Gammal är äldst

Gammal är äldst

Donald Trumps framgång i amerikanska presidentvalet kom för många som en överraskning, men är ju egentligen en del i en större internationell rörelse. Det finns en politisk kraft inom högern som vänder sig mot etablissemanget, och eftersom många traditionella högerpartier befinner sig i ledande ställning, vänder den sig mot sina egna.

Samlingsnamnet för denna rörelse har blivit ”alternativhögern”, på engelska ”alt right”. I många länder finns det därför plötsligt två högerinriktningar att välja mellan. Gamla högern och alternativa högern. Varför händer detta? Finns det anledning att byta läger för den som tidigare alltid röstat på den gamla högern?

Alla politiska rörelser bildas av en anledning. Det finns på något sätt en ursprungsorsak, ett missförhållande som ingen annan rörelse tar sig an. Socialdemokratin bildades som en reaktion mot den misär industrialiseringen skapade. Miljöpartiet bildades som en reaktion mot industrialiseringens miljöförstörelse. Andra partiet tog inte tag i problemen.

Den alternativa högern har här lyckats fånga in kritiken mot de statsbärande eliterna. I Sverige handlar det nästan uteslutande om asylinvandringen, en fråga där vi vet att eliterna har haft en annan uppfattning än folkflertalet. Men i USA vann Donald Trump förmodligen mycket endast på att folk inte kan se att verksamheten i Washington DC har något med deras vardagsproblem att göra.

Typiskt för den alternativa högern är dessutom att den avskyr feminism och identitetspolitik, något som ju upptar nästan all tid hos delar av den politiska eliten.

Den traditionella högern, partier som Moderaterna i Sverige, CDU i Tyskland eller brittiska Tories, har det senaste decenniet varit i ledande ställning. När då människor vill rösta konservativt men inte på något elitparti som man inte tycker lyssnar på vanligt folk, ja då finns det ju bara den alternativa högern att välja på.

Men gör man därmed ett bättre val? Om man ska säga något till den gamla högerns försvar så är det att gammal ändå är äldst. Den gamla högern har funnits under mycket lång tid och det är alldeles sant att det är en del av den statsbärande eliten. Detta gäller även Moderaterna. Partiet var visserligen under större delen av 1900-talet i opposition, men det har funnits en ”höger” i Sverige sedan i alla fall mitten på 1800-talet, och partiet satt nu senast i regeringsställning i åtta år.

Men är det fel att vara ett parti med regeringserfarenhet? Moderaterna och systerpartier i andra länder är en del av en ganska respektabel tradition. Här hittar man namn som Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gösta Bohman och Carl Bildt i Sverige, och i andra länder historiska hjältar som Winston Churchill, Konrad Adenauer, Charles de Gaulle, Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Visst är det så att den gamla högern inte alltid är bra. Ibland skjuter den sig i foten på det allra mest pinsamma sätt som bara politiker kan göra, som när Moderaterna medverkade till decemberöverenskommelsen. Som en del av den statsbärande eliten begår den också gång efter annan det klassiska misstag som alla eliter gör att inte vilja lyssna på folk i allmänhet som inte är bildade nog.

Men det finns som sagt en gammal höger och en ny, alternativ, höger. Den gamla har historien på sin sida. Den nya högern vet vi ingenting om. I höst kan alla konservativa väljare därför göra ett val. Att rösta med traditionen och lita på att den håller eller irra ut i ödemarken.

Tillbaka till visionernas Sverige

Tillbaka till visionernas Sverige

Vad hände egentligen med visionen om det borgerliga Sverige? Jag minns diskussionen från 80- och 90-talen. Det fanns bara en leverantör av telefoner. Man fick inte välja själv. Det fanns bara statlig radio och TV. Nu är det inte så längre, men visst ville vi väl egentligen nå längre?

Fortfarande bestämmer det offentliga över omkring 60 procent av våra inkomster. Så hög är skatten om arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter läggs till löneskatten. Kan man då säga att vi lever i ett fritt land?

Här kommer därför en lista på saker som inte blev gjorda men som vi skulle kunna ta tag i. Till allra största delen handlar det om transfereringssystemen, bidragsystemen, eller med ett finare ord, socialförsäkringssystemen. Av någon anledning slutade vi borgerliga att argumentera för att också dessa borde befrias.

Föräldraförsäkringen. Varför administreras den av staten? Den kan läggas ut på försäkringsbolagen eller avskaffas till förmån för generösa skatteavdrag för varje barn som en familj får. Barnbidraget kan på samma sätt ersättas av skatteavdrag.

Den subventionerade barnomsorgen. Någon valfrihetsreform fick vi aldrig på detta område eftersom staten alltjämt avskyr föräldrar som vill vara hemma med sina barn. Längre tillbaka hade Folkpartiet ett förslag om barnkonto. Alla pengar som gick till föräldraförsäkring och barnomsorg skulle sättas in på ett konto som föräldrarna själva fick bestämma över. Vad hände med detta fantastiska liberala förslag?

Sjukförsäkringen. Det är helt centralt i ett välfärdsland att alla har en sjukförsäkring, som måste vara obligatorisk. Men det är inte detsamma som att säga att staten ska sköta denna. Faktum är att de senaste mandatperiodernas debatter om kostnaderna för sjukskrivningar visar att staten inte längre gör ett bra jobb. Är det inte bättre att låta konkurrerande företag sköta detta med en myndighet som granskar dem för att se till att de sköter sig? Som det är idag kan en riksdagsmajoritet ändra på försäkringsvillkoren vilken sekund som helst. Något sådant är otänkbart på en fri marknad.

Sjukvårdens finansiering. Det är ett problem att kostnaderna för sjukvården och sjukförsäkringen inte bärs av samma huvudman. När regionerna/landstingen ställer folk i kö drabbar det inte dem ekonomiskt. Den som får ta smällen är Försäkringskassan. Det hade inte hänt om det hade varit privata försäkringsbolag som hade fått stå för notan. Inget försäkringsbolag skulle acceptera dagens vårköer.

Pensionerna. Pensionssystemet är till dels redan privatiserat genom att nästan alla som arbetar har en tjänstepension ovanpå den allmänna pensionen (inkomst- och premiepension). Däremot är de väldiga AP-fonderna, som förvaltar den allmänna pensionen, alltjämt statliga. De har idag tillsammans omkring 1 400 miljarder kr. Det går inte en mandatperiod utan att finansministern kastar lystna blickar på dessa pengar.

AP-fonderna är statliga och allt som krävs är ett riksdagsbeslut för att staten ska förskingra alla våra pensioner. Känns det tryggt?

Ett förslag skulle därför kunna vara att säga att AP-fonderna inte får växa mer och bygga upp nya fonder vid sidan av dem som medborgarna äger själva. Då är de skyddade från oansvariga politiker.

Vi behöver öppna den visionära debatten om det borgerliga samhället igen. Vi lever fortfarande i en stat skapad av socialdemokraterna. Ramarna för allt är socialdemokratin. Stat och samhälle blandas ihop, med avsikt. När tar vi nästa steg för att bryta oss ur denna tvångströja?