Taggad: uppsala

Från överbeläggningar till underbeläggningar

Ofta talar man om överbeläggningar i vården. Jag tycker att det är dag att lansera ett nytt begrepp: ”underbeläggningar”, som ett namn på ledig kapacitet på sjukhusen. Mycket talar nämligen för att akutsjukhusen alltid bör vara underbelagda för att vara effektiva.

Idag hade vi sammanträde med sjukhusstyrelsen här i Landstinget i Uppsala län. Jag passade på att väcka ett ärende. Jag har bett om att sjukhusledningen på Akademiska sjukhuset redovisar siffror på överbeläggningar, utlokaliseringar (se nedan), utskrivningsklara patienter som väntar på att få komma till sin hemkommun, stängda vårdplatser på grund av personalbrist samt beläggningsgrad.

IMG_4903#

Syftet med initiativet är att få fram statistik som möjliggör att vi i styrelsen kan se om arbetet med att förbättra patientflöden på Ackis går framåt eller inte.

Varför är detta viktigt? Jo, för Akademiska brottas med tilltagande väntetider, stängda vårdplatser och personalbrist. Varhelst man befinner sig på sjukhuset talar folk om samma sak, allt handlar om bristen på vårdplatser och bristen på sjuksköterskor. Läget är pressat och vissa avdelningar kan ha en beläggningsgrad på över 100 procent. De är nästan konstant överbelagda. Många patienter är dessutom ”utlokaliserade”. Med det menas att man lägger exempelvis en ortopedpatient på en avdelning tillhörande plastikkirurgi. Utlokaliseringar är aldrig bra eftersom patienter som hamnar på ”fel” avdelning får sämre vård. Personalen avskyr att behöva ta hand om patienter med åkommor som de inte är experter på.

Situationen är inte hållbar eftersom överbeläggningar och utlokaliseringar skapar en arbetssituation som är övermäktig för personalen, som i sin tur blir sjukskriven eller säger upp sig. En ond spiral startar.

Vad är då idealtillståndet? Intressant nog finns det en hel del kunskap att inhämta om vårdlogistik för den som så önskar. Jag själv har bara precis börjat lära mig hur detta funkar, men en sak som jag fick lära mig som också var en aha-upplevelse var skillnaden mellan resurseffektivitet och flödeseffektivitet. Man kan använda resurserna effektivt  – alltid ha patienter i alla sängar – men inte om man vill ha flödeseffektivitet samtidigt, för om alla sängar är upptagna hela tiden finns ingen flexibilitet. Då får man trafikstockning. En kö uppstår.

Överbeläggningarna är det samma som köer. Anledningen till att vårdavdelningarna är överfulla är att patienterna väntar på att få komma någon annanstans. Antingen ska de vidare till operation eller till en vårdplats hos kommunen. Men om det är trafikstockning, vilket det ofta är, blir de fast på vårdavdelningarna.

I den nyligen publicerade statliga utredningen Effektiv vård, SOU 2016:2, nämns att riktmärket på akutsjukhusen bör vara att ha en beläggningsgrad på 85 procent. Det är det jag menar med en situation där det råder underbeläggning istället. 100 procents beläggningsgrad betyder att det inte finns någon ledig kapacitet någonstans, vilket ofelbart leder till trafikstockning. 95 procent är också för högt. Det är vad Akademiska sjukhuset har i snitt, och det är uppenbart för högt.

Ett enda ärende ändrar givetvis inte mycket och jag sitter ju dessutom i opposition och får räkna med att få det avslaget. Inte heller löser man Ackis alla problem med att bara titta på patientflödena, men någonstans måste resan mot ett effektivare sjukhus börja. Med statistik på överbeläggningar m.m. kan man få en uppfattning om flödeseffektiviteten ökar eller inte.

Så löjligt är det att försvara kommunisthyllande konst

Jag vill inte ha kommunisthyllande konst i mitt vardagsrum. Alldeles nyss blev jag intervjuad av UNT om min kampanj mot Uppsala kommuns DDR-konstverk i Carolinabacken. Men som det ofta är kommer man på de bra sakerna att säga i efterhand. Jag bryr mig inte så mycket om vad bildkonstnärer vill göra. Om de vill hylla mördardiktaturer så kan de väl få göra det. Men frågan är varför jag ska behöva stå ut med det i mitt finrum.

