Utbrändheten – saker jag har lärt mig

Jag är frisk igen, men tilltufsad. Jag kan jobba normalt och är glad över att jag återigen är en fungerande människa. För ett år sedan var det annorlunda. Jag låg i soffan och tittade på TV-serier. Jag tvingade ut mig på en promenad en gång om dagen, och brukade ta igen mig på kafé Melrose på Sysslomansgatan. Jag träffade varken familj eller vänner. Jag orkade inte.

Först mot slutet av sommaren återvände något som kunde kallas energi. Den var begränsad, men jag kunde i alla fall göra något.

Jag tänkte därför berätta om hur jag gjorde psykiskt för att komma tillbaka. Jag gjorde många saker förvisso, t.ex. bytte jag jobb, men den psykiska delen tror jag kan vara intressant för fler att läsa om.

Men först en brasklapp. Om du som läser det här är utbränd, eller tror att du är det, sök vård! Använd inte mig som medicinsk rådgivare utan ta genast kontakt med din vårdcentral. Jag skriver om min sjukdom för att ge pusselbitar, som andra sedan kan lägga ihop till en helhet.

Vad gjorde jag för fel?

Utbrändhet är orsakat av stress som i sin tur är orsakat av psyket. Det får fysiska konsekvenser, men det börjar i psyket.

Jag var vid tillfället för utbrändheten regionstyrelsens ordförande i Region Uppsala. ”Regeringschef”, kan man säga. Ett kul uppdrag som jag jobbade hårt för att vinna. Det var inte uppdraget i sig som var problemet utan vägen fram dit. Jag var först gruppledare för Moderaterna i opposition. Vi satsade allt på att göra en så bra valrörelse som möjligt. Den blev också bra. När valresultatet sedan var inne satsade vi återigen allt vi kunde på att få till en blågrön koalition. Det lyckades. Sedan kom ett maktskifte med mig i centrum, den som skulle leda den nya majoriteten och ta över spakarna. Även detta gick bra.

Många tänker sig spontant att utbrändhet kommer av negativ stress, att man blivit utsatt för obehagligheter som man själv inte har kunnat påverka. Så var det inte för mig. Jag hade en serie framgångar bakom mig. Så hur kan jag då ha blivit utbränd?

Jag blev det för att stress kommer i olika former. I mitt fall ville jag väldigt mycket och var extremt angelägen att inte misslyckas. Jag hade högt ställda mål, som var inom räckhåll, och som om jag bara bet ihop och jobbade skulle nås. Jag har inget emot att kämpa. Det är kul. Och när resultaten trillar in, ja då kan man ju kämpa ännu mer!

Jag är ingen arbetsnarkoman. Jag är inte heller perfektionist. Inte heller har jag ett stort kontrollbehov. 

Men jag vill mycket, och jag tog ingen paus. Politiken är sådan att arbetsuppgifterna aldrig tar slut. Dessutom är det händelserikt. Ibland vet man inte hur veckan eller ens arbetsdagen ska se ut.

Jobbet är därför väldigt rolig, och när det går bra är det dessutom ännu roligare. Till saken hörde även att uppdragsgivaren, partiet, också var nöjt med mig. Jag fick mycket beröm. Folk gillade vad jag gjorde. Allt detta förstärkte min vilja att gå in för fullt, och att aldrig släppa taget.

Det var här det blev för mycket. Även det roliga och intensiva arbetet kan vara stressfyllt på ett sätt att det skadar kroppen. Jag loggade på något sätt aldrig ut. Även när jag var ledig jobbade hjärnan vidare.

Såg jag inte varningssignalerna?

Ett sätt att beskriva fenomenet att ”gå in i väggen” är att man går mot en klippkant i mörker. Du vet att klippkanten finns en bit bort, men du vet inte när den kommer. En annan liknelse är att det är som att dra i ett gummiband. Man kan dra ut det väldigt långt, och när man har dragit ut det så att det är alldeles spänt kan man dra lite till, och kanske ännu något mer… Men sedan går det av!

Jag såg varningssignalerna mycket tydligt. Jag kände av stressymptom. Jag såg att jag jobbade alldeles för mycket, och jag la in ledigheter för återhämtning. 

