Haveriet för barn- och ungdomspsykiatrin i Uppsala län

2017 hände någonting med barn- och ungdomspsykiatrin i Region Uppsala. Kraftigt ökade köer, stora arbetsmiljöproblem och många uppsägningar. I augusti var det bara 2 procent som fick vård i tid. Här är ett försök till sammanfattning av vad som har hänt.

Situationen för barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, är ansträngd i hela landet och det har varit tufft tidigare också. Ändå har verksamheten på Akademiska sjukhuset fungerat men under 2017 kraschade allt. Man kan tydligt se det på väntetiderna. Vårdgarantin säger att en patient ska ha en första bedömning inom 30 dagar. Akademiska har klarat det bra. Omkring 95–100 procent har fått vård i tid. Men som diagrammet visar gick botten ur 2017.

Källa: SKL, vantetider.se.
Vad har hänt?

Jag har naturligtvis inte hela bilden, men det är en serie händelser som har följt på varandra. Den politiska ledningen menar att det är rekryteringssvårigheter som är förklaringen till varför mottagningarna i Tierp, Östhammar och Enköping har varit tvungna att stängas, men är det verkligen sant? Det är tveksamt. Men låt oss ta tidsförloppet först. Problemen började under hösten 2015.

Varför stängdes mottagningarna utanför Uppsala?

Enligt den rödgröna ledningen är det på grund av personalbrist, men enligt ett vittnesmål från en av de sköterskor som arbetade i Östhammar men som sade upp sig berodde det på orimliga arbetsvillkor och dålig ledning. Hon berättar att allt började med att läkartiderna på yttermottagningarna drogs in. Sjuksköterskorna på mottagningarna fick endast stöd av jourläkarna, vilket kunde vara vilken psykiatriker som helst. ”Jag satt bara i telefon och bad föräldrar om ursäkt hela tiden”, berättar hon. Därför sade hon upp sig. I och med det lades mottagningarna i Östhammar och Tierp samman. Den enda kvarvarande BUP-sjuksköterskan i Tierp fick ta hand om dubbelt så många patienter. Det gick inget bra. Hon blev utbränd. Därefter stängdes mottagningarna.

Strax därefter fick även mottagningen i Enköping problem. Även den stängdes.

Det stämmer således inte att det har saknats personal. Det som har saknats är bristande ledning.

Vad är BUP?

BUP är specialistpsykiatri. Det är inte stöd för den som mår psykiskt dåligt i allmänhet, t.ex. på grund av att föräldrarna skiljer sig eller att pojkvännen har gjort slut. BUP är specialistvård och de som får behandling har fått en diagnos fastställd.

Samtalsmottagningar – första linjens psykiatri

Regionen har sedan tidigare en för svag första linjens psykiatri. Det har gjort att många enkla fall har remitterats till BUP. För att avlasta specialistvården denna typ av fall byggs ”samtalsmottagningar” upp. Dessa ska finnas på olika platser i länet. Här finns tillgång till psykolog och tanken är att man ska kunna hantera lättare fall. Mottagningarna ligger under Akademiska och patienterna måste har remiss för att komma till dem.

Samtalsmottagningarna är bra och vi moderater är för denna utbyggnad men de ersätter inte den specialistvård som patienter med autism eller ADHD behöver.

Varför BUP-mottagningar i hela länet? Räcker det inte med Uppsala?

Det säger sig självt att om man stänger tre mottagningar på grund av personalbrist är fortfarande patientgruppen lika stor. Det var aldrig någon brist på patienter.

Vad som avgör om en behandling blir framgångsrik eller inte avgörs av hur väl ett barn klarar av skolan. Därför menar professionen att vården bör bedrivas i nära samverkan mellan skolan, BUP och hemmet. Uppföljning av patientens medicinering görs av en sjuksköterska och ett par gånger om året av en läkare. Nyckelpersonen i BUP-mottagningen är sjuksköterskan som har närmast kontakt med patienten.

Vården blir bättre om den kan ske där patienten bor. Det var så vi utförde denna vård tidigare och därför borde det gå att göra igen.

Har inte BUP i hela Sverige svårigheter?

Mängden patienter till BUP har ökat i hela landet, delvis som en följd av många nyanlända med psykiatriska problem. Tillgängligheten har gått ned hos de flesta landsting/regioner. Bottenrekordet utan konkurrens står dock Region Uppsala med en tillgänglighet på två procent i augusti 2017.

Men nu vänder det väl med nya mottagningen i Enköping?

Det finns ingen ”ny” mottagning i Enköping. BUP stängdes där 2016. Det som har öppnats nu är en mottagning för både vuxenpsykiatri och BUP. Om man öppnar något som har varit stängt kan man inte kalla det för en invigning av något nytt.

I mars 2017 meddelades det från verksamhetsledningen att besked om mottagningarna i Tierp och Östhammar skulle komma i september 2017. Detta hände aldrig.

Moderaternas två BUP-motioner

Vi har lämnat in två motioner. Den första föreslår att BUP för Norduppland och Enköping ska kunna upphandlas. Vi har redan upphandlad vuxenpsykiatri för Norduppland.

Den andra föreslår att vi ska upphandla BUP-tjänster digitalt. Det finns företag som kan tillhandahålla detta för enklare ärenden.

Motionerna behandlas på fullmäktige 25 april. De avslogs av den rödgröna majoriteten.

Saknas det pengar för verksamheten?

Nej. När patienter ställs i kö utförs ingen vård. Då sparas pengar. Akademiska sjukhuset har redan fått anslag för denna vård. Om Akademiska sjukhuset ska ha ökade anslag för att öppna mottagningarna i Östhammar och Tierp får de dubbelt betalt för den vård de ska utföra, dels de pengar som de redan har fått för 2016 och 2017 då verksamheten på mottagningarna legat nere, dels de nya pengarna. Det var aldrig brist på pengar som gjorde att mottagningarna stängdes.

