Sagornas varg visade sig vara verklig

Sagornas varg visade sig vara verklig

Det är nu sju år sedan vargolyckan i Kolmårdens djurpark inträffade. Det var i juni 2012 som en djurskötare avled av att ha blivit attackerad av vargarna inne i varghägnet på djurparken.

Sveriges Radio P3 Dokumentär har nyligen publicerat ett mycket välgjort reportage, ”Vargolyckan på Kolmården”, som förtjänar att lyssnas på. På 64 minuter sammanfattas Sverige i ett nötskal. Både allt som är bra med vårt land men också vad som är urtypiskt svenskt och samtidigt uruselt.

Vargarna på Kolmården var under 17 år en av djurparkens stoltheter. Projektet gick ut på att människor skulle få lära sig hur vargar är genom att gå in i hägnet. Vargar föddes upp som fostrades till att inte vara rädda för människor, vilket vargar är i det vilda. Projektet ansågs allmänt vara mycket framgångsrikt.

Den svenska kärleken till naturen är vacker. Även rovdjuren är älskade. Men lika svenskt är det tyvärr att förringa faror och att vara naiva.

I det här fallet drevs projektet av en ideologisk föreställning om att vargar ”egentligen” inte var så farliga som det sägs i sagorna. Om människor skulle få komma in i hänget och umgås med vargarna skulle ”fördomarna” om dem skingras.

Radiodokumentären visar hur djurparken inte tog riskerna på allvar. Incidenter rapporterades in men följdes inte upp.

På så sätt kom säkerheten att urholkas. Det är inte känt exakt hur det gick till när djurskötaren angreps, men hon var ensam i hägnet. Dagarna innan hade hon inte heller varit helt frisk. Kanske hann hon inte uppfatta att någon av vargarna just denna dag skulle utmana henne för att hävda sin plats i flocken. En liknande händelse hade inträffat tidigare med en annan djurskötare.

Det framgår även i reportaget att djurskötarna brukade lägga ifrån sig komradion innan de gick in hägnet eftersom vargarna annars bet sönder dem.

Men vad värre är tycks det även ha funnits en idé om att vargar skulle ha en mental förståelse av situationen som påminner om en människas. När den tidigare incidenten inträffade diskuterade djurskötarna på vilket sätt man skulle kunna ”återställa relationen”, som om det hade uppstått en konflikt mellan två likvärdiga parter.

Till råga på allt kommenterar en av de ansvariga för projektet händelsen med att det inte bara var en tragedi på grund av dödsfallet utan även för vargen ”som art”. Det är synd om själva arten!

Idag är vargarna borta från djurparken, men jag tror att projektet hade kunnat leva vidare om man istället hade erkänt att vargar är aggressiva djur genetiskt designade för att slåss. De saknar förmåga att reflektera över sina handlingar, men förstår makt och våld. Lydnad för en varg, eller en hund, är inte ett resultat av ett övertänkt val, utan att vargen, eller hunden, är underkuvad.

Men i Sverige förmänskligas djur. Människor tror att den egna hundens lydnad är ett resultat av förtroende, där den som är klokare leder den som inte är lika klok. Som när ett barn lyder en vuxen.

Djurskötaren blev ett offer inte bara för vargarna utan för en ideologi som medvetet ignorerade risker på grund av att man ville förändra det man menade var fördomar från sagotiden. I sagorna är vargarna farliga. I Kolmården ville man göra dem ofarliga. Men det visade sig tyvärr att det var sagan som var sann och ideologin som var en fördom.