Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin

NT 2023-01-16

Hur stort stöd ska vi ge till Ukraina? Har vi tänkt igenom det ordentligt? Från början skulle vi bara skicka ”defensiva” vapen. Sedan har vi kommit att skicka så mycket vi kan utan att vi utarmar vårt egna nationella försvar. Men vi kanske ska skicka ännu mer?

När Folk och försvar genomförde sin årliga konferens i Sälen förra veckan talade historikern Gudrun Persson på temat: Är fredlig samexistens med Ryssland möjlig? Hennes svar var ett tydligt nej.

Perssons anförande finns sparat på Folk och försvars Youtubekanal och är verkligen värt att lyssna till. När hon höll det var det knäpptyst i auditoriet. Efteråt var alla eniga om att hennes anförande var det bästa under konferensen.

Efter att ha ägnat en stor del av 2022 till att läsa om Putinregimen och Rysslands historia kan jag inte heller dra någon annan slutsats. Under mycket lång tid kommer våra relationer med Ryssland att vara genomusla. Ryssland kommer inte att bli ett nytt Sovjetunionen, men det kommer att vara aggressivt, imperialistiskt, förljuget.

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin. Han sitter i toppen på ett korrupt välde som skapats av en grupp före detta KGB:are. När han går i pension, eller tvingas bort, kommer en ny ledare av samma sort. Den lever på att plundra Rysslands naturtillgångar och den kan inte demokratiseras av sig själv. I en demokrati skiftar makten emellanåt. Men maktskifte i Ryssland skulle innebära att den styrande eliten riskerar att förlora sina förmögenheter. 

Denna grupp är besatt av att återupprätta Ryssland som imperium. Putins bisarra tal inför invasionen av Ukraina förra året var inte teater utan ärligt menade ord. Han vill att Ukraina ska vara en del av det ryska imperiet igen.

Inte heller finns någon stark demokratisk opposition i Ryssland som vi kan sätta vårt hopp till. Oppositionen finns där, men ledande figurer som Aleksej Navalnyj och många andra, är fängslade. Inga nya ledare har vågat sig fram. Inga spontana demonstrationer mot kriget har spritt sig.

Vad gör vi då om regimen i Ryssland kommer att sitta kvar under lång tid och kommer att fortsätta vara aggressiv?

Svaret är nog att det inte finns något annat att göra än att se till att den förlorar i Ukraina, och förlorar stort.

Det har höjts röster för att Ukraina bör försöka få till en förhandlingslösning, där man avstår Krim och de territorier som Ryssland nu håller. Men varför skulle det nya aggressiva Ryssland nöja sig med det? Det är mycket möjligt att man i Moskva endast skulle se ett fredsavtal som ett steg på vägen mot den totala återerövringen av Ukraina. Man väntar sedan ett par år tills allt lugnat ned sig. Därefter startar man om kriget på nytt.

Vi vet inte om det är så Ryssland tänker men scenariot är inte omöjligt. Putin började sin karriär med att slå ned upproret i Tjetjenien 1999. Därefter angrep han Georgien 2008 och Ukraina 2014 och 2022. Putin är en krigisk ledare. Det är den bistra sanningen.

Det är i detta perspektiv som vi behöver ställa oss frågan om vårt stöd till Ukraina är tillräckligt. Vad vill vi åstadkomma? Jag är inte säker på att vi har det klart för oss. För det kan vara så att vi kan behöva fördubbla eller till och med tredubbla det militära stödet till Ukraina, och verkligen satsa på en fullständig seger.

Jag ska ärligt erkänna att jag bävar inför för att ställa frågan för Sverige och övriga EU-länder skulle med ökat stöd, t.ex. med stridsflyg och stridsvagnar, kunna eskalera konflikten. Striderna skulle bli värre med fler döda. Men är alternativet bättre? Är det bättre att Ryssland tillåts erövra hela Ukraina och därefter tugga i sig ännu något oskyldigt land? Jag är inte säker på att det är bättre.

Ett sätt att återuprätta moder Ryssland

NWT 2023-01-14

Jag tror det finns tre sätt att beskriva tiden efter Sovjetunionens fall fram till förra årets invasion av Ukraina.