På nationell nivå har Moderaterna förslaget att en del av kömiljarden ska användas för att öka tillgängligheten på BUP. Det motsätter vi oss inte eftersom det är en ersättning som regionen i så fall får ta del av efter att ha visat att vi kan ge vård inom vårdgarantin. Betalning efter utfört arbete är en metod som vi stöder.

Vad kan då göras?

Vi i moderaterna har följt frågan om BUP nära och menar att det inte alls är omöjligt att få ordning på verksamheten igen. Att det har pågått en konflikt inom BUP på Akademiska sjukhuset vilket orsakat en dålig arbetsmiljö är något som sjukhusledningen kan sköta självt. Den konflikten ska kunna lösas utan politisk inblandning.

När det gäller mottagningarna i Tierp och Östhammar menar vi att de ska öppnas igen. Om regionen själv inte kan hitta bemanning ska vi höra efter med den öppna marknaden. Det finns företag som säljer BUP-vård i andra län. Kanske de vill etablera sig hos oss också.

Att upphandla företag som tillhandahåller enklare BUP-vård digitalt är givetvis också värt att kolla om det går att göra.

Det stämmer inte att det har varit omöjligt att få tag på människor som har velat arbeta i mottagningarna i Tierp och Östhammar. Det som inte funkade var arbetsledningen, alltså kan är det i organisation och ledning som problemet har suttit.

Svenska folket konservativare än vad man kan tro

Svenska folket är betydligt mer konservativt än vad dess ledare tror. Det är en av flera slutsatser i Markus Uvells nya bok Bakslag: Radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro förlag). Samtidigt är det något oklart vad denna konservatism egentligen består i och vilket parti som klarar av att företräda den bäst.

Det här är en recension, men eftersom undertecknad är vän och tidigare kollega med Uvell, kan man inte säga att den är helt opartisk. Icke desto mindre vill jag gärna skriva något om boken.

I boken utforskar Uvell de idéströmningar hos väljarkåren som ligger bakom SD:s framgångar. Det är känt sedan tidigare att steget mellan S och SD för vissa väljare är betydligt mindre än vad man tror. Hur kan detta vara möjligt? Nu tycks det dessutom att det inte bara är arbetarklassväljare som inte tycker steget är så stort. Alltså finns det något att gräva i.

Det Uvell gör är att med ett eget statistiskt material, framtaget av opinionsföretaget Inizio, utforska hur det står till med konservativa attityder i befolkningen. Han utforskar även ett antal attityder som kan sägas tillhöra populistiska antietablissemangspartier. Attityder som undersöks är exempelvis ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” eller ”Politikens uppgift är att lösa praktiska problem i medborgarnas vardag, inte tala om för medborgarna hur de ska leva”.

Resultatet visar att en inte oansenlig del av befolkningen håller med om detta (43 respektive 37 procent). Detta kontrasterar Uvell mot den radikala agenda som han menar etablissemanget driver bestående av frågor rörande normkritik, identitetspolitik och klimatalarmism. Etablissemangets intresse för dessa frågor motsvaras inte av samma intresse hos befolkningen.

Ett parti som är bra på att fånga upp dessa attityder är SD och Uvell kommer därför fram till att SD:s väljare är mer konservativa än andra partiers väljare. Kanske är det därför detta som förklarar varför SD drar till sig så mycket fler väljare än bara de som är invandringskritiska? För som Uvell påpekar är svenska folket inte kritiskt mot mångfald. Svenskarna är inte rasister.

Uvells bok kommer precis i rätt tid. Vi behöver i en djupdykning i de attityder som finns hos väljarna som kan förklara varför de vill rösta på SD. Någon borde har gjort detta för länge sedan. Undersökningar som dessa görs av partierna, men de är aldrig offentliga. Det är bra att allmänheten får en chans att se sig själv i spegeln.

Men givetvis har jag kritiska anmärkningar mot innehållet också.

En sådan är hur graden av konservatism mäts. Uvell testar abstrakta formuleringar. Påståendet ”Äldre generationer har mycket att lära oss om hur samhället borde fungera” kan sägas vara en konservativ attityd, men det är inte en politisk ståndpunkt. En konservativ politisk ståndpunkt är snarare: mer pengar till försvaret, fler poliser, sänkt skatt, betyg i skolan eller sänkt a-kassa.

Med Uvells sätt att mäta blir SD-väljarna de mest konservativa, men med ett annat sätt att mäta (t.ex. om skatter och bidrag) misstänker jag att M-väljarna hade blivit de mest konservativa. Båda sätten att mäta är rätt skulle jag säga, och därför borde Uvell varit mer försiktigt i sina slutsatser på denna punkt.

Ett annat problem är att Uvell inte diskuterar problemet med att partiledning, partiaktivister och väljare kan ha väldigt olika politiska uppfattningar. För att utforska SD:s ideologiska innehåll har Uvell intervjuat partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur representativ är han för sitt parti? Är han representativ för sina väljare?

Det är lång ifrån säkert. Karlsson är utan tvekan partiets chefsideolog, och så långt gör Uvell rätt när han intervjuar honom, men nu råkar Karlsson vara en person som läst mycket om ideologi, kan citera politiska tänkare, och använder sig av en begreppsapparat som en ideologiskt insatt akademiker gör. Det gör honom inte särskilt representativ alls. Dessutom har Karlsson i egenskap av aktiv politiker ett intresse att framställa SD:s ideologi på det sätt som han vill marknadsföra partiet inför väljarna.

En sak som SD har velat torgföra är att partiet är ”socialkonservativt”. Saken är bara den att begreppet inte har någon naturlig definition. Såsom Herbert Tingsten använder det i sin bok om konservativa idéer står det för konservativa på 1800-talet som lade sig till med en socialpolitisk agenda, företrädesvis i Tyskland. Är detta samma som SD idag? Knappast.

