Ge tolkarna en gräddfil

Förra året gav Sverige upphållstillstånd till 111 000 personer. Nog skulle vi därmed också kunna klämma in 24 tolkar, som har tjänstgjort tillsammans med svenska trupper i Afghanistan.

Idag skriver jag och en kollega på SvD Brännpunkt om att Sverige bör skapa ett särskilt asylprogram för de tolkar som svenska trupper samarbetat med.

Att situationen är allvarlig bekräftas av de svenska officerare som har tjänstgjort med tolkarna. Peder Sunna har varit i Afghanistan i två omgångar. 2007 åkte han ned som plutonchef för jägarplutonen. 2010 var han ställföreträdande kompanichef för skyttekompaniet med en fast bas i en av de talibaninfluerade byarna. Han berättar att det förekommer rena avrättningar även av personer som bara arbetat för de svenska trupperna under en kort period. ”En byggherre som hjälpt oss under ett projekt hann bara ett par kilometer utanför det område vi beskyddar, innan han blev prejad av vägen och skjuten i huvudet”, säger han.

Läs hela artikeln på SvD:s hemsida.

Andra länder har skapat särskilda asylprogram. Nya Zeeland gjorde så att tolkarna fick välja mellan asyl eller tre årslöner, som kompensation.

Jag är övertygad om att huvudinvädningen mot vårt förslag kommer att vara att det är fel att särbehandla en viss grupp. Ska inte alla asylsökanden behandlas lika?

Det tycker inte jag eftersom vi inte har behandlat alla lika till att börja med. Vi står i tacksamhetsskuld till tolkarna. De har tjänstgjort sida vid sida med svenska soldater, delat samma faror som dem. Tack vare tolkarna har svenska soldater kunnat utföra ett farligt arbete. De har tagit risker för vår skull. Därför förtjänar de en gräddfil.

Som läget är nu måste tolkarna ta sig till Sverige på egen hand  för att kunna ansöka om asyl. Det är bara på plats i Sverige som man kan göra det. Afghaner kan inte söka visum hos den svenska ambassaden i Kabul med syftet att åka till Sverige för att ansöka om asyl. Istället måste man resa utan visum. Normalt sett vill inga flygbolag låta folk resa utan korrekta dokument. Med andra ord måste tolkarna antingen ljuga sig till ett visum eller resa med en flyktningsmugglare.

Så illa är läget. Det är ett ovärdigt sätt att behandla sina vänner. Sverige skämmer ut sig.

_____________

Pingat på intressant.se.

USA blir kvar i Afghanistan efter 2014

USA blir kvar i Afghanistan efter 2014. Igår presenterade Barack Obama den överenskommelse som slutits mellan USA och Afghanistan. Kärnan i överenskommelsen är att USA ska fortsätta att jaga al-Qaida och träna de afghanska styrkorna, men inte ha några baser i landet:

Within this framework, we’ll work with the Afghans to determine what support they need to accomplish two narrow security missions beyond 2014 — counter-terrorism and continued training. But we will not build permanent bases in this country, nor will we be patrolling its cities and mountains. That will be the job of the Afghan people.

Obamas tal kan läsas i sin helhet på Vita husets hemsida.

Det blir alltså inget fullständigt uttåg från amerikansk sida, så till vida att varenda amerikansk soldat lämnar landet. Militära rådgivare blir kvar. Därtill fortsätter antiterrorismkampanjerna, dvs. drönarattackerna.

Vad detta betyder för Sverige är oklart just nu, eftersom vi i vanlig ordning måste koordinera oss med Nato. Troligtvis kommer vi att få frågan om vi kan tänka oss att hjälpa till med den fortsatta utbildningen av den afghanska armén.

Säger vi ja till det betyder det att Sverige kommer att ha soldater kvar i Afghanistan. Mycket få visserligen, men vi kommer att vara kvar. Om detta bör nu våra politiker berätta så att allmänheten får klart för sig vad ett tillbakadragande från Afghanistan faktiskt innebär.

________________________
Pingat på intressant.se.

Slutet för mig på FOI – Afghanistan

I fredags var det sista dagen för mig på FOI. Jag har varit där i sex år och arbetat med krisberedskap och säkerhetspolitik. Nu går jag vidare till tankesmedjan Frivärld. Tiden på FOI kröntes med en debattartikel i DN om situationen i Afghanistan.


Hos allmänheten finns det en förväntan om att insatsen i Afghanistan ska ha kommit till sitt slut 2014. Men det kommer också en tid därefter. Det är hög tid att nu diskutera på vilket sätt Sverige ska stödja Afghanistan i en kommande fredsprocess. Två gånger tidigare har västländerna lämnat Afghanistan utan hjälp. Resultat blev vid båda tillfällena fortsatt inbördeskrig. Det misstaget bör inte upprepas.

Artikeln kan läsas i sin helhet här.

Jag vet att Natoländerna nu diskuterar inbördes hur ett ordnat tillbakadragande kan ske just för att det inte ska ske en panikartad rusning mot dörren. Ändå är det uppenbart att ISAF-länderna är mer villiga att dra sig ur Afghanistan än att hitta på en fungerande lösning på hur det ska göras.

Nu senast har Australien meddelat att man tidigarelägger sitt tillbakadragande. Sverige har gjort likadant. USA också. Hur kommer det sig att man annonserar sina tillbakadraganden långt före det att man har tänkt ut vad som ska komma efter 2014, om det just inte är en “rusning mot utgången”?

Just nu i april 2012, när ISAF minskar i storlek och det är mindre än två år innan hela ISAF ska vara avvecklat, finns fortfarande ingen gemensam politik för tiden efter 2014. Den finns bara inte.

Mycket oroande är också att finansieringen av afghanska armén fortfarande inte heller är löst. Afghanistan kan inte betala för sin egen armé. Det är vi i väst som måste göra det.

Men eftersom pengarna inte verkar komma har Afghanistan börjat tala om att man ska minska ner på arméns storlek. Förut talade man om 300 000 till 350 000 poliser och soldater. Nu talar man om kanske 230 000.

2010, i samband med Kabulkonferensen när ISAF-länderna tillsammans med Afghanistan bestämde att 2014 skulle vara slutåret för den internationella insatsen, ansågs siffran 300 000 vara helt avgörande. Det skulle inte gå att stabilisera landet med en mindre styrka. Nu har verkar det tydligen räcka med 230 000, och förklaringen är pengar.

Västländerna verkar inte vilja betala och så sänker man ambitionsnivån och hoppas att det ska gå bra ändå. Det känns otäckt bekant på något vis. Plånboken får bestämma hur allvarligt säkerhetshotet är. Så brukar svensk försvarspolitik bedrivas. Ska vi “hjälpa” Afghanistan på samma vis. Snälla, gör inte så.

En ny fin färsk FOI-rapport diskuterar Afghanistans framtid. Undertecknad är huvudförfattare. Rapporten hittar man här.

__________________________
Pingat på intressant.se.