Kategoriarkiv: Inrikespolitik

Skrämselpropaganda om hotad demokrati

NWT 2026-06-27

Demokratin i Sverige är inte hotad. De som påstår detta gör sig bara löjliga, oavsett om de är professorer i samhällsvetenskap, politiska skribenter eller kändisar. Sverige har inget av det som finns i länder med verkliga problem.

Sverige har inga politiker som vägrar avgå efter att de har förlorat ett val. Vi har inget omfattande valfusk. Vi ändrar inte författningen och vallagarna för att något särskilt parti ska gynnas. Polisen griper inte oppositionspolitiker. Obekväma journalister sätts inte i fängelse. Inga partier har egna paramilitära styrkor som mördar konkurrenterna. Regeringen avskedar inte domare för att i stället sätta in regimtrogna politruker. Inte heller har den bytt ut cheferna på Sveriges radio och Sveriges television för att få bättre rubriker. De privata mediabolagen köps inte upp av regimtrogna oligarker.

Sverige har inte heller någon korruption att tala om. Det går inte att köpa politiker, ej heller går det att köpa väljare. Inget parti tar emot stora bidrag av mystiska dolda makthavare. Sverige har aldrig haft ett problem med illegal kampanjfinansiering, trots att detta är vanligt även i stabila demokratier.

Följaktligen får Sverige också högsta betyg av alla de som mäter länders demokrati. Det mest kända mätinstitutet Freedom House ger Sverige 99 poäng av 100 möjliga. Institutet V-dem på Göteborgs universitet placerar Sverige som nr 2 på listan över världens mest demokratiska länder. Nr 1 är Danmark. Samma slutsats drar nystartade indexet Tyranny tracker som amerikanska människorättsorganisationen Human rights foundation har byggt upp. De poängsätter inte länderna men delar in dem i fria, hybridregimer och auktoritära. Även de kommer fram till att det inte finns några problem med den svenska demokratin. Forskningsinstitutet International IDEA, som även det vakar över demokratins status i världen, nämner i sin årsrapport att Sverige ligger högt i alla kategorier de mäter.

Och så ser det ut i vilket mätindex som helst. Det finns ännu fler än de jag nämner. Exempelvis har Reportrar utan gränser ett index för pressfrihet. Här kommer Sverige på femte plats av 180 länder.

Så varför finns det nu ett antal debattörer på vänsterkanten som ändå hävdar att demokratin är i fara?

Det är skrämselpropaganda inför valrörelsen. Debattörerna vill förmå oss att rösta på vänsterpartierna genom att hävda att Sverigedemokraterna vill nedmontera demokratin och att vi moderater är nyttiga idioter som hjälper dem med det.

Men när de ska driva hem sitt argument blir det till sist rent larv. När socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida ska ge ett exempel på det demokratiska förfallet lyfter man fram den rapport som tankesmedjorna Timbro och Oikos publicerade förra året, där nya idéer för nästa mandatperiod presenteras. Timbro är näringslivets tankesmedja. Den har inga formella band med Moderaterna men VD är före detta statssekreterare för Ulf Kristersson. Oikos är finansierat av Sverigedemokraterna. Aftonbladet skriver om rapporten: “Det är en rent auktoritär politik för kultur, public service, migration och brott.” Som exempel anges att tankesmedjorna föreslår att det ska kunna säljas vin på ICA!

Så löjlig har rädslan för Sverigedemokraterna blivit. Det som är det normala i resten av Europa – att man kan köpa vin i matbutiken – är i Aftonbladets konspiratoriska värld ett hot mot demokratin.

Aftonbladets överdrifter kan man skratta åt. Men så kallade uppropsartiklar har publicerats av professorer och kändisar. Alla vill de få oss att förstå att de med sina titlar och kändisskap vet hur världen är beskaffad och att vi ska lita på dem när de varnar för det armageddon som väntar runt hörnet om vi röstar på fel parti i höst.

Dessutom måste det ju också påpekas att Sverigedemokraterna – i samarbete med Moderaterna – redan har haft reell makt i fyra år, genom Tidösamarabetet. SD har inga ministrar men ett direkt inflytande genom att ha tjänstemän inne på Regeringskansliet där propositioner som har med Tidöavtalet bereds.

I riksdagen har det även utkristalliserats ett motsvarande samarbete mellan Tidöpartierna för i stort sett alla frågor.

