Taggad: is

Avskräckning först

Någonting är seriöst fel med diskussionen om hur hemvändande jihadister ska behandlas. Med rätta är upprördheten stor när det framgår av Stockholms stads strategi att man tänker hjälpa dem med bostäder och jobb. Jag är inte expert på detta ämne, men jag övertygas inte av det som sägs vara expertkunskap.

Jag har tagit del av materialet på hemsidan för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism (Mona Sahlin). Här finns vägledning för hur man ska arbeta med antiradikalisering. Huvudtanken i allt är god och förmodligen riktig. Med sociala insatser kan man fånga upp dem som är i riskzonen och hindra dem från att bli extremister. Och det är här vägledning till studier, arbete och hjälp med bostad kommer in i bilden. Förebilden för denna metod är Århusmodellen. Århus kommun har arbetat med antiradikalisering sedan 2007.

Men det finns i alla fall tre uppenbara problem som jag inte tror att ens Århus har löst.

Det första är att Århusmodellen och det material som nationella samordnaren tillhandahåller på sin hemsida är inriktat på förebyggande arbete och inte rehabilitering av hemvändande jihadister. Jag vet väldigt lite om hur man rehabiliterar brottslingar i allmänhet och metoderna för detta kan kanske vara desamma som man använder för att förebygga brottslighet. Och då kanske jobb och bostad är den rätta medicinen, men…

Ett andra problem är att Århusmodellen saknar en koppling till en politik byggd på ”allmänprevention”, det vill säga avskräckning från att begå brott. Vid vanlig brottsbekämpning är allmänpreventionen helt avgörande för att skapa ordning i samhället. Det är allmänpreventionen som håller borta anarkin i samhället och det görs genom att samhället avskräcker sina medborgare från att begå brott vilket man gör genom att hota med straff.

Tillsammans skapar allmänprevention och sociala insatser ett system med piska och morot, men Århusmodellen bygger bara på morötter. Danmark har inte heller någon lagstiftning mot jihadistresor.

Och vad händer om man bara har ett system som erbjuder morötter? Avskräckningen uteblir. Det blir ett system som mer eller mindre belönar brottslingar. Tänk efter, hur ser kalkylen ut för en jihadist? Vad får han ut av att åka till Syrien jämfört med vad han får betala? Plus: han får göra jihad (kriga med IS). Minus: ingenting, eftersom svenska staten inte kommer att straffa honom utan istället kommer att hjälpa honom med psykoterapi, jobb och bostad.

Det är huvudlöst att ha en strategi som bara bygger på morötter. Jag vet att Stockholms stad inte ansvarar för lagstiftningen, men regering och riksdag gör det och de borde ha lagstiftat för länge sedan.

Det sägs att Århusmodellen fungerar, men är det verkligen sant? Washington Post har skrivit om Århus och intervjuat en av hemvändarna. Han berättar att han visserligen är ”ofarlig” för sin omgivning, men också känd och hyllad hemmavid bland dem som ser honom som en hjälte.

thepost

Det finns också ett tredje problem med Århusmodellen (och därmed med Mona Sahlin-linjen) och det är den bristande förståelsen för motiven bakom jihadisternas vilja att åka till Syrien. Perspektivet i nationella samordnarens texter är kriminologens. På frågan om varför någon blir jihadist ges en mängd förklaringar där alla har det gemensamt att de är saker som jihadisten själv inte är ansvarig för: ”ekonomisk orättvisa, arbetslöshet, utanförskap, bostadsbrist, miljöförstöring, korruption, ökad mångfald, diskriminering, maktmissbruk, segregation, invandring, polisvåld, väpnade konflikter runt om i världen” eller ”kontakt med eller del av gäng/subkultur/nätverk on- och offline som tycker att våld är legitimt som medel mot upplevda hot eller orättvis behandling”.

De subjektiva faktorerna beskrivs likadant: ”Exempel på händelser som skapar någon form av kris eller trauma på det individuella planet: En ekonomisk kris, som att bli av med jobbet eller uppleva det omöjligt att ta sig ur en socialt svår situation. En politisk kris, som att uppleva sig marginaliserad, utsatt för diskriminering eller korruption. En personlig kris, som att uppleva en familjetragedi eller att bli utsatt för brott.”

samordnaren

Nationella samordnaren menar på så vis att det inte är idéerna i sig som är drivkraften bakom jihadismen, alltså inte det som individen själv med sitt förstånd har kontroll över. Istället är det någon omständighet han inte kan påverka som har gjort att han har blivit jihadist.

Detta skulle jag säga är ett mycket kontroversiellt påstående och som jag inte alls uppfattar stämma med forskningen omkring jihadism. Fenomenet med att radikala muslimska män åker till konfliktzoner för att göra jihad är inte nytt utan har funnits i decennier. Det som har hänt med Syrien är att problemet har vuxit till en helt ny nivå.

Det är idéerna om att jihadism är något gott som främst förklarar varför så många som 300 personer har åkt från Sverige för att strida med Islamiska staten. Jihadismen är en ideologi som många uppfattar som tilltalande, och den finns över hela världen och inte bara i svenska miljonprogramsområden.

Det kan vara svårt att förstå hur någon frivilligt vill åka ned till Syrien för att slåss för en organisation som är lika vidrig som de tyska nazisterna. Men tänk då att de tyska nazisterna inte bara var en liten sekt utan ett stort nationellt parti som lyckades övertyga ett folk att de skulle starta ett världskrig och dessutom utrota alla judar. Det tragiska är att fullt rationella människor, utbildade och som kommer från goda hemförhållanden, kan välja att tro på vansinniga idéer.

