Kategoriarkiv: Invandringspolitik

Försöker Göteborg tvinga anställda att bryta mot lagen?

NT 2023-09-25

I USA pågår sedan länge en debatt om hur man ska göra med utlänningar som befinner sig landet utan uppehållstillstånd. Debatten handlar om de städer som utropat sig som ”fristäder” (sanctuary cities).

När en stad utropar sig som ”fristad” förklarar man att dess myndigheter inte kommer att samarbeta med den federala migrationsmyndigheten. Eftersom ansvaret för polisen i USA ofta är decentraliserat ned på stadsnivå betyder det att polisen instrueras att inte fråga om en utlänning har rätt att vistas i landet.

Följden blir att det är lätt att gömma sig i USA bara man kommer in innanför gränsen, vilket även gäller för brottslingar. En utländsk medborgare som döms för ett brott kan enkelt flytta till en annan stad där polisen är förbjuden att fråga vem man är. Det leder också till att polismyndigheterna inte delar information med varandra inom landet.

Frågan om självutropade fristäder som öppet trotsar den federala staten har länge varit en dispyt mellan höger och vänster, där högern menar att det inte är frivilligt för enskilda städer att bestämma om de ska följa de federala lagarna eller inte.

I Sverige verkar vi nu få en liknande debatt. Kommunstyrelsen i Göteborg antog ett slags principdeklaration förra veckan där man slog fast att kommunen förväntar sig av alla anställda att inte tillämpa den lag om anmälningsplikt som kan komma att komma. 

Något lagförslag föreligger förvisso inte men det finns en utredning som tittar på saken, och bara det att frågan ska utredas har fått den politiska majoriteten i kommunen att gå upp i limningen och uppmana sina anställa att begå lagbrott.

Det hela är mycket allvarligt för om Göteborgs kommuns beslut blir vägledande utbryter allmän anarki i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna tar på sig rollen som lagstiftare, en roll som enligt de enligt Svea rikes grundlagar inte är deras.

Det amerikanska systemet är uppbyggt på ett helt annat sätt med lagstiftningsmakt på både delstatsnivå och kommunnivå. När det blir konflikt mellan de olika nivåerna får domstolar träda in och avgöra konflikten. Men i Sverige är det bara riksdagen som har rätt att stifta lag (samt i vissa fall EU).

Vad värre är är att Göteborgs kommun dessutom kan komma att utsätta sina anställda för risken att bli åtalade för tjänstefel.

I varje kommun finns tjänstemän som ägnar sig ut myndighetsutövning, som till exempel vid beslut om försörjningsstöd (socialbidrag). Om lagen säger att en handläggare som upptäcker att en utländsk person inte har tillstånd att vistas i landet måste underrätta polisen om det men inte gör det kommer hon att begå tjänstefel. Och tjänstefel är ett brott enligt brottsbalken.

I dagsläget finns som sagt ingen lag om anmälningsplikt. Det finns en utredning som har till uppgift att reda ut hur en sådan ska se ut. Sverige hade ett regelverk för det så sent som 2013.

Skälet till att frågan har kommit upp är för att Sverige har ett historiskt stort skuggsamhälle. Migrationsministern har, utan att någon kunnat bevisa att hon har fel, talat om så många som 100 000 personer. Det är människor som har kommit till Sverige och sökt asyl men fått avslag och inte återvänt till hemlandet eller som kommit hit för att jobba svart.

Tonläget i debatten är högt uppskruvat och ledningen för Göteborgs kommun har för svårt för att besinna sig, men i grunden tror jag att majoriteten av svenska folket förstår vad saken handlar om. Om vi ska få en bättre ordning i migrationsfrågorna kan inte en hel kommun med 55 000 anställda sätta sig mot vad folket genom sina företrädare i riksdagen har bestämt. Göteborg är en del av Sverige, inte ett eget land.

Är det islam det är fel på?

NWT 2023-08-12

Det är inte Sverige det är fel på utan islam. När jag nu skriver så vet jag att många direkt tänker: Det är rätt! Islam är en genomusel religion! Säg som det är!

Men det är inte så jag tänker. Det jag menar är att om islam i Sverige ska vara en religion som måste ha ett särskilt skydd av staten som omöjliggör vissa former av kritik (som att bränna islams heliga skrift) är inte religionen förenlig med grunderna för vårt lands statsskick. Men jag menar också att det inte måste vara så, att islam inte måste ha en sådan uttolkning.

Det kanske kan beskrivas så att problemet inte är religionen i sig utan hur den utövas. 

Många har läst den artikel som Stiftelsen Doku publicerade där man har intervjuat olika muslimska församlingar i Sverige. Det visade sig att en överväldigande majoritet av församlingarna vill att Koranen och motsvarande religiösa symboler ska ett särskilt skydd i lagen.

En fråga som jag då ställer mig är om detta är en korrekt uttolkning av islam? Är det var religionen i sig kräver?

Islamsk teologi är inte ett område som jag behärskar och jag kan därför inte säga något bestämt om vad som är en rimlig tolkning. Men som utomstående betraktare kan man ändå notera att islam på samma sätt som de närbesläktade religionerna judendomen och kristendomen inte är fullt så rigid som man kan tro.

