Taggad: islamiska staten

Sommaren 2016 blev världen plötsligt mycket farligare

Donald Trump. Turkiet. Nice. Brexit. Sommaren 2016 vittnar om att vi går in i en tid av ökad oro. Att fortsätta att skjuta på de nödvändiga satsningarna på det militära försvaret framstår som alltmer världsfrånvarande. Hur snabbt kan vi få 2009 års försvarsreform på plats? Hur snabbt kan vi gå med i Nato? Hur snabbt kan vi krossa Islamiska staten? Dessa tre frågor borde vara de mest prioriterade just nu.

Det var precis innan han skulle bli vald till republikanernas presidentkandidat som Trump nämnde för New York Times att USA med honom som president inte självklart skulle komma till sina Natoallierades understöd om de hamnade i krig. Först skulle USA kolla om de hade levt upp till sina åtaganden.

Som många redan har nämnt skulle detta bli första gången sedan andra världskriget som USA svävade på målet om att ställa upp för sina allierade. Ännu mera anmärkningsvärt är att uttalandet gjordes på en direkt fråga om de baltiska länderna i händelse av en rysk attack. Att Estland är ett av Natos mest lojala och skötsamma länder verkar han inte ha förstått eller tagit någon notis om. (Estland lägger 2 % av sin BNP på försvarsmakten i enlighet med Natos riktlinjer.)

Trumps uttalande har skakat om Nordeuropa, eftersom risken för att han blir vald till president måste sägas vara hög. Om detta sker kommer Nato att plötsligt bli en långt svagare allians än vad vi kunnat ana bara för något år sedan. Det är USA som står för ledarskapet i Nato. Om ledaren tvekar, tvekar alla andra.

Eftersom en grundbult för den svenska försvarspolitiken är samarbete med Nato drabbar detta även oss. Den svenska planen har varit att bygga upp ett litet men modernt försvars som ska kunna ta hjälp av andra. Med Trump i vita huset är den planen död. Om han inte vill stötta sina allierade vad ska han då säga om någon som inte ens ingår i alliansen?

Följaktligen måste Sverige ta ett mycket större regionalt ansvar än vad vi hittills gjort om vi ska kunna försvara vårt land. Enklast att göra det är inom Nato, eftersom detta ändå är den enda regionala organisation för försvarssamarbete som kan göra något. Nato har etablerade strukturer och rutiner för samarbete. Det är ingenting man kan skaffa sig över en natt, allra minst när en militär kris redan har brutit ut.

Att endast satsa på ett starkt svenskt försvar, som inte behöver någon hjälp utifrån, är inte ett realistiskt alternativ. Tyvärr är det många försvarsnostalgiker som tror att vi skulle kunna göra det. De tror att det bara är att backa bandet till 1989 och så är allt klart. Men Sverige kan inte försvaras med infanterisoldater på cykel. Den militära teknologin har sprungit ifrån försvarsnostalgikerna.

Sveriges framtida försvar kommer att vara beroende av hjälp. Detta alldeles oavsett vilket partis försvarspolitik som drivs igenom (inget parti förespråkar en återuppbyggnad av 1989 års försvar).

Att Brexit kom till försämrar det svenska säkerhetsläget ytterligare. I centrum för de säkerhetspolitiska problem Sverige lever med står den ryska miitära aggressionen. Ryssland för krig i Ukraina och sätter press på de baltiska staterna, vilket gör att Sverige dras in i ekvationen på grund av vårt geografiska läge. Ett sätt att hålla Ryssland undan har varit att låta EU hålla fast vid de ekonomiska sanktionerna som infördes på grund av kriget i Ukraina. Men hur länge orkar EU hålla stånd? Tyvärr finns det politiska krafter både i Tyskland och Frankrike som vill släppa på sanktionerna, vilket skulle göra att Ryssland får ett OK för sitt agerande i Ukraina. Att släppa på sanktionerna i förtid vore att släppa fram den ryska aggressionen. Storbritannien har varit en god allierad till Sverige i att bevara sanktionerna, men när nu landet säger hej då till EU, vem stöttar oss då?

Läget i Mellanöstern är också alltjämt mycket allvarligt och har försämrats på grund av kuppförsöket i Turkiet. Jag vet för tillfället inte bakgrunden kuppförsöket, men ett instabilt Turkiet är verkligen det sista Europa behöver. Vi vet att extrema islamister profiterar på svaga stater (Afghanistan, Mali, Pakistan, Somalia, Yemen). Ett sönderfall i Turkiet liknande Irak eller Syrien vore en regional katastrof.