Om det då var så, som vänsterns debattörer säger, att Sverigedemokraterna tillsammans med oss andra arbetar för att nedmontera demokratin, borde vi inte ha kommit längre? Borde vi inte ha försökt manipulera valen, mixtrat med valkretsarna, avskedat obekväma domare och chefer inom public service? Vi har ju ändå haft fyra år på oss!

Nej, nu får det vara slut på tramset att den svenska demokratin skulle vara hotad. Påståendet är totalt grundlöst, som de olika mätinstituten visar. Inga av de problem som finns i länder där det pågår en verklig nedmontering av demokratin finns i Sverige. Verkligen inga.

Jag har ett förslag

NWT 2026-06-08

Här är ett förslag som alla kommunpolitiker i Värmland kan ha som vallöfte i den kommande valrörelsen. Jag är upphovsman till det, men det finns ingen copyright på politiska förslag. Jag har inte tänkt färdigt på hur det ska genomföras, så det är fritt fram att kopiera och ändra! Det är dessutom ett förslag som fungerar för alla, oavsett om man står till höger eller vänster.

Mitt förslag, som jag kommer att lägga i riksdagen i höst om jag blir omvald, är att alla kommuner ska vara tvungna att inrätta en patientnämnd för sin äldreomsorg samt vara skyldiga att betala ut ekonomisk ersättning till dem som råkar ut för allvarlig vanvård.

Jag kommer att agera för att detta blir lag, men redan nu kan kommunerna själva införa förslaget. Det är därför som jag menar att vilket parti som helst redan nu kan driva denna fråga i valrörelsen.

Varför behövs en patientnämnd? Äldreomsorg kan vara allt från att få hjälp att handla till att sköta den personliga hygienen. Ibland är omsorgen så omfattande att man nästan kan kalla det för sjukvård. Omsorgen regleras dock ej av hälso- och sjukvårdslagen utan av socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen finns inga regler som ger omsorgstagaren en formell möjlighet att klaga på den omsorg som har blivit dålig. Det gör det däremot i hälso- och sjukvårdslagen.

Den patient som har blivit dåligt behandlad inom sjukvården kan vända sig till regionens patientnämnd. Patientnämnden undersöker sedan vad som har hänt i ärendet. Lagen säger att regionerna måste ha patientnämnder.

Huruvida patientnämndens granskningar har effekt eller inte kan säkert diskuteras, men inom sjukvården finns en yrkesheder som säger att det är pinsamt att få kritik av patientnämnden. Hedern säger att behandlingar ska hålla högsta möjliga kvalitet.

Jag tror att det vore bra om samma filosofi också etablerade sig inom kommunernas äldreomsorg, det vill säga att man välkomnar att det finns en instans som granskar allvarliga fel så att kvaliteten i omsorgen successivt kan höjas. Jag vet att det finns många inom äldreomsorgen som vill arbeta just så, med ständiga förbättringar som gör att kvaliteten alltid stiger.

Men vad som är lika viktigt för en patient eller omsorgstagare är att få upprättelse om något blir fel. Inom sjukvården finns därför en lag om hur vårdskador ska hanteras och det finns ett försäkringssystem. Den som blir utsatt för en felaktig behandling får ekonomisk ersättning.

Något motsvarande system finns inte inom äldreomsorgen. Det som händer när ett allvarligt fall av vanvård upptäcks är bara att ärendet anmäls till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men efter att IVO har konstaterat brister händer ingenting. Den drabbade får ingen ekonomisk ersättning.

När jag läser om de olika fall av allvarlig vanvård som finns där ute känner jag direkt hur upprörd jag blir eftersom det just inte ges någon upprättelse till den som har drabbats. Det finns fall där en gammal människa har ramlat hemma i lägenheten och inte kan röra sig. Hon har tryckt på larmet på armen men ingen kommer. Det finns fall där människor har legat och väntat i mer än ett dygn.

I sådana fall talar vi inte om några mindre kvalitetsbrister som man kan ha överseende med utan just vanvård i ordets rätta bemärkelse. Ett fall där en person blir liggande på golvet i timmar kan ju sluta med döden.

Kan kommunerna redan nu själva inrätta patientnämnder för äldreomsorgen och skapa ett system för ekonomisk ersättning vid allvarliga fall av vanvård? På den första punkten råder det ingen tvekan om saken. En kommun får inrätta vilka nämnder den vill.