Det gäller för all teologi i alla religioner att tillämpningarna förändras med tiden.

Exempelvis är judendomen precis som islam en regelstyrd religion. Moseböckernas föreskrifter är många och strikta. Om hädelse sägs att det ska bestraffas med döden (3 Mos 24:16). Så även äktenskapsbrott (3 Mos 20:10) och homosexualitet (3 Mos 20:13).

Men är det så judendomen idag praktiseras? Nej. Judarna lever förvisso oftast som minoriteter i olika länder och bestämmer därför inte över lagarna helt själva, men inte ens i Israel, som officiellt är en judisk stat, följs dessa regler. Judiska rabbiner predikar inte heller att de ska tillämpas. 

Samma utveckling har också kristendomen genomgått. Kristendomen är i sina texter inte lika regelstyrd som judendomen, men kristna har i det historiska varit mycket rigida. Exempelvis inkorporerade Sverige hela Mose lag som gällande svensk lag på 1600-talet. Det gjorde att Sverige införde dödsstraff för äktenskapsbrott.

Med tiden tyckte dock svenska staten, med kyrkans goda minne, att denna regel var för hård. Straffet övergick istället till fängelse för att i modern tid försvinna helt. Kristna präster predikar alltjämt att äktenskasbrott är en synd, men något krav på att staten ska ingripa finns inte.

Både judendomen och kristendomen har med åren mjuknat. Men gäller då inte också detta för islam?

Jag gör som sagt inte anspråk på att kunna något om islamsk teologi, men när jag läser i Koranen om vad som står om äktenskapsbrott ser jag att det ska bestraffas med spöstraff (24 suran, vers 2). Stöld ska bestraffas med amputation av händerna (5 suran, vers 38), och de som hädar ska ”dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas ur landet” (5 suran, vers 33).

Jag vet att spöstraff alltjämt förekommer inom vissa muslimska länder, men det gäller långt ifrån alla. Intressant nog avskaffade Saudiarabien, som ju anser sig vara ett fromt muslimskt land, för inte så länge sedan alla fysiska straff efter hård internationell kritik. Koranens hårda straff tillämpas alltså inte fullt ut inom den muslimska världen.

Det tycks mig därför som att även islam har mjuknat och anpassat sig till en modernare tid.

Det man frågar sig är varför då inte islam i Sverige kan förlika sig med att yttrandefriheten i vårt land inte gör några undantag för religiösa symboler. Koranen föreskriver dödsstraff, lemlästning eller landsförvisning som straff för hädelse, men ingen svensk imam har väl krävt att detta ska bli svensk lag?

Redan där finns en alltså en anpassning Koranens budskap, och man kan fråga sig varför budskapet inte kan anpassas ännu mer efter de juridiska realiteter som råder i Sverige?

Den gällande ordningen i vårt land är att vi skiljer mellan religion och politik. Det har inte alltid varit så i vår historia, men är så. Min bedömning är att Sverige därmed inte kommer att införa något särskilt lagligt skydd för Koranen och andra heliga skrifter. Det kommer helt enkelt inte att komma någon sådan lag. Klokare är därför om de som till skillnad från mig verkligen är skriftlärda inom islam tänkte igenom vad som är en rimlig uttolkning av islam för Sverige år 2023. 

Bara så kan islam fortsätta frodas i Sverige

NT 2022-05-09

Islam i Sverige behöver folkhemiseras, försvenskas, skummas av till mellanmjölk. Annars går det inte att vara muslim i Sverige.

Jag har den djupaste respekt för de muslimer som anser att Koranen är en helig bok, Guds egna ord, och som därför ska vårdas ömt. Och jag har förståelse för de känslor av upprördhet som uppstår när en provokatör kommer och ska skända det man håller som allra mest kärt.

Men jag tror att de förslag om att Koranbränningar ska ses som hets mot folkgrupp eller hatbrott går vilse och kommer att ta en ände med förskräckelse om de införs.

Många tänker sig idag att Sverige alltid varit ett land med tolerans och religionsfrihet. Så är det verkligen inte. Det har varit en lång resa.

Sverige antog lutherdomen som religiös lära i och med reformationen. 1593 beslöts att alla skulle ansluta sig till den Augsburgska trosbekännelsen. Inga undantag gjordes. Inte ens för inflyttade utlänningar. Var man inte lutheran så var man tvungen att konvertera. Inte förrän 1781 fick katoliker bosätta sig i landet. Judar fick samma rätt 1782. Svenska medborgare var förbjudna att konvertera till katolska kyrkan ända till 1873. 

Ända fram till 1951 var det lag på att alla måste tillhöra någon form av trossamfund och först 1976 avskaffades förbudet mot kloster! (Att det fanns ett klosterförbud är för att staten alltid sett med misstänksamhet på katoliker.)

I Sverige var kyrkan och staten en och samma organisation och den höll befolkningen i ett järngrepp i flera hundra år. Kyrkan var långt ifrån det ödmjuka samfund med mysiga feel good-gudstjänster som den är idag.