Ytterligare en sak som Uvell borde ha lagt mer tid på är att fastställa vad det radikala etablissemanget faktiskt står för. Nu råkar jag personligen tycka att han träffar rätt. Det finns hos ledande politiker och journalister, som verkar dela samma världsbild, ett mycket starkt intresse för exempelvis identitetspolitik. Men har vi bevis för att det är så? Eller är det bara en subjektiv upplevelse?

Det är i alla fall i konstaterandet att det hos befolkningen i stort finns attityder som inte alls överensstämmer med den radikala agendan som värdet av Uvells bok ligger. Här känner jag nämligen igen mig själv. Jag förstår inte heller den agendan och tycker precis som många av väljarna att den inte har med verkligheten att göra. Ofta tycker även jag att vad som försiggår i Stockholm med rikspolitiker och medier är en egen värld för sig, helt frikopplad från vardagslivet, men som ändå producerar en mängd pekpinnar som man ska förhålla sig till som medborgare. Som etablissemangsskeptiker undrar man vad de håller på med.

Men hur kommer det sig då att många av dessa väljare samlats hos SD? Uvells poäng är att det inte nödvändigtvis har med invandringspolitiken att göra, men det går ju ändå inte att bortse från det. Vill man veta varför väljare går över till SD måste man göra en undersökning som undersöker både antietablissemangsattityder och invandringsattityder samtidigt och försöka dela upp det. Annars hamnar man i problemet med att man försöker förrklara att SD väljaren ”egentligen” inte är en invandringskritisk väljare. Sådana förklaringar har ingen trovärdighet eftersom den mest uppenbara förklaringen till varför väljare vill stödja ett invandringskritiskt parti är att de vill ha en invandringskritisk politik.

Men med detta sagt lyckas Uvell ändå ringa in att det finns många väljare som är etablissemangskritiska, konservativa och genuina motståndare till den dominerande vänsterradikala agendan. Denna grupp är stor. Och – vilket är det intressanta – många av dem har inget intresse av att stödja SD. För om alla dessa skulle stödja SD skulle detta parti ha över 40 procent. Denna grupp bör de äldre högerpartierna, M och KD, och kanske även i viss mån L och C, intressera sig för. Annars kanske de drar till SD och blir kvar där.

En komma ut-historia

Igår gick jag med i Pride-tåget i Stockholm tillsammans med Öppna moderater och MUF. Det är mycket ovanligt för mig att jag deltar i manifestationer av den här sorten och jag har som många andra konservativa stofiler varit skeptisk till Stockholm Pride i sig. Men Pride-tåget är nu ändå det främsta sättet att visa sitt stöd för dem som bara begär att få bli behandlade som människor, men som historiskt sett har förvägrats detta.

Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.
Anna Kinberg Batra i täten för Moderaterna i Pride-tåget 2017.

Jag har naturligtvis många saker som jag skulle vilja skriva om när det gäller respekten för HBT-personer, inte minst om hur min egen syn på detta har utvecklats. Men det kan räcka med en sak för stunden. Jag vill berätta min egen komma ut-historia, som då inte är min egentligen eftersom jag inte är H, B eller T, men som ändå är min eftersom en av mina bästa vänner är homosexuell. Även heterosexuella kan ha en komma ut-historia att berätta, som handlar om hur det är att ha en vän som kommer ut.*

Jag lärde känna min vän för kanske femton år sedan. Först som vanlig bekant men sedan ett par år som nära vän. Vi träffas ofta, bor över hos varandra om vi är på resande fot, gör resor ihop, och har jäkligt roligt tillsammans i största allmänhet. Det som förenar oss är gemensamma intressen, det herrsällskap vi både lärde känna varandra i och senare även politiken. 

Det är väldigt vanligt att män umgås ihop utan att tala om relationer. Fråga mig inte varför det är så men intresset finns liksom inte. Vi har tusen andra saker att prata om. Så är det också med mig och min kompis. Men när man lär känna någon ser man också hur denne är utan något sägs. Efter ett tag förstod jag ju att han var mer intresserad av killar än av tjejer, fast ingen av oss sa någonting om det.

Vi bor idag i olika städer men bodde båda förut i Uppsala och har rört oss i kretsar som kan beskrivas som upsaliensiskt konservativa, ibland föraktfullt kallat för punschhögern, vilket då vi själva inte uppfattar som förnedrande utan mer som en komplimang. Det finns hur många homosexuella män som helst i den miljön. Långt fler än genomsnittet i samhället i övrigt, gissar jag. Men i sann konservativ anda ingen HBT-aktivist så långt ögat kan nå.

Istället finns något som man kan kalla för en tyst tolerans. Alla vet att några är homosexuella och efter tag lär man sig också vilka, men ingen säger något om det. Något förakt för de homosexuella finns inte, ännu mindre hat. Istället präglas attityden av att alla inser att homosexualitet är medfött, och därför inget som kan ändras, och inte heller något som skadar någon annan. Alltså finns det inget att bråka om, och dessutom – vilket nog är det viktigaste – de är ens vänner och man vill ju inte göra sig av med sina kompisar bara för att de visar sig vara homosexuella.

Det är en tolerant miljö och jag gissar att den tillkommit som en överlevnadsstrategi på den tiden då det inte var tillåtet att vara öppen med sin sexuella läggning. Den akademiska miljön är väldigt tolerant och jag kan därför förstå att detta har varit en plats där homosexuella kan ha levat i fred. Det fanns en kostnad även för den heterosexuelle på den tiden om han eller hon öppet tog parti för den som var homosexuell. Hur det verkligen funkade förr vet jag inte utan nu gissar jag, men jag tycker mig ha kunnat se hur tystnad även varit en överlevnadsstrategi hos heterosexuella som inte har tordats försvara sina homosexuella vänner i den fientliga miljö som då fanns.

