Jag vill också slippa Karl-Bertil Jonssons julafton

Nu när tabut omkring Karl-Bertil Jonssons julafton är brutet, av Isabella Löwengrip, mer känd som Blondinbella, är det lika bra att stämma in i klagolåten. Jag gillar inte heller filmen. Precis som Löwengrip tycker jag att den är larvig.

Nu brukar jag inte se filmen, eftersom vi brukar äta julmiddag då, men jag tycker den har fått ställning i samhället långt finare än vad den förtjänar.

Filmen är rolig. Jag skrattar åt samma skämt som alla andra. Men det hjälper inte. Filmen har två fel som gör att jag aldrig kommer att tycka om den. 1) Huvudpersonen begår stöld, men beskrivs som en hjälte. 2) Filmens verklighetsbeskrivning är som tagen ur socialdemokraternas partiprogram anno 1964. Företagare är alla rika känslokalla svin, det är finare att ge bort andras pengar som gåvor än sina egna, etc.

Möjligen har jag också ett tredje skäl och det är att den har upplyfts till helig av så många i vårt land att man framstår som en idiot om man törs kritisera den. Det här gäller även borgerliga personer, som skulle ha hackat filmen i småbitar om inte manusförfattaren hade hetat Tage Danielsson. Jag är helt övertygad om att filmen aldrig skulle ha fått samma status med en annan författare.

Men, Stefan, tycker inte du att Karl-Bertil ändå gör något fint? Han vill ju bara väl? Och de han tar saker ifrån ger ju sin välsignelse? De rika knösar som blir av med sina servettringar i körsbärsträ, de ville ju inte ha dem!

Så brukar man säga till mig när jag kristiserar filmen. Men då är man ju med förlov sagt ganska korkad. Filmen har ett starkt moraliserande budskap. Författaren vill lära ut något. Men vad skulle resultatet bli för en verklig Karl-Bertil Jonsson?

Man kan inte förutsätta att servettringar i körsbärsträ är onödigt tjafs. Såna saker kan ha ett affektionsvärde. Just med julklappar är detta högst sannolikt. De kan ju vara givna av kärlek. Nu är det inte så i Tage Danielssons historia, men det beror på att han är Gud i sagan och kan lägga alla detaljerna till rätta.

Jag förvånas över att alla som vill försvara filmen (varav många alltså är borgerliga) så okritiskt köper Danielssons verklighet. Det är klart att det inte gör någonting om man snor ett par servettringar som ingen kommer att sakna. Det är bara det att ingen kan veta vad det är för servettringar på förhand. Filmens sensmoral bygger på en verklighet som inte finns.

Verklighetens Karl-Bertil hade tagits av polisen. Dömts och fått skyddstillsyn (om han hade varit över 15 år). Och detta hade även hänt om Tage Danielsson hade varit statsminister.

_____________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Pingat på intressant.se.