Vi behöver inte några kulturlotsar

Vi behöver inte några kulturlotsar

Invandringen är onekligen valets viktigaste fråga, och det går bra för Sverigedemokraterna. Finns det ingenting de andra partierna kan sätta emot?

Jo, visst finns det. Partiet saknar en integrationspolitik.

Det kan låta konstigt eftersom integration är en central del av all invandringspolitik, men det är ändå vad de själva säger, och vi får väl ta dem på deras ord?

Sverigedemokraterna vill istället tala om ”sammanhållning”. Enligt vaplattformen så är det i korthet: ”Stärka den kulturella sammanhållningen genom lokala kulturlotsar…”, ”…införandet av en civilkuragelag”, ”Införa en medborgarplikt där samtliga medborgare utöver värn- eller civilplikt…”, ”Öka medborgarskapets betydelse genom att stärka kopplingen till rättigheter, såsom tillgång till de generella välfärdssystemen”, ”Förenkla möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet”, ”Säkerställa att invandrade barn och ungdomar inte kastas in i det svenska skolsystemet innan de är redo genom att införa särskilda förberedelseskolor”, ”Satsa på lärlingsanställningar”, ”Utvidga den samhällsorientering som erbjuds invandrare samt göra den obligatorisk…”.

I mina öron låter detta förvisso som integrationspolitik, men SD poängterar att för dem är det inte en fråga om ekonomi utan om kultur.

När jag frågade ett par valarbetare vad de sa till människor som kom fram till dem i valstugan svarade de att assimilation var det viktiga. Anpassning. Invandrare ska tillägna sig svenska ideal och svenska levnadssätt. Den ene valarbetaren berättade på ett kärleksfullt sätt (ja SD:are kan känna kärlek) om skog och jakt. Han ville visa att detta kunde vara en väg in till det svenska samhället.

Visst, det låter bra, att kunna värdfolkets seder är givetvis en viktig nyckel till integration, men är detta verkligen den mest brinnande frågan vi har att ta tag i?

Som jag ser har vi betydligt mer akuta frågor. Det stora problemet vi står inför är att många av dem som kommit till vårt land inte har en utbildning som är anpassad för den svenska arbetsmarknaden och inte heller kan svenska. Vi har en stor grupp invandrare som kommer att ha svårt att få jobb.

Nationalekonomen Tino Sanandaji har beskrivit problemet väl i sin bok Massutmaning, som kom ut 2016. Med hjälp av offentlig statistik visar han att invandrare generellt sett har en lägre grad av förvärsarbete än infödda svenskar. Många invandrare kommer i jobb snabbt och bidrar till samhället lika mycket som de infödda men på totalen är det inte så. Invandrare är oftare arbetslösa än infödda. Svårigheterna att få jobb gör att invandrare oftare än infödda hamnar i en socioekonomiskt utsatt situation. Utanförskapsområden växer fram som i nästa steg får problem med kriminalitet.

Hur fixar man det problemet med ”kulturlotsar” eller ”möten över generationer både inom arbetslivet och privatlivet” (vad det nu är för någonting)?

En integrationspolitik kan inte vara tom på ekonomi. Oavsett hur mycket vi än önskar att invandrare lär sig svenska seder och bruk är det i ett första skede bråttom med att de kan försörja sig själva. Skattepengar till ”kulturlotsar” kommer att bli lika meningslöst som alla dessa bidrag till mångkulturella aktiviteter som vi redan har i överflöd. Bidrag är sällan lösningen på någonting över huvud taget. Den enda seriösa integrationspolitiken är den som skapar fler jobb i samhället så att alla kan försörja sig själva.

En kämpe för den fria världen

En kämpe för den fria världen

“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it…”

Den amerikanska självständighetsförklaringen sammanfattar bättre än något annat den amerikanske senatorn John McCains livsgärning.

I helgen kom budet, först att McCain avbrutit sin behandling mot den hjärncancer han drabbats av, och mycket kort därefter att han avlidit. Han blev 81 år och tjänade sitt land som senator ända till sin död.

McCain är en av få amerikanska senatorer som folk i andra länder känner till. Vem var han? Varför blev han så berömd? Varför säger man att han är en hjälte?

I sitt hemland kallas han för en ”maverick” i det att han visade sig ha en talang för det politiska spelet i Washington D.C. Men för omvärlden är det hans engagemang för demokratiska och frihetliga värderingar som gjort honom älskad och respekterad.

Hans bakgrund är känd för de flesta. Sonen till en känd amiral tog värvning som pilot i Vietnamkriget. Blev nedskjuten och tagen som krigsfånge. Eftersom han var son till en amiral ville den nordvietnamesiska regimen utnyttja honom i propagandasyfte. I fem år hölls han i fångenskap och fick genomlida tortyr. När han kom hem till USA valde han att som krigshjälte gå in vid politiken. Han valdes till representanthuset 1982 och till senaten 1986.

Mot slutet av sin karriär såg han en möjlighet att bli president och kandiderade i primärvalet mot George W Bush 2000 men misslyckades. Han återkom 2008, vann republikanska partiets nominering, men föll i valet mot Barack Obama.

