Varför stoppar ingen judehatet?

Varför stoppar ingen judehatet?

(Krönika införd i Norrköpings Tidningar 8 maj 2019.)

Någonting är ruttet med socialdemokratin i Malmö. Nu senast uppdagades att SSU-föreningen i 1:a majtåget sjungit ”krossa sionismen”. SSU-klubbens ordförande försvarade sig med att det var en gammal sång som sjungits ofta, men förbundsordföranden Philip Botström var mycket tydlig med att detta inte är förenligt med SSU:s linje.

SSU:s linje är samma som moderpartiets. Israel och Palestina bör existera sida vid sida som två stater. Det finns inte en form av sionism utan flera. Att vilja krossa all form av sionism betyder att man vill krossa den judiska staten.

Sången är inte så oskyldig som SSU i Malmö vill hävda. En textrad lyder: ”Vi har kastat stenar mot soldater och poliser, och vi har skjutit raketer mot våra fiender.”

I dagarna har det förekommit nya raketskjutningar från Gaza in mot Israel. Israel har i sin tur svarat med flygbombningar. Människor på båda sidor har dött helt förgäves i ett krig som aldrig verkar ta slut.

Är det SSU i Malmös uppfattning att Israel ska utplånas och att raketbeskjutningen från Gaza bör hyllas?

Det är i så fall en mycket extrem uppfattning. Den omfattas inte ens av PLO utan endast av Hamas och andra ännu mer extrema organisationer. Faktum är att många palestinier som dagligen kämpar mot ockupationen med fredliga medel avskyr stenkastning och raketbeskjutning.

Det har under senare tid rapporterats mycket om SSU i Malmö där personer med märkliga åsikter har kunnat agera fritt. Problemen har resulterat i svåra falangstrider.

Men det är inte bara i SSU det har varit problem. Återkommande inslag av antisemitism har funnits inom moderpartiet. Exempelvis skrev 2012 en lokalpolitker och ledarskribent i socialdemokratiska tidningen Tro & Politik att terrorattentatet på Utöya hade en judisk koppling. Anders Behring Breivik var en del av en större rörelse: ”Dessa globala rörelsers starka stöd åt Israel och dess täta band med sionistiska rörelsen har banat vägen för en judisk-europeisk högerextremistisk sammansvärjning…”

Ren och skär antisemitism mitt i hjärtat av Malmös Socialdemokrati.

Mycket kritik mot hur antisemitismen har kunnat växa fram i Malmö har riktats mot förre kommunalrådet Ilmar Reepalu på grund av att han satt på sin post i 19 år. Men en annan person som det finns anledning att granska är Heléne Fritzon som just nu toppar Socialdemokraternas lista i EU-valet.

Fritzon var ordförande i partidistriktet i Skåne 2003–2013 och därtill ledamot i partistyrelsens verkställande utskott 2001–2013.

Alla partier är organiserade på sina egna vis, men det vanliga är att det är distrikten (länsförbunden) som har ansvaret för att alla kommunföreningar och sidoföreningar är välskötta. Om enskilda föreningar börjar bedriva en politik som helt strider mot partiets linje i stort är det distriktsordförandens uppgift att se till att det blir rättning i ledet.

Det var under Fritzons och Reepalus ledarskap som antisemitismen kunde växa till sig inom Socialdemokraterna i Malmö.

Nationellt finns inget skäl att tvivla på att Socialdemokraterna för en tydlig antirasistisk politik. Men när man nu vill befordra en person som bevisligen inte lyckats med sitt ledarskap på denna centrala punkt måste kritiska frågor ställas. Vilket ansvar har Heléne Fritzon för framäxten av antisemitismen inom Socialdemokraterna i Malmö?

Avslut utan kristna inslag

Avslut utan kristna inslag
NWT 2019-05-04

Kyrkoherden i Sävare församling utanför Lidköping säger tydligt nej till skolavslutning i kyrkan. Motivet är att skolorna inte accepterar religiösa inslag i ceremonierna. Det är modigt och rätt. Kyrkan är en plats för religion.

Som traditionalist vill jag självklart försvara seden att ha skolavslutningar i kyrkorna, men det är inte kyrkans fel att kyrkorna måste säga nej. Det är statens. Det är staten som i en övernitisk anda har bestämt att allmänna skolor ska vara kliniskt rena från religion.

Den svenska traditionen med skolavslutningar är att den består av två delar. Först en ceremoni i klassrummet. Därefter en gudstjänst i kyrkan.

Sederna varierar så klart från ort till ort, men den tvådelade varianten kan sägas vara den klassiska svenska modellen.

I en tid där man inte längre kan utgå ifrån att alla elever är kristna och där det också finns många friskolor är det naturligt att sederna förändras. Om en stor del av barnen i en skola kommer från muslimska hem är det så klart orimligt att förvänta sig att de ska delta i en kristen gudstjänst. Då får gudstjänstdelen utgå.

Men i skolor med en stor majoritet barn från kristna hem så bör den gamla modellen kunna vara kvar oförändrad.

Idag är det förbjudet. Skolorna får skolinspektionen på sig om det kommer fram att de firar på det gamla sättet.

Kyrkoherden i Sävare församling berättar i olika nyhetsinslag att har det gått så lång att präster måste lämna in sina talmanus för granskning i förväg för att skolorna ska kunna säkerställa att det inte sägs något religiöst.

Detta är naturligtvis helt absurt. Censur är något man använder i diktaturer, inte i ett fritt land.

Att skolan inte ska vara religiös betyder att den inte ska ägna sig åt religiös påverkan på lektionstid. Men nu talar vi ju inte om undervisning utan om en avslutningsceremoni.

Det är en missuppfattning att den som tillhör en religiös minoritet skulle få sina mänskliga rättigheter kränkta om det är så att hon eller han närvarar vid en ceremoni från en annan religion. Det händer redan idag att muslimer är inbjudna till Svenska kyrkan för att närvara vid gudstjänster, inte för att delta i bönerna, men som gäster.

Svenska kyrkan är det största religiösa samfundet i landet och brukar bjuda in andra religiösa företrädare för att visa att olika religioner kan leva sida vid sida i fred. Detta skulle alls inte vara möjligt om det var så att det var ren tortyr för en muslim att sitta med på en kristen gudstjänst, vilket det ju inte alls är. Samma sak gäller för det omvända.

Idén om att människor från olika religioner måste hållas isär påminner mer om apartheid än om Sverige. Är det verkligen så vi vill att vårt land ska se ut?

Lagstiftningen måste ändras så att den gamla svenska skolavslutningen med gudstjänst kan leva kvar (gudstänst på riktigt alltså, med bön). Eftersom de lokala förhållandena är så skiftande är det klokaste att göra att låta varje skola själv bestämma hur den ska göra i samverkan med kommunens förtroendevalda. Det kommer att växa fram smarta lokala lösningar. Det kommer att finnas varianter både med och utan religiösa inslag allt beroende på vad som passar för eleverna i just den skolan och den orten.

Staten är en klumpeduns som omöjligt kan överblicka alla skolor och veta vad som försiggår i dem. Den bör därför helt enkelt hålla sig borta och sätta sin tillit till skolor och kyrkor i landet. Här finns inga människor som vill varandra illa. Låt dem bara vara ifred så kommer det här att lösa sig naturligt.