Jag har utsatt mig själv för stressfyllda situationer förr och det var aldrig något problem för tid för återhämtning kom. Så varför skulle jag inte ha kunnat göra så även denna gång?

Det är skillnad på varningssignaler som varnar om för mycket stress och varningssignaler som varnar om att man står på kanten av en klippa. Jag såg inga varningssignaler av det senare slaget.

Faktum är att jag även så här i efterhand inte vet vilka dessa varningssignaler skulle ha varit. Det är mycket bekymmersamt, för det är verkligen skillnad mellan att ha stressymptom och att ha stressymptom som indikerar att man är en halvmeter ifrån att ramla ned för ett stup.

Hur funkar hjärnan?

När jag insåg att det var mitt eget sätt att bete mig som var problemet funderade jag mycket på vad det är som händer i hjärnan. Hur vilar hjärnan?

Här fick jag stor hjälp av en nära vän som är allmänläkare och som också funderat mycket på saken.

Jag kom fram till att ligga på soffan och bara sluta ögonen inte räcker. Det är vila för lemmarna, men inte för hjärnan. Den fortsätter att jobba. Det verkar som att hjärnan aldrig tar paus, knappt ens i sömnen. Den behöver inte arbeta med det som är stressfyllt, men vill alltid jobba med något.

Politik är emellertid mycket stressfyllt. Det kommer sig av att det är ett socialt arbete, där man interagerar med människor varje dag. Det kräver en hög grad av koncentration. Särskilt om man som jag var gruppledare för ett parti och senare även regionstyrelsens ordförande. Då leder man mycket möten och måste alltid vara skärpt i stunden. 

Jag gissar att det är då kroppen kopplar på sitt system för stress. Adrenalin pumpas ut i ådrorna. Koncentrationsförmågan höjs. På stående fot kan man tänka ut lösningar på hastigt uppkomna problem, vara social och trevlig, debattera, mäkla ihop viljor. 

Att göra detta är kul och stimulerande på alla sätt. Men kroppens system för stress, som då gör att man kan utföra ett koncentrerat arbete på detta sätt, kan nog inte vara påslaget hela tiden, gissar jag.

Om jag tillåts spekulera lite gissar jag att människans förmåga att i stunden vara mycket skärpt är rotat i hennes evolutionsbiologiska natur. Homo sapiens tillkom för 200 000 år sedan i en miljö där förmåga till jakt och strid var en fråga om överlevnad. När människan kopplar på sitt ”stridssystem” är hon skärpt som tusan. Men det kommer med en kostnad i form av fysisk trötthet. ”Stridssystemet” kan inte vara igång hela tiden. Är det ändå påslaget kraschar kroppen till slut. Måhända är det så man ska förklara utbrändhet, att ”stridssystemet” varit påslaget oavbrutet under mycket lång tid.

Omställningen

När jag kom så långt i mina funderingar insåg jag vad som behövde göras. Jag hade fått höra att man skulle balansera det som ger energi och det som tar energi. Det sades att det fanns två skålar och att man ska ösa i lika mycket vatten i båda.

Men jag hade svårt att ta till mig den liknelsen för jag tyckte ju att jobbet var roligt. Det borde ju då vara något som gav energi?

Det var då jag kom fram till att det snarare nog var så att hjärnan måste jobba med olika saker, saker som är stressande och saker som inte är stressande, engagerande men som inte kopplar in ”stridssystemet”.

Hjärnan vilar aldrig och måste därför sysselsättas med något som kan tränga ut det som är roligt men stressande. Vad skulle det vara?

För mig fick det bli fotografi. Det började med att jag förra sommaren drabbades av apati på ett otäckt sätt. Ingenting var roligt. Jag var rädd att jag höll på att bli deprimerad. Jag tvingade därför mig själv att göra något som jag ”egentligen” tycker är roligt. Jag sparkade mig själv i röven, kan man säga. Det gick inte att bara sitta där och deppa. Jag fick gå ut och fotografera trots att jag just då inte hade lust med det heller.

Detta tände en gnista hos mig. Det är ju ändå rätt kul med fotografi kom jag på. Sedan kom jag på att jag kanske skulle investera i en ny modernare kamera? Jag gjorde så och då tog det verkligen skruv. Den nya kameran var fantastisk.