Samma resa både kan och måste islam göra. För någon väg tillbaka till ett samhälle där vi med lagstiftning försöker skydda religioner finns inte. Det finns inget stöd hos befolkningen för att återinföra hädelselagar och det finns ingen garanti för att det är just islam och Koranen som kommer att dra fördel av en sådan lag.

Tvärtom kan det mycket väl hända att det är islam som råkar illa ut. Islam är ju per definition en hädelse mot kristendomen. Islam erkänner inte Jesus Kristus som Gud. Därmed hädar egentligen varje muslim mot Gud, enligt kristen teologi.

Nu resonerar inte moderna kristna så utan accepterar att islam är en helt annan religion och att det enda sättet att leva tillsammans är att låta varandras religiösa övertygelser vara i fred. Men det är värt att betänka vad som skulle hända om kristna också fick för sig att kräva hädelselagar. De kristna är i majoritet i Sverige. Muslimerna en minoritet. 

Jag nämer detta för det tycks mig som att vissa muslimer inte till fullo förstår att hädelselagar kan vändas mot en själv.

Hur muslimer ska tänka teologiskt för att komma dithän att man inte känner att man behöver skydd av lagstiftning vet jag inte. Det är en fråga muslimska skriftlärda att reda ut, men så mycket har jag ändå lärt mig att jag vet att det finns mer än en variant av islam. Det finns olika traditioner och muslimer debatterar sinsemellan hur Guds olika bud ska tillämpas i praktiken. 

Islam är också en missionerande religion. En god muslim ska försöka övertyga icke-muslimer att konvertera. Hur det ska gå till om svenska staten också ska vara inblandad har jag svårt att förstå. Min gissning är att riksdagen i så fall kommer att börja med att anta ett jämställdhetsprogram för islam i Sverige med sedvanliga svenska pekpinnar om delad föräldraförsäkring och mycket annat som många traditionella muslimer står helt främmande inför.

Nej, jag tror som sagt att islam bara kan överleva i Sverige genom att man gör som kristendomen har gjort. Lugnar ned sig. Tar hand om sina egna. Respekterar olikheter och ignorerar provokatörer som bara är ute för att retas.

Tillitskultur möter Klankultur

Nya Wermlands-Tidningen 2021-10-09

Om vi lägger åtsidan gängkriminaliteten för en stund och funderar på ett par andra oroande nyheter som rapporterats om på senare tid så märks det tydligt att Sverige förändras. Sveriges Radio hade i veckan ett inslag om att skolpersonal i Hjulsta utanför Stockholm övar sig i hur de ska agera om det blir en skjutning i närheten av skolan. Onekligen ett nytt inslag i det svenska samhället.

Ett annat exempel är den debattartikel som företrädare för fackföreningarna Akavia och Vision också publicerade i veckan i Svenska Dagbladet där de skriver om hot, våld och trakasserier som drabbar offentliganställda inom rättsväsendet och den kommunala socialtjänsten.

Lägg därtill rapporten om tystnadskultur i den kommunala förvaltningen i Göteborgs kommun i vilken kommunanställda berättar om hur kriminalitet och annat asocialt beteende som hederskultur tillåts påverka den offentliga förvaltningen.

Att detta på ett eller annat sätt går tillbaka till den stora invandringen i Sverige är uppenbart, men vad drar vi för slutsatser utöver detta?

Två författare som skrivit om problemet i olika sammanhang är Mustafa Panshiri och Per Brinkemo.

Panshiri har nyligen kommit ut med en bok som heter ”7 råd till Mustafa”, som är en lärobok för den som invandrat och vill bli en del av det svenska majoritetssamhället. Boken vänder sig även till oss etniska svenskar och han påpekar ganska skarpt att vi faktiskt inte är centrum i världen. Sverige är i vissa avseenden extremt, säger han. Det är inget fel på svenska värderingar. De är mycket bra, men de är inte självklara.

Samma sak har också Per Brinkemo konstaterat i ett antal artiklar i tidskriften Bulletin. Brinkemo har tidigare skrivit böcker om klaner och hur de funkar. Han konstaterar att det i södra Italien där maffian har en stark ställning i samhället också finns en uppfattning hos allmänheten att det är OK att stjäla från staten. Den som inte passar på när tillfället ges uppfattas som en förlorare.

Var för sig konstaterar författarna att det etniska Sverige måste höja blicken och förstå att den egna kulturen är annorlunda jämfört med resten av världen, och att om den ska kunna bevaras så måste den skyddas.

Med skyddas menar de inte att den ska avskärmas från utländska influenser. Författarna är inte Sverigedemokrater. De menar snarare att svenskar i gemen måste förstå att de är lyckligt lottade som lever i ett samhälle som är mycket välordnat från början, med en hög tillit medborgare emellan och en hög tillit till myndigheterna. Myndigheterna är i sig är välskötta, fria från korruption, rättssäkra och på det hela taget vänligt inställda mot landets invånare.

Denna förvaltningskultur, som Sverige delar med andra länder som exempelvis våra nordiska grannar, har visat sig vara genialisk. Den skapar fria och välmående samhällen.