Erdogan slåss för sin överlevnad och verkar av allt att döma inte vilja följa några etablerade rättsstatliga regler. Turkiet går mot en diktatur, inte genomförd av kuppmakarna utan av Erdogan. Väldigt lite talar för att Turkiet kommer att vara en oas av stabilitet i Mellanöstern de kommande åren.

Vidare fortsätter den islamistiska terrorn. De tidigare attentaten i Frankrike var inga enskildheter. Dådet i Nice vittnar om att den franska terrorvågen nog bara har börjat.

Terrorattentaten utförs ofta av enskilda självradikaliserade individer, men de inspireras av Islamiska staten. Så länge IS existerar kommer organisationen att vara en magnet för jihadister som vill komma till Syrien för att göra tjänst som heliga krigare eller att vara en inspirationskälla för terrorister i Europa. IS har en stående uppmaning till alla ”sina” soldater utanför Syrien att utföra terrorhandlingar var de än befinner sig, om så bara med knytnävarna.

Enligt min samlade bedömning – för att låna ett av Stefan Löfvens favorituttryck – måste Sverige ta ett nytt grepp på sin säkerhetspolitik. Vi hade en försvarsberedning som gick igenom läget 2014 och 2015, men i politikens värld går det ofta fort. När skolorna slutade i juni trodde ingen att vi skulle uppleva en av de säkerhetspolitiskt mest händelseriska somrarna på länge. Nu är det juli. Högsommar och semester för de flesta. När vi är tillbaks i augusti får vi nog ställa in oss på att världen har förändrats.

Folkrätten är ett svepskäl för regeringen för att slippa sätta in Gripen

Också jag är mycket kritisk till regeringens ytterst magra besked om att bara ge Frankrike stöd med flygtransporter och lite annat krafs i Mali till en summa av 40 miljoner, i kriget mot Islamiska staten. Frankrike hade föreslagit att Sverige skulle ställa upp med Gripenflyg för spaning, vilket alliansen också tyckte att vi skulle ställa upp med. Men regeringen sa alltså nej.

Jag misstänker att huvudförklaringen till varför inte vi vill ställa upp för Frankrike i någon seriös mening är Miljöpartiet samt ansträngda statsfinanser. Insatsen är så liten att den inte behöver riksdagens godkännande. 40 miljoner är småsmulor. Försvarsbudgeten som helhet ligger på över 40 miljarder. Därmed kommer Finansdepartementet inte att klaga och det blir lättare för Åsa Romson att förklara för sin riksdagsgrupp att Sverige drar i krig på Frankrikes sida. Det blir ju bara ett litet krig – för svensk del.

Bloggrannarna Karlis N och Cornucopia? har redan skrivit väl om hur denna pyttelilla insats punkterar Sveriges trovärdighet som ett land som har lovat att vara solidariskt med andra EU-länder om de hamnar i krig.

Istället vill jag kommentera påståendet att vi inte kan skicka Gripenflyg av folkrättsliga skäl. Regeringen har visserligen erkänt att det finns en otydlig gråzon här, och att det alltså skulle vara möjligt att bistå Frankrike, men tycks vilja vara på den säkra sidan.

Jag uppfattar detta som ett svepskäl. Sverige har nämligen redan trupp i Irak som stöder de kurdiska förband som kämpar mot IS. Vad de svenska förbanden de facto gör är sekretessbelagt, men man kan anta att det handlar om specialstyrkor som hjälper peshmerga att slåss. Slåss på riktigt alltså. Tänk markförband som med vapenmakt röjer undan jihadister.

Denna insats är har folkrättsligt stöd i det att de svenska trupperna är där på inbjudan av Iraks regering. I regeringens proposition från den 5 november i år kan man läsa:

Den folkrättsliga grunden för den militära utbildningsinsatsen utgörs av Iraks inbjudan till det internationella samfundet att bistå med stöd för att bekämpa Isil samt de bilaterala överenskommelser som Irak ingår med deltagande stater om bland annat styrkornas uppgifter.

Rätten att använda våld grundas på Iraks samtycke och på eventuella restriktioner som antingen ställts av Irak eller följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten.

Islamiska staten agerar både i Syrien och Irak och Sverige har inget motsvarande avtal med Syrien. Men i och med att IS använder syriskt territorium för att angripa Irak finns inga folkrättsliga hinder för att svenska förband agerar inne i Syrien, om det är till stöd för Irak.

Jag har inte hittat någon ordentlig redogörelse från regeringens sida om varför den menar att det är folkrättsligt tveksamt att ställa upp med spaningsflygplan. Det låter högst osannolikt att Iraks regering skulle säga nej om Sverige lovade att bistå de kurdiska förbanden med flyginsatser.