På den andra punkten blir det knepigare eftersom kommunerna inte får betala ut pengar till kommuninvånarna hur som helst. Men vid allvarliga fall av vanvård är det möjligt att kommunerna är skyldiga de drabbade skadestånd enligt de allmänna lagarna för detta. Kommunerna lyder under lagarna och om en kommunalt anställd orsakar en kommuninvånare allvarlig skada är kommunen juridiskt ansvarig.

I många av de fall jag har läst om skulle kommunerna helt säkert förlora i tingsrätten om någon stämde dem. Fallen är så allvarliga. Att det ändå inte har skett beror på att det inte är lätt att vara över 90 år gammal och dra igång en juridisk process.

Jag har som ni märker inte ett färdigt förslag på hur detta ska genomföras rent praktiskt, men jag tror att alla förstår den allmänna idén. Och den kommunpolitiker som är mer kreativ än jag får gärna skicka in förslaget till sin förvaltning för att se vad som faktiskt kan göras. Jag är mer angelägen om att förslaget blir verklighet än att det är jag själv som står som upphovsman.

Den gamla svenska vänstern har glömt Latinamerika

NT 2026-06-07

Minns ni hur den svenska vänstern sjöng de latinamerikanska revolutionernas lov på 1970- och 1980-talen? Jag minns eftersom det var då mitt politiska intresse började. Jag minns Björn Afzelius och Mikael Wiehes sånger. Minns ni Nicaragua och Sandinisternas revolution mot familjen Somozas diktatur? Minns ni den store revolutionsledaren Daniel Ortega? De fattiga jordlösa böndernas röst.

I så fall kan det vara dags för en uppdatering. Den kan göras kort. Nicaragua är tillbaka på ruta ett. Landet är återigen en diktatur och befolkningen är lika fattig som den alltid har varit. Ny diktator, som likt familjen Somoza har använt presidentmakten för att berika sin familj är Daniel Ortega. Ja, ni läser rätt. Den besjungne hjälten från 1970-talet är idag en diktator.

Nicaraguas moderna historia kan sammanfattas med att familjen Somoza styrde landet fram till 1979 då den störtades av motståndsrörelsen Sandinisterna, uppkallad efter en den nicaraguanska politikern Augusto César Sandino som mödades av Somozaregimen. Efter revolutionen kastades landet ut i ett inbördeskrig där USA-stödda rebeller försökte ta tillbaka makten. Det här var under kalla kriget och USA och Sovjetunionen stödde varsin sida.

Kriget kom till ett slut 1990 och landet inledde en demokratiseringsprocess. Denna saboterades dock redan 2006 när Daniel Ortega, efter att ha varit borta från presidentposten, lyckades återerövra den. Därefter har han och hans hustru kontrollerat staten och successivt omöjliggjort all form av opposition samt använt makten för att bygga upp ett privat affärsimperium.

Familjen Ortega har blivit den nya familjen Somoza. För att göra det hela ännu mer bisarrt har Ortega även gjort som många andra latinamerikanska diktatorer före honom och skapat egna paramilitära styrkor vid sidan av de reguljära styrkorna. Dessa använts för att mörda oppositionspolitiker.

Ingenting skiljer därför Ortega som diktator mot alla den gamla sortens latinamerikanske diktatorer som vi trodde att vi hade blivit av med.

För att göra det hela ännu mer bisarrt ändrades konstitutionen så sent som 2025 för att kunna göra Ortegas hustru Rosario Murillo till medpresident. Paret har åtta barn som alla har någon form av upphöjd position i staten och näringslivet.

Hur kan det ha blivit på detta sätt? Varför blev det ingen demokrati? Var det inte det som Sandinisterna och Ortega eftersträvade?

Med facit i hand kan det finnas anledning att omtolka sandinistrevolutionen 1979. Det kanske aldrig var menat som ett ärligt försöka att skapa en demokratisk stat. Nicaragua är ett fattigt land utan demokratiska och rättsstatliga traditioner. Det är inte ovanligt att nya ledare bara kopierar gamla ledares beteenden. När Ortega kom tillbaka till makten 2006 kom även Venezuelas president Hugo Chavez in på arenan med ”bistånd”. Chavez ville göra sig till Latinamerikas ledare i opposition mot USA. Miljarder dollar pumpades in i Nicaragua som Ortega kunde fördela efter eget skön.