För er som inte bor i Uppsala: Carolinabacken är mitt i det historiska och akademiska Uppsala. Det är härifrån SVT en gång om året visar bilder på den berömda mösspåtagningen som sker klockan tre på valborgsmässoafton. Det är alltså stadens gemesnamma finrum. Precis just här har Uppsala kommun satt upp ett konstverk på en transformatorbyggnad. Konstverket är en kopia av en stor muralmålning i Berlin från DDR-tiden. På plats i Berlin är verket ett minne över en ond tid. Flyttat till Uppsala framstår det dock endast som en glorifiering av DDR-diktaturen.

Arg över detta gjorde jag idag på förmiddagen ett par bilder, som jag la ut på Facebook, som visar hur galet det är med totalitär konst. Dessutom passade jag på att raljera över hur kulturnämnden och kulturförvaltningens tjänstemän har försökt försvara sitt beslut.

Man talar om att det ska finnas ett armlängds avstånd mellan politiken och konsten, men det hade ju aldrig iakttagits om en konstnär hade fått för sig att han skulle sätta upp konstverk från Nazistyskland. Därtill pratar man om att allt ska sättas i en ”kontext”. Ordet är ett frikort för att får göra vad som helst. All diskussion om kvalitet upphör i samma stund någon säger ordet ”kontext”.

– Usch vilket otäckt konstverk!
– Kontext!
– Jaha, du menar så! Intressant.

Här är bilderna med bildtexter.

"Konstverket måste ses i sitt sammanhang". "Det är egentligen ett konstverk som kritiserar kommunismen". "Politiken måste hålla en armlängds avstånd till konsten". Ett anspråkslöst förslag till nytt konstverk på universitetsbiblioteket. Passar bra att sätta upp längs med nya "paradgatan" i Uppsala.
”Konstverket måste ses i sitt sammanhang”.
”Det är egentligen ett konstverk som kritiserar kommunismen”.
”Politiken måste hålla en armlängds avstånd till konsten”.
Ett anspråkslöst förslag till nytt konstverk på universitetsbiblioteket. Passar bra att sätta upp längs med nya ”paradgatan” i Uppsala.

 

Till Kulturnämnden, Uppsala kommun. Ansökan om bidrag. Jag vill skapa ett konstverk som utmanar och problematiserar vår tids syn på 1900-talets komplexa historia. Jag vill skapa debatt och väcka känslor. Segraren skriver historien. Därför är det viktigt att konsten vänder på perspektiven och letar upp de alternativa berättelser som gått förlorade. Varje tid måste göra sin tolkning, och sätta in historien i en ny kontext. Kostnadsförslag: 1,2 miljoner kr.
Till Kulturnämnden, Uppsala kommun. Ansökan om bidrag.
Jag vill skapa ett konstverk som utmanar och problematiserar vår tids syn på 1900-talets komplexa historia. Jag vill skapa debatt och väcka känslor. Segraren skriver historien. Därför är det viktigt att konsten vänder på perspektiven och letar upp de alternativa berättelser som gått förlorade. Varje tid måste göra sin tolkning, och sätta in historien i en ny kontext.
Kostnadsförslag: 1,2 miljoner kr.

 

Förslag till ny utsmycking av stadshuset i Uppsala. "Tankeväckande nytolkning av vår komplexa historia, insatt i en ny intressant kontext. Ett normkritisk debattinlägg där konstnären utmanar och problematiserar", skriver Dimitri Sjostakovitj, kulturstrateg på Uppsala kommun. (Bilden är inte gjord av mig utan av en annan person och får därför inte laddas ned utan tillstånd.)
Förslag till ny utsmycking av stadshuset i Uppsala. ”Tankeväckande nytolkning av vår komplexa historia, insatt i en ny intressant kontext. Ett normkritisk debattinlägg där konstnären utmanar och problematiserar”, skriver Dimitri Sjostakovitj, kulturstrateg på Uppsala kommun. (Bilden är inte gjord av mig utan av en annan person och får därför inte laddas ned utan tillstånd.)

 

Ytterligare ett förslag har inkommit till kommittén för förnyelse av Uppsalas offentliga rum.  – Under lång tid har många retat sig på devisen ovanför ingången till universitetsaulan. Men detta förslag som kulturförvaltningen på Uppsala kommun har tagit fram kommer sannolikt att vinna stor uppslutning, säger Giuseppe Verdi, kulturkonsulent. – Jag vill skapa debatt och problematisera, väcka känslor och tankar, och sätta in historien i ny kontext. Vi lever i en brytningstid, säger konstnären Bela Bartok.
Ytterligare ett förslag har inkommit till kommittén för förnyelse av Uppsalas offentliga rum.
– Under lång tid har många retat sig på devisen ovanför ingången till universitetsaulan. Men detta förslag som kulturförvaltningen på Uppsala kommun har tagit fram kommer sannolikt att vinna stor uppslutning, säger Giuseppe Verdi, kulturkonsulent.
– Jag vill skapa debatt och problematisera, väcka känslor och tankar, och sätta in historien i ny kontext. Vi lever i en brytningstid, säger konstnären Bela Bartok.