Andra länder har inte samma kultur. Man behöver som sagt inte åka längre än till Syditalien för att inse det. Rapporterna om hur hot och våld, hederskultur med mera växer fram i samhället ska nog därför inte ses som att något nytt och ovanligt har inträffat utan att det är den stora världen utanför Sveriges gränser som färgar av sig.

Därför är det rimligt att ta Panshiris, Brinkemos och andras varningsord på allvar och rusta upp landet så att det klarar av att hantera mer av det som faktiskt är normaltillstånd i andra länder. I många länder är det helt normalt, och moraliskt acceptabelt, att anställa sin brorson i den myndighet man själv jobbar i som chef. Och i vissa andra länder är det normalt för en myndighetsperson att ta hänsyn till familjöverhuvudens vilja att kontrollera sina döttrars sociala liv i detalj.

Krisberedskap för att kunna hantera skjutningar är så klart extremt och ingenting som jag tror att ens skolorna i Hjulsta verkligen behöver, men ökad beredskap för att hantera hot och trakasserier mot anställda i socialtjänsten är definitivt befogat. Vi ska inte heller tro att våra vanliga svenska normer räcker till för att stoppa hederskultur och korruption i farstun. Att sätta hela den kommunala tjänstemannaskaran, oavsett om den är född i Sverige eller inte, i skolbänken en dag för att gå igenom vad det är som gör att vårt land har en unik och kompetent offentlig förvaltning är inte så dumt. Vi är bra på offentlig förvaltning, men vi vet inte alltid varför vi är det.

Ett parallellsamhälle som letat sig in på kultursidorna

Svensk Tidskrift, 2021-05-28

”Att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” är ett uttryck som används i gängkrigets Rinkeby. Fyra år på ungdomshem är vad en tidigare ostraffad gärningsman under 18 år får för ett mord. Efter det har han bevisat att han är lojal med gänget och kan bli en ”hundragubbe”, en kille som går in för gänget på 100 procent.

Ungdomsrabatten i svensk straffrätt fungerar verkligen som en rabatt. Den lockar unga män att begå grova brott innan de hinner fylla 21. Det är billigare att begå brott medan man är ung. Det är då man ska passa på.

Den nya gängkriminaliteten som brutit ut i Sverige är ett av de stora sociala problemen som Sverige måste ta tag i de kommande åren. Regeringen påstår att dess nya politik redan börjar få resultat, men efter att ha läst de senast utkomna böcker om i ämnet får man nog konstatera att arbetet bara har börjat.

Fyra verk har kommit ut nyligen som på ett eller annat sätt berör den nya kriminaliteten.

Den bok som jag främst vill rekommendera till läsning är Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” (Mondial) som handlar om konflikten mellan de två gängen i Rinkeby. Men övriga böcker kan också rekommenderas: Lasse Wierup, ”Gangsterparadiset: Så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd” (Forum), Fredrik Kärrholm, ”Gangstervåld: Den nya brottsligheten” (Fri tanke) och Hanif Azizi och Markus Lutteman, ”Förortssnuten” (Albert Bonniers förlag).

Vad handlar gängkriminaliteten om? Går det att dra en slutsats? Mitt intryck är att problemet är otroligt komplext. Många faktorer samverkar: stora familjer som bor i för små bostäder, en polis som inte har haft de rätta verktygen att spana på de kriminella, rädsla att vittna hos dem som vet vilka som begått ett brott, dysfunktionella somaliska familjer, frånvarande fäder och en bisarr machokultur, narkotikahandeln, enskilda individer diagnostiserade med ADHD som kanske borde ha remitterats till BUP för länge sedan, en socialtjänst som inte räcker till, ungdomsvårdsanstalter som inte fungerar och sist men inte minst rapmusiken, som hyllas av kultureliten i Stockholm och som bara förvärrar allt.

Om man ska sammanfatta denna röra så kan man säga att det som händer är att unga killar, där många har någon form av neuropsykiatriskt problem i botten, lockas in i kriminella gäng därför att det är tufft och ger dem en mening i livet. Många av dem har sju eller åtta syskon i en familj med bara en mamma som försörjare. De bor i små lägenheter. Eget sovrum är inte att tänka på och därför blir det naturligt att man är ute med kompisarna istället. Killarna har svårt i skolan och är ofta frånvarande. Bruk av cannabis och Tramadol är en del av vardagen.

Att bli en gangster blir sedan en livsstil. Man lever på brott, främst narkotikaförsäljning, och pengarna spenderas på statusprylar som dyra Rolexklockor.

Förortskriminaliteten finns på många håll i landet idag, även om det vi oftast får läsa om är Rinkeby. Där finns nämligen sedan 2015 ett krig mellan två gäng, som kallas för Dödspatrullen och Shottaz. Från början var pojkarna i gängen vänner men när några rånade ett växlingskontor i Täby utan att andra fick vara med sköt de missnöjda en av rånarna, det vill säga sin kompis. Detta splittrade kompisgänget och sedan dess pågår en hämndspiral mellan falangerna. Hämndspiralen är till dags dato ännu inte bruten.

Något av det mest bisarra i denna kriminella subkultur är rapmusiken och det genomslag denna fått hos allmänheten i stort i Sverige, och främst då i kultureliten i Stockholm.