För svensk del tycker jag dock att tystnaden är det pinsamma. Det fanns en tid då vänstern i Sverige var djupt engagerat i Latinamerikas framtid. I snart sagt varje land fanns en kommunistisk gerilla och sympatin för det man tyckte var de fattiga böndernas röst var stor. Idag är allt detta glömt. Men Nicaraguas är lika fattigt som tidigare och förtrycket lika stort. En tragedi.

Det kvittar inte hur de politiska vildarna röstar

NT 2026-05-11

I riksdagen har vi i flera dagar diskuterat kvitteringssystemet efter Sverigedemokraternas beslut att bryta mot de överenskomna reglerna för detta. I samband med det har jag upptäckt att förvånansvärt många, inklusive statsvetare, inte vet hur och varför kvitteringen finns. En del tycks tro att det är för att riksdagsledamöterna ska kunna åka på badsemester.

Det kanske därför är läge för en allmänbildande text om hur saker och ting faktiskt fungerar och varför situationen just nu är ovanligt rörig.

I dagsläget är kvitteringen suspenderad, vilket gör att alla 349 ledamöter måste infinna sig vid varje votering. Är inte det bra? tänker en del. Jo, visst är votering en viktig del av riksdagsledamotens uppgifter, men det finns fullt rimliga anledningar till att alla inte ska vara på plats.

Främst måste sjukfrånvaro hanteras. Jag själv råkade ut för covid under mitt första riksdagsår och var då utkvittad i två veckor. Hade systemet inte funnits där hade jag behövt åka in till riksdagen med feber och allt. Det finns inga vikarier som kan ringas in snabbt. Ersättare träder bara in vid längre ledigheter, som föräldraledighet.

Därtill finns tjänsteresorna. Flera av de organisationer Sverige är med i har församlingar för parlamentariker, såsom Natos parlamentariska församling eller Nordiska rådet. Dessa organisationer anpassar inte sina möten efter just den svenska voteringskalendern. Ska svenska riksdagsledamöter kunna vara representerade i dessa organ måste det finnas ett sätt att inte tjänstgöra vid voteringen.

Intressant nog får kvittningen den effekten att vissa utkvittade ledamöter ändå befinner sig i riksdagshuset. Det händer när den ena sidan behöver använda alla sina kvittningsplatser, men inte den andra. Det var därför som SD kunde kasta in två ledamöter med kort varsel.

Värt att känna till om voteringarna är också att de alltid sker på bestämda tider: kl. 16.00 på onsdagar och kl. 15.20 på torsdagar. Vi röstar då om alla ärenden som har debatterats under dagen. Voteringsomgången tar cirka en halvtimme. Den intresserade kan följa voteringen i direktsändning på riksdagens webb-tv.

Kvittningssystemet är en frivillig och informell överenskommelse partierna emellan. Det styrs inte av några lagar. SD:s plötsliga kupp var därför osnygg men ändå laglig.

Att få i allmänheten känner till hur kvittningssystemet fungerar beror på att det normalt sett flyter på utan problem och har gjort så under mycket lång tid. Systemet fungerar på grund av att partidisciplinen är hög i Sverige. Ledamöterna röstar med partilinjen, vilket gör att kvittningssystemet blir stabilt och förutsägbart.

Det som nu har hänt är dock att vi har fått en grupp ledamöter som har lämnat sina partier, de så kallade vildarna, vilket har förändrat mandatställningen.

Vid mandatperiodens inledning var ställningen mellan blocken 176 för Tidöpartierna och 173 för den samlade oppositionen. Men med tiden har vi fått så många som nio vildar: fem på Tidösidan och fyra i oppositionen.

Tre av avhopparna på Tidösidan har bytt parti, men inom Tidögruppen, vilket bara förändrar Tidöpartiernas inbördes ställning. Men två före detta Sverigedemokrater står helt fria. På vänstersidan har Socialdemokraterna förlorat en person och Vänsterpartiet tre.

Ställningen är därför nu något mer komplicerad. Tidöpartierna kan i dag endast mönstra 174 säkra mandat. Oppositionen kan på samma vis inte heller mönstra mer än 169 säkra mandat.

Men vildarna brukar rösta med sina gamla partier. Det brukar sällan vara åsiktsskillnader som gör att ledamöter lämnar sina partier utan brukar ha med partiinterna konflikter att göra. Den normala gången är därför att Tidöpartierna vinner voteringarna trots vildarna.