Trots motgångarna i försöken att bli president blev McCain ju längre tiden gick en institution i sig själv. För McCain var det utrikes- och säkerhetspolitiken som var det centrala. Han var ordförande i senatens försvarsutskott. Med detta uppdrag reste han världen runt som ett slags alternativ amerikansk president.

Hans agenda var att alltid stå på deras sida som kämpade för frihet och demokrati. Således var det givet för honom att åka till Kiev under Majdandemonstrationerna för att stödja aktivisterna. Han hade inget mandat från sin regering, men gjorde det ändå. Ett annat typiskt exempel är hur han tidigt i kriget i Syrien krävde att USA hjälpte rebellsidan med vapen. Som han själv uttryckte det: ”Det skulle åtminstone vara en fair fight”.

Han var en interventionistisk politiker. En av dem som menade att USA skulle använda sin makt för att främja frihet och demokrati världen över.

När han nu gått bort lämnar han ett stort tomrum efter sig. Den amerikanska utrikespolitiken har alltid pendlat mellan dem som menar att USA ska spela en aktiv roll i alla demokratiseringsprocesser världen över och ska ingripa i konflikter för att skydda mänskliga rättigheter och dem som menar att USA inte ska lägga sig i andra folks krig långt bort i världen. McCain var ledaren för den första gruppen.

Föga överraskande blev därför heller aldrig McCain och Donald Trump vänner. Trots det delade partimedlemskapet kunde inte deras utrikespolitiska agendor vara mer olika. Där McCain såg det som USA:s viktigaste uppgift att vara ledaren för den fria världen är Trump idag istället ledare för…ja, det är oklart vad. Ledare för USA förvisso, men ingen samlande gestalt för resten av världens demokratier.

Att till varje pris värna USA och Västerlandets frihetliga samhällen var McCains stora utrikespolitiska uppgift. Det var så han blev känd och respekterad, och det är så vi kommer att minnas honom.

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen

Väljarna straffar Löfven för migrationskrisen


Det ser ut som att årets val kommer att bli en förtroendeomröstning om migrationskrisen 2015. Ska de som orsakade krisen få fortsätta leda landet eller inte?

Ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati. De styrande ska kunna sparkas. Det är som i vilken ideell förening som helst. Om styrelsen ordförande visar sig var oduglig måste han kunna avsättas.

Trots detta är det inte helt lätt att utnyttja sin makt att avsätta de folkvalda. Vårt politiska system är designat så att vi röstar på partier i första hand. Man kan personkryssa, men det är få av riksdagens ledamöter som har blivit inkryssade. I realiteten får man därför oftast acceptera den rangordning som partierna har satt upp.

Det här får till följd att det är svårt att som väljare sparka riksdagsledamöter som man inte är nöjd med. Istället blir man tvungen att straffa hela partiet genom att inte rösta på det.

Samtidigt är de så med de flesta väljare att de har sina grundläggande värderingar fastlagda sedan gammalt. Det händer att människor byter ideologisk hållning, men det är ovanligt och går inte snabbt. De flesta väljare röstar också på samma parti i varje val, även om rörligheten har ökat.

Vad händer då om en väljare som vet vilka hennes grundläggande värderingar är, och vet vilket parti som är bäst att företräda dem, konstaterar att partiet tyvärr har en oduglig ledare? Hur ska hon rösta? Ska hon straffa hela partiet bara för att hon vill ha en annan ledare?

Det tycks som att många socialdemokratiska väljare brottas med den frågan just nu. Partiet tappar i opinionsmätningarna. Tidigare trogna väljare går sin väg.

Jag tror att förklaringen till det till stor del ligger i att de utnyttjar sin rätt att utkräva ansvar. För i årets val går det att mycket tydligt peka på ett stort fel som Stefan Löfven gjorde med migrationskrisen.

Det som hände var att flyktingströmmarna ökade kraftigt under sommaren 2015. I september varnade Migrationsverket för att en kris var i antågande och att antalet asylsökande som kom till Sverige var större än någonsin tidigare.

Men i det läget, där hela instrumentpanelen lyste rött, gick Löfven ut på Medborgarplatsen i Stockholm och höll ett tal där han sa att ”Mitt Europa bygger inga murar!”

Två månader senare var krisen ett faktum och Sverige var tvunget att göra helt om. Under 2015 kom 163 000 asylsökande, vilket är dubbelt så många som vi har tagit emot ett enskilt år någonsin tidigare. Krisen hade kunnat undvikas om Löfven hade tagit till sig den information Migrationsverket gav honom.

Gör S-väljarna rätt som straffar hela partiet för Löfvens misstag? Det är en bedömningsfråga där väljarna måste avgöra hur allvarligt felet var och om Löfven hade kunnat agera annorlunda. Något regel för hur ansvarsfrågan ska bedömas finns inte.

Däremot är det fullt rimligt att verkligen göra det. Det finns ingen metod att bara avsätta Stefan Löfven men ändå stödja Socialdemokraterna. Vill man avsätta den huvudansvarige för migrationskrisen 2015 och de problem som kommit av den så finns det bara ett sätt att göra det på och det är att rösta på något annat parti än S.