___________________

Pingat på intressant.se.

Ett eller flera Kurdistan?

Ett folkslag vars öde jag alltid intresserat mig för är kurderna. När gränserna efter första världskriget skulle dras ignorerades denna grupp totalt, med följden att den bor i flera olika stater. Samtidigt finns det en stark kurdisk nationalism. Jag hittade en bra karta på nätet som illustrerar problemet.

Attachment-1

Den fråga som många idag ställer sig är om det skulle vara möjligt att upprätta ett självständigt Kurdistan i norra Irak. Frågan är verkligen värd att diskutera. Mellanöstern har ett akut behov av stabila demokratier. Här ligger kurdiska delen av Irak bra till. Här respekteras grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Det finns ett politiskt system som tillåter konkurrens mellan olika partier. Det finns inslag av islamistisk extremism, men de står inte högt i kurs med tanke på kriget mot IS.

För svensk del skulle också ett självständigt Kurdistan vara en bra sak med tanke på de starka personliga banden som finns mellan våra två länder. Som bekant bor det många kurder i Sverige och Sverige har ett mycket gott anseende i Kurdistan. På samma sätt som många svenskar lärde sig vad demokrati var genom migration till USA är det många kurder som nu lär sig hur demokrati fungerar genom sina band till Sverige.

Det behöver knappast också påpekas att kurderna i Irak och norra Syrien för tillfället utgör frontlinjen mot Islamiska staten, och har visat sig vara betydligt mer organiserade och motiverade än den irakiska armén. Ska islamiska staten krossas, vilket är rimligt, kommer kurderna att behöva göra en stor del av jobbet.

Men kruxet är att Kurdistan som helhet är mycket större än den del som ligger i Irak. Det allra flesta kurder bor i Turkiet. Den turkiska nationalismen är mycket stark och skälet till att Turkiet fortfarande för krig mot kurdiska PKK. Sannolikheten att Turkiet släpper en tredjedel av sitt territorium till kurderna är obefintlig. Inte heller kan jag tänka mig att Iran släpper ifrån sig en kvadratmillimeter.

En fråga som man bör ställa sig är därför om man verkligen måste ha en enda nationalstat med alla kurder i? Den nationalistiska idén med ett folk och ett territorium är mycket svår att genomföra i Mellanöstern. Det har varit svårt att få detta att funka även i Europa.

En möjlig lösning skulle därför vara att acceptera flera Kurdistan. Det finns exempel på hur etniska grupper bor i olika stater. Det bästa exemplet är ”tyskarna”. Egentligen är österrikare och schweizare också tyskar. Samma språk och kultur. Men schweizarna upprättade ett eget rike redan på medeltiden. Österrikarna bad om att få ingå i Tyskland efter första världskriget men tilläts inte det av segrarmakterna. Efter andra världskriget återskapade de allierade Österrike igen som egen stat. Historiskt sett är annars Österrike en del av Tysk-romerska riket. (Det österrikiska kejsardömet upprättades först 1804.)

Det finns mycket mer än så här att diskutera när det gäller ett eventuellt självständigt Kurdistan. Om kurderna lämnade staten Irak skulle detta vara dåligt för denna uselt fungerande statsbildning. Sunniterna skulle hamna i en än sämre ställning i förhållande till shiiterna. Den assyriska gruppen har också förklarat att de är tveksamma till ett självständigt Kurdistan. De vill inte bara byta från att den ena herren till den andra. De vill framför allt att deras rätt att existera respekteras, och det är inte säkert att kurderna är bättre på det än vad iraks araber har varit.

Därtill har också kurderna en ordentlig hemläxa att göra. De kurdiska partierna KDP och PUK som konkurrerar med varandra i irakiska Kurdistan kan väl sägas respektera demokratins spelregler, men sedan finns PKK, en militant marxisitisk organisation som inte är intresserat av demokrati. PKK finns huvudsakligen i Turkiet.

___________________

Pingat på intressant.se.

 

Islamiska staten kan besegras

Så sent som i oktober såg det hopplöst ut. Islamiska statens gjorde ständigt nya segrar och det var bara dagar innan Kobane i Syrien skulle falla i terroristernas händer. Men nu har kurdiska styrkor av rapporterna att döma drivit ut IS ur staden. Kan detta vara den vändning vi har hoppats på?

Huvudstyrkan som har besegrat IS i Kobane kommer från YPG som är en förgrening till PKK i Turkiet. När läget var som sämst grälade olika kurdiska falanger med varandra. Kurdistans regionala regering i irakiska Kurdistan erbjöd att bistå YPG med peshmergaförband, dvs. den milis som utgör försvaret av norra Irak. Men rivalitet mellan falangerna satte stopp för detta. Jag skrev en op-ed i Svenska Dagbladet om det.