Men så plötsligt en dag fick de två före detta Sverigedemokraterna, som brutit sig loss helt, för sig att de skulle rösta med oppositionen, varvid Tidöpartierna gick mot ett voteringsnederlag. Det var i det läget SD fick panik och kuppade.

Det kan vara värt att notera att om kvittningssystemet inte hade funnits på plats den dagen hade kuppen inte lyckats. För om alla oppositionspartier plus alla vänstervildar och de två före detta Sverigedemokraterna röstar på samma förslag vinner de. Då blir utfallet 169 + 4 + 2 = 175 för oppositionen mot 174 för Tidöpartierna.

Problemet med den uppkomna situationen har alltså inte med kvittningssystemet i sig att göra utan med den snäva marginalen mellan majoriteten och minoriteten samt de oberäkneliga vildarna.

Lyssna på Wallenberg – och behåll 40-timmarsveckan

NT 2026-02-16

Norden borde bli Europas goda exempel när det gäller tillväxt! Det var Jacob Wallenbergs mycket tydliga budskap när han talade på den säkerhetspolitiska konferensen på Hanaholmen i Helsingfors förra veckan. Annars är det Kina som vinner tävlingen. Kina är inte längre landet som bara producerar enkla plastleksaker utan har idag samma avancerade industriteknik som vi i Sverige.

Därtill arbetar kineserna mer än vad vi gör. Det är inte ovanligt att folk i Sydostasien arbetar enligt modellen 9-9-6, det vill säga från kl 09.00 till 21.00 sex dagar i veckan. När kineserna tar fram en ny bilmodell tar det två år. I Europa tar det fem år!

Jacob Wallenberg är styrelseordförande i investmentbolaget Investor, och därmed ledare för det som brukar kallas för Wallenbergimperiet. Ofta brukar Wallenbergarna sköta sina affärer i bakgrunden och sällan ha synpunkter på dagspolitiken, men det var mycket tydligt i hans tal på konferensen att han inte var där för sin egen skull. Familjen Wallenberg lär överleva vad som än händer, men hur ska det gå för Europa? För Norden?

Utvecklingen på den globala scenen har inte varit till Europas fördel på senare tid. Kriget i Ukraina pågår alltjämt och Europa får inte sitta med vid förhandlingsbordet. USA har tröttnat på att finansiera större delen av Europas försvar, och om Europa ska klara sig självt behövs det pengar, det behövs tillväxt!

Wallenberg presenterade fyra punkter: 1) fortsatt utveckling av EU:s inre marknad, riva gränshinder, 2) investeringar i infrastruktur och energisystem, 3) ökade satsningar på forskning och innovation samt 4) en ny attityd till företagande och tillväxt. Det är främst på sista punkten där det är tydligt att Kina är bättre än oss. De vill mer och jobbar därför hårdare.

Wallenbergs slutsats var emellertid ändå inte att vi i Norden är i kris. Tvärtom menade han att förutsättningarna hos just oss är goda. Våra industrier är stabila och konkurrenskraftiga. Våra universitet håller hög kvalitet. Vi kommer att klara oss, men vi måste rycka upp oss. Vi måste utnyttja vår potential.

Min personliga reflektion är att jag såklart håller med. Jag är ingen företagare och kan inte på samma sätt som Wallenberg beskriva vad som behövs för att få mer fart i industrin, men att Norden och Europa befinner sig i ett världsläge där vi behöver få upp tillväxten kan det inte råda något tvivel om.

Vi kan vara upprörda över USA:s nya politik när det gäller Europa där man klagar och skäller, för att inte tala om den märkliga idén att USA tyckte sig ha rätt till Grönland.

Men amerikanerna kan läsa statistik lika bra som vi och de kan se att den europeiska tillväxten inte är vad den borde vara. Den har varit betydligt högre i USA. Och Donald Trump har ju haft helt rätt i att det är fel att de europeiska Natoländerna inte betalar sin del av det gemensamma försvaret. USA tog på sig rollen som Europas försvarare en gång i tiden men det var aldrig meningen att den europeiska sidan skulle smita undan.

Europa behöver få igång tillväxten igen annars kommer vi inte ha råd med de försvarsinvesteringar vi behöver göra och USA kommer då heller aldrig att se oss som en likvärdig partner.