Gangsterrap finns sedan tidigare i USA och några av de gängkriminella i Rinkeby har lyckats etablera sig som rapmusiker. Den mest kända av dem är Yasin som för närvarande sitter häktad som misstänkt för människorov.

Yasins mest streamade låt på Spotify heter ”Ge upp igen” och är en samproduktion med popartisten Miriam Bryant. Den har 24 miljoner lyssningar. Yasin vann Sveriges Radios pris som årets artist och årets hip-hopare i mars i år.

Undertecknad kan inte yttra sig om den konstnärliga kvaliteten i Yasins musik, men det är inte såsom Sveriges Radio har hävdat att man kan skilja konstverket från människan.

Rapmusiken spelar en stor roll i gängkriget. Sångerna handlar om våldet och vissa texter är skrivna för att håna motståndarna i det andra lägret. Det är en del i krigspropagandan mellan gängen. Utan denna direkta koppling till gängkriget skulle Yasins poesi antagligen stå sig slätt. 

Autenticiteten i musiken sitter i den omedelbara kopplingen till verkligheten. Gangsterrappare som inte själva begår brott kallas föraktfullt för ”studiogangsters”. Det är också en konflikt om just detta som ligger bakom den kidnappning som Yasin är misstänkt för att ha varit delaktig i. Rapparen Einár (som till skillnad från övriga har helsvensk bakgrund) har av sina ”kamrater” inte ansetts värdig att vara en riktigt rappare, och skulle därför kidnappas och förnedras.

Att musiksjournalister på olika redaktioner i Stockholm inte förstått att sätta in musiken i sin sociala kontext är häpnadsväckande okunnigt. Bitvis går det inte ens att förstå innehållet om man inte också känner till vad som utspelar sig i gängkriget.

Sociala medier spelar också en mycket stor roll i denna miljö. De kriminella har Instagramkonton där de lägger ut bilder på exempelvis förnedringsaktioner, som inte bara drabbat rapparen Einár utan även en annan framträdande artist, Jaffar Byn.

Till detta kommer Youtubekanaler som rapporterar om konflikten mellan rapmusikerna.

Det finns som Fredrik Kärrholm skriver i sin bok en ”gangsterkultur”. Subkulturer finns i alla samhällen, men den här är kriminell och betydligt större och farligare än exempelvis den som finns i MC-gängen.

Den sociala kontext som orsakat framväxten av gängkriminaliteten är komplex och det finns ingen enskild åtgärd som löser problemet över en natt. Att den stora bakomliggande orsaken är Sveriges invandring är tämligen självklart, men ger inte svaret på vilka sociala mekanismer som är verksamma, och var man ska sätta in åtgärder.

Inom högern säger vi ofta att det behövs strängare straff, fler poliser och mer övervakning. Allt detta behövs, men kommer inte att räcka på långa vägar när. För det är uppenbart att de sociala miljöer som de unga killarna växer upp i kommer att fostra nya generationer gängkriminella om saker får fortgå som de har gjort hittills. 

Rättsväsendet kan exempelvis inte göra något åt trångboddheten. Lasse Wierup konstaterar i sin bok att det i alla bostadsområden, även välmående, finns problematiska individer som lockas av brottslighet. Men i Spångas villaförorter någon kilometer bort är de inte ute på gatorna. De träffar inte varandra och kan inte bilda gäng. I Rinkeby är ungdomarna inte hemma i sina lägenheter för där måste de trängas med sina syskon.

En fråga som både Wierup och Kärrholm lyfter är därför om man möjligen skulle avveckla Rinkeby, Tensta och andra förorter i sin nuvarande form. För varför ska vi samla alla sociala problem på samma ställe? I Wierups bok kan man läsa om att dessa förtorter aldrig var trivsamma ens från början. Segregationen i dessa områden började samma dag som de stod färdigbyggda.

Inte heller de vanliga vänsteridéerna hjälper. Vänstern vill alltid förklara allt med ökade klyftor i samhället och/eller rasitiska strukturer. Men vad som framkommer tydligt i författarnas beskrivningar av de individer som blir kriminella är att de ofta har en neuropsykiatrisk störning. 

Efrersom dessa personer vandrat ut och in i socialtjänst och domstolar hela sin uppväxt är de utredda på längden och tvären. De är redan vid tidig ålder identifierade som problematiska. Men gång efter annan konstaterar socialtjänsten att alla möjligheter att få den unge att bättra sig är uttömda.

De killar som hamnar i gängen väljer den kriminella livsstilen av fri vilja. De vill inte bli behandlade och utan motivation finns ingen möjlighet att ungdomsvården ska ha effekt. De vill bli gangsters och är gamla nog för att göra så som de vill

Man kan såklart ifrågasätta om en 16-åring har en fri vilja eller inte, för det verkar inte finnas en förmåga hos dem att planera framåt mer än till nästa dag, och de lever i en bubbla med sjuka värderingar som de tycks tro vara den riktiga världen. Men vi har inga omskolningsläger i vårt land, så det är högst oklart vad man faktiskt kan göra för att få killarna på rätt spår.

