Så dör demokratier

NWT 2021-03-13

2021 började inte bra för demokratin.

Stormningen av kongressbyggnaden i Washington DC den 6 januari var ett lågvattenmärke för det republikanska partiet i USA. När Donald Trump hällde en dunk bensin på en redan uppeldad folkmassa visste hans så klart vad han gjorde.

Men faktum är att även vi i Sverige just nu har ett parti som beteer sig på likartat sätt, och det är inte våra egna trumpister i SD utan självaste Socialdemokraterna.

Ingen kan ha undgått kampanjen där man i debattinlägg av ledande företrädare hävdar att Sverigedemokraterna inte är demokratiskt pålitliga.

Socialdemokraterna har till och med gått så långt att man låtit försvarsminister Peter Hultqvist i en krönika i Dala-Demokraten likna SD vid svin. Man kan inte sminka en gris, var uttrycket han använde.

Är Trumps och Hultqvists beteende av samma art?

Ja, om vi får tro de amerikanska statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. 2018 kom de ut med en mycket omtalad bok som nu även finns på svenska ”Så dör demokratier” (Studentlitteratur). 

Författarna är två av världens främsta forskare på demokratiseringsprocesser. Levitsky är expert på Latinamerika och Ziblatt på Europa. När de upptäckte hur Donald Trump agerade som president sammanfattade de tillsammans sina kunskaper om hur det går till när demokratier dör, för det finns många historiska exempel.

Här finns nu inte plats att gå igenom hela deras gedigna sammanfattning av vad forskningen faktiskt vet utan vi får nöja oss att uppmärksamma de två typer av beteenden som de menar är början till allt. Dels är det att spela ett utmanande konstitutionellt spel (på engelska constitutional hardball), dels är det bristande respekt för politiska motståndare.

Deras poäng är att det till syvende och sist är politikernas beteende som avgör om demokratin överlever eller inte. Ingen konstitution håller om politikerna börar att bete sig illa.

Ett av deras främsta exempel på utmanande konstitutionellt agerande är intressant nog Franklin D Roosevelt. Han räknas förvisso som den av den amerikanska historiens hjältar, men gillade att spela fult. När hans reformer inom krispaktetet New Deal stötte på motstånd i högsta domstolen svarade han med att lägga fram ett lagförslag där han ville utöka antalet ledamöter i domstolen. Konstitutionen säger inte hur många de ska vara, men sedvänjan har landat i att domarna ska vara nio till antalet. Roosevelt ville utöka dem ända upp till 15. Eftersom det är presidenten som nominerar nya ledamöter skulle han på så sätt få domstolen under sin kontroll.

Förslaget gick inte igenom i kongressen på grund av bristande stöd hos det egna partiet. Senare lyckades emellertid Roosevelt med en annan kupp. Han ställde upp för omval en tredje mandatperiod 1940 och blev omvald. Först därefter infördes regeln om att en president bara ska kunna sitta i två mandatperioder. Dessförinnan hade även detta bara varit sedvänja.

För svensk del finns inga liknande intressanta konstitutionella berättelser, men väl om författarnas andra punkt om hur politiker bör bete sig mot sina opponenter. Författarna nämner Sverige som ett exempel på hur ett land kan demokratiseras under ordnade former just på grund av ett civiliserat uppträdande mellan dem som konkurrerade om makten.

Jag som själv skrev min doktorsavhandling om just detta instämmer till fullo. Den politiska kampen var hård. Debatterna mellan Socialdemokraterna, som krävde allmän och lika rösträtt, och högern som vägrade ge efter var hårda. Men det fanns en hövlighetens gräns som båda sidor respekterade. Det är inte säkert att de själva förstod att detta var nyckeln till den svenska demokratins överlevnad, men de hade ändå en förståelse för att det är så man måste göra för att få systemet att hålla ihop.

I min forskning läste jag tonvis med material. Ingenstans läste jag att man kallade sina motståndare för grisar.

Boken rekommenderas varmt. Den handlar i huvudsak om USA, och Trump är redan bortröstad, men både amerikansk och svensk demokrati behöver fräschas upp. Levitsky och Ziblatt ger visar med vetenskap vad som är lämpligt och olämpligt att göra. Det är faktiskt bara att läsa och bocka av vad som ska göras.

En nyttig varning mot för mycket nostalgi

NT 2021-03-01

Jag är en människa som är sjukt nostalgisk. Min längtan efter det förflutna är så svår att jag känner av den fysiskt. Jag brukar ibland köra omkring i det område där jag växte upp som barn, bara för att kunna stilla mitt inre. Min barndom var alltigenom lycklig, och när jag framkallar minnesbilder var det snö på jularna och det var långa, varma soliga somrar.

Men min nostalgi slutar inte där. Den tror också att det långt innan jag föddes fanns en tid då allt var bra i samhället, då allt var i balans, och jag har fått för mig att det var på 1890-talet när Oscar II var kung. Folk var klädda i fina kostymer och klänningar. I städerna kunde man åka i små söta spårvagnar med konduktörer i uniform som klippte biljetter.


Jag vet att allt detta bara är en sagovärld. Både jular och somrar regnade bort i Rotebro på 1970-talet även om jag har förträngt det. Och vem hade jag varit på 1890-talet? En arbetare i en fabrik med tolv timmars arbetsdag, sex dagar i veckan?

Som konservativ politiker har jag därför bestämt mig för att aldrig låta min tro att ”det var bättre förr” vara min politiska agenda. ”Förr” är för mig ett förråd med många bra förslag som kan återanvändas, men inte ett samhälle som ska rekonstrueras.

En person som uppmärksammat problemet med nostalgi inom den politiska högern är den amerikanska journalisten och historikern Anne Applebaum i sin nya bok ”Demokratins skymning”.

Applebaum räknar sig själv till högern, men är djupt besviken över den utveckling som konservatismen tagit de senaste 20 åren. Hon är bosatt i Polen och gift med den polske politikern Radosław Sikorski som varit landets utrikesminister och företrädare för partiet Medborgarplattformen.

Boken börjar därför med att beskriva den konflikt som kommit att utvecklas mellan Polens två stora högerpartier. Idag är Lag och rättivsa regeringsparti och Medborgarplattformen är i opposition. Båda partierna är konservativa men i konflikt med varandra.

I sin bok beskriver sedan Applebaum hur en liknande utveckling tagit plats i Ungern, med Viktor Orbans parti Fidesz, med Brexit-rörelsen i Storbritannien och med Donald Trumps väljarframgångar i USA.

Applebaum som själv tillhör ena sidan i denna konflikt menar att den andra sidan infekterats av auktoritära och populistiska idéer. Konspirationsteorier, antisemitism och osund nationalism har åter kommit i ropet och ledande företrädare ger sig på den liberala demokratiska statens institutioner.

Förklaringen skulle vara att den auktoritära delen av högern drivs av det hon kallar för ”restaurativ nostalgi”, tron på att det förflutna går att återskapa. Exempelvis skulle Brexit vara en följd av en önska att återupprätta Storbritannien som en världsmakt, ägare av ett imperium.

Applebaums bok är läsvärd, men hon är själv en del i en pågående kamp inom högern, och boken är skriven i vredesmod. Det är en anklagelseakt mer än en objektiv analys. Men ilska ska inte underskattas som drivkraft för att piska fram sanningen. För sanningen är ju att en del av högern i västerlandet har hamnat fel. 

(Boken finns så klart även på originalspråk. Jag nämner detta som konsumentupplysning. Albert Bonniers förlag har tyvärr inte gjort en bra svensk översättning.)