Intressant att notera var också att Wallenberg helt undvek att kommentera de nordiska ländernas skatte- och välfärdspolitik. Jag förstår varför, även om det rimliga hade varit att beröra även den delen. Det vore ju bra om Nordens socialdemokratiska partier också vill driva en tillväxtfrämjande politik, och Wallenbergarna har historiskt sett kunnat samarbeta väl med regeringar av alla partifärger.

På en punkt var han dock tydligt kritisk mot just den svenska socialdemokratin. Det är inte läge just nu att avskaffa 40-timmarsveckan. Vi blir inte rikare genom att jobba mindre.

Ge våra äldre ersättning när äldreomsorgen misslyckas

NT 2026-01-19

En ny regel behöver införas i äldreomsorgen som säger att den som har blivit utsatt för allvarlig vanvård ska ha rätt till ekonomisk kompensation av kommunen. Att stämma kommunen går naturligtvis, men är komplicerat och kräver att man själv anlitar en advokat. Det borde istället vara så att kommunerna utställer en garanti, där de säger att om det uppstår ett allvarligt fall av vanvård tar kommunen själv på sig ansvaret för att ersätta den som har drabbats.

Jämför med hur det är om du köper en ny fin bil. Låt säga att den kostar 400 000 kronor. Du får en garanti som varar i ett antal år. Fel åtgärdas kostnadsfritt. Är bilen helt funktionsoduglig går köpet tillbaka. De flesta biltillverkare gör detta instinktivt. De vill absolut inte ha rykte om sig att inte erbjuda trygga köp.

Om det ändå dyker upp en oseriös aktör, som vägrar ta tillbaka en uppenbart felaktig produkt, blir det bråk. Allmänna reklamationsnämnden griper in. Det blir rättegång. Kunden får sina pengar tillbaka och företaget går till sist i konkurs eftersom ingen vill ha med det att göra.

Så fungerar det inte när man “köper” hemtjänst av sin kommun. Hela yrkeslivet igenom betalar man skatt, där huvuddelen av skatten betalas till kommunen. Löftet är att man när man blir gammal ska man få hjälp av hemtjänsten om man behöver det. Hemtjänsten är inte avgiftsfri, men i alla fall subventionerad så att alla ska ha råd oavsett inkomst.

Vad händer då om man blir utsatt för vanvård? Anta att du är gammal och har svårt att röra dig. Du faller ihop på köksgolvet, kan inte komma upp själv och måste trycka på trygghetslarmet, men ingen kommer, och du får ligga på golvet i timmar, kanske till och med till nästa dag. Sådana fall finns.

Finns det en garanti som då gäller? Kan man få ersättning? Nej, det är just det man inte kan. Det enda man kan få är en ursäkt från en chef som lovar att de ska ”se över sina rutiner”.

I den kommunala demokratin finns bara en form av ansvarsutkrävande och det är vid valurnan. Tanken är att man ska rösta bort de politiker som inte har kontrollerar att äldreomsorgen sköts ordentligt. Någon garanti som gör att just den drabbade individen kompenseras finns inte.

Äldreomsorg och hemtjänst anno 2026 är tyvärr bara en moderniserad variant av den gamla sortens fattigvård. Man ska vara tacksam för att man får hjälp. Inte klaga.

Jag vill istället att den kommunala äldreomsorgen arbetar lika professionellt med garantier som näringslivet gör.

Går det att göra? Javisst! Det görs ju redan i näringslivet! Vårt samhälle har redan all den kunskap som krävs för att producera tjänster med hög kvalitet och för att ge kunder ersättning för utebliven leverans. Ingenting hindrar att vi använder oss av samma metoder för äldreomsorgen.

Det finns en rädsla i att låna in modeller från näringslivet till den offentliga sektorn. Rädslan ligger i att det ska blir business av alltihop och det mänskliga ska komma på undantag. Och jag förstår om ni som läser detta tror att jag bara är en i raden av många moderater som vill privatisera.

Men det är inte så jag tänker utan vad jag vill åstadkomma är något så enkelt som vanlig hederlig rättvisa. Det stora löftet Sverige har givit alla som år efter år har betalat skatt är att de ska bli väl omhändertagna när de blir gamla. Det löftet måste hållas.