En möjlighet som Kärrholm diskuterar i sin bok är om inlåsning för deras eget bästa skulle vara ett alternativ. Om en 16-åring får sitta minst 10 år i fängelse för mord istället för som nu, fyra år på ungdomshem, kommer hans hjärna att ha hunnit utvecklas.

Samtidigt påpekar Kärrholm att straffrätten är utformad så att vi inte låser in folk för brott som de skulle kunna begå utan bara för brott som de har begått. Vi har inte en rättstradition där vi låser in folk som är farliga allmänt sett.

Att det svenska samhället behöver vara betydligt mer kreativt än nu för att komma tillrätta med gängkriminaliteten är uppenbart, och vi har inte heller försökt med allt än. Exempelvis konstaterar Wierup i sin bok att Minneapolis och Toronto nyligen haft liknande problem med gäng sprungna ur den somaliska invandrargruppen. I Rinkeby består de två rivaliserande gängen på samma sätt av unga killar från somaliska familjer, även om de är uppväxta i Sverige. Här finns uppenbarligen något att lära givet att det svenska samhället törs säga att det är den somaliska gruppen som behöver hjälp, vilket i dagens debattklimat tyvärr inte kommer att vara så lätt.

Slutligen vill jag rikta en uppmaning till det etniskt svenska samhället att bry sig mer om den här problematiken. Vi som bor i städade medelklassområden behöver inte konfronteras med gängkriminaliteten. Den lever sitt eget liv i miljonprogrammets enklaver. Men är det så vi vill att Sverige ska utvecklas? Nej, det är inte rimligt. Vi behöver ett nytt socialt program för dessa bostadsområden, som omfattar det mesta från bostäder och familjepolitik till lag och ordning. I annat fall kommer ännu fler unga män att dö. Det är den tragiska sanningen.

Gyllene medelväg mellan assimilering och integration

NT 2020-12-07

Dags för en kort lektion. Det finns några nya begrepp som jag tror att varje röstberättigad medborgare behöver lära sig. Ett av dem är ”funktionell anpassning”. Det handlar om invandringspolitik, och vilken väg Sverige ska ta i framtiden.

Det var på 1950-talet som Sverige började bli ett invandrarland. Industrin ropade efter arbetskraft efter andra världskriget.

Staten hade då som officiell politik att alla invandrare skulle assimileras. Man använde verkligen detta ord och tänkte sig att invandrarna skulle bli svenskar. De skulle omformas, bli som majoriteten. Börja tala svenska, äta svensk mat, följa svenska seder och kanske till och med bli lutheraner.

På 1970-talet skiftade dock inställningen från statens sida. Nu blev uppfattningen istället den motsatta. Invandrarna skulle så långt som möjligt ges möjlighet att bevara sin ursprungliga identitet och kultur. Det svenska skulle inte tvingas på dem alls. Offentliga bidrag började delas ut till etniska föreningar. Ordet assimilation utmönstrades helt.

Vad som var målet med integrationspolitiken var mycket oklart, men tanken var att alla skulle kunna behålla sin kultur och identitet och ändå leva sida vid sida. Det är en ganska fin tanke, men är också orealistisk, för om man verkligen ska tala om integration som måste ju en kultur integreras i en annan.

Denna politik har emellertid ändå fått vara den ledande, fram till nu. Det har ju visat sig att den inte ger resultat.

Så vad gör man då om man inte vill att invandrarna ska behöva omprogrammeras så att de blir kopior av de etniska svenskarna, men ändå vill att de ska integreras i det etniskt svenska samhället?

Här finns det de som har sagt att integrationen måste vara en ”dubbelriktad process”. Det etniskt svenska majoritetssamhället och invandrarna ska mötas på halva vägen.

Det är emellertid en modell som bygger på ett tankefel. Det finns nämligen inte en enda invandrarkultur som den svenska majoritetskulturen kan möta. Invandrarna kommer ju från många olika länder. Syrier, afghaner, iranier, vietnameser, eritreaner, kurder eller somalier är alla olika folk. Den etniska svenska gruppen kan inte anpassa sig till alla dem samtidigt.

En lösning som har föreslagits är därför begreppet ”funktionell anpassning”. Tanken är mycket enkel. Det är inte rimligt att kräva av en iranier som har flytt från förtrycket i sitt hemland att han ska sluta vara iranier, om han själv inte vill, men man kan kräva av honom att han ska lära sig hur majoritetssamhället fungerar. Förutom språket och grundläggande samhällskunskap bör alla också lära sig hur svenskarna är. Det är omvittnat att mycket i den svenska kulturen är underförstådd. Chefen på jobbet säger inte ”Du ska ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00” utan han säger ”Skulle du kunna tänka dig ta arbetspasset mellan 21.00 och 01.00?”. Orden faller annorlunda i Sverige jämfört med andra länder men betyder ändå samma sak.

Att som invandrare lära sig detta är i någon form en assimilering till majoritetssamhället, men inte en hjärntvätt. Det är ett sätt att bli en fungerande medlem i ett samhälle som sedan gammalt består av en stor etnisk grupp svenskar.