Idag håller den tysta toleransen att bytas mot en öppen tolerans, och det går smidigt. Allt flera homosexuella är öppna med sin läggning och något misstycke bland de heterosexuella finns inte. Fördomen säger att konservativa ska rygga tillbaka och säga usch och fy, ropa på polis och säga upp bekantskapen och så vidare. Men så funkar inte den här miljön. Den är konservativ och således trög till förändring, men som sagt också väldigt tolerant. Den intolerans som finns riktar sig istället mot HBT-aktivismen som man tycker är överdriven, löjlig och vänstervriden. De homosexuella i denna miljö är lika konservativa som alla andra.

Att byta tyst tolerans mot öppen tolerans borde ju därför vara ganska enkelt – i teorin. Det är inte lika enkelt när man väl ska göra det. För man står på något sätt med foten i två system samtidigt, ett äldre system med tyst tolerans som faktiskt funkar hjälpligt och som många fortfarande lever med och som de kanske vill fortsätta med, och ett nytt system där öppenhet råder. Hur kan man veta hur ens vän vill ha det? Och hur vill jag ha det själv?

Öppenhet är naturligtvis bäst, men det finns äldre homosexuella som har byggt ett helt liv på den tysta toleransen och som har det bra i sin lilla bubbla. Om de inte själva vill punktera den bubblan kan inte jag göra det. Jag kan ju inte alls veta av vilka skäl de har hemlighållit sin sexualitet.

Hos mig snurrade en inre dialog i huvudet som gick ungefär så här:

– Stefan, det är lika bra att du ställer frågan rakt ut. Du vet ju hur det ligger till och det här är en av dina bästa vänner. Han kan omöjligt bli arg.

– Ja, men varför säger han då inget själv? Han borde ju veta att jag vet. Är det då min uppgift att bryta isen? Borde inte han göra det? Det är hans liv.
– Äh, vad är det där för trams. Du är ju feg. Det är ditt problem. Du törs inte fråga.
– Ja, men…
– Ja, vad då men? Du har ju samlat bevis i huvudet för att övertyga dig själv om att han är homosexuell. Otvetydiga bevis. När du ställer frågan gör du inte det grundlöst och det vet han. Även om han inte vill säga som det är kommer det vara helt omöjligt för honom att bara blåljuga sig ur allt.
– Men du ser! Det är inte så jäkla lätt. Det kan bli dålig stämning. Den risken finns ju. Det kan du inte förneka. Han har inte varit öppen med sin sexualitet under mycket lång tid, och tänk om han ändå vill ha det så. Han har ju ändå velat ha det så från början. Annars hade han redan kommit ut.
– Det där är också bara trams! Du vet varför homosexuella inte törs komma ut. Det är för att de är rädda för omgivningens reaktioner. Men ni är vänner och du vet att han litar på dig till hundra procent. Han skulle aldrig ha velat bli vän med dig annars.
– Men vi brukar aldrig tala om sånt.
– Vad då?
– Relationer och sånt. Vi brukar prata politik.
– Men ändra på det då! Du försöker bara hitta på ursäkter för att slippa! Skärp dig!
– Jag måste hitta ett bra tillfälle.
– Du har redan haft bra tillfällen! Du är en mespropp! Det bara det som är problemet. Inget annat!

Så där höll det på. Till sist tyckte jag att vårt vänskapsförhållande blev uppenbart löjligt om jag inte frågade hur det låg till. Man kan inte hålla en sådan sak hemlig för varandra. Så då tog jag sats och frågade, och det var självklart inga problem alls att få veta hur det låg till.

Tjugo minuter senare var vi klara med frågan och så gick allt tillbaka till det vanliga igen. Då var relationsbiten avklarad för denna gång och vi gick över till att prata politik istället. Som vi brukar göra.

Det kan tyckas konstigt att vi bara lämnade ämnet och gick över till något annat (vi satt och åt frukost) men så är vi. Ni får tänka er två pojkar som leker ihop. Det är roligare att leka än att prata relationer.

Har historien någon sensmoral? Ja, det har den. Budskapet är inte överraskande utan en variant på vad andra tidigare har sagt. Det är bättre för alla om alla är öppna med sin sexualitet. Det fanns en tid då homosexualitet inte accepterades men den tiden är över och den intolerans som finns kvar städas ut successivt. Sanningen gör oss fria, står det i Bibeln, och det stämmer verkligen. Även om den tysta toleransen fungerade byggde den på att sanningen doldes vilket även med de bästa intentioner, och med mycket god vänskap människor emellan, ändå innehåller ett korn av misstänksamhet. Nu när vi inte längre behöver den tysta toleransen är det därför bättre att byta ut den mot den öppna toleransen.

Den upsaliensiskt konservativa miljön där jag har levt ganska länge är verkligen konservativ med allt vad det innebär, både till gott och ont. Det bra är det kompakta motståndet mot att göra det privata politiskt. I den här miljön avskyr man när politiker kommer och föreläser om värdegrunder, normkritik, identitetspolitik, queerteori, vithetsstudier, rasifiering och så vidare. Och det gäller även de som är HBT-personer själva. Det dåliga är att den förändring som ändå behöver göras går långsamt.

Så här i efterhand grubblar jag mycket på varför det uppenbart enkla och naturliga var så svårt att göra. Det är rädslan som hindrar en och det är ju egentligen bedrövligt att två så goda vänner inte ska vara helt öppna med varandra. Man kan skratta åt oss och säga att vi är löjliga och hämmade, förtryckta av ”förljugna borgerliga konventioner”. Så skulle det i alla fall beskrivas om det här var en pjäs på Dramaten.

Någon gång i det förflutna var det någon som bestämde att homosexualitet skulle vara förbjudet. Det satte skräck i folk och höll i sig under mycket lång tid. Det är inte konstigt att det finns efterverkningar.

Förändrades något i vår relation? Nej. Ingenting. Verkligen ingenting. För det var som jag beskrivit ovan. När vi väl hade klarat ut hur det låg till var det gjort och sen var det inget mer med den saken.

