Som en vinylskiva som har hakat upp sig fortsätter jag att skriva om att Sverige inte lägger tillräckligt med pengar på försvaret. Trots att vi befinner oss i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget lägger vi mindre och mindre pengar på försvaret sett till andel av BNP. Efter 2020 kommer försvarsanslaget att vara mindre än 1 procent.
Förra året var det första gången på länge som riksdagen beslutade om ett ökat försvarsanslag. Man sa att det var ett “trendbrott”. Från att anslaget minskat år från år sedan kalla kriget kommer det nu att öka. Men bara om man ser till de nominella siffrorna. Om man istället ser till försvarsanslagets andel av BNP syns inget trendbrott alls. Tvärtom fortsätter anslaget att minska.
Diagrammet är gjort med hjälp av siffrorna tillhörande denna rapport från FOI. Metodologin finns beskriven i rapporten. Prognosen fram till 2020 bygger på de dokument om kommande utgifter som regeringen har presenterat.
Jag har i diagrammet också prickat in ett par av de viktigare händelser som har varit under de senaste åren. 2008 kom kriget mellan Ryssland och Georgien. Knappt ett år senare sjösattes den nu pågående försvarsreformen, som innebär en modernisering av hela försvaret och övergång till yrkesförsvar. Vid nyåret 2012/2013 meddelade Överbefälhavaren att försvarsreformen var kraftigt underfinansierad om den skulle genomföras enligt riksdagens tidigare beslut. 40 miljarder saknades. 2014 genomfördes revolutionen i Ukraina som följdes av att Ryssland invaderade Krim och startade ett upprorskrig i östra Ukraina. Som en följd av Rysslands nya aggressiva linje beslöt riksdagen att öka försvarsutgifterna, inte med de 40 miljarder som saknades utan med 10,2.
Tillsammans visar diagrammet och kronologin med händelser hur Sverige inte tar sitt säkerhetspolitiska ansvar. Läget har försämrats men försvarsutgifterna har inte fått ökad prioritet.
Är måttet andel av BNP rätt mått att använda? Riksdagen har ju ändå ökat försvarsutgifterna.
Det är alltid svårt att säga hur mycket pengar ett visst politikområde ska ha. I internationella sammanhang använder man därför sedan länge andel av BNP som ett mått för att jämföra olika länders försvarsutgifter. På den säkerhetspolitiska arenan handlar det om att uppträda förtroendeingivande och visa för andra länder att man tar ansvar för sitt lands försvar. Försvaranslagets storlek i förhållande till BNP blir på så vis ett viktigt budskap till omgivningen. Den som lägger en stor andel av sin BNP visar att han tar försvarspolitiken på stort allvar. Den som lägger en mindre andel av BNP visar att han inte finner det viktigt att prioritera försvaret.
Nato har som norm att medlemsländerna ska lägga 2 procent av BNP. Alla länder gör inte det. Tyskland ligger exempelvis på 1,2 procent, men i alla fall länder som Estland, Storbritannien och Frankrike når upp till normen. Länder som Lettland och Litauen har fattat beslut om att komma upp i rätt nivå. USA är det Natoland som prioriterar försvaret högst med en siffra på 3,5 procent. Ryssland i sin tur satsar ännu mer med över 4,5 procent av BNP.
Behöver Sverige komma upp i 2 procent? Ja, på sikt är det rimligt att vårt land lägger sig i nivå med Natonormen, även om vi inte vill gå med i alliansen. Svensk säkerhetspoltik bygger inte på att vi ska klara oss själva, utan på att vi skapar säkerhet i gemenskap med andra. I praktiken betyder det att vi räknar med att få hjälp av Nato och då kan det vara bra att ha gjort sin hemläxa. Ty varför ska Nato hjälpa oss om vi inte vill hjälpa oss själva?
(Bygger verkligen den svenska politiken på att vi ska få hjälp av Nato? Ska vi inte klara oss själva? Nej, det var länge sedan vi övergav den politiken. Läs mer här och här om vad vi faktiskt gör idag.)