Klansamhället tillbaka i Sverige

NWT 2020-09-26

I Första Mosebok finns en berättelse om patriarken Jakobs dotter Dina som blir våldtagen av Shekem, sonen till hivéernas hövding i Kanaan. Jakob som fruktar att hennes bröder ska hämnas kommer överens med hivéerna att de ska låta omskära sig och att Dina ska gifta sig med Shekem. På så sätt ska freden bevaras. Men bröderna Simon och Levi accepterar inte uppgörelsen utan attackerar hivéerna och dödar dem. Jakob blir arg och förklarar att det nu finns risk för att övriga stammar i Kanaan ska anfalla dem. Men bröderna försvarar sig: ”Ska man få behandla vår syster som en hora?”

Berättelsen är flera tusen år gammal, men samtidigt dagsaktuell. Den handlar om klanstrider och klanrättvisa. 

Vi är inte vana vid klanlogiken i Sverige för klansystemet är sedan länge avskaffat, men genom invandring från länder med starka klankulturer har vi märkligt nog fått tillbaka en del av detta urgamla sätt att organisera ett samhälle.

Just nu är Johanna Bäckström Lernebys bok ”Familjen” aktuell, där hon berättar om hur en stor familj med härkomst från Libanon, har Angered utanför Göteborg i sitt grepp. Familjen är tillräckligt stor och tillräckligt sammansvetsad för att man ska kunna tala om en klan. Många av familjemedlemmarna är dessutom dömda för brott, och familjen har genom sin närvaro i lokalsamhället blivit som en andra statsmakt. Det går så långt att brottsoffer inte törs polisanmäla medlemmar i familjen av rädsla för repressalier.

Klaner är något som har funnits så länge det har funnits en mänsklighet. Även Sverige var en gång i tiden organiserat i ätter. Några av dessa ätter blev mäktigare än andra och kom sedan att kallas adliga.

Det är egentligen inte konstigt alls att det finns klansamhällen för det är ju inom familjen man kan påräkna hjälp om man skulle råka illa ut. I länder med svag eller obefintlig statsmakt är det släkten som får ställa upp, och därför blir klanen den sociala struktur som man som människa behöver för att klara sig. Här finns social trygghet och skydd mot våld.

Det mest intressanta och svårförståeliga enligt vårt nutida sätt att tänka är systemet med klanrättvisa.

För i klansamhället handlar inte rättsskipningen om att identifiera vilka enskilda individer som har begått brott och som ska ställas till svars, utan om att undvika släktfejder.

I Bäckström Lernebys bok kan man läsa om hur klanhövdingen i Angered menar att han ”hjälper” polisen genom att hålla ordning på orten. Som familjeöverhuvud är det han som ställer saker till rätta. När någon av hans familjemedlemmar hamnat i konflikt tar man kontakt med brottsoffret och erbjuder en förlikning.

Logiken är densamma som i Gamla testamentet. Med rättvisa menas att man skipar rätt mellan familjer för att inte trigga hämndspiraler.

För den som vill läsa hur samma sak gick till på vikingatiden kan de isländska sagorna rekommenderas. De handlar också om släktfejder, och en stor del av berättelserna beskriver de juridiska processer som följde på de många våldshandlingar som förekom i den tidens samhälle. Dråp var vanliga och istället för rättegångar ingicks förlikningar mellan familjerna. Ofta löste man det genom att den ena familjen betalade mansbot till den andra.

I en modern stat ska det så klart inte finnas någon klanrättvisa, utan rättvisan ska vara individuell. Men nu finns den där ändå, och då är det viktigt att vi lär oss hur klaner fungerar. Det finns både nya och gamla böcker att läsa: Bäckström Lernebys bok, de isländska sagorna eller Gamla testamentet. Det är bara att välja.

Därför brinner det i förorten

Norrköpings Tidningar 2020-09-14

Är det egentligen så överraskande att unga män från invandrarfamiljer hamnar i gängkriminalitet?

Jag tycker inte det, för som ett arfrikanskt uttryckssätt gör gällande: Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Inte ens bra föräldrar räcker. Det behövs fastrar, kusiner, mormödrar, grannar, fotbollstränare, scoutledare, körledare, lärare, präster, författare, musiker, målare och många många fler för att en människa ska lära sig att leva ett bra liv.

Särskilt just unga män är i stort behov av andra runt omkring sig för att kunna få styrsel på sina liv.

Män är av naturen mer intensiva och våldsamma än kvinnor, och just i tonåren när hormonerna rusar igenom kroppen och de genetiskt nedärvda reflexerna konkurrerar med vad äldre säger är gott uppförande, är det inte helt lätt att veta vad man ska göra. Man vill göra sig fri från sina föräldrar – det är naturligt – men hur ska man hantera sin frihet?

Det finns en utbredd uppfattning om att människan till sitt ursprungliga väsen är lugn och harmonisk, att hon med de rätta yttre förutsättningarna är förnuftig och god. Hon begår inte onda handlingar om hon på något sätt inte tvingats till dem.

I den föreställningsvärlden beror alltid kriminalitet på omständigheter som inte har med individen att göra. Det är samhället som tvingat fram beteendet. En fri människa väljer aldrig att göra något ont.

Denna föreställning började spridas i samband med Upplysningen i Europa och förstärktes senare under romantiken på 1800-talet. Man talade om ”den ädle vilden”, som i ett avlägset förflutet levde i ett förciviliserat samhälle där han var lycklig. Alla levde i fred med varandra.

