Vapenvilan i Ukraina – Europa förlorar

Orsaken till att Vladimir Putin åker hem som segrare från Minsk är att väst sovit på sin post. Ryssland har rustat upp och laddat för en offensiv. När den kom var motståndet oorganiserat. Offret för offensiven blev inte något EU- eller Natoland utan Ukraina. En ny politik för att stoppa rysk aggression behövs.

Att Ryssland tog hem matchen i Minsk är det ingen tvekan om. Annekteringen av Krim verkar vara helt överspelad. Fortfarande tillåts Putin dra sina lögner om att Ryssland inte har soldater inne på ukrainsk mark. Avtalet innehåller inte ordet “federalisering”, men väl “självstyre” för de östra delarna, precis det som Kreml har velat ha hela tiden.

Tyvärr talar det mesta därför nu för att EU och USA kommer att avveckla sina sanktioner mot Ryssland. Efterlevnaden av vapenvilan ska först iakttas, men med segern i Minsk kan jag inte se något rationellt skäl för Moskva att fortsätta kriget. Ryssland vill ha kontroll av östra Ukraina, men måste inte hålla territoriet med egna trupper. Jfr. Abchasien och Sydossetien.

I Europa finns det många som har velat gå Ryssland till mötes hela tiden. EU:s utrikespolitiska representant Federica Mogherini är en av de främsta förespråkarna för det. Det är obegripligt att hon ens tillåts sitta kvar. Affärsmän i Tyskland och Storbritannien har också gjort stor skada i att det att de har velat skydda sina affärer snarare än människoliv och den internationella rättsordningen. Därtill finns också den europeiska brunhögern som en femtekolonn som har gått på den ryska propagandan att ett kristet och traditionellt Ryssland står mot ett dekadent väst.

Dessa krafter hade inte fått genomslag om Europa och USA hade varit på sin vakt från första början. Varningssignalerna från de säkerhetspolitiska experterna har funnits där hela tiden. Som Carl Bergqvist skriver om i sin Frivärldrapport från förra året satte den svenska försvarsberedningen upp kriterier som skulle fungera som alarmklockor. När dessa sedan började ringa ignorerade man dem som om de aldrig hade funnits.

Men Sverige är inte ensamt om att ha blundat för utvecklingen i Ryssland. Även de små baltiska staterna, som bättre än andra vet hur det är att vara granne med aggressiva stormakter, missbedömde Ryssland.

Också USA måste få underkänt med råge. Landet har i och för sig varit mer principfast än EU, men Barack Obama är en president som inte verkar vilja driva utrikespolitik överhuvudtaget. Värt att minnas är också Obamas misslyckade “reset”-politik. När han tillträdde 2009 nämnde han att han ville trycka på reset-knappen när det gäller USA:s förhållande till Ryssland. Det var bara ett halvår efter att Ryssland hade invaderat Georgien…

Ryssland av idag är långt ifrån den militärmakt som Sovjetunionen en gång var. Det är egentligen ingen stormakt alls längre utan en medelstor makt jämförbar med Tyskland eller Frankrike. Däremot är landet stort nog med tillräckligt mycket militära styrkor för att det ska vara väldigt svårt att sätta sig på det om det ställer till med bråk. Den ryska regimen har inte samma syn som väst på vikten av att inte offra människoliv. Den bryr sig inte om folkrätten och den bryr sig inte som sin trovärdighet utan ser lögnen som ett strategiskt vapen.

Europa var inte moget att ta sig an en sådan utmanare. Det kan vi se nu. Vi får tacka tidigare generationer för att Nato en gång i tiden bildades. Alliansen är precis som EU bitvis väldigt oorganiserad och medlemsländerna som ju är desamma som EU:s medlemsländer är inte helt eniga i sin syn på Ryssland. Situationen hade dock varit långt värre om alliansen inte hade funnits alls. Vi hade då haft motsvarande separatistiska inbördeskrig i mer än Ukraina. Antagligen i Baltikum.

Vad göra nu? Eftersom jag tror att kriget i Ukraina är slut och Europa står som förlorare handlar det om att ta sig samman och börja om. För Natos del handlar det om att rusta upp sina militära styrkor, och särskilt befästa staterna som gränsar mot Ryssland och Vitryssland (allierat med Ryssland). För Sveriges och Finlands del är Natomedlemskap det självklara valet. Ryssland vann inte kriget i Ukraina med hjälp av traditionell krigföring utan genom ett skickligt spel med aggressiv diplomati, propaganda och skrämseltaktik. En sådan motståndare möter man bäst genom att visa sig starkare på just denna arena. Det gör man genom att bilda en allians som är så stark att den inte viker ned sig när en aggressiv utmanare kommer med hotelser och nålstick.

________________________

Pingat på intressant.se.

Vem skapade fred i Europa?

EU får i år Nobels fredspris. Motiveringen är att EU är ett framgångsrikt fredsprojekt. Sedan 1945 råder det fred i Europa. Integrationen har gjort att länderna aldrig mer kommer att komma i krig med varandra. Men är detta verkligen sant? Nja…

Att EU:s integration bidrar till den fredliga samvaron i Europa stämmer nog, men teorin att det är EU som har avskaffat krigen är tämligen lös. Man kan nämligen också tänka sig en annan historia: om demokrati, Nato och kärnvapen.

