Taggad: kristdemokraterna

Frågan vi aldrig får svaret på

Redan hösten 2014 tyckte jag att alliansen borde tvinga SD att bekänna färg genom att visa vilken statsminister man ville släppa fram. Anna Kinberg Batra eller Stefan Löfven?

Så blev det inte utan istället kom decemberöverenskommelsen. Den var ett fiasko. Alliansväljarna gillade den inte, allra minst M:s och KD:s väljare. Men efter att decemberöverenskommelsen dog fortsatte allianspartierna att agera som om den gällde. Man gick inte fram med en gemensam budget. Därigenom slapp SD återigen att bekänna färg.

kinbergbatra

Det här har gjort att vi faktiskt inte vet hur långt SD kan pressas innan de kräver något i gengäld. Vi vet inte hur starkt Sverigedemokraterna är som vågmästarparti. Det vi vet om SD sedan tidigare är att de ser Socialdemokraterna som sin främste motståndare. Varför skulle då SD fälla en alliansregering? Det klassiska vågmästarpartiet är det som står mittemellan två block och kan göra upp med bägge. Men kan verkligen SD det? Kan SD verkligen stödja en regering bestående av S och MP?

Det är en stor brist hos alliansen att den aldrig har vågat ställa den frågan. Med dagens besked från Anna Kinberg Batra, med stöd av Ebba Busch Thor, finns en reell möjlighet att pressa SD på denna punkt, men tyvärr fegar Centern och Liberalerna ur.

Jag har inte svårt att förstå att Centern och Liberalerna inte vill förhandla med Sverigedemokraterna. Jag ser inget konstigt med det. Men det jag talar om är inte förhandlingar utan om att alliansen borde våga ställa SD inför fullbordat faktum, det vill säga fråga SD om de kan tänka sig att stödja en alliansbudget in blanco.

Med budgetlagen är det som bekant så att man syr ihop ett helt paket och röstar om det i klump i riksdagen. Man bryter inte ut enskilda frågor (oftast). Därigenom går det, för den som har modet, att sätta samman en budget och fråga SD om de kan tänka sig att stödja denna utan att få någonting i utbyte.

Och varför skulle SD gå med på det? Jo, för att alternativet är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet får igenom sin budget. Skulle det vara bättre?

Men nu får vi aldrig veta detta eftersom Centern och Liberalerna inte har det mod som krävs. De väljer istället att köra vidare i decemberöverenskommelsens anda. Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister och hans budget släpps fram utan motprestation.

Annie Lööf försökte motivera detta ställningstagande med argumentet att det vore olyckligt att kasta ut landet i ett politiskt kaos när det är så kort tid kvar till nästa val. Men detta argument biter föga på mig. Det är rörigt i Sverige just nu, men alls inte så rörigt som det var när detta land var en nybakad demokrati. Om gubbarna (för det var bara gubbar på den tiden) under mellankrigstiden kunde regera Sverige med hoppande majoriteter och regeringsskiften mitt under pågående mandatperiod borde vi kunna det nu också. Det här landet går inte under om vi byter regering ett år före ett val.

Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig

Det var den 24 november förra året som den svenska flyktingpolitiken kom till vägs ände. Regeringen kallade till presskonferens och förklarade att nu kunde Sverige inte ta emot fler asylsökande. Asylrätten skulle försvaras, men alla villkor som gjorde det förmånligare att söka asyl i Sverige framför andra länder, skulle ändras. Sverige skulle lägga sig på EU:s miniminivå. På presskonferensen berättade vice statsminister Åsa Romson hur svårt beslutet hade varit att fatta. Hon höll knappt tillbaka tårarna. Vad hände egentligen under hösten? Blir sig Sverige någonsin likt igen?

Även om politik är en rörig bransch råder det ändå normalt sett någon form av jämvikt i systemet. De stora partierna förblir stora. Blocken är desamma. Politiken skiftar på marginalen. Endast människorna byts ut.

Ett sådant system, där det råder balans, är svårt att ändra på. Varje dag är sig lik. Men sen kan det komma en störning utifrån, en exogen chock. En jordbävning inträffar. Allt kastas omkull.