___________________

* Under dagen har jag fått frågan om kompisen ifråga har godkänt det jag har skrivet och så är det givetvis. Att jag inte skriver ut namnet är för att han ska slippa få frågor om en text som jag är ansvarig för. Jag måste tydligen också förtydliga att jag själv är hetero och att det inte är jag som kommer ut i historien. Det framgår redan av texten, men allt kan missförstås.

Sökes: Öppenhet om Region Uppsalas fastighetsinvesteringar

Det mörkas i vår region ifråga om de stora fastighetsinvesteringarna. När regionfullmäktige i början av sommaren antog sin nya investeringsplan var inte alla fakta kända. Ledande företrädare för den rödgröna koalition som styr, bestående av S och MP, vill inte lägga korten på bordet och förklara vilka beslut som verkligen har fattats. Istället har de med mer eller mindre framgångsrika metoder försökt förneka existensen av själva beslutsunderlaget.

I det här blogginlägget kommer jag därför att publicera alla relevanta dokument ifrågan och göra en kort sammanfattning av vad det hela handlar om. Vi behöver transparens och en seriös debatt om vilka priroriteringar som måste göras.

Inlägget i korthet:

  • Region Uppsala har beslutat att skjuta ett antal fastighetsinvesteringar framåt i tiden trots stora renoveringsbehov.
  • Utlovade projekt som ny neonatalavdelning, produktionskök, renovering av Tierp vårdcentrum, Kungsgärdet och barnsjukhuset på Akademiska (ingång 95–96), beräknas påbörjas omkring 2023–2024.
  • Prioriteringar måste göras men det är fel att de inte visas upp för allmänheten och alla anställda.
  • Härnedan publiceras beräkningsunderlaget samt övrigt material som visar hur den rödgröna ledningen hanterar miljardinvesteringarna i regionen.

Varför offentliggöra beräkningsunderlaget?

Vi politiker ”tjafsar” ofta. Så är det, och även denna gång skulle man kunna vifta bort allt och säga att vi bara är löjliga. Likväl kvarstår det faktum att Region Uppsala under de tre närmast kommande åren kommer att investera 3,3 miljarder kronor i nya fastigheter (ca 9 000 kr per person i länet), med årliga kostnadsökningar på grund av hyresökningar på ca 100 miljoner per år (ca 275 kr per person och år).

Vi moderater är i huvudsak överens med S och MP om att tuffa prioriteringar måste göras. Men vi tror inte på hemlighetsmakeri och vi vill i traditionell moderat anda varna för politiker som utlovar ”satsningar” som det inte finns pengar till.

Exempelvis har Socialdemokraterna lovat att de ska fixa krisen inom intensivvården för nyfödda genom att bygga en ny neonatalavdelning. I julas skickades nämligen födande mammor till Åbo, eftersom det inte fanns plats för dem på Akademiska. Som en reaktion på detta skrev Vivianne Macdisi (S), regionråd, och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de berättade att 250 miljoner kr skulle satsas på den nya neonatalavdelningen på Akademiska sjukhuset.

Men idag vet vi att det inte kommer att ske förrän 2024 och avdelningen bli klar först 2027.

Vi behöver alltså öppenhet i frågan och vi behöver en dialog mellan oss förtroendevalda och allmänheten och alla anställda i regionen.

Excel-filen som det blivit bråk om

Anledningen till att det har uppstått bråk mellan mig och företrädare för S är att jag publicerade denna lista.

flyttade investeringar#

Det var den 18 maj i år som jag skrev till ekonomiavdelningen och bad om att få se hela investeringsbudgeten, där alla enskilda objekt finns med, när de är planerade att starta och vad de beräknas kosta m.m. Investeringsbudgeten är en del av regionens stora budget och det är en lång beredningsväg innan den antas av regionfullmäktige.

Här är Excel-filen för nedladdning.

Det politiskt känsliga i det hela är att ett antal utlovade byggprojekt skjuts på framtiden.

Men vad är det för ett dokument egentligen? Det är beräkningsunderlaget för investeringsbudgeten. Det är den samlade kalkylen över alla våra kommande fastighetsinvesteringar.

Processen för att lägga fram regionens investeringsbudget fungerar så att först lämnar alla förvaltningar förslag på investeringar. Därefter tar varje facknämnd ställning till förvaltningarnas förslag. Därefter sker en sammanställning av det tjänstemannaorgan som heter investeringsrådet. Förslaget presenteras för fastighets- och servicenämnden (politiskt organ) som sedan skickar det vidare till regionsstyrelsen (politiskt organ) som i sin tur lägger in investeringsplanen i förslag till regionplan och budget (dvs. regionens stora budget). Förslaget går sedan till regionfullmäktige. I år antogs förslaget av regionfullmäktige den 20 juni.

investeringsbudgetprocessen#
Jag sitter som ledamot i både fastighets- och servicenämnden och regionstyrelsen, och satt även tidigare i sjukhusstyrelsen. Jag har därför kunnat följa investeringsfrågorna ganska väl, men trots det tyckte jag att jag saknade hela bilden. Därför bad jag om att få se filen ifråga.

Att ekonomiavdelningen utan konstigheter har lämnat detta dokument till mig är i linje med den policy som tillämpas inom regionen. Medan de styrande partierna (S och MP) fortfarande jobbar med ett dokument politiskt, dvs. tar ställning till hur de vill utforma olika förslag, är det inte sed att några papper lämnas över till oss i oppositionen. Men när förslagen är färdiga ges vi fri tillgång till allt beslutsunderlag.

När jag bad om få se Excel-filen hade S och MP redan offentliggjort sitt förslag till regionplan och budget. Att ansvarig tjänsteman därför skickade beslutsunderlaget till mig är alltså helt i enlighet med praxis. Om dokumentet fortfarande var internt arbetsmaterial endast för S och MP hade hon/han inte gjort det. Så är praxis och våra tjänstemän är som regel noggranna och lojala.