Men förnuftet segrade. YPG tog till sist hjälp av peshmergaförbanden och fick därmed också amerikanskt flygunderstöd, och därmed gissar jag även hjälp med amerikansk stridsledning.

Det är bara att gratulera. Amerikanskt flygunderstöd har självfallet varit avgörande, men den modell som nu har använts där marktrupperna utgörs av lokala och välmotiverade förband och där USA står för flygattackerna är den som rimligen bör användas framgent.

Islamiska staten har vunnit sina framgångar tack vare ett svagt motstånd. Framgångarna i Irak har byggt på ett samarbete med lokala stamledare och att irakiska armén kollapsade istället för att göra motstånd.

Islamiska staten är på väg att bygga upp ett terrorvälde utan motsvarighet i historien. Vi har redan hört berättelserna om hur byar rensas och kvinnor kidnappas och säljs som sexslavar. Redan det i sig borde vara ett skäl att göra processen kort med denna organisation. Men därtill har IS som sin uttalade ambition att träna terrorister som ska slå mot mål i Europa och ”väst”. Det finns alltså ingen annan utväg ur detta dilemma än att med militära medel slå ned IS.

Sverige har lovat att ställa upp och träna kurdiska soldater i Irak. Det är lovvärt. Om Islamiska staten ska besegras kommer det att kräva vältränade och motiverade marktrupper. Trupperna ska vara rekryterade lokalt.

Jag skulle förvisso inte protestera om andra länder ville hjälpa till med marktrupp eftersom det kan behövas i ett första skede där det gäller att få Islamiska statens trupper att fly. Men nästa steg ska trupperna skapa stabilitet och då är alltid det bästa att trupperna är män och kvinnor från hemtrakterna. I den militära litteraturen talar man om tre faser ”clear, hold, build”. Det sista kan bara lokala trupper göra.

Men som sagt, idag gratulerar vi kurderna till en välförtjänt seger.

_________________________
Pingat på intressant.se

Hjälp kurderna med svenska vapen

Idag deltog jag i den manifestation mot Islamiska statens som Kurdiska riksförbundet anordnade i Stockholm. Jag deltar ytterst sällan i demonstrationer. Men den etniska rensning som just nu genomförs mot skyddslösa civila i norra Irak gör mig förtvivlad. Jag blir också arg när jag förstår att Sverige inte tänker hjälpa de enda som har anständigheten att slå tillbaka terroristerna, nämligen den kurdiska milisen Peshmerga.

Svenska politiker säger sig vilja hjälpa kurderna men orden klingar ihåligt eftersom samma politiker satt upp mycket strikta regler för den svenska vapenexporten. Sverige kan inte skicka vapen till ett land i krig och vi kan inte skicka vapen till irakiska Kurdistan eftersom det inte är ett land utan endast en del av ett land.

Den svenska inställningen är bortom naiv. Jag vet knappt vilket ord man bör använda – okunnig, enfaldig, barnslig. Sverige är en ”humanitär stormakt” brukar regeringen säga. Det är skrattretande. Om Sverige är en stormakt i något så är det att inte tänka efter.

För vad skulle hända om andra länder tog efter Sveriges inställning? Vad skulle hända om USA, Frankrike, Tyskland, Italien och Tjeckien – länder som antingen har bestämt sig för att hjälpa de kurdiska styrkorna eller är påväg att bestämma sig – bestämde sig för att inte hjälpa kurderna med vapen? Svar: Islamiska staten skulle få fritt spelrum. Så sent som idag på morgonen kom ännu en rapport om att IS hade avrättat 700 människor i Syrien.

Finns det verkligen inget annat sätt att stoppa Islamiska staten än att förse kurdiska Peshmerga med vapen? Kan man inte nöja sig med humanitär hjälp: mediciner, kläder, mat, sjukvårdspersonal?

Tyvärr, jag tror inte det. Den humanitära hjälpen är lika viktig, men även denna måste skyddas. Om du skickar ut en hjälparbetare med mat och kläder så måste hon ha med sig en soldat som skydd. Den som tror att humanitär hjälp kan ersätta militär hjälp förstår ytterst lite om vad det är som sker på marken.

Islamiska staten är en terrororganisation som just nu genomför en etnisk rensning i norra Irak för att kunna etablera en ny stat. Den är extrem våldsam. Den saknar moral. Hur ska den kunna stoppas på annat sätt än med våld?

_________________________
Pingat på intressant.se.