Så vad ska vi göra? Det som behövs är en kraftfull politik för avskräckning som gör att de som nu umgås med planer på att vilja åka till Syrien och slåss på Islamiska statens sida tvingas välja sida, att de förstår att om de väljer kriget så väljer de bort demokratiska Sverige. Det sociala priset för att åka till Syrien idag är ingenting. Det måste höjas tusenfallt. Först därefter kan man börja prata om vilka sociala insatser som kan vara lämpliga.

___________________________
Pingat på intressant.se.

Islamiska staten kan besegras

Så sent som i oktober såg det hopplöst ut. Islamiska statens gjorde ständigt nya segrar och det var bara dagar innan Kobane i Syrien skulle falla i terroristernas händer. Men nu har kurdiska styrkor av rapporterna att döma drivit ut IS ur staden. Kan detta vara den vändning vi har hoppats på?

Huvudstyrkan som har besegrat IS i Kobane kommer från YPG som är en förgrening till PKK i Turkiet. När läget var som sämst grälade olika kurdiska falanger med varandra. Kurdistans regionala regering i irakiska Kurdistan erbjöd att bistå YPG med peshmergaförband, dvs. den milis som utgör försvaret av norra Irak. Men rivalitet mellan falangerna satte stopp för detta. Jag skrev en op-ed i Svenska Dagbladet om det.

Men förnuftet segrade. YPG tog till sist hjälp av peshmergaförbanden och fick därmed också amerikanskt flygunderstöd, och därmed gissar jag även hjälp med amerikansk stridsledning.

Det är bara att gratulera. Amerikanskt flygunderstöd har självfallet varit avgörande, men den modell som nu har använts där marktrupperna utgörs av lokala och välmotiverade förband och där USA står för flygattackerna är den som rimligen bör användas framgent.

Islamiska staten har vunnit sina framgångar tack vare ett svagt motstånd. Framgångarna i Irak har byggt på ett samarbete med lokala stamledare och att irakiska armén kollapsade istället för att göra motstånd.

Islamiska staten är på väg att bygga upp ett terrorvälde utan motsvarighet i historien. Vi har redan hört berättelserna om hur byar rensas och kvinnor kidnappas och säljs som sexslavar. Redan det i sig borde vara ett skäl att göra processen kort med denna organisation. Men därtill har IS som sin uttalade ambition att träna terrorister som ska slå mot mål i Europa och ”väst”. Det finns alltså ingen annan utväg ur detta dilemma än att med militära medel slå ned IS.

Sverige har lovat att ställa upp och träna kurdiska soldater i Irak. Det är lovvärt. Om Islamiska staten ska besegras kommer det att kräva vältränade och motiverade marktrupper. Trupperna ska vara rekryterade lokalt.

Jag skulle förvisso inte protestera om andra länder ville hjälpa till med marktrupp eftersom det kan behövas i ett första skede där det gäller att få Islamiska statens trupper att fly. Men nästa steg ska trupperna skapa stabilitet och då är alltid det bästa att trupperna är män och kvinnor från hemtrakterna. I den militära litteraturen talar man om tre faser ”clear, hold, build”. Det sista kan bara lokala trupper göra.

Men som sagt, idag gratulerar vi kurderna till en välförtjänt seger.

_________________________
Pingat på intressant.se

Hjälp kurderna med svenska vapen

Idag deltog jag i den manifestation mot Islamiska statens som Kurdiska riksförbundet anordnade i Stockholm. Jag deltar ytterst sällan i demonstrationer. Men den etniska rensning som just nu genomförs mot skyddslösa civila i norra Irak gör mig förtvivlad. Jag blir också arg när jag förstår att Sverige inte tänker hjälpa de enda som har anständigheten att slå tillbaka terroristerna, nämligen den kurdiska milisen Peshmerga.

Svenska politiker säger sig vilja hjälpa kurderna men orden klingar ihåligt eftersom samma politiker satt upp mycket strikta regler för den svenska vapenexporten. Sverige kan inte skicka vapen till ett land i krig och vi kan inte skicka vapen till irakiska Kurdistan eftersom det inte är ett land utan endast en del av ett land.

Den svenska inställningen är bortom naiv. Jag vet knappt vilket ord man bör använda – okunnig, enfaldig, barnslig. Sverige är en ”humanitär stormakt” brukar regeringen säga. Det är skrattretande. Om Sverige är en stormakt i något så är det att inte tänka efter.

För vad skulle hända om andra länder tog efter Sveriges inställning? Vad skulle hända om USA, Frankrike, Tyskland, Italien och Tjeckien – länder som antingen har bestämt sig för att hjälpa de kurdiska styrkorna eller är påväg att bestämma sig – bestämde sig för att inte hjälpa kurderna med vapen? Svar: Islamiska staten skulle få fritt spelrum. Så sent som idag på morgonen kom ännu en rapport om att IS hade avrättat 700 människor i Syrien.

Finns det verkligen inget annat sätt att stoppa Islamiska staten än att förse kurdiska Peshmerga med vapen? Kan man inte nöja sig med humanitär hjälp: mediciner, kläder, mat, sjukvårdspersonal?

Tyvärr, jag tror inte det. Den humanitära hjälpen är lika viktig, men även denna måste skyddas. Om du skickar ut en hjälparbetare med mat och kläder så måste hon ha med sig en soldat som skydd. Den som tror att humanitär hjälp kan ersätta militär hjälp förstår ytterst lite om vad det är som sker på marken.

Islamiska staten är en terrororganisation som just nu genomför en etnisk rensning i norra Irak för att kunna etablera en ny stat. Den är extrem våldsam. Den saknar moral. Hur ska den kunna stoppas på annat sätt än med våld?

_________________________
Pingat på intressant.se.