

Gränskontroller skulle inte minska antalet asylsökande. Snarare öka det, då även transitflyktingar på väg till Norge eller Finland skulle tvingas söka asyl i Sverige. Man kan alltså alltid söka asyl vid själva kontrollen. Det man vill med gränskontroller är att ha bättre koll på vilka som åker in i landet. Saken är dock att varken hamnar eller Öresundsbron är byggda för detta. Det skulle bli trafikkaos och enorma förseningar samt kostnader. Polisen har inte heller resurser eller personal att både göra detta och sitt ordinarie arbete. Man skulle alltså tvingas sluta med väldigt mycket sådant som är viktigare, som att utreda brott. Men även vid en total fokusering av personalen till gränskontroll så skulle man bara kunna kontrollera en liten andel och bara på några enstaka platser. Varvid flödena skulle styras om till någon annan hamn/gränsövergång, som man sett i andra länder som testat detta. Det handlar alltså på intet vis om att stänga några gränser. Det går helt enkelt inte.

Staten har alltså kapitulerat.

Varför finns det inresekontroller? Jo, det är för att efterspanade terrorister och brottslingar inte ska kunna resa fritt. Terrorism och organiserad brottslighet stannar inte vid gränserna och det finns inget annat sätt att jaga brottslingarna på än en fungerande befolkningskontroll. Det här är ingen ny pålaga som staten hittat på på grund av den rädsla för terrorism som kom efter 11-septemberattentatet. Det är en grundläggande statsfunktion som finns för att upprätthålla säkerheten. Det fanns säkert en tid i ett avlägset romantiskt förflutet då människor kunde resa utan pass och gränskontroller, men det var långt mer än 100 år sedan.

Polisen har inte resurser påpekar Jönsson och det är nog helt sant. Det gör inte att problemet försvinner utan understryker bara allvaret i det hela. När Sverige gick med i Schengensamarbetet sades det att polisen istället skulle förstärka utlänningskontrollen inne i landet (SOU 2004:110, s. 127). Men som har rapporterats under de senaste veckorna är polisen så ansträngd att den inte kan göra inre utlänningskontroller heller.

En viktig del av utlänningskontrollen är att kolla vilka som uppehåller sig i landet utan tillstånd, men den delen kan jag i nuläget ha ett visst överseende med att den inte fungerar. Det har jag däremot inte med att Sverige just nu är den perfekta platsen för internationellt efterspanade brottslingar att gömma sig i.

Men pendlingskaoset som uppstår mellan Malmö och Köpenhamn? Jag har ingen lösning på det problemet, men inte heller här går det att låtsas att problemet med fri inresa för internationellt efterspanade brottslingar inte skulle finnas bara för att vi har en stor arbetspendling över sundet. Istället är väl det rimliga att ta kontakt med de danska myndigheterna för att se hur situationen kan hanteras gemensamt?

I sammanhanget kan det också vara värt att påminna sig om att Sverige fram till 2012 hade någonting som kallades beredskapspolisen. Det var motsvarigheten till hemvärnet fast för polisen. Vid kris skulle beredskapspolisen kunna inkallas för att avlasta den vanliga polisen med enklare bevakningsuppgifter m.m. för att denna inte skulle behöva prioritera ned brottsbekämpning.

Just nu granskar Sverige turister som kommer till Arlanda noggrannare än vad vi granskar vem som helst som kommer till Malmö från Turkiet. Det är absurt.

___________________

Pingat på intressant.se.