Den var så bra att jag till och med tyckte att fotografierna inte längre såg ut som fotografier. Då föddes nästa tanke. Varför inte fotografera analogt? Varför inte testa gammal teknik?

Sagt och gjort. Jag lånade min pappas kamera från 60-talet och blev frälst. En dörr öppnades till en ny värld för mig att utforska – analogt fotografi. Makalöst roligt.

När jag nu ägnar mig åt fotografi, såväl digitalt som analogt, kan jag vara uppslukad av det i timmar. Jag har gjort så att jag kan ha ett mörkrum i mitt badrum. Där kan jag stänga in mig 4-5 timmar åt gången och arbeta högkoncentrerat. När jag kommer ut är jag trött, men inte på det utbrända sättet, utan som man ska känna efter att ha arbetat.

När jag under hösten 2019 började arbeta igen kunde jag bli dödstrött bara efter någon timmes möte. Att delta i möten kräver koncentration, men uppenbarligen av ett helt annat slag än det som krävs i mörkrummet. Också i mörkrummet krävs att man är vaken och skärpt. Hjärnan måste jobba intensivt. Skillnaden, gissar jag, är att ”stridssystemet” inte kopplas in.

Jag vet att jag sticker ut huvudet här och påstår saker som kroppens stressystem som jag kanske inte har förstått, men jag känner en så tydlig kroppslig skillnad. 

Slutkläm

Jag kan som sagt inte lära ut något utan endast berätta hur jag gjorde för att komma tillbaka.

Till berättelsen som helhet hör ju annars också den större förändringen som jag gjorde när det gällde jobbet. Jag avgick ju som regionstyrelsens ordförande vilket gjorde att min arbetsbörda gick ned från 150 procent till ”bara” 100. Det hade naturligtvis stor betydelse, men förtjänar kanske en egen historia.

Jag vill berätta om den subjektiva delen. Vad som pågår i huvudet på en när man utbränd. 

Jag blev aldrig diagnosticerad med utmattningssyndrom – för det krävs att man är helt utslagen som människa – men utbränd blev jag. ”Kraftig stressreaktion”, står det i min journal.

Det som var knepigt att komma underfund med var vad som hade orsakat allt. Det finns ett kraftigt fokus på negativ stress och nästan alla man träffar tror att det är det som är problemet. Även dem som har behandlat mig – som jag ändå tycker gjort ett väldigt bra arbete – har haft det perspektivet. Behandlingen som de gav mig är inte designad just för negativ stress, utan fokuserar på hur man ska bli rehabiliterad oavsett hur allt började. Så jag ifrågasätter inte behandlingen jag fick. Den hjälpte mig ju bevisligen.

Men faktum är att en stor del av återkomsten som människa är något som jag har jag gjort själv. Att gräva ned sig i vad som orsakade allt och att känna efter hur psyket och kroppen reagerar på olika situationer var det som gjorde att jag förstod hur jag fungerade.

Jag vet nu hur jag kan stänga av stressen. Jag fotograferar. Det är för mig en annan värld. Det är min metod. Jag ”vilar” inte. Jag fyller inte heller på med ”energi”. Jag låter hjärnan jobba högkoncentrerat och intensivt med något annat, och dessutom stundtals helt utan paus.

En fråga som jag emellertid fortfarande inte har något svar på är vilka varningssignaler det var jag missade innan jag blev utbränd. Jag kan tyvärr fortfarande inte se det. Varningssignaler som visade att jag stressade för mycket fanns. De var tydliga. Men de sa ingenting om hur nära klippkanten jag var.

Nystartar med bloggen igen

Jag började blogga 2006. Det var då bloggarna slog igenom. Det visade sig vara perfekt för mig. Jag har alltid haft ett stort behov av att skriva av mig, och jag är en hyfsat bra politisk kommentator – från höger.

Sen kom de sociala medierna på bred front. I mitt fall blev Facebook den givna kanalen för kommunikation istället. På FB når man en publik snabbt och enkelt. FB funkar också för långa texter. Det blev därför naturligt för de flesta att överge sina gamla bloggar och bara skriva på Facebook istället.