 

"När vi kom till föreläsningen hade kommunen varit framme och piffat upp universitetshuset med en färgglad banderoll," berättar Clara Schuman, som studerar juridik. "Det kändes fräscht." "Vi ville väcka debatt och känslor, och skapa en nytolkning av vår komplexa historia, insatt i en ny kontext", förklarar Franz Berwald, kulturprofet på Uppsala kommun.
”När vi kom till föreläsningen hade kommunen varit framme och piffat upp universitetshuset med en färgglad banderoll,” berättar Clara Schuman, som studerar juridik. ”Det kändes fräscht.”
”Vi ville väcka debatt och känslor, och skapa en nytolkning av vår komplexa historia, insatt i en ny kontext”, förklarar Franz Berwald, kulturprofet på Uppsala kommun.

 

Fotomontagen är gjorda av mig och får laddas ned fritt, utom en av bilderna ovan som jag inte är upphovsman till. Men glöm inte att berätta hur de kom till och varför.

___________________
Pingat på intressant.se.

Lägg ned alla arkitekttävlingar

Varför utlyses arkitekttävlingar? Jag har ingen aning. Men jag vet att de inte fungerar. Resultatet blir nämligen alltid detsamma – likriktning. På samma sätt som med Melodifestivalen anpassar sig alla till vad den tror att juryn vill ha. Det viktiga är inte att vara kreativ utan att vinna.

I Uppsala stundar en av de viktigaste arktikekturdebatterna någonsin. Markägaren i Odinslund, Stiftelsen Ubbo (Uppsala studentkår) som sköts av Akademiförvaltningen, vill riva gamla byggnader för att ge plats för nybyggnation. Odinslund är mitt i hjärtat av det akademiska Uppsala.

Om fastighetsägaren hade fått sin vilja fram hade här för länge sedan byggts ett hus i 60-talsstil med glasfasad. Som tur är tycks dock inte kommunen vilja hasta fram lika snabbt, men man vet aldrig…

Idag föreslår konstnären Michel Östlund att fastighetsägaren tillsätter en ”tänkargrupp” som på ett mer grundläggande sätt tar sig an frågan om vilken byggnation som ska kunna göras. Han föreslår också en arkitekttävling.

Östlund har givetvis rätt i att området är så känsligt för ingrepp att frågan om vad som ska byggas i Odinslund absolut inte kan överlåtas bara på fastighetsägaren. Det behövs en demokratisk process som framför allt involverar allmänheten.

Däremot avråder jag bestämt från att anordna en arkitekttävling. Dessa slutar nämligen alltid med samma sak, att alla förslag som läggs fram ser ungefär likadana ut. Och eftersom den svenska arkitekturen stannade i utveckling på 1960-talet leder alla arkitekttävlingar ofelbart till att bara 60-talsförslag tävlar med varandra.

Nyligen genomfördes en meningslös tävling av detta slag för Nobel Center i Stockholm. Ett färskare exempel är tillbyggnaden av Handelshögskolan i Göteborg.

Så här ser det ut idag. Den låga tegelbyggnaden ska rivas.

gbg1

Och här är de tävlande förslagen.

gbg6

gbg4

gbg2

gbg5

(Jag skojar inte. Detta är inte ett Domushus från 60-talet, utan ett ”modernt” förslag anno 2015.)

gbg7

gbg3

Detta var alla förslag. Vilket av dem vann? Ta en titt och försök tänka efter. Vilket är det mest kreativa och intelligenta förslaget? Givetvis måste en jury också bedöma hur ett förslag är ritat med avseende på husets insida, hur det ska användas osv. Men för de allra flesta Göteborgare är det utsidan som räknas. Utsidan är viktigast eftersom den blir en del av staden som helhet. Det är den del av huset alla måste leva med.

And the winner is… nr 3.

Det är lite synd att Domushuset inte vann eftersom det om något hade bekräftat min tes att svensk arkiktetur slutade att utvecklas på 60-talet.

Hur kommer man egentligen på att man ska rita ett Domushus? Är förslaget seriöst?

Hur som helst visar detta att det inte är någon mening med att ha arkitekttävlingar. Fantasin är noll. Man tävlar genom att vara så lika varandra som möjligt.