Det ena är berättelsen som vi i väst har trott på: Berättelsen om att Sovjetunionens sammanbrott var demokratins seger och ryska folkets befrielse, och att man tyvärr bara har haft otur med sina politiska ledare.

Den andra berättelsen är den som Vladimir Putin och hans gelikar gärna talar om: Sovjetunionens fall var århundrades geopolitiska katastrof, västmakternas seger och inledningen på en kamp som där det ryska riket ska betvingas.

Men därutöver tycks det också finnas en tredje, som kanske är mer sann än de båda andra.

Den lyder ungefär så här: När Sovjetunionen föll 1991 var det aldrig ett platt fall. Det var ingen revolution. Den gamla regimen överlevde och sedan dess har den kontinuerligt arbetat för att återställa sitt imperium.

För vad har egentligen hänt sedan 1991? Vid sammanbrottet bröt sig de baltiska staterna loss, och på samma sätt Ukraina, Georgien, Armenien, Uzbekistan och många fler. Detta skedde med centralmaktens goda minne.

Men mycket tidigt fanns också en motsatt trend. Moldavien blev aldrig riktigt självständigt i och med att ryska trupper besatte Transnistrien, som är en del av Moldavien men har en stor etnisk rysk befolkning. Detta skedde redan 1992 och konflikten är fortfarande olöst.

På samma sätt var centralmakten ovillig att släppa taget om Tjetjenien, vilket ledde fram till det första Tjetjenienkriget 1994–1996. President under denna tid var Boris Jeltsin.

Första kriget i Tjetjenien landade emellertid inte i en stabil fred. Tjetjenska rebeller trängde in i Dagestan och därmed såg centralmakten sin chans att slå tillbaka med full kraft. Året  var 1999. Vladimir Putin var premiärminister och utvald att efterträda Jeltsin. Han var vid den tiden ganska okänd som politiker och behövde stärka sin ställning. Kriget i startades om på nytt 1999–2000.

Åtta år senare, 2008, invaderade Ryssland Georgien efter att oroligheter brutit ut i Abchasien och Sydossetien. Områdena tillhör Georigen och har en blandad etnisk befolkning med abchasier respektive ossetier som största folkgrupper. Ryssland har sedan dess ”fredsbevarande” trupper stationerade i områdena.

Därefter följde ockupationen av Krim 2014 och det av Ryssland initierade upprorskriget i Luhansk och Donetsk vilket efter åtta år av lågintensiv krigföring gick över i den storskaliga invasion som kom förra året.

Denna berättelse kan sägas vara berättelsen om centralmaktens vilja att hålla samman det ryska imperiet. Man bör påminna sig om att det gamla Tsarryssland inte var en nationalstat utan ett mångetniskt rike. Under tsaren lydde förutom ryssar: uzbeker, finnar, polacker, tyskar, tjetjener, armenier, kazaker, ukrainare, tartarer, litauer, ingusjier och många fler, ja till och med även svenskar (i Finland).

Är måhända detta den allra viktigaste drivkraften bakom Putins, men även Jeltsins, många krig?

Historikern Kristian Gerner visar i boken ”Sovjetunionens skendöd” hur dagens politiska ledning i Ryssland medvetet försöker binda samman de olika perioderna i Rysslands historia till en helhet. Sovjetunionen är i den berättelsen bara en period i landets historia. Tsarryssland, Sovjetunionen och Ryska federationen är epoker i ryska folkets historia. Eller som det också kallas: ”Den ryska världens” (russkij mir) historia.

Om detta är hur vi ska förstå det nya Rysslands natur får vi tyvärr dra slutsatsen att kriget i Ukraina riskerar att bli långvarigt. För om Moskva kämpar för sin överlevnad kommer man att slåss hårt och länge.

Räkna därför inte med att kriget kommer att ta slut snart. Där vi ser invasionen av Ukraina som ett sätt för Putin att erövra territorium som inte är hans är det mycket möjligt att han själv ser det som att han kämpar för att inte förlora territorium som han menar tillhör honom. Om det är så kommer han inte att vika ned sig förrän han är slagen i grunden. Han kämpar ju inte för makt och ära utan för att inte bli utplånad från jordens yta.