Jag tror att den gångna höstens stora ström av asylsökande är en sådan jordbävning. Jordplattorna i svensk politik har flyttat sig.

Vad innebär det? Det vet vi inte riktigt än men mycket talar för att den partipolitiska kartan ritas om för gott. Vi har redan sett SD:s framfart i opinionen och hur Socialdemokraterna går på knäna. Det är för tidigt att säga var denna omvandlingsprocess ska sluta, men det är uppenbart att väljarna rör på sig på ett sätt som vi inte tidigare har sett och som därför är svårt att förutsäga.

Det krävs mycket för en väljare att lämna ett parti. Inför varje val brukar statsvetare och politiska reportrar säga att vi aldrig har så många rörliga väljare som nu. Så är det, men det är inte riktigt sant heller, för väljarflytten brukar oftast ske inom de traditionella blocken. Svensk politik har dominerats av höger–vänster-konflikten. Få väljare byter läger i den kampen.

Ett parti som Socialdemokraterna har dessutom haft ett särskilt grepp om sina väljare i kraft av att partiet historiskt sett endast är en del av hela den väldiga arbetarrörelsen. Facket, ABF, Unga örnar, kooperationen, Folkets hus-rörelsen, när allt detta var som starkast fanns det ingen möjlighet för en arbetare att stå utanför även om han inte ens sympatiserade med den förda politiken. En arbetare inte bara röstade på Socialdemokraterna, han var socialdemokrat.

Mycket av detta är nu historia och graden av partiidentifikation, som det heter när en väljare säger sig vara en viss typ av partist, har gått ned även hos Socialdemokraterna, men likväl har detta parti alltid varit bra på att vädja till lojaliteten med ”rörelsen”. Och många väljare har lyssnat till appellerna. Socialdemokraterna har inte alltid varit omtyckta ens av sina egna väljare, men man kunde ändå i slutändan lita på partiet. De andra, ”borgarna”, var i alla fall värre.

Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.
Ingvar Carlsson gjorde sitt sämsta val som partiledare 1991. S fick då 37,6 procent av rösterna.

Men just nu ser det ut som att även trogna väljare lämnar Socialdemokraterna. Partiet får strax över 25 procent i SIFO. Man måste komma ihåg att Socialdemokraterna länge var ett 45-procentsparti. Det väljartapp som partiet genomgår just nu är omfattande och utan historisk jämförelse. Jag tror därför inte att Socialdemokraterna kommer att kunna återhämta sig. För många kärnväljare har lämnat partiet.

Allianspartierna har fått ett annat problem på halsen. Med valet 2014 och alldeles i början av flyktingkrisen, under våren 2015, skedde en tydlig ström över från M till SD, men under hösten la M om sin flyktingpolitik, och har sedan november drivit linjen att Sverige behöver en paus i flyktingmottagandet, att vi inte ska acceptera några asylsökande som kommer från ett annat Schengenland. Omsvängningen tycks ha betalat sig med förbättrade opinionssiffror. Det är istället ett annat problem allianspartierna har att hantera – det finns ingen gemensam allianslinje i flyktingpolitiken.

Ska alliansen gå framåt eller bakåt? Valaffisch från 2010.
Ska alliansen gå bakåt eller framåt? Valaffisch från 2010.

Problemet heter Centerpartiet. Den skärpning av flyktingpolitiken som regeringen gjorde i slutet av 2015 har stöd av alla allianspartier utom Centern. C är fortfarande av uppfattningen att det är ”systemet” det är fel på, det vill säga mottagningssystemet där Sverige förser alla asylsökande med samma grundläggande samhällsservice som medborgare. Bostadsbristen och bristen på låglönejobb är också systemets fel, enligt partiet. Om man därför fixar till systemet är det inga problem att ta emot hundratusentals asylsökande om året.

Denna inställning ger inte mycket utrymme för kompromiss med alliansvännerna. De andra tre har alla accepterat att asylströmmen som kom under hösten var för stor. Faktum är att Centern inte har stöd för sin politik hos något annat parti heller. Vänsterpartiet är visserligen också mot att Sverige ska begränsa asylströmmen men vill inte ändra något i systemet.