Vad alla moderater bör känna till

NT 2025-11-24

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har en panel för opinionsmätningar som bara består av aktiva politiker. Jag är med i den och fick det senaste resultatet skickat till mig. 

En fråga som panelen ombeds svara på är om den håller med om påståendet: ”Minska den offentliga sektorn”. Här sticker ett parti ut. Bland Moderaterna är det 49 procent som håller med. Inget annat parti får lika höga siffror. Närmst kommer Sverigedemokraterna med 29 procent. Bland Socialdemokraterna är det bara två procent som håller med och en enda procent hos Vänsterpartiet.

Moderaterna är alltså det parti som mest av alla vill minska den offentliga sektorn. Detta behöver man alltså ej tvivla på. Men vad är egentligen förklaring till att vi tänker så? De flesta moderater är ganska dåliga på att förklara sin ideologi, och därför kommer här en liten hjälp att förstå.

Grundtanken är att samhället blir friare och starkare ju mer man kan organisera tillsammans – spontant – utan statens inblandning.

Vad är bäst? Ett organisationsliv med idrott, körsång, byalag, fotografi, dans, hembygd som står helt fritt från stat eller kommun, som får sina ekonomiska bidrag genom människor som betalar av fri vilja, eller ett organisationsliv som alltid måste ansöka om stöd hos kommunen eller staten, och anpassa sig till deras krav?

Vad är bäst? Ett kulturliv som helt och hållet bygger på att den som känner för det spelar in en film, spelar in en podd, trycker en tidning, sätter upp en teaterpjäs eller har en utställning för sina bilder och söker finansiering för det på egen hand, eller ett kulturliv som bygger på att stat och kommun sätter upp regler för vad som får finaniseras? Vad är bäst? Att staten håller ett armlängds avstånd till konsten eller inte styr konsten alls, inte ens på armlängds avstånd?

Vad är bäst? En flora av medier – text, ljud, bild – av alla sorter: ekonomi, kultur, sport, vetenskap, politik och mycket mer som ingen annan bestämmer innehållet i än utgivaren, eller en flora av medier som alla får sin näring av en enda finansiär som är staten?

Vad är bäst?  Ett system som bygger på att en gammal människa själv väljer var hon vill bo, själv väljer vem som ska komma hem till henne och hjälpa henne med städning eller personlig hygien, eller ett system där kommunen bestämmer allt?

Vad är bäst? Ett socialförsäkringssystem (pension, sjukkassa, föräldraförsäkring) som bygger på att man betalar in försäkringspremier och får ersättning när man behöver det, enligt lagstadgade kontrakt som ingen kan smita undan ifrån, eller ett ”politiskt” kontrakt där man inte vet vilka villkoren är? Tänk en situation där pensionen regleras genom att väljarna måste kräva reformer i allmänna val eller en situation där man kan gå till en tingsrätt och kräva utbetalning i enlighet med vad försäkringskontraktet säger. Det finns lagar för hur försäkringar ska betalas ut, men bara för privata försäkringar som hemförsäkringar och bilförsäkringar. Det finns inga lagar som förbjuder staten att ändra din sjukförsäkring vilken sekund som helst.

Denna vision av det fria och livskraftiga samhället ska inte ses som en detaljerad plan som måste implementeras i alla delar. Det är inte en manual som måste följas i detalj utan ska ses som en kompassinriktning. Om man kan välja lösningar på samhällsproblem som inte involverar staten eller kommunen bör man göra det.

Det här betyder inte heller att vi vill avveckla staten helt och hållet eller nedmontera välfärdsstaten, som det felaktigt brukar sägas av våra politiska motståndare. Vi har inget emot en stark och effektiv stat, som skyddar medborgarna inte bara mot krig och kriminalitet utan även mot sjukdom och fattigdom. Men vi strävar efter att hålla tillbaka statens inblanding i människors liv.

Men visst får just Moderaterna 50 år av eget maktinnehav så kommer samhället att se rätt annorlunda ut jämfört med idag, det kan man nog tänka sig, men inte dramatiskt annorlunda heller. Vi är inga revolutionärer.

Sverigedemokraterna går Socialdemokraternas fotspår

NT 2025-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Sverigedemokraterna går i Socialdemokraternas fotspår

NT 2020-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Liberalernas beslut är bekymmersamt

NWT 2025-10-18

Efter valet 2026 kommer det att bli en omröstning i riksdagen om vem som ska vara statsminister. Tre knappar finns att trycka på: en grön, en röd och en gul. Ja, nej och avstår. Förslagsställare är talmannen. Om förslaget inte får en majoritet mot sig godtas det. Riksdagen har 349 mandat vilket betyder att den som vill förkasta förslaget måste samla ihop minst 175 mandat.

