Så spreds konspirationer på Internet

NWT 2021-12-31

För snart ett år sedan stormades Kapitolium, Förenta staternas parlamentsbyggnad i Washington D.C., av en grupp demonstranter som menade att den politiska och byråkratiska eliten i landet hade snuvat Donald Trump på en given seger i presidentvalet. Vi vet inte hur många men vissa i gruppen trodde på allvar att det funnits en satanistisk sammansvärjning av pedofiler och kannibaler som rövat bort små barn, och som familjen Clinton varit inblandad i eller åtminstone skyddat. De tycks ha trott att Trump var sammansvärjningen på spåren och att det var därför som man var tvungen att ta valsegern ifrån honom.

Ursprunglig källa till konspirationsteorin är en anonym skribent på internetforumet 4chan som går under namnet QAnon, och som gjorde anspråk på att vara en högt placerad tjänsteman i Vita huset.

Hur kan en konspirationsteori av detta slag får en sådan kraft? En författare som försöker ta sig an frågan är Jonathan Lundberg i boken ”Från världskrig till nätkrig: Hundra år som formade internet”.

Som bekant är internet en amerikansk uppfinning som skapades för att alla världens datorer ska kunna kommunicera med varandra. Ord och tankar skulle flöda fritt.

En grupp som tidigt förstod att utnyttja den nya tekniken var unga män som alla hade det gemensamt att de inte tyckte att de passade in i sina sociala sammanhang. Man kan kalla dem för ”nördar” i brist på bättre benämning. De fann istället varandra på internet i olika diskussionforum.

Det har funnits och finns fortfarande många olika sådana forum där 4chan är det mest (illa)beryktade. Användarna är anonyma.

I dessa forum rådde full yttrandefrihet och tidigt utvecklades en motståndskultur mot det rådande ”politiskt korrekta” majoritetssamhället. I forumen kunde man säga vad man ville helt ostraffat och hitta likasinnande.

En särskild genre som utvecklades var att säga provocerande saker på skoj. ”Hitler gjorde inget fel” blev ett eget tema. Tanken var att testa gränser och skriva det som man visste var absolut omöjligt att säga offentligt.

Problemet vara bara att det som förmodligen började som skämt successivt övergick till att också bli allvar. För i den tillåtande och skaojfriska miljön dök även riktiga nazister upp, och det gick inte att skilja skämt från allvar.

Denna subkultur var en värld för sig ända tills den knöts samman med motsvarande sociala forum för den breda allmänheten såsom Facebook och Twitter. 

Till skillnad från de äldre forumen förväntades användarna i de nya breda forumen agera under eget namn. Dessa forum växte snabbt och internetdiskussioner gick från att vara något som sysselsatte några få till att vara något för alla.

Därmed var det upplagt för en konflikt mellan två kulturer. En gammal, liten men intensiv, där man var van att få säga vad man ville, inklusive sprida nazism, och en som helt följde normerna för det vanliga majoritetssamhället.

Lundberg berättar i sin bok hur det i den äldre skapades olika nätverk som hackergruppen Anonymous, som när det gått till attack mot myndigheter och stater har varit mycket effektivt. Inom miljön har också stödet för Donