Taggad: medier

Nej, debatten om Ryssland är inte ”polariserad”

Idag handlade Sveriges Radios program Konflikt om Ryssland och debatten om detta land i Sverige. Programmet är till största delen mycket välgjort, inte för att undertecknad medverkar, utan för det mycket bra reportaget av Johanna Melén, en av SR:s Rysslandskorrar. Däremot utgår programmet från en felaktig vinkel när det påstås att debatten om Ryssland i Sverige blivit ”polariserad”.

Den reporter som intervjuade mig när jag i måndags (5/9) talade om min bok på Stockholms stadbibliotek frågade mig varför debatten blivit polariserad. Jag svarade då att jag inte ansåg att den var det, men tyvärr kom just det svaret inte med i programmet. Mitt svar stred mot grundtesen för programmet och jag förstår att det därför inte passade in i dramaturgin, men jag håller fast vid att det inte finns någon polarisering och att den valda vinkeln för programmet därför är missvisande.

Det finns en debatt och den är känslosam i vissa avseenden. Så långt håller jag med programmakarna, men för att man ska kunna tala om ”polarisering” så måste det finnas en skala med två poler och människor som drar sig mot varsin pol. Ordet polarisering använder man för att beskriva debatter där människor sluter upp bakom två konkurrerande uppfattningar och där möjligheterna till samsyn mellan de två lägren är liten.

Så ser inte Rysslandsdebatten ut i Sverige. Jag nämnde för reportern att alla partier i riksdagen är eniga i sin syn på Rysslands folkrättsvidriga agerande avseende Ukraina. Alla partier står bakom EU:s sanktionspolitik. Alla fördömer ockupationen av Krim.

Bland utrikespolitiska experter på universiteten, Utrikespolititiska Institutet, Totalförsvarets forskningsinstitut m.m. finns inte heller någon som menar att Ryssland agerat försvarbart avseende kriget i Ukraina. Jag kan ha missat någon avvikande röst från denna sfär, men jag tror inte att jag har gjort det.

Mediernas Rysslandskorrespondenter är inte heller oeniga i sin rapportering om hur den ryska regimen är eller vad den gör i Ukraina. Rapporteringen är mycket samstämmig, vilket inte beror på att de beundrar och tar efter varandra, utan för att det finns en verklighet att rapportera om som ser ut på ett visst sätt. De svenska korrespondenterna rapporterar samma sak som BBC, Reuters, New York Times, Der Spiegel osv.

När i stort sett alla har ungefär samma bild av verkligheten kan man inte tala om polarisering.

Vad som finns i Sverige är dock några röster som av någon anledning inte tar intryck av den information som medier och Rysslandsexperter tillhandahåller och som därför har avvikande mening. I vissa fall handlar det om enskilda individer som en av Sveriges tidigare Moskvaambassadörer, Sven Hirdman (som alltså inte är den ende ambassadör Sverige har haft i Moskva) eller chefredaktören på magasinet Filter, Mattias Göransson. I andra fall handlar det om öar av personer som Aftonbladets kulturredaktion, den nybildade Svensk-ryska vänskapsföreningen eller Donbassföreningen. Vid sidan av dessa grupper finns också i oorganiserad form en stor grupp människor inom den så kallade högerpopulistiska gruppen. De utgör inget gemensamt åsiktskluster, ingen gemenskapskänsla finns dem emellan, men där är ändå tillsammans en grupp av Putinapologeter. Några av dem försvarar Putin. Andra försvarar inte men vill ”förstå” (dvs. ursäkta).

Putinapologeterna finns där och deltar friskt i debatten, men hur många är de? Drar de anhängar till sig? Nej, de gör ju inte det och kan därför inte sägas utgöra representanter för ett bredare åsiktssegment inom allmänheten.

Jag förstår att ett radioprogram måste ha ett dramaturgiskt upplägg. Ett enkelt sätt att rapportera om ett sahmällsproblem är att säga att det finns en debatt och att debatten har två sidor. Därefter ger man lika stort utrymme åt båda sidor. Men ibland blir denna enkla modell att skapa balans skev om det är så att man lyfter fram udda minoritetsuppfattningar och låter påskina att de har ett brett stöd hos allmänheten.

Hur skulle SR istället ha lagt upp programmet? Enklast hade varit att säga att det finns en utbredd konsensus i synen på Ryssland i Sverige och övriga västländer, men att det också finns avvikande meningar av olika slag. Då blir minoritetsuppfattningarna representerade i programmet men man slipper att felaktigt påstå att det finns en ”polarisering”.

Vänsterjournalisterna på SVT och SR

Det har sagts förr, men måste uppenbarligen sägs flera gånger eftersom det inte fastnar annars: Sveriges journalister är vänstervridna. Nu har Kenneth Asp skrivit en hel bok om saken, och mitt intryck av honom är att han ofta försöker vara överslätande när det gäller den här statistiken. Men vissa saker går helt enkelt inte att förtiga.

Så här ser siffrorna ut. Bilden är från Kenneth Asps artikel i DN. Studera. Begrunda.

De tror det inte själva, men journalisterna står långt till vänster om sina läsare.

Av Asps artikel att döma är 40-talister, kulturjournalister och anställda på SVT och Sveriges Radio värst.

No shit, säger jag. Den dag SVT eller SR producerar något som jag med mina värderingar alls kan relatera till tror jag faktiskt att jag redan är död. Jag har under i alla fall de senaste 30 åren alltid känt mig alienerad inför SVT:s och SR:s mer djuplodande reportage eller studiosamtal.

_______________

Pingat på intressant.se.