Eftersom flyktingfrågan är den fråga som nu omstrukturerar hela det politiska landskapet är det inte möjligt att bortse ifrån denna sakpolitiska spricka mellan allianspartierna. Förr var C:s kärnkraftsmotstånd en sådan fråga som alltid hängde över alliansen. Under Maud Olofssons ledning desarmerades denna fråga för att kunna hålla ihop alliansen. Nu kanske detta arbete var förgäves när Annie Lööf målat in partiet i ett nytt hörn ur vilket man inte kan komma ut med mindre än att man gör avkall på de högtidliga proklamationer som utfärdades under hösten. Partiledare vill helst inte göra sådana reträtter. Därtill tycks det som att partiet tjänat någon procentenhet i opinionen på sin hållning. Det finns väljare inom borgerligheten som inte gillar åtstramningen och det naturliga har därför varit att fly över till Centern.

Det tycks alltså inte finnas någon allians längre. Så länge den viktigaste konfliktlinjen i politiken är skatter och bidrag håller alliansen ihop. Det går knappt att skilja partierna åt i den ekonomiska politiken, men om flyktingfrågan är vår nya stora konfliktdimension och C driver en egen linje, då håller alliansen inte ihop.

Sverigedemokraterna i sin tur har inte behövt göra mycket för att se sina opinionssiffror stiga. Att överströmningen till SD har berott på flyktingpolitiken är inte något som alla har velat inse. Tusentals andra förklaringar har presenterats, allt från att Sverige blivit halvt om halvt fascistiskt till att alla som stödjer SD måste vara förlorare i nerdekade bruksorter. Alla seriösa statsvetenskapliga undersökningar visar dock på det som rimligen borde kunna inses, att det invandringskritiska partiet drar till sig människor som är invandringskritiska.

Alliansen överenskommelse med Miljöpartiet i mitten av förra mandatperioden var ett försök att isolera SD från allt inflytande i den enda fråga som partiet brydde sig om. Något inflytande fick partiet inte, i så måtto fungerade strategin, men den misslyckades kapitalt i väljarhänseende. Vi har alltid haft svårt för att diskutera invandringen i Sverige. (Anklagelser om rasism förekom redan på 1990-talet när människor var kritiska mot flyktinginvandringen från Balkan.) När det också sluts en politisk överenskommelse som tar död på all debatt i frågan mellan de politiska blocken, var ska då en missnöjd väljare ta vägen? SD:s kraftiga uppgång under förra mandatperioden kom redan under 2012, efter den migrationspolitiska överenskommelsen och långt före Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan.

I valet 2014 gick partiet från 5,70 procent till 12,86 vilket gjorde att de borgerliga partierna till sist kände sig tvungna att i alla fall diskutera flyktingpolitiken på nytt. Strax därefter kom emellertid decemberöverenskommelsen, en ny märklig pakt riktad mot SD. Fortfarande var det inget parti som ville ompröva flyktingpolitiken och därför fortsatte SD att stiga i opinionen. SD hade 13,3 procent i SIFO i januari 2015 och 17,8 i augusti.

Sedan kom hösten med den stora vågen asylsökande, men det ironiska är att detta har gjort att även SD:s politik har blivit irrelevant!

Man skulle kunna tro att partiet som i alla år har varit emot ökad invandring skulle vara det parti som folk flydde till när deras tal om massinvandring för första gången sedan 1988 tycktes ha en motsvarighet i verkligheten. Men vågen kom snabbt och alla de 160 000 asylsökande som kom förra året är nu redan här! SD:s politik var att stoppa dem.

SD:s huvudfråga är därmed märkligt nog överspelad. Nu är istället den viktigaste invandringspolitiska frågan hur vi ska hantera denna enormt stora grupp utlänningar som flyttat in i Sverige, och Sverigedemokraternas integrationspolitik är tämligen mager. Så sent som i oktober skrev partiet i sin budgetmotion att man ville avskaffa integrationspolitiken helt. SD förefaller vara det enda partiet i riksdagen som inte tror att vägen in i samhället för invandrare heter jobb. Vad som föreslås är högst oklart. Partiets företrädare talar fortfarande om att den viktigaste åtgärden är att minska inflödet, trots att det största inflödet i svensk historia redan har inträffat.

sdsintegrationspol
Ur Sverigedemokraternas budgetmotion 2015/16.

SD försöker ofta beskriva sig som ett borgerligt alternativ, men partiet har en helt annan inställning till den ekonomiska politiken än alliansen. Sverigedemokraterna vill inte öppna arbetsmarknaden för låglönejobb och tror inte på sänkta skatter som ett sätt att stimulera fram fler jobb. Alliansen har alltid hävdat att det är jobb och åter jobb som är den bästa integrationspolitiken. Men denna politik har inget stöd hos SD.

Hur SD de facto tänker sig att en förbättrad integration ska gå till är höljt i dunkel. Partiets kärnfråga har alltid varit att motverka inflödet, inte att försöka lösa integrationsfrågorna. SD har istället talat om att invandrare måste assimileras, det vill säga försvenskas. Hur detta leder till att utanförskapsområden med arbetslöshet och sociala problem försvinner förklaras inte. Blir det fler jobb? Blir det lägre kriminalitet?

Blir Sverige sig likt efter hösten 2015? Det verkar inte så. I alla fall inte när vi ser till det politiska landskapet. Väljarströmmarna rör sig på helt nya sätt, vilket framför allt tycks ha skadat Socialdemokraterna och flyktingfrågan har i alla fall för tillfället tagit över som den viktigaste konfliktdimensionen i svensk politik. I sin tur har detta även slagit in en kil i alliansen. Till råga på allt verkar till och med Sverigedemokraterna vara omsprungna av verkligheten.

Allt detta gör i nästa steg att koalitionsbyggandet i riksdagen blir en närmast hopplös uppgift. En grupp vill ha en ekonomisk politik byggd på sänkta skatter – alliansen. En annan grupp vill det inte – de rödgröna plus SD. De rödgröna och SD har dock helt väsensskilda idéer om invandringens förtjänster. För tillfället finns det en sakpolitisk överensstämmelse mellan SD och i alla fall tre av allianspartierna i flyktingpolitiken, men inte i integrationspolitiken och inte i den ekonomiska politiken. Och så där kan pusslet fortsätta att läggas. Alla bitar känns lika omaka.

Det enda som är positivt är att villrådigheten bland medborgarna nog är lika stor som den är hos partierna. I sådana lägen finns handlingsutrymme för den som vågar träda fram och föreslå nya lösningar. Vem hinner först? Vem är modigast?

Tips till KD inför partiledarvalet: Bryt ny mark

Kristdemokraternas process av ny partieledare är föredömlig. Det är synd att mitt eget parti inte klarade av att låta kandidater tävla öppet. Däremot är KD:s strategiska läge inte att avvundas. Hur ska ett litet parti överleva? Det är trångt i mitten. Den stora samarbetspartnern riskerar alltid att äta upp sina allierade.

Ebba_Busch_Thor_©T_Busch-Christensen_Busch-Christensen_1

Jag har läst KD:s valutvärdering:

”När Demoskop ställde frågan ”Är det något du tycker är särskilt bra med det parti du valde att rösta på?” till KD-väljarna, och de fick svara fritt, så svarade en stor andel familjepolitiken. Värdegrunden, medmänsklighet, statlig sjukvård, taktiska skäl och den enskildes rätt att bestämma över sitt liv var andra faktorer.”

Det är ett kvitto på att partiet lyckats i sin kommunikation. De som har röstat på partiet pekar ut dess specifika profilfrågor som de viktigaste.

Det är inte alla partier som lyckas med det. Moderaterna har brottats intensivt med sina försvarsvänliga väljare. Det är många som röstat på M trots försvarspolitiken snarare än på grund av.

Inför partiledarvalet tror jag därför att det partiet bör fundera på inte ska handla om hur man ska ”känna igen partiet” eller att man ska ”satsa på kärnväljarna”. Inte heller tror jag att på dem som säger att man måste ”go back to basics”. Moderaterna behöver göra det eftersom mittenorienteringen under Reinfeldt, även om den var välmotiverad 2006, har skapat en del oreda.

KD har inte det problemet. Partiets problem är att den naturliga väljarbasen är för liten. Kristdemokraterna är ett bra ”andrahandsparti”, ett parti som många skulle rösta på om de inte fick rösta på sitt förstahandsalternativ. Frågan är varför så få av dem vill ta steget fullt ut, och inför sig själva erkänna att de är ”naturliga kristdemokratiska väljare”.

Framgången bakom Nya Moderaterna var att Reinfeldt vågade utmana bilden av den typiska moderaten. Partiet producerade valfilmer som lekte med människors fördomar om moderater. Tanken var att man skulle komma bort ifrån att det bara är ”en viss typ av människa” som röstar på M.

Jag tror att det är så KD bör tänka nu när en ny partiledning ska väljas. Hägglund har gjort många bra saker. Han tog över efter en av de skickligaste partiledare landet har haft, Alf Svensson. Det var inte lätt men Hägglund visade att KD är ett parti som även utan Svensson är att räkna med. Hägglund var med och skapade alliansen och han visade att partiet är regeringsdugligt.

Att vända blad och byta strategi är inte detsamma som att överge sin själ. Utan det är att konstatera att läget är nytt. 2018 års val kommer inte att se ut som 2006, 2010 eller 2014.

Vilken av kandidaterna kan förnya partiet på detta sätt? Berömvärda ord har sagts om Jakob Forssmed med tanke på hans långa erfarenhet i riksdagen och regeringskansliet. Och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Men om jag fick komma med ett tips utifrån skulle jag föreslå att man väljer Ebba Busch Thor.

Kristdemokraternas svaghet ligger inte i att partiet är otydligt, inte att kärnväljarna flyr, inte att det inte går att lita på i regeringssammanhang. Svagheten ligger i att för få väljare spontant känner att de har en naturlig koppling till partiet. Om då Forssmed representerar den gamla linjen som vill visa att partiet är stabilt och pålitligt medan Busch Thor representerar det osäkra men nydanande skulle jag ta det senare.

(Nu spelar inte partiledarvalet i KD så stor roll för mig eftersom jag tillhör ett annat parti, men man vill ju ändå att det ska gå bra för en god vän.)

_______________________________
Pingat på intressant.se.

Decemberöverenskommelsen botar symptomen men inte sjukdomen

Orsaken till det låsta parlamentariska läget är misslyckandet med invandringspolitiken som har fått människor att rösta på Sverigedemokraterna, ett parti som många av dem egentligen inte hade velat rösta på. Decemberuppgörelsen berör inte med ett ord det egentliga problemet. Alltså löser den inte heller problemet.

Igår var upprördheten stor bland borgerliga vänner, och jag antar att den är det idag också. Ska alliansen lägga sig platt för Löfven resten av mandatperioden? Kanske ända till 2022? Jag förstår upprördheten eftersom det inte går att med trovärdighet driva en aktiv oppositionspolitik om de förtroendevalda i riksdagen inte ska rösta mot de förslag som de inte stöder.

Själv är jag dock än mer oroad över att alliansledarna verkar vara blinda inför det som har orsakat alltihop och som jag menar är det egentliga problem som måste lösas. Överenskommelsen är att ett försök att bota symptomen men inte sjukdomen.

Låt oss ta det steg för steg. Vad har hänt? Vad är problemet? Vad bör göras? Är decemberöverenskommelsen en lösning på problemet?

Det som har hänt är att SD i valet fick 12,86 procent av rösterna, vilket gav dem 49 mandat i riksdagen. Inget av de gamla blocken har egen majoritet och det verkar som att SD tänker fälla alla regeringar oavsett partifärg som inte minskar invandringen.

Varför fick då SD så många röster i valet? Beror det på att landet består av 12,86 procent ”nyfascister”, och att det var först i år som de kom ut ur garderoben? Inte alls. Frågan finns undersökt av bl.a. Demoskop. Förklaringen till SD:s framgång är att alliansen, i första hand Moderaterna, tappade väljare till SD på grund av invandringspolitiken.

