Rimligt med politiker utan någon yrkeserfarenhet?

Norrköpings Tidningar 2022–08-08

Vad har ministrarna Mikael Damberg, Ann Linde, Lena Hallengren, Tomas Eneroth och Anders Ygeman gemensamt? De saknar yrkeserfarenhet utanför politiken.

I min förra krönika på denna sida (27/6) skrev jag om att den kompetens som en demokratiskt vald politiker behöver tycks vara något annat än formell yrkeskompetens. Jag gick igenom den brokiga skara politiker som varit finansministrar i Sverige och kunde konstatera att de hade haft alla former av jobb. Allt från trädgårdsarbetare till docent i nordiska språk.

Men även om uppdraget som politiker är unikt i sig är det ändå rimligt att tänka sig att det inte är en kompetens som är helt fristående från yrkeslivet i övrigt. Jag tror vi tänker oss att en företrädare för folket också ska komma ur folket, gärna vara politiskt erfaren, men även ha någon form av ”civil” kompetens. En bra politiker ska stå på två ben. Ena benet i politiken, andra benet utanför.

Hur ser det då ut i vårt land? Jag har gått igenom meriftörteckningarna hos våra nuvarande ministrar. De finns tillängliga på regeringens hemsida.

Längst yrkeserfarenhet utanför politiken har utrikeshandelsminister Anna Hallberg, 31 år, och kulturminister Jeanette Gustafsdotter, 28 år. De har hela sina karriärer utanför politiken, med reservation för att jag inte vet om de har haft kommunala uppdrag på fritiden.

Genomsnittet för samtliga ministrar ligger på 10,6 år. I det skiktet hittar vi bland annat utbildningsminister Anna Ekström, 11 år, bostadsminister Johan Danielsson, 10 år och biståndsminister Matilda Ernkrans, 9 år.

Vad utgör en bra balans? Låt oss utgå från regeringschefen själv. Magdalena Andersson är idag 55 år gammal. Hon tog examen från Handelshögskolan i Stockholm 1992. Därefter var hon verksam som doktorand i tre år innan hon tog en tjänst som politisk sakkunnig i statsrådsberedningen. Hon var sedan verksam som politisk tjänsteman fram till 2009 då hon tog en tjänst på Skatteverket som överdirektör, vilket hon var fram till 2012, då hon återgick i tjänst för partiet.

Av sina 30 yrkesverksamma år efter högskoleexamen har hon arbetat 24 år inom politiken och sex år utanför. Kanske är detta en välbalanserad karriär? Jag har ingen bestämd uppfattning på den punkten.

Däremot är jag kritisk mot noll-åringarna, de som aldrig haft något arbete utanför politiken. Typiskt för dem är att de direkt efter sin högskolexamen blivit riksdagsledamöter eller börjat arbeta som politiskt sakkunniga i regeringskansliet. Det har gjort dem enbenta.

De tycks dessutom ha lyckats besätta de tyngsta ministerposterna: finansminister, utrikesminister, socialminister, infrastrukturminister och migrations- och integrationsminister. Saken blir inte bättre av att ytterligare en tung minister, justitieminister Morgan Johansson, bara har fyra års yrkeserfarenhet utanför politiken.

Försvarsminister Peter Hultqvist är den ende av de ministrar som ansvarar för statens kärna som befinner sig ovanför genomsnittet med sina tolv år.

Även om jag alltjämt menar att uppdraget som förtroendevald är unikt och kräver färdigheter som bara kan förvärvas genom att man arbetar just med politik har jag svårt att förstå varför ”civila” meriter inte skulle ha något värde alls. Budskapet till unga SSU:are blir ju att de inte ska lägga någon vikt vid att skaffa sig ett vanligt yrke. 

Det ska nu i rättvisans namn sägas att jag bara har granskat Socialdemokraterna och inte andra partier. Problemet kan vara lika stort där.

Slutligen vill jag också påminna om att den svenska demokratins arbetsmyror varken är ministrar eller riksdagsledamöter utan alla de tusentals förtroendevalda på lokal nivå i kommuner och regioner. Här finns mycket få rena karriärpolitiker. Här går nästan alla stadigt på två ben. Det är bara på den nationella nivån som vi tycks ha ett problem.