Här är finns mitt brev till ansvarig tjänsteman och dennes svar till mig. Jag har maskerat namnet på tjänstemannen i fråga eftersom hon/han endast har utfört sin plikt och inte förtjänar att få kritik för något i det här.

brev18majsid1

brev18majsid2

Fastighets- och servicenämndens förslag

Fastighets- och servicenämnden är det politiska organ som har att göra ett förslag till samlad investeringsbudget. Det underlag som ledamöterna hade att ta ställning till finns här.

Protokoll: Fastighets- och servicenämnden, 2017-05-08. Se ärende nr 43.

Som framgår av denna handling tilläts inte ledamöterna i nämnden att se hela bilden. Den fick bara ta ställning till klumpsummor. Klumpsummorna kommer givetvis från beräkningsunderlaget som alltså är Excel-filen ifråga. (Se fliken ”Invram per styrelsenämnd”.) Allianspartiernas ledamöter reserverade sig därför mot förslaget.

Regionstyrelsens förslag

Samma förslag som antogs av fastighets- och servicenämnden antogs sedan av regionsstyrelsen i förslaget till regionplan och budget som man hittar här.

Protokoll: Regionsstyrelsen, 2017-05-30. Bilaga 116/17 a.

Som framgår av denna handling fick inte heller regionsstyrelsens ledamöter se några detaljer utan endast klumpsummor. Även här reserverade sig därför allianspartiernas ledamöter mot förslaget.

Regionfullmäktiges beslut

Till sist hamnade så förslaget på regionfullmäktiges bord. Handlingen ifråga är densamma som antogs av regionsstyrelsen. Fullmäktiges protokoll hittar man här.

Protokoll: Regionfullmäktige, 2017-06-19 och 20. Bilaga 71/17 a.

Beslutet togs den 20 juni. Också i fullmäktige reserverade sig allianspartierna.

Moderaterna offentliggör beräkningsunderlaget

Den 22 juni valde jag att offentliggöra listan ovan för att visa för allmänheten och alla anställda i regionen vilka byggprojekt som skjutits på framtiden. Jag hade också sedan tidigare skickat den till olika medier i hopp om att de skulle tycka att ämnet var intressant att rapportera om.

Listan publicerades här på Facebook.

Socialdemokraterna dementerar

Offentliggörandet av listan gjorde att det blev tjafs mellan mig och Vivianne Macdisi, regionråd för Socialdemokraterna, ordförande i sjukhusstyrelsen och ledamot av regionstyrelsen. Det såg ut så här. Johan Örjes som är med i konversationen är Centerns regionråd.

viviannedementerar viviannedementerar#

vivannedementerar3

viviannedementerar2#

Vivianne Macdisis brev till mig

För att förklara hur fel jag har skrev Vivianne Macdisi ett brev till mig i vilket hon citerar kommentarer från ledande chefer i regionen. Brevet lägger jag inte ut här eftersom det är de förtroendevalda som ska förklara politiken för allmänheten och inte tjänstemännen. Det är dock en allmän handling och kan beställas fram av den som är nyfiken.

Jag skriver till Börje Wennberg och får svar

Ytterst ansvarig för investeringsbudgeten är emellertid inte Vivianne Macdisi utan hennes partikollega Börje Wennberg som är ordförande i regionsstyrelsen. Eftersom Macdisi nu så bestämt hävdat att Excel-filen ifråga inte är politiskt förankrad, till och med felaktig (!), måste jag ju höra med den som är ansvarig för ekonomin om det dokument jag fått har lämnats över till mig i korrekt ordning. Annars har jag ju fått fel information, alternativt att tjänstemannen i fråga skulle brutit mot gällande rutiner för hur politiskt beslutsunderlag ska hanteras.

ols021_20170717_0318_001-1

I brevet kallar Börje Wennberg beräkningsunderlaget för ett ”illustrationsmaterial”, trots att det alltså rör sig om det beräkningsunderlag som han har använt för att sätta samman Region Uppsalas hela budget.

Wennberg påstår även felaktigt att regionfullmäktige endast fattat beslut om vilka investeringar som ska göras fram till 2020. I den av honom själv presenterade regionplan och budget, som regionfullmäktige antagit, på sidan 60, finns en tabell över vilka investeringar som ska göras fram till 2023. Den här bilden visar en skärmdump med Excel-filen och regionsstyrelsens förslag till budget. Samma siffror.

sammasiffror

Kommentar

Den lista som finns ovan med byggprojekt som skjuts på framtiden är den skarpa lista som den rödgröna ledningen har för avsikt att genomföra. Det är så här planen ser ut.

Det får till följd att utlovade projekt, som en ny neonatalavdelning eller nytt produktionskök inte kommer att bli verklighet förrän efter 2024.

Det är inte fel att skjuta på dessa projekt eftersom prioriteringar måste göras men det är fel att hemlighålla sina planer för allmänheten och för alla anställda.

Ännu mer fel är det att försöka dementera att planen ifråga finns, påstå att den är felaktig eller kalla den för ett ”illustrationsmaterial”.

– Filen innehåller exakt samma siffror som de beslut som har tagits i fastighets- och servicenämnden, regionsstyrelsen och regionfullmäktige.
– I enlighet med praxis har ansvarig tjänsteman överlämnat beslutsunderlag för regionplan och budget till oss i oppositionen. Att fel dokument skulle ha överlämnats förefaller osannolikt.
– Alliansen regionråd har även haft möjlighet att ställa frågor till en av de ansvariga tjänstemännen om just denna fil, och ingenting framkom då att den skulle vara felaktig eller bara utgöra ett illustrationsmaterial.

Vad är det då regionen verkligen har beslutat om? Jo, det är att prioritera de byggnadsprojekt som ligger inom FAS, Framtidens Akademiska. Det är omfattande renoveringar och tillbyggnader som redan har påbörjats.

