Kategoriarkiv: Pandemin

Kinas senfärdighet orsakade pandemin

Kinas senfärdighet orsakade pandemin

Hade coronapandemin kunnat undvikas? 

Ja, allt talar för det. Men eftersom Kina styrs av ett maktfullkomligt kommunistiskt parti, som i sann kommunistisk anda inte vill höra dåliga nyheter utan straffar dem som säger som det är, fick vi istället en global virusinfektion som drar fram som en tsunami över världen.

Den brittiska tidningen Daily Mail har efter bästa förmåga, med de bristfälliga källor som finns till hands, kartlagt hur epidemin startade.

Hälsomyndigheterna i staden Wuhan i Kina noterade redan i november att ett antal patienter med en influensaliknande infektion hade dykt upp. De gjorde som man skulle. Tog prover och konstaterade att en ny typ av coronavirus hade spridit sig bland människor. Coronavirus är inte okända, men de finns hos djur. När därför plötsligt en muterad variant får fäste hos människor finns det en risk för en snabb smittspridning eftersom inga människor har immunitet mot detta virus.

I slutet av december hade hälsomyndigheterna full kunskap om problemet och informerade WHO, men ljög samtidigt och sa att viruset inte smittade människor emellan.

Under tiden aktiverade regeringen sin förtryckarapparat och började förfölja alla som hade kunskap om hur det verkligen såg ut.

Än värre var att WHO valde att spela med i fånerierna. I ett ödesdigert inlägg på Twitter bekräftade WHO den 14 januari lögnen att det nya viruset inte spreds mellan människor.

Det var en dundertabbe. Hade WHO undersökt viruset på egen hand hade man konstaterat att smittspridningen mellan människor var mycket snabb.

I slutet av januari gick inte sanningen att dölja längre. Smittan spreds som en löpeld. Den kinesiska staten bytte fot och stängde ned Wuhan helt.

Helt obegripligt har detta kommit att beskrivas som ”handlingskraftigt” av medier som lät sig imponeras av den kinesiska statens framfart, när den väl hade bestämt sig för att sluta ljuga. Bättre är att beskriva det som en handling i panik, för att stoppa ett utbrott som kunde ha kvästs i sin linda.

Nu vet vi desutom att de kinesiska åtgärderna var otillräckliga. Det blev en pandemi. Och det är inte konstigt alls. För Wuhan är en stad med 11 miljoner invånare. Under minst en månads tid, kanske till och med två månader, pågick en okontrollerad spridning av coronaviruset. 

Är de konstigt om en smitthärd som fått koka ostört i två månader sprids över hela världen? Nej, verkligen inte.

Vi hade alltså inte behövt utstå en pandemi om den kommunistiska regeringen i Kina hade styrt sitt land på ett normalt och ansvarstagande vis. Men lögnen är kommunismens verktyg och därför gick det som det gick.

Alla länder som är med i WHO har undertecknat ett dokument där de lovar att inom 24 timmar slå larm om en ny farlig smitta uppstår som kan drabba hela världen. Kina valde istället att sitta på nyheten i minst en månad.

På Twitter finns en hashtag som heter #chinaliedandpeopledied, Kina ljög och människor dog. Det är en passande rubrik för pandemiåret 2020.

Statsepidemiologen lyder under generaldirektören

Statsepidemiologen lyder under generaldirektören

(NWT 2020-04-09)

Har Sveriges öde hamnat i en mans händer, statsepidemiologen Anders Tegnells?

Sverige har just nu en tydligt uppåtgående trend när det gäller smittspridningen av det nya coronaviruset. Ökningen är stadig men den skenar inte panikartat. Det tycks som att Sverige kommer att klara epidemin…eller inte. Osäkerheten är väldigt stor.

Den person vi främst av alla förknippar med den svenska strategin är Anders Tegnell som har titeln statsepidemiolog. Tegnell är i TV-studion varje dag.

Vad gör en statsepidemiolog och varför ska man lita på honom?

Här finns ett problem oavsett om man tror på den svenska strategin eller inte. För Tegnell har en fin titel, men är egentligen bara en vanlig statstjänsteman.

Den myndighet som har utformat strategin är Folkhälsomyndigheten vars generaldirektör heter Johan Carlson. Tegnell är underordnad honom.

Det är svårt att tro det när man ser Tegnell i medierna varje dag. Låt oss därför dra oss till minnes hur staten verkligen styrs.

Enligt regeringsformen – den främsta av grundlagarna – är det regeringen som styr riket (regeringsformen 1 kap. 6 §). Detta gör regeringen genom att ufärda förordningar om vilka myndigheter som ska finnas och vad myndigheterna ska göra. Därtill författar regeringen varje år ett regleringsbrev med anvisningar för vad som ska göras under året.

Chef för varje myndighet är en generaldirektör. 

När så regeringen behöver råd från en myndighet för att exempelvis ta hand om en pandemi som sveper in över landet är det myndighetens chef, generaldirektören, som regeringen lyssnar på.

Detta är huvudregeln, men det finns också undantag. I försvarsmakten finns en generalläkare som är utnämnd direkt av regeringen med en egen förordning. Den officiella titeln är ”Försvarsinspektören för hälsa och miljö”. 

Han är en del av försvarsmakten men har en självständig funktion och styrs därför inte helt av sin myndighetschef (överbefälhavaren). 