Jag försökte ett tag med både och, men att skriva direkt i statsusfältet på Facebook är det överlägset snabbaste sättet att nå ut med ett budskap.

Min blogg har därför legat nere ett tag. Jag har också haft fullt upp med mitt politiska uppdrag i Region Uppsala. Därtill skriver jag emellanåt krönikor i Norrköpings-Tidningar och Nya Wermlands Tidningen. Det saknas inte kanaler för mig att skriva i.

Varför då starta om bloggen? Varför inte bara lägga ned?

För att jag känner ett behov av att skriva längre texter och Facebook i all ära, men forumet funkar faktiskt inte för långa texter. Det är kul med Facebook och jag gillar att skriva kort. Men jag har också sett att den yngre generationen inte är så intresserad av Facebook. Det är inte självklart att det är där man ska skriva allt.

Därför blir det en omstart. Jag har ingen aning om jag får fler eller färre läsare om jag gör på det här sättet det är till stor del för min egen skull jag gör det här, och jag vill inte skrota min blogg som ju ändå varit igång sedan 2006.

Nytt för min blogg kommer också vara att jag publicerar en del foton. Fotografi är mitt nya stora intresse. Det har alltid varit ett intresse, men blivit 1000 gånger mer så på senare tiden när jag börjat fota analogt. Det är helt fantastiskt. En ny värld av konstnärlighet har öppnat sig för mig och jag har upptäckt att jag faktist inte är helt talanglös på området.

Hoppas att det finns någon som vill läsa. Jag har många följare på FB, men vet inte om någon orkar masa sig över till bloggen för att läsa något som jag skriver här. Vi får se hur det går

Reflexiv kontroll – Rysk psyops

Eftersom jag har skrivit en bok om rysk vilseledning, där boken också heter Vilseledning, vill jag gärna uppmärksamma begreppet “reflexiv kontroll”. Det är det ryska namnet för psykologiska operationer, som på militärspråk kallas psyops.

Den ryska teorin bakom reflexiv kontroll är emellertid mycket mer avancerad. Där västerländsk militär använder psyops som understöd till konventionella styrkor gör Ryssland tvärtom. Vilseledning är huvudinstrumentet och konventionella styrkor använder man som understöd. Hur detta går till i praktiken finns beskrivet i min bok i kapitlet om ockupationen av Krim.

I Sverige är alltjämt kunskapen om reflexiv kontroll låg och såväl medier som mediekonsumenter är inte på sin vakt. Sociala medier som Facebook och Twitter har gjort grogrunden för manipulation extra fertil.

Fallet med busschauffören i Malmö som avvisade en kvinna eftersom han tyckte att hon var för lättklädd visar hur snabbt det kan gå när upprörda kommentarer sprids. Denna händelse är äkta, och man kan förstå upprördheten hos alla som delade kommentarer till nyheten utan att tveka. Ändå var det så att det ändå tog några timmar innan alla fakta i händelsen hade kunnat verifieras.

Vad händer då den dagen främmande makt vill skada Sverige? Då kommer man givetvis att utnyttja den svaghet som finns hos medier och allmänhet. En liknande nyhet som den om busschauffören kommer att iscensättas, men kommer att vara falsk och till för att skada landet.

När jag skrev min bok hade jag stor nytta av denna publikation från FOA (som nu heter FOI). Rekommenderas till läsning för den som vill lära sig mer om mediakritik och beredskapsfrågor.

Två frågor i migrationsdebatten som glöms

När jag skriver detta är vi i början av valrörelsen 2018. Invandringspolitiken kommer att avgöra valet. Som faktaunderlag vill jag lyfta fram några siffror som jag inte tycker har diskuterats tillräckligt. Moderaterna går till val på att vi behöver en bred parlamentarisk överenskommelse om flyktingpolitiken. Partiet menar även att Sverige behöver en paus i asylmottagandet. Med det här blogginlägget vill jag ge några siffror som kan vara värda att reflektera över.

Det har varit min linje de senaste åren att argumentera för att Sverige behöver en generös flyktingpolitik med bred förankring hos folket. Den förda politiken har inte haft bred förankring, vilket har givit fritt spelrum för Sverigedemokraterna. SD är ett parti som alltid varit emot invandring i sig, oavsett om den varit hög eller låg.