 Från Moderaternas sida har vi inte invänt mot att detta ska vara huvudinriktningen, men prioriteringar måste kunna diskuteras. Exempelvis gör vi inte bedömningen att renoveringen av Tierps vårdcentrum kan vänta ända till 2023.

Oppositionen har hållits borta från diskussionerna om vilka prioriteringar ska göras och när vi väl har fått fatt i beslutsunderlaget visar det sig att den rödgröna ledningen inte vill kännas vid vad man redan har beslutat.

Att ansvariga regionråd säger att de inte känner till dokumentet ifråga, att det är felaktigt, att det inte skulle innehålla skarpa prioriteringar och till sist kallar det för ett ”illustrationsmaterial” för att förringa värdet av det, vittnar om allmän oreda i ledningen för regionen. Hur kan ett ärende omfattande flera miljarder kronor passera genom alla beredningsstadier utan att ansvariga politiker vet vilket beslutsunderlaget är?

På detta sätta kan inte skattebetalarnas pengar hanteras. En återgång till alliansstyrelse behövs efter nästa års val.

Recension: Massutmaning av Tino Sanandaji

Jag var en av dem som direkt skickade pengar när jag fick höra att Tino Sanandaji skulle skriva en bok om den svenska flyktinginvandringen och gjorde en insamling för detta ändamål. Då hade ännu inte 2015 års flyktingkris inträffat och debatten i Sverige var verkligen skruvad. Jag upplevde inte att etablerade medier försåg allmänheten med ett seriöst faktaunderlag. Sanandaji var då en ensam röst, som visserligen många lyssnade på, men alla hans Facebookinlägg behövde ett mer samlat format. En bok, helt enkelt. 

Nu finns boken utgiven och jag har tagit mig tid att läsa och fundera. Det har varit mycket lärorikt. Det är många som är misstänksamma mot Sanandaji på grund av att han är en temperamentsfull debattör som sällan undviker konflikter i sociala medier. Men hans bok är inte så. Tvärtom.

Bokens grundläggande idé är nämligen ganska enkel och det är att visa vad redan existerande undersökningar säger om flyktinginvandringens effekter. Hos SCB och andra statistikproducenter finns ett kunskapsunderlag. Sanandaji ser det som sin uppgift att presentera detta, vilket egentligen är helt okontroversiellt, om det nu inte vore för att ämnet i sig är så infekterat.

IMG_6095

Viktigt att ha i åtanke för den som läser boken är att det inte är en utvärdering av invandringens för- och nackdelar i stort. Den fokuserar istället på ett antal områden där den politiska debatten har låst sig, där ledande politiker inte har klarat av att förse allmänheten med korrekta fakta och inte heller medierna har gjort sitt jobb.

Ämnen i fokus är därför i vad mån flyktinginvandringen är en kostnad för samhället eller inte, i vad mån invandring för med sig sociala problem i termer av utanförskap, ”asocialt beteende” (t.ex. att kasta sten på bussar) och kriminalitet. Sammantaget kan man därför få intrycket att boken endast uppmärksammar negativa sidor av invandringen och att Sanandaji därför skulle vara mot invandring i sig. Men så tror jag inte att det är tänkt att boken ska läsas utan snarare handlar det om att författaren vill göra människor uppmärksamma på att viktiga problem har förtigits.

Sanandaji är nationalekonom och det är den ekonomiska delen av boken som är den bästa och den som verkligen rekommenderas till läsning. Mycket tydligt visar han att det inte med någon slags rimlighet går att påvisa att flyktinginvandringen är en vinstaffär. Några exempel: invandrares förvärvsinkomster ligger kraftigt under inföddas under hela deras yrkesverksamma liv, graden av förvärvsarbete hos gruppen utlandsfödda ligger kraftigt under graden av förvärvsarbete hos gruppen infödda i alla ålderskategorier, kommuner med stor andel invandrare förlorar kraftigt i skattekraft (med undantag för Solna och Sundbyberg) och så vidare. Som Sanandaji många gånger har påpekat i debatten är utbildningsgraden generellt sätt också lägre, jämfört med den infödda befolkningen. Allt tal om att det skulle ha kommit ett ”kompetensregn” saknar stöd i offentlig statistik och hos de ekonomer som har räknat på saken.

En stor del av boken handlar också om asocialt beteende och kriminalitet. Här går Sanandaji in på ett akademiskt ämnesområde som inte är hans specialitet och är därför försiktigare i sina slutsatser. Men på en punkt går han i kraftig polemik och det är verkligen nödvändigt för även jag har retat mig på hur man ska tolka undersökningar som visar att det är socioekonomiska variabler som främst förklarar grad av kriminalitet.

När en forskare letar efter orsaker till kriminellt beteende med hjälp av ett statiskt underlag genomför han analyser där han konstanthåller olika variabler. Då kan man se effekten av varje enskild variabel. När materialet på detta sätt delas upp kan han jämföra olika variablers betydelse. Variabler som jämförs brukar vara kön, ålder, utbildning, bostadsort, inkomst, arbetslöshet eller född inom eller utom landet, med flera. Variabler kan sedan studeras kombinerat eller var för sig, och så vidare.

Då har det visat sig att socioekonomiska variabler har stor förklaringskraft. Med det menas inkomst, utbildning, arbetslöshet m.m. I gruppen socioekonomiskt utsatta finns det fler kriminellt belastade personer än i befolkningen i övrigt. En annan variabel som har stor betydelse är kön. I gruppen män finns långt fler kriminellt belastade än i gruppen kvinnor.

Så långt är det ingen som är överraskad utan det är kända förhållanden sedan tidigare. Frågan är hur man ska se på variabeln född inom eller utom landet. Går det att se en effekt av detta på kriminalitet?

Då visar statistiken att det går att uppmäta en sådan effekt, men effekten är inte större än den som finns på grund av kön och socioekonomiska faktorer. Därför drar vissa slutsatsen att invandring egentligen inte har någon effekt, eller bara en liten sådan och som därför inte behöver beaktas.