Samma sak gäller statspitozoologen som finns på Statens vetrinärmedicinska anstalt, SVA. Också han styrs av egen egen förordning utfärdad direkt av regeringen. Både generalläkaren och statsepitizoologen utses av regeringen och är därför också direkt ansvariga inför regeringen. Man kan se dessa två ämbeten som egna myndigheter.

Så är inte fallet med statsepidemiologen på Folkhälsoinstitutet. Han är inte utnämnd av regeringen och han har inte en egen förordning att falla tillbaka på. Han är alltså ingen myndighet i sig utan en tjänsteman.

Varför är detta viktigt att känna till? Det har med ansvarsfrågan att göra. Folkhälsoinstitutet har valt att skicka fram Anders Tegnell i alla mediaintervjuer. Men är det inte generaldirektören som ska företräda myndigheten?

Här har någonting blivit galet. 

Svaret på den inledande frågan är alltså nej. Det är inte Anders Tegnell som är den utformar den svenska strategin för att hindra smittspridning, utan det är regeringen som gör detta med stöd av sin expertmyndighet Folkhälsoinstiutet, som leds av en generaldirektör som heter Johan Carlson. 

Den som en gång om dagen dyker upp i TV med titeln statsepidemiolog har emellertid blivit den person som allmänheten tycks uppfatta som huvudansvarig, trots att han inte alls är det.

Det kommer en räkenskapens dag. Då är det av yttersta vikt att veta vem som har haft att rätt att fatta vilket beslut. 

Eftersom jag är traditionalist menar jag att den som fattar de avgörande besluten också är de som ska vara talespersoner. Det betyder att det är generaldirektören Johan Carlson som ska sitta i TV-studion och inte hans underordnade. 

Det vore bra om det blev ordning på den här punkten.

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

Beslutsrätten ligger inte hos experterna

(NT 2020-03-23)

Man ska lita på experterna, absolut så, men vad ska man göra när experterna är oense?

En filmscen som ofta återkommer i Hollywoodproduktioner är ”the situation room” där USA:s president hanterar krigsoperationer. 

Runt bordet sitter en stab experter som ger råd. Eftersom det är i filmens värld är det extremt svåra beslut som ska fattas. Ska flygvapnet slå ut fienden från luften eller blir det oacceptabla civila förluster? Kommer fienden att backa tillbaka eller kommer han att försöka ge igen?

Rådgivarna är generaler, diplomater och underrättelsepersonal. Alla är experter på sina områden. Militärerna vill slå till med vapen. Diplomaterna vill föra samtal. CIA har agenter på marken. Alla vill de att presidenten ska fatta beslut i enlighet med just deras övertygelse.

Filmpubliken identifierar sig med presidenten och undrar vad den själv skulle ha gjort. Ska man lita på experterna eller ska man som demokratiskt vald president besluta själv?

I vissa filmscener hettar det till. Högste generalen nästan skriker åt presidenten vad han ska göra, men presidenten håller sin linje. Det yttersta beslutet ska fattas av en folkvald. Inte av en tjänsteman, hur mycket expert han än är.

I alla filmer som jag har sett där denna scen utspelar sig vinner presidenten mot generalerna. Det är helt i enlighet med den demokratiska ideologin. Det är politiskt tillrättalagt kan man tycka, men känns ändå bra. Vi vill ju inte att generalerna ska ta över makten, trots att det är en krigssituation det handlar om.

Den franske premiärministern i George Clemenceau myntade uttrycket ”krig är alldeles för viktigt för att överlåtas på generaler”. Det var när första världskriget hade gått i stå och alla experter på krig stod handfallna.

Kan vi lära oss något av detta nu när vi står mitt i en pandemi?

Normalt sett är virusinfektioner och smittspridning något som ska hanteras av experterna själva. Man kan i 99 fall av 100 lugnt följa den medicinska professionens alla råd.

Men nu råkar vi befinna oss i en situation där experterna är oeniga. När SVT:s Agenda bjöd in en professor i epidemiologi plus statsepidemiologen till en direktsänd studiodiskussion hamnade de nästan i gräl.

Det är en klassisk demokratiteoretisk fråga som aktualiseras. I en demokrati är det lekmän som fattar alla avgörande beslut. Det är något som många har retat sig på. Varför ska människor som faktiskt inte är experter på någonting fatta de avgörande besluten? Ska inte de med mest kunskap besluta?

Det är en anomali att vi sätter vagnen framför hästen i en demokrati, men det är ändå så vi måste göra. För vem ska besluta när ledande experter är oeniga? Vem har rätten att bestämma?

Smittskydd är ett expertområde, men politiskt beslutsfattande är också det. Det är ett hantverk där den som beslutar inte bara ska lyckas förstå vad experterna säger på olika sakområden. Beslutets alla samhällskonsekvenser ska sammanvägas, kommuniceras med allmänheten och genomföras. Att få alla dessa bitar på plats samtidigt är ingen enkel sak.

I slutändan är det den som har det övergripande ansvaret som måste bestämma oavsett om denne inte kan ett skvatt om sakområdena egentligen eller inte. Det är faktiskt inte konstigare än att varje patient bestämmer om sin egen medicinska behandling ytterst. Läkaren ger råd om vilken den bästa behandlingen är, men en patient har rätt att avstå en behandling.