Före 2013 var skolor och socialtjänst skyldiga att meddela polisen om de fick kännedom om att en utländsk person uppehöll sig i Sverige utan tillstånd. Betyder det att Sverige då var ett ”angiverisamhälle”? Nej, självklart inte. Ändå är det vad vissa partier säger kommer att bli fallet om vi återinför anmälningsplikten i Sverige.
Längst av alla i den kraftigt överdrivna retoriken har Miljöpartiet gått. Partiets språkrör Märta Stenevi påstod i partiledardebatten i riksdagen förra veckan att det skulle bli som när Anne Frank var tvungen att hålla sig gömd undan nazisterna. Miljöpartiet menar att Sverige skulle bli som ockupationens Nederländerna på 1940-talet.
Låt oss därför reda ut vad som faktiskt är sant och inte sant i debatten om anmälningsplikten.
Vad frågan handlar om är huruvida offentliganställd personal ska meddela polisen om de upptäcker att en person saknar rätt att vistas i Sverige. På grund av den stora invandringen som vi hade under ett par år omkring 2015 har Sverige fått ett mycket stort skuggsamhälle som består av människor som fått avslag på sina asylansökningar men som ändå inte har lämnat landet. De har inte flyktingstatus utan har bara inte velat åka tillbaka till sina hemländer. De arbetar svart och bor med olagliga hyreskontrakt.
Det kan röra sig om så många som 100 000 personer, om vi får tro migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M).
Den förra regeringen tillsatte därför en utredning som skulle ta fram ett förslag på ett regelverk för vad som ska gälla för offentliganställd personal, men man la in ett undantag. Utredningen skulle inte titta på vad som ska gälla för lärare och vårdpersonal. Det här var på våren 2022. Migrationsminister på den tiden var Morgan Johansson (S).
Sedan dess har vi som bekant haft regeringsskifte och den nya regeringen har velat arbeta vidare på samma spår men givit utredningen nya direktiv. Nytt är att utredningen ska omfatta all offentliganställd personal – alltså även lärare och vårdpersonal – men också ta ställning till vilka undantag som ska göras. Det är inte fastslaget på något sätt att lärare och vårdpersonal ska omfattas av anmälningsplikten. Det finns bara en utredning.
Ändå har dessa nya utredningsdirektiv fått oppositionen att gå bananas och tala om att Sverige blir ett ”angiverisamhälle”.
Men faktum är ju att nya och gamla direktiven är ungefär desamma. Skillnaden är att lärare och vårdpersonal uteslöts från början i de gamla direktiven men inte i de nya. Liberalerna som står bakom de nya direktiven har redan i debatten markerat att de vill ha ett undantag för vissa personalgrupper och allt talar därför för att det blir någon form av kompromiss mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna.
Mer dramatisk än så är inte själva sakfrågan.
Vad som gör debatten extra larvig är att Sverige ju faktiskt hade informationsplikt för skolor och socialtjänst så sent som 2013.
Den regeln fanns i utlänningsförordningen, men togs bort. Skälet var att den dåvarande regeringen, som var en borgerlig regering, kom överens med Miljöpartiet om att utlänningar som vistas i landet utan tillstånd ändå skulle har rätt till vård och skola för sina barn. Den dåvarande regeringen tog bort anmälningsplikten eftersom det ju hade varit motsägelsefullt att begära att vårdpersonal och lärare ska ta hand om dessa människor och samtidigt anmäla dem till polisen.
Vad dåvarande regeringen inte till fullo hade förstått var att en enorm våg av asylsökande var på väg mot Sverige, ni vet den våg som kulminerade med 2015 års flyktingkris.
I efterhand kan vi konstatera att avskaffandet av anmälningsplikten inte var det smartaste draget Sverige har gjort nu när skuggsamhället är större än någonsin, men det intressanta är ju att vi faktiskt hade denna plikt till alldeles nyligen.
Ska vi tro oppositionspartierna skulle Sverige i så fall varit ett ”angiverisamhälle” före 2013. Var Sverige det? Ett angiverisamhälle? Var det som när Anne Frank var tvungen att hålla sig undan de tyska nazisterna? Ja, ni hör ju själva hur absurt det låter.
Debatten om anmälningsplikten har blivit så skruvad att jag förstår att folk inte vet vem man ska tro på. Tvivlar man på några av de faktapåståenden jag kommer med i denna text kan man sätta sig ned och googla fram källorna. Utredningsdirektiven har beteckningarna dir. 2022:91som den förra regeringen beslutade om och dir. 2023:126 som den nya regeringen antog. Båda hittar man på regeringens hemsida. Utlänningsförordningen har beteckningen SFS 2006:97, men man måste leta upp den version som gällde före 2013 för att få se hur den såg ut då. Den kan man hitta på hemsidan lagen.nu.