Förtrycket kom senare med samhällsinstiutioner som kungamakten och kyrkan. Krig, kriminalitet och fattigdom blev resultatet.

Denna föreställning lever alltjämt kvar idag. Fortfarande är det många som tror att om vi bara förser alla som bor i så kallade utsatta områden med välstånd så kommer all kriminalitet att försvinna. Gängkriminaliteten som har vuxit fram är inte en följd av en fri vilja utan av utsattheten. Avskaffa den och problemet är löst.

Som konservativ tror jag inte på denna teori. Människor är mycket mer komplicerade än så.

Den bästa skildringen av vad som händer när unga människor måste klara sig själva är alltjämt William Goldings roman Flugornas herre. Den handlar som bekant om barn som blir strandsatta på en ö i söderhavet. De överlever för det finns gott om mat, men de faller offer för människans inneboende ondska. Barnen är halvvuxna och vet i teorin vad som är rätt och fel, men har ingen självdisciplin. Precis som i en annan berömd historia, den om Adam och Eva i Edens lustgård, frestas de av att välja den onda vägen, och gör det.

Så är det med de unga männen i förorterna som väljer att ansluta sig till kriminella gäng. De har fått lära sig vad som är rätt och fel av sina föräldrar. Men uppryckta från sina gamla samhällen, där det fanns människor av alla sorter, och mängder av berättelser i litteratur, poesi och musik om hur det går till att leva, har de drivit i land på en öde ö och ska klara sig själva.

Det är inte enkelt. En del gör då dåliga val.

Hundra år senare är det Sveriges tur

Hundra år senare är det Sveriges tur
(NT 2019-08-28)

Att Sverige har ökade problem med gängkriminalitet är inte överraskande. Det finns en enkel och ganska självklar förklaring. Det är en följd av att Sverige under ett antal år har haft en stor invandring av unga män. Unga män som saknar vägledning av auktoriter kan lätt hamna snett.

Hur kan jag veta detta? För att det har hänt förr.

Under sommarens många bilresor lyssnade jag mig igenom Selwyn Raabs mastodontverk om maffian i New York. Boken heter Five Families: The Rise, Decline, and Resurgence of America’s Most Powerful Mafia Empires och kom ut redan 2005. Raab var länge journalist på New York Times och är en av USA:s ledande experter på organiserad brottslighet.

I boken kan man läsa om (eller som i mitt fall lyssna på) hur det gick till när maffian etablerade sig i New York.

Det skedde under 1910- och 1920-talen då USA tog emot en mycket stor mängd invandrare från Europa. Tre stora etniska grupper bosatte sig i New York: irländare, judar och italienare.

Det amerikanska samhället var mycket dåligt förberett för den stora invandringen. Polisen var uppenbart underdimensionerad och vid denna tid led ännu USA av en hel del korruption. Det fanns ingen fungerande stat i de områden invandrarna bosatte sig.

Mycket snabbt etablerade sig därför kriminella gäng som tog hand om såväl brottslighet som rättskipning samtidigt. Gängen profiterade på sina egna landsmän. Små näringsidkare var tvungna att betala beskyddaravgift eftersom det var den enda ordningsmakten som fanns.

Det äldre etablerade amerikanska samhället levde för sig och invandrarna för sig. Kriminaliteten bredde ut sig men inte i det gamla samhället utan bara i det nya.

Ovanpå detta kom så det ödesdigra alkoholförbudet. De kriminella gängen tog snabbt över den illegala försäljningen. Svåra gängstrider bröt ut med skjutningar på öppen gata.

När krutröken skringat sig stod de italienska gängen som vinnare. De var bättre organiserade än sina judiska och irländska konkurrenter. Efter att ha slagits internt etablerade de fem ledande italienska gängen Cosa Nostra, det vill säga maffian. Organisatörerna kom alla från Sicilien och kopierade en modell för hur man organiserar sig från hemlandet.

Cosa Nostra kunde sedan etablera sig som den ledande kriminella organisationen i USA och kunde leva tämligen ostört av myndigheterna ända in på 1970-talet.

Det har ibland sagts att den italienska maffian i USA var en utlöpare av den sicilianska, men så var det inte. De som skapade maffian var unga män som var mer intresserade av att tjäna snabba pengar än att utbilda sig och skaffa ett hederligt arbete. De flesta av dem gick aldrig ut skolan.

De kriminella gängen i Sverige växer på samma sätt fram i utanförskapsområden. I New York hette dessa Little Italy och Bensonhurst. I Sverige Bergsjön och Rosengård. På samma sätt som i New York är de kriminella unga män som antingen invandrat själva eller är barn till föräldrar som nyligen invandrat, och alla är de mer intresserade av snabba pengar än jobb och utbildning. Den svenska polisen är underdimensionerad på samma sätt som New York-polisen var.

Sverige har å andra sidan mycket låg korruption och förhoppningsvis har de kriminella inte förmåga att organisera sig lika skickligt som New Yorks italienska gangsters.

På det hela taget är det emellertid mycket som är skrämmande likt.

Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.