Från fredsforskningen vet vi att demokrati är den största fredsfrämjande kraften i världen. De västeuropeiska länder som bildade EU var demokratier. Kanske hade de inte krigat med varandra även utan EU. Sverige, Norge och Finland kom att stå utanför vid bildandet. Inte gjorde det att vi hamnade i krig med varandra.

Vad kol- och stålunionen gjorde var att den omöjliggjorde krig mellan Tyskland och Frankrike. Men hur kom den till? Jo, Tyskland var slaget i grunden, och delat. Dessförinnan hade Tyskland varit en aggressiv stormakt ända sedan Bismarcks dagar. Kanske är det mer korrekt att säga att freden mellan Frankrike och Tyskland var resultatet av att Tyskland förlorade och plattades till så till den milda grad att landet aldrig mer skulle kunna bli en aggressiv stormakt igen.

Mellan 1945 och 1989 var Europa dessutom splittrat. Det rådde fred på den andra sidan järnridån också. Ingen frihet, visserligen, men fred. Den hade knappast något med EU att göra.

Man kan också ifrågasätta om det verkligen rådde fred i Europa under denna tid. Europa var som sagt splittrat och ett kallt krig pågick.

Efter andra världskriget försvann nämligen inte den militära aggressionen från kontinenten. Tysklands roll övertogs av Sovjetunionen som lade under sig halva världsdelen genom sina lydregeringar. Kalla kriget följde. Den sovjetiska aggressionen stoppades av Nato, den transatlantiska försvarsalliansen.

Intressant att påminna sig om är att Nato under denna tid fruktade Warsawapaktens landarméer. Vid ett krig hade det vällt fram stridsvagnar. Natos motdrag var att hota med kärnvapen. Sovjetunionen tordes därför aldrig att gå till attack. Till sist gick Sovjetunionen under i kapprustningen med USA.

Jag säger inte att det är så, bara att det är en bra teori, men tänk om det är USA, kärnvapen, Nato och Ronald Reagan som räddade freden i Europa?

Till stöd för regeringens linje

Vår statsminister förtjänar beröm. Jag håller med om att det är till fullo orimligt att vi i Sverige, som har gjort vår hemläxa när det gäller vår ekonomi, ska ställa upp med pengar för att hjälpa dem som inte ens börjat sanera sina ekonomier.

Gärna europeisk solidaritet, men solidaritet betyder att man hjälps åt. Det är en ömsesidig handling. Sverige har också redan hjälpt länder med dålig ekonomi som Lettland, Irland och Island.

Länder som nu ropar på hjälp är Spanien och Italien. De vill att vi ska ta över en del av deras skulder. Men vad har då Spanien och Italien gjort för att hjälpa sig själva? Vad har de gjort för att visa sin solidaritet med EU?

Jag skriver det här inlägget endast för att uttala mitt stöd för mitt lands regering i de förhandlingar som nu sker i EU. Vi tänker rätt. Andra länders regeringar kommer att vara sura på oss. Därför är det viktigt att vi står på oss. Sverige har gjort sin hemläxa. Vi ska inte behöva betala extra för det.

____________________
Pingat på intressant.se.

Bra för euron, men kanske inte för Sverige

Sakta verkar det gå upp för Tyskland och Frankrike att man inte kan reda ut den europeiska skuldkrisen med mindre än att skulddrabbade länder helt enkelt skärper sig. Dagens uttalande från Merkel och Sarkozy är det första från denna duo som verkligen erkänner att huvudproblemet är slösaktiga politiker.

Redan under sommaren försökte Merkel och Sarkozy övertyga världen om att de hade grepp om skuldkrisen. Men då hette lösningen transaktionsskatt, euroobligationer och annat trams. Då tyckte man fortfarande att problemet var nervösa finansmarknader.

Det viktigaste i Merkels och Sarkozys förslag är att medlemsstater som inte sköter sina ekonomier ska kunna utsättas för sanktioner. Undantag för sanktioner ska bara kunna ges om 85 procent av Europeiska rådet (?) röstar för.

Det som jag inte begriper är dock varför de föreslår att alla EU-länder ska omfattas av denna regel och inte bara euroländerna. Jag kan förstå om ökad makt till EU är det enda sättet att rädda euron, när det är så uppenbart att många europeiska ledare inte klarar av att genomdriva sparbeting på egen hand. Men varför ska länder som Sverige, som medvetet valt att stå utanför euron av rädsla för ökad EU-makt, också tvingas in i systemet?

Jag hoppas att Sverige säger nej till en fördragsförändring, alltså en förändring i EU:s grundlag. Det kan räcka med att euroländerna skriver ett kontrakt med varandra. Ökad makt för Bryssel kan vara lösningen just nu för euron, men det är just nu. Vem vet vilka problem vi ska lösa om 10 år? Här finns all anledning att agera konservativt. Just Sverige tjänar inte mycket på att ge upp mer makt till EU. Vi är inte Italien.