Det är här som Sanandaji, och även jag, menar att det blir fel med slutsatsdragningen. Kruxet är nämligen att det är just kombinationen av variabler som spelar roll. Även jag tror att socioekonomisk ställning och kön är de viktigaste förklaringarna till kriminalitet, men vi har fler invandrare i just denna situation än vad vi har infödda svenskar (i relativa tal). En man som invandrar från ett annat land till Sverige har statistiskt sett större risk för att hamna i en socioekonomiskt utsatt position än en man som är född i Sverige, med följden att han även har en statistiskt sett större risk att hamna i kriminalitet. (Kvinnor som invandrar har inte den här problematiken eftersom kvinnor i allmänhet inte begår särskilt mycket brott.)

Jag vet att det är extremt känsligt att skriva om detta ämne, eftersom det finns stor risk för att invandrade män stämplas som kriminella överlag. Risken för stigmatisering är uppenbar. I debatten finns också gott om rasister som vill visa att kriminaliteten sitter i själva DNA-molekylen och som inte är intresserade av avancerade analyser utan bara vill ha sina fördomar bekräftade.

Men den tänkande delen av allmänheten måste ändå kunna föra ett vuxet samtal omkring problemet. Vi borde kunna konstatera att invandring har socioekonomiska effekter som i sin tur påverkar graden av kriminalitet utan att vara rädda för att vi därmed stigmatiserar en hel grupp människor i samhället. Det finns alltid risk för att mata trollen när denna fråga diskuteras, men trollen matar sig själva om frågan tystas ned.

Avslutningen i Sanandajis bok är också mycket läsvärd eftersom han där går igenom olika förslag på hur vi ska lyckas med integrationen av den omfattande invandringen.

Sanandaji tillhör den borgerliga sfären i samhället och det är framför allt denna som han vänder sig till.

Läsningen är tankeväckande eftersom han ger sig på ett antal käpphästar som finns på högerkanten. Standardsvaret borgerliga företrädare ger när det gäller hur man ska fixa integrationen är att det behövs fler enkla jobb och att detta ska åstadkommas genom avreglering av arbetsmarknaden och sänkta skatter och/eller sänkta arbetsgivaravgifter.

Sanandaji konstaterar istället att det inte ser ut som att det går att få någon tillväxt av enkla jobb. Automatiseringen av tjänster i samhället går framåt och gör den typen av tjänster överflödiga samt att jobb som tidigare var enkla inte är det längre. Människor som inte har gymnasieutbildning blir nästan automatiskt oanställningsbara. Inte heller hjälper det med subventionerade tjänster, där staten går in och betalar en stor del av lönekostnaden, eftersom arbetsgivarna ändå tycker sig ha en för stor kostnad att handleda dem som inte har någon utbildning.

Avreglering av arbetsmarknaden kommer kanske inte heller att ge något i och med att Sverige faktiskt har gjort en hel del förändringar i det förflutna. Ytterligare avregleringar kommer att ha effekt, men kanske inte så stor som många tror.

Inte heller kanske det hjälper med sänkta arbetsgivaravgifter vilket många företagare brukar vilja ha. Det finns studier som visar att det snarare är löntagarna som tjänar på sänkta arbetsgivaravgifter än arbetsgivarna. Vem som får löneutrymmet beror ju på hur jämviktsläget på arbetsmarknaden ser ut. Är det stor efterfrågan på arbetskraft i en viss bransch kan löntagarna passa på att be om påökt istället för att låta arbetsgivaren anställa någon ytterligare.

Även förslaget om lägre ingångslöner sågas med hänvisning till att de förmodligen blir så låga att kommunerna ändå måste gå in och understödja många familjers inkomst.

Istället, föreslår Sanandaji, bör Sverige satsa på generella reformer som höjer tillväxten: investeringar i forskning och utveckling, bättre företagsklimat samt utbildning av den del av arbetskraften som inte har tillräckliga kunskaper. Om tillväxten i landet ökar generellt sett har vi råd att hjälpa dem som har svårt att hitta jobb.

Avsnittet om policyförslag är välargumenterat men på en punkt skulle man ha önskat en mer utförlig analys och det är i vilken mån sänkta inkomstskatter och användandet av RUT- och ROT-avdrag har effekt på lågutbildades möjligheter att få jobb. Sanandajis påpekande att sänkta lönekostnader inte spelar någon roll i vissa fall är värt att lyssna på. Det finns företagare som helt enkelt inte vill anställa lågutbildade även om de så fick dem gratis eftersom de bör bedömningen att de har negativ produktivitet. För dem är inte lönekostnadsläget det avgörande.

Men som RUT-avdraget har visat finns det branscher som är mycket känsliga för hur skatterna är utformade. För hushållsnära tjänster har det visat sig att ”skattekilen”, skillnaden mellan vad arbetsgivaren betalar och vad arbetstagaren får i plånboken har betydelse för om tjänsterna ska kunna gå att sälja. Vilka andra branscher fungerar på liknande sätt? Hur många jobb kan växa fram där?

Till sist: Bör man läsa Massutmaning? Ja, jag tycker det. Invandringspolitiken kommer under lång tid att vara en av de viktigaste frågorna för svensk politik. Den är också tätt sammankopplad med jobb och ekonomi, vilket brukar vara väljarkårens viktigaste fråga vid valen. Tidigare har jag, och jag gissar många med mig, betraktat invandringspolitiken på avstånd och tänkt att någon annan får fixa detta. Man kan ju inte vara intresserad av alla politiska ämnesområden. Men så tänker jag inte längre utan det är bara inse att man som allmänbildad medborgare bör skaffa sig en välgrundad uppfattning om hur vi ska hantera vår stora invandring. Massutmaning är som sagt ingen total utredning, men boken ger svar på ett antal frågor som ledande politiker har haft svårt att diskutera.