Att trycka på gul knapp, det vill säga att avstå, blir därmed som att godkänna förslaget även om man inte röstar ja. Det kallas för att man ”tolererar” den föreslagna statsministern. Man älskar honom inte men han accepteras.

Att känna till dessa regler för hur en statsminister väljs är nödvändigt om man vill förstå Liberalernas nya ställningstagande när det gäller vilka partier de kan tänka sig att samarbeta med efter valet.

Liberalernas partistyrelse har nämligen sagt att de varken själva kan tänka sig sitta i en regering tillsammans med SD eller kan tänka sig ”att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna (DN 10/10).”

Tolkar man detta strikt betyder det att Liberalerna kommer att trycka på den röda knappen om den föreslagna statsministerkandidaten presenterar en regering där Sverigedemokrater ingår. Om exempelvis Ulf Kristersson syr ihop en regering bestående av M, SD och KD kommer Liberalerna ändå inte att trycka gult och ”tolerera” en sådan regering, utan det blir tvärt nej.

Ställningstagandet är mycket bekymmersamt för det riskerar nämligen att förstöra allt det arbete som den nuvarande regeringen har lagt ned inom ramen för Tidöavtalet.

Tidöavtalet omfattar ju bara den här mandatperioden och Sverigedemokraterna har sagt att de inte kommer att förlänga avtalet i sin nuvarande form. SD är ju idag regeringssamarbetets största parti och för dem är Tidöavtalet ett provisorium. Det har de varit tydliga med hela tiden.

Att en ny form av samarbete mellan de borgerliga partierna kommer att behöva förhandlas fram efter nästa val är uppenbart, och det vore olyckligt om Tidöavtalets många reformer skulle behöva avbrytas.

För det var ju så att valet 2022 var något av en nystart för Sverige. Det fanns inget Tidösamarbete före valet utan var något som uppstod efteråt på grund av att de fyra partierna hade en samsyn i framför allt tre viktiga frågor: migrationen, gängkriminaliteten och kärnkraften.

Valresultatet var en effekt av att väljarna höll med och inte trodde att Socialdemokraterna med sina stödpartier skulle kunna leverera samma sak.

Under mandatperioden har därför ett mycket stort antal reformer sjösatts på just dessa områden. Emellertid tar det ju tid för ny lagstiftning att få effekt. Polisen har fått nya verktyg för att bekämpa de kriminella gängen, men det lär ta några år innan de är nedkämpade. På liknande vis är det med kärnkraften. Nya lagar finns, och beslut har fattats om hur de nya kärnkraftverken ska finansieras. Men det är en bra bit kvar innan de nya reaktorerna står färdiga. Här får man räkna med minst tio år. För att få Tidöavtalets reformer att verka kommer det alltså att behövas en borgerlig riksdagsmajoritet ytterligare en mandatperiod.

Så eftersom Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och Liberalerna kräver att de inte ska sitta i regeringen är det upplagt för regeringskris om inte Liberalerna antar en mer resonlig hållning.

Det är i slutändan Liberalernas landsmöte som i november ska avgöra hur partiet ska göra med regeringsfrågan. Än så länge är det bara partistyrelsen som har yttrat sig. 

Inför detta möte kan därför du som läser denna text som är liberal väljare, eller som har stödröstat på partiet för att hjälpa fram en borgerlig regering, ställa frågor till de som är medlemmar i detta parti.

Gå direkt till kärnan och fråga dem om hur de vill göra med alla de reformer som Tidösamarbetet har påbörjat. Ska de avbrytas eller inte? Vi vet ju att Socialdemokraterna är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna styra. Är det detta gäng Liberalerna ska släppa fram istället? Och hur kommer L att förvalta sina stödröster, från väljare som kanske egentligen är moderater men vill att L och M ska samarbeta? Riskerar man att plötsligt få en regeringen med vänsterpartister istället?

Dessa frågor måste en företrädare för Liberalerna kunna svara på. Det finns inga bekväma mellanvarianter. Så hur blir det? Blir det röd knapp för fortsatt borgerligt samarbete?