Arkitekttävlingar är även fördummande i det att när tävlingen väl har genomförts och bara dåliga förslag kommit in fastnar juryn och inte minst beställaren i en fälla. Vad ska man som beställare göra om alla Sveriges ledande arktitekfirmor kommer in med förslag som är skräp? Man börjar knappast om från början. Det är då prestigen kommer in istället och argument av typen ”Huset måste vara fint om det är ritat av en berömd arkitekt” börjar användas. Kejsaren är naken, men det är ingen som törs säga att han är det.

Mitt råd till Uppsala kommun, Stiftelsen Ubbo och Akademiförvaltningen är därför: Anställ ingen arkitekttävling. Det är ett säkert sätt att få ett uruselt förslag som ingen är nöjd med men som ingen törs säga nej till.

Gå istället den demokratiska vägen. Bjud in allmänheten till ett förutsättningslöst samtal där allt från Disneyslott till Jugendpalats är tillåtna som idéer.

______________________

Pingat på intressant.se.

 

 

Nytt hot mot Odinslund

Vill vi ha en 19 meter hög skorsten i Odinslund? Nej tack, säger jag. Grusplanen i Odinslund är mycket vacker som den är och behöver inget vräkigt konstverk. Kulturnämnden i Uppsala kommun överväger att beställa ett verk som heter ”Den tionde skorstenen” av konstnären Jan Svenungsson.

Återigen kliar det i fingrarna på beslutsfattarna i Uppsala. Återigen är det den historiskt känsliga miljön omkring slottet, Carolina Rediviva, Helga Trefaldighets kyrka och domkyrkan man vill in och greja i. Om projektet genomförs som tänkt kommer det att se ut så här:

Klicka på bilden för att se den i stort format.
Klicka på bilden för att se den i stort format.

 

Klicka på bilden för att se den i stort format.

Som framgår av bilderna handlar det inte om ett litet ingrepp i miljön, utan den skulle förändras på ett betydande sätt. Skorstenen är mycket hög och som man kan se på alla tre bilder påverkas siktlinjerna kraftigt. Skorsten överflyglar Helga Trefaldighetskyrkan. Att påminna sig om är också att en stor del av året är träden utan löv.

Turligt nog har dock konstnären själv även föreslagit andra placeringar för sitt konstverk. Ett av dessa förslag är Tegnérparken i Luthagen, invid korsningen mellan Ringgatan och Börjegatan. Det är mina kvarter. Här får verket en helt annan framtoning. Detta förslag kanske också är kontroversiellt, men det är jag personligen inte helt främmande för. Vi har inga större konstverk i vår ända av stan, och en stor skorsten här skulle kunna vara en kul grej.

Klicka på bilden för att se den i stort format.

 

 

Här finns förslaget i dess helhet för nedladdning.

Betonglycka, nr 5 – Varm kväll i april

Det är inte ofta man kan sitta ute med kortärmat i april. Men visst händer det. Någon enstaka gång per decennium.

NCC ska till att bygga två höghus vid Kvarntorget i Uppsala. Kvarntornen heter de. Uppsala är min stad så jag känner platsen väl, och det är bra att man bygger nytt där. Här finns ett torg som kan behöva livas upp och göras till ett lokalt centrum. Synd bara att man i vanlig ordning vill bygga betonglådor.

Klicka på bilden för att se den i stort format.

Men av NCC:s bilder kan man förstå att livet i betonglådorna kanske inte kommer att vara så trist som jag tror. Se hur folk möts nere på torget i kvällssolen. Man står och småpratar med varandra. Det dämpade gula ljuset och de långa skuggorna visar att det är kväll i idyllen. Himlen är blå.

Men inte nog med det. Det är varmt också. Se på denna bild som är tagen ur den presentationsbroschyr som NCC tagit fram. På terrassen finns en japansk trädgård. Körsbärsträden blommar. Två kvinnor är ute på terrassen i kortärmat. Det är verkligen lycka.

Klicka på bilden för att se den i stort format.

Eftersom körsbärsträd blommar i april kan man också dra slutsatsen att bilden föreställer en ovanligt varm aprilkväll. Det är ganska ovanligt att man kan sitta ute i kortärmat i på kvällen i april, så mängden lycka i denna bild är extra stor.

Jag måste också visa byggprojektet från en annan vinkel. Notera hur huset är omgivet av asfalterade ytor. Jag trodde poängen med fristående hus i en stad var att man skulle ha grönska mellan husen. Annars är det väl rimligare att man bygger traditionell kvartersstad. Asfaltslycka?

Klicka på bilden för att se den i stort format.