För att lägga grunden för en sådan politik för framtiden behövs fakta och statistik. Hur ser läget ut? Två frågor som vi behöver ta ställning till är vad som är en rimlig nivå på asylmottagandet (eftersom vår mottagningskapacitet är begränsad) och hur säkerställer vi att den hjälp vi ger går till dem som behöver den mest och inte den som har bäst kontakter med flyktingsmugglare.

Första frågan: Hur åtstramad är flyktingpolitiken egentligen? Hösten 2015 havererade den gamla politiken. Sverige gjorde helt om. Alltså borde flyktingströmmarna ha avtagit kraftigt.

Det är sant om man jämför med 2015 men inte om man ser till 2008. Inte heller om man jämför med Nederländerna eller Danmark. Jag valde Nederländerna som jämförelse eftersom det är ett land med traditionellt sett stor invandring och befolkningsmängd som är större än Sveriges men inte jättemycket större, knappt 17 miljoner invånare. Danmark är med i jämförelsen som ett land med restriktiv flyktingpolitik. Danmark har knappt 6 miljoner invånare.

Källa: Eurostat.
Källa: Eurostat.

Sveriges asylmottagning ligger således inte på en särskilt låg nivå alls. Det finns anledning att fundera över vad det betyder nu när vi hade exempellöst stor asylmottagning under åren 2012-2015. Villkoren för de asylsökande har försämrats avsevärt jämfört med 2015, men asylströmmen är stor trots det.

Andra frågan jag tycker har fått för lite uppmärksamhet är sammansättningen av ålder och kön hos dem som kommit till Sverige under åren med mycket stor asylinvandring, dvs. från 2012 då de stora strömmarna började komma från Syrien. Det har talats mycket om de “ensamkommande”, men det som är värt att uppmärksamma är den totala mängden av unga män som kommit till Sverige. Det kom ungefär 35 000 som anmälde sig som minderåriga utan föräldrar 2015 varav de flesta är afghanska män, men samtidigt kom det även många män som inte var under 18, men ändå unga. Hur stor är den totala mängden unga män som har kommit till Sverige som asylsökande?

Källa: Eurostat.

Som framgår av diagrammet är det långt mycket mer män än kvinnor som kommit som asylsökande. Men det är framför allt tabellen som är angelägen att titta på. Här kan man se att det under åren 2014 och 2015 kom drygt 110 000 män i åldersspannet 14–34 år. Motsvarande siffra för kvinnorna är knappt 36 000.

Egentligen hade jag velat avgränsa gruppen till 15–25 år, men det går inte att få fram det i Eurostats databas.

Det jag vill visa med detta är att det finns ett kraftigt mansöverskott i en ung generation och att den totala mängden unga asylsökande män som befinner sig i Sverige är långt större än den grupp afghaner som kom i samband med flyktingkrisen.

Unga män kan vara fantastiska att ha att göra med om de sysselsätts på rätt sätt, med studier, arbete och meningsfulla fritidssysselsättningar. De är kreativa, arbetsamma, energiska. Men utan föräldrar eller äldre släktingar som håller koll på dem kan de ställa till med vad som helst. Och det blir värre när de måste konkurrera extra hårt om flickors uppmärksamhet på grund av att det finns ett mansöverskott.

Jag presenterar statstiken här på min blogg eftersom den bildade allmänheten behöver ha denna information för att bilda sig en uppfattning om hur vi ska göra med migrationspolitiken framöver.

Haveriet för barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala län

2017 hände någonting med barn- och ungdomspsykiatrin i Region Uppsala. Kraftigt ökade köer, stora arbetsmiljöproblem och många uppsägningar. I augusti var det bara 2 procent som fick vård i tid. Här är ett försök till sammanfattning av vad som har hänt.

Situationen för barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, är ansträngd i hela landet och det har varit tufft tidigare också. Ändå har verksamheten på Akademiska sjukhuset fungerat men under 2017 kraschade allt. Man kan tydligt se det på väntetiderna. Vårdgarantin säger att en patient ska ha en första bedömning inom 30 dagar. Akademiska har klarat det bra. Omkring 95–100 procent har fått vård i tid. Men som diagrammet visar gick botten ur 2017.