Problemet är alltså inte en plötslig uppstånden nyfascisistisk front i landet. Inte heller att voteringsreglerna i riksdagen inte funkar. Inte heller att SD ”brutit mot praxis”. Inte heller att något parti inte kan ta ansvar. Inte heller att Löfven är en virrig statsminister som säger olika saker olika dagar.

Nej, problemet är att alliansen inte har lyssnat på sina väljare och därför tappat till Sverigedemokraterna. Hade man lyssnat på väljarna hade SD legat kvar på samma resultat som förut, 5,7 procent. Alliansen hade kunnat regera vidare. SD hade varit för litet för att kunna skapa kaos.

Det egentliga problemet ser ut så här.

Man ska inte tro på SD:s företrädare när de säger att de kan samarbeta med vem som helst som vill tala med dem. SD avskyr sen gammalt S. Det finns ingen förståelse mellan dem. Det var därför som SD aldrig fällde Reinfeldt.

Problemet som måste lösas är att vinna tillbaka de alliansväljare som gick till SD. Om alliansen lyckas med det blir man återigen största regeringsblock och SD reduceras till att bli ett litet ytterkantsparti utan nämnvärt inflytande ungefär som Vänsterpartiet är på sin kant. Om alliansen inte gör det kommer SD att permanentas på 13-procentsnivån och därmed kommer inte heller den parlamentariska situationen förändras.

Är decemberöverenskommelsen en lösning på detta problem? Nej, inte alls. Överenskommelsen är en lösning på problemet om hur man ska få igenom en budget i riksdagen utan att den blockeras av SD. Överenskommelsen är fiffig såtillvida att den reducerar SD:s parlamentariska inflytande till noll. (Vissa tycker att det är oschysst. Inte jag, eftersom jag gärna såg att man reducerade exempelvis Vänsterpartiets inflytande till noll och intet också.) Det är som at man låter riksdagen utgöras av de 300 mandat alla andra partier har och tänker sig att man bara spelar med dem.

Det finns många problem med denna uppgörelse där upprördheten varit störst över att att alliansen kommer att släppa igenom i stort sett vad som helst Löfvens regering lägger fram. Väljare och partiarbetare känner sig svikna. Att jag själv inte till fullo delar denna upprördhet beror på att alternativet hade varit en bred kompromiss i en stor mängd sakfrågor vilket också hade gjort att alliansen hade varit tvungen att släppa igenom en massa vänsterpolitik. Även en sådan uppgörelse (som jag i och för sig hellre vill ha än den deal vi nu fick) hade åtföljts av en svekdebatt. Alla uppgörelser gör det. Det finns ingen kohandel som inte har slutat med besvikna väljare.

Ett annat problem är att uppgörelsen ska gälla ända till 2022. Det är så långt fram i tiden att man inte har en aning om hur det politiska läget ser ut. Vad har vi för garantier att S står bakom sitt löfte att släppa igenom allt vad en alliansregering hittar på om det blir en alliansseger 2018?

Ytterligare ett problem är att det vanligtvis är Socialdemokraterna som gynnas av den här typen av uppgörelser. Historiskt sett har S vunnit på blocköverskridande överenskommelser. Vem minns att Bondeförbundet hjälpte S på 30-talet och sedan på 50-talet? Vem minns Centerns ”hjälteinsats” på 90-talet tillsammans med S? Lönade sig detta? Nej, inte alls.

Konkurrensen mellan alliansen och sossarna sker om mittenväljarna och dessa gillar att landet regeras ordentligt. Med den här uppgörelsen går alliansen med på att Löfven får regera stabilt fram till 2018. Vem tjänar på det? Den som sitter på regeringsmakten eller den som kanske vinner regeringsmakten efter 2018? Jag är säker på att detta gynnar den som sitter på regeringsmakten just nu.