Källa: SKL, vantetider.se.

Vad har hänt?

Jag har naturligtvis inte hela bilden, men det är en serie händelser som har följt på varandra. Den politiska ledningen menar att det är rekryteringssvårigheter som är förklaringen till varför mottagningarna i Tierp, Östhammar och Enköping har varit tvungna att stängas, men är det verkligen sant? Det är tveksamt. Men låt oss ta tidsförloppet först. Problemen började under hösten 2015.

Varför stängdes mottagningarna utanför Uppsala?

Enligt den rödgröna ledningen är det på grund av personalbrist, men enligt ett vittnesmål från en av de sköterskor som arbetade i Östhammar men som sade upp sig berodde det på orimliga arbetsvillkor och dålig ledning. Hon berättar att allt började med att läkartiderna på yttermottagningarna drogs in. Sjuksköterskorna på mottagningarna fick endast stöd av jourläkarna, vilket kunde vara vilken psykiatriker som helst. ”Jag satt bara i telefon och bad föräldrar om ursäkt hela tiden”, berättar hon. Därför sade hon upp sig. I och med det lades mottagningarna i Östhammar och Tierp samman. Den enda kvarvarande BUP-sjuksköterskan i Tierp fick ta hand om dubbelt så många patienter. Det gick inget bra. Hon blev utbränd. Därefter stängdes mottagningarna.

Sedan 2016 är BUP-mottagningarna i Tierp och Östhammar stängda.

Strax därefter fick även mottagningen i Enköping problem. Även den stängdes.

 Det stämmer således inte att det har saknats personal. Det som har saknats är bristande ledning.

Vad är BUP?

BUP är specialistpsykiatri. Det är inte stöd för den som mår psykiskt dåligt i allmänhet, t.ex. på grund av att föräldrarna skiljer sig eller att pojkvännen har gjort slut. BUP är specialistvård och de som får behandling har fått en diagnos fastställd.

Samtalsmottagningar – första linjens psykiatri

Regionen har sedan tidigare en för svag första linjens psykiatri. Det har gjort att många enkla fall har remitterats till BUP. För att avlasta specialistvården denna typ av fall byggs ”samtalsmottagningar” upp. Dessa ska finnas på olika platser i länet. Här finns tillgång till psykolog och tanken är att man ska kunna hantera lättare fall. Mottagningarna ligger under Akademiska och patienterna måste har remiss för att komma till dem.

Samtalsmottagningarna är bra och vi moderater är för denna utbyggnad men de ersätter inte den specialistvård som patienter med autism eller ADHD behöver.

Varför BUP-mottagningar i hela länet? Räcker det inte med Uppsala?

Det säger sig självt att om man stänger tre mottagningar på grund av personalbrist är fortfarande patientgruppen lika stor. Det var aldrig någon brist på patienter.

Vad som avgör om en behandling blir framgångsrik eller inte avgörs av hur väl ett barn klarar av skolan. Därför menar professionen att vården bör bedrivas i nära samverkan mellan skolan, BUP och hemmet. Uppföljning av patientens medicinering görs av en sjuksköterska och ett par gånger om året av en läkare. Nyckelpersonen i BUP-mottagningen är sjuksköterskan som har närmast kontakt med patienten.

Vården blir bättre om den kan ske där patienten bor. Det var så vi utförde denna vård tidigare och därför borde det gå att göra igen.

Har inte BUP i hela Sverige svårigheter?

Mängden patienter till BUP har ökat i hela landet, delvis som en följd av många nyanlända med psykiatriska problem. Tillgängligheten har gått ned hos de flesta landsting/regioner. Bottenrekordet utan konkurrens står dock Region Uppsala med en tillgänglighet på två procent i augusti 2017.

Men nu vänder det väl med nya mottagningen i Enköping?

Det finns ingen ”ny” mottagning i Enköping. BUP stängdes där 2016. Det som har öppnats nu är en mottagning för både vuxenpsykiatri och BUP. Om man öppnar något som har varit stängt kan man inte kalla det för en invigning av något nytt.

I mars 2017 meddelades det från verksamhetsledningen att besked om mottagningarna i Tierp och Östhammar skulle komma i september 2017. Detta hände aldrig.

Moderaternas två BUP-motioner

Vi har lämnat in två motioner. Den första föreslår att BUP för Norduppland och Enköping ska kunna upphandlas. Vi har redan upphandlad vuxenpsykiatri för Norduppland.

Moderaterna har lagt två motioner. En om upphandling av BUP och en om att anlita företag som erbjuder barn- och ungdomspsykiatri digitalt.

Den andra föreslår att vi ska upphandla BUP-tjänster digitalt. Det finns företag som kan tillhandahålla detta för enklare ärenden.

Motionerna behandlades på regionfullmäktige 25 april i år. De avslogs av den rödgröna majoriteten.

Saknas det pengar för verksamheten?

Nej. När patienter ställs i kö utförs ingen vård. Då sparas pengar. Akademiska sjukhuset har redan fått anslag för denna vård. Om Akademiska sjukhuset ska ha ökade anslag för att öppna mottagningarna i Östhammar och Tierp får de dubbelt betalt för den vård de ska utföra, dels de pengar som de redan har fått för 2016 och 2017 då verksamheten på mottagningarna legat nere, dels de nya pengarna. Det var aldrig brist på pengar som gjorde att mottagningarna stängdes.

På nationell nivå har Moderaterna förslaget att en del av kömiljarden ska användas för att öka tillgängligheten på BUP. Det motsätter vi oss inte eftersom det är en ersättning som regionen i så fall får ta del av efter att ha visat att vi kan ge vård inom vårdgarantin. Betalning efter utfört arbete är en metod som vi stöder.

Vad kan då göras?

Vi i moderaterna har följt frågan om BUP nära och menar att det inte alls är omöjligt att få ordning på verksamheten igen. Det finns barnpsykiatriker som bor i Uppsala och gärna skulle vilja arbeta med Akademiska sjukhuset som arbetsgivare men inte gör det idag. Det finns också sjuksköterskor som vill arbeta med patienterna på mottagningarna i Tierp och Östhammar. Det här bör alltså kunna gå att lösa.

Men om nu inte Akademiska självt klarar av att rekrytera medarbetare till verksamheten är det för oss i Moderaterna inte konstigt alls att höra med näringslivet om det där finns någon som kan hjälpa till. Privat drift eller offentlig drift är inte den viktigaste frågan. Det är ju viktigare att det blir vård.

Det är också bekymmersamt att BUP på Akademiska har haft svåra interna arbetsmiljöproblem. Här kan inte vi som politiker gå in och säga vad som är rätt och fel. Istället kommer vi att ställa ett tydligt krav på ledningen för Akademiska sjukhuset och psykiatrin att de interna problemen ska lösas snarast möjligt. Även här är förutsättningarna goda eftersom de anställda precis som i övrigt på Akademiska är motiverade, kunniga och lojala.

BUP är precis som all annan sjukvård någonting som helt och hållet bör vara organiserat av professionen, dvs. dem som verkligen kan vård. Det politiska ansvaret ska i idealfallet endast handla om att man övervakar och granskar och ser till att skattebetalarnas intressen tas till vara. Men under den gångna mandatperioden har verksamheten på BUP inte levt upp till vad länets invånare förväntar sig. De omedelbara orsakerna kan vara problem i ledningen men det kan också vara de politiska ramar som vi förtroendevalda har satt. Det är därför som vi som politiker aldrig kan gömma oss bakom professionen och säga att de ska fixa allt medan vi står med armarna i kors.

Den rödgröna ledningen lovade våren 2016 att mottagningarna i Tierp och Östhammar inte skulle stängas.

Under 2017 gick dock BUP sönder. Det kan man se på statistiken, på rubrikerna i tidningarna och på klagomål hos patienter. Vi i Moderaterna menar att i det läge som råder borde den rödgröna ledningen varit mer aktiv. Den har ingen förklaring till vad som har hänt och den har ingen väg framåt. Med Moderaterna och allianspartierna i ledning för regionen kommer BUP att få en annan prioritet.