Finns det inget som är bra med överenskommelsen? Jo, vi slipper nyval. Ett nyval hade inte förändrat det parlamentariska läget. Alliansen och inte minst Moderaterna hade inte hunnit med att ta fram en ny politik utan hade varit tvunget att gå till val på samma dåliga program som i höstas. Ytterligare tapp till SD hade kunnat bli följden.

Positivt är också att uppgörelsen bevarar blockpolitiken. En ”cementerad” blockpolitik är en bra sak och inte en dålig. Det betyder nämligen en sammansvetsad allians. När Löfven talar om att han vill ”ta ansvar” och hitta en ”blocköverskridande lösning” menar han att C eller FP, eller båda två, ska samarbeta med S, vilket i praktiken betyder att de ska agera stödpartier till honom. Om han lyckas med det splittrar han alliansen, och allianssamarbetet var som bekant det som tvingade Göran Persson på fall 2006. Det är Löfvens våta dröm att få splittra alliansen, återskapa det ständiga borgerliga inbördeskriget, och regera genom att söndra och härska. Man får aldrig, aldrig, aldrig glömma att vad S först som sist vill är att få regera.

Men min uppfattning är som sagt att uppgörelsen är dålig eftersom den fokuserar på fel problem. Den riktar inte in sig på det som är det verkliga problemet, att borgerliga väljare övergivit alliansen i protest mot invandringspolitiken och istället röstat på SD.

Nu riskerar vi att säga hej och farväl till denna grupp för alltid. Istället för att säga: ”OK, vi hör vad ni säger, låt oss ta en förnyad titt på invandringspolitiken för att se vad vi kan göra”, säger vi ”Ni röstade på SD. Vi tänker isolera det parti som ni har röstat på så att det inte under några som helst omständigheter kan få något inflytande i riksdagen. Hej då.” Med den attityden tror jag att de väljare som tidigare röstat på alliansen men gått över till SD i protest kommer att stanna där. Därmed är de förlorade för evärderlig tid. SD permanentas på en nivå på 13 procent eller över och det parlamentariska läge vi har nu fryses till is och förblir fruset till långt efter 2022.

***
Hur kan man reformera invandringspolitiken och samtidigt behålla en generös flyktingpolitik? Läs mer här: Flyktingpolitiken: Reformera för att bevara.

____________________

Pingat på intressant.se.

Rätt att undergräva regimen på Kuba

Igår hade Aftonbladet Kultur ännu ett av sina mer bisarra inslag. Ulf Hultberg, filmregissör och författare, anklagar KDU:s ordförande för att vilja störta den kubanska regeringen. Öh . . . ja . . . vem vill inte det?

För att förtydliga: Hultberg menar att han har funnit något skumt. Modig har inte rent mjöl i påsen. Modig är en ful fisk. Han vill störta Castroregimen. Därför skriver Hultberg: ”Det borde vara något att gräva i”.

Artikeln finns ej på AB:s hemsida. Klicka på bilden för att läsa den i stort format.

Men det som ligger i öppen dager behöver man knappast gräva fram. Svenska kristdemokraterna har sedan länge understött den av staten otillåtna kristdemokratiska oppositionen på Kuba. Det är verkligen ingen hemlighet.

Inte heller kan det vara någon hemlighet att Aron Modig gärna såg att den kubanska regeringen störtades. Det vill även jag. Om jag kunde sätta in en pinne i hjulet på kommunistregimen på Kuba så att den brakade samman som ett korthus, skulle jag inte tveka en sekund.

Kubavänstern i Sverige är i sanning en bisarr samling. Man undrar om det inte är en sekt. År efter år beundrar och hyllar de kommunistregimen.

Favoritargumentet är att peka på att Kuba har fri sjukvård. Alltså är kommunistregimen god. Alltså har regimen rätt att spärra in oliktänkande i fängelse. För en regim kan ju inte vara ond om den förser sina undersåtar med fri sjukvård. Eller?

När ska denna blindhet inför förtrycket på Kuba försvinna? När dör sekten ut? Att Aftonbladet publicerar artiklar som Hultbergs förvånar dock inte. Det är numera Sveriges främsta kommunistiska ledarsida.

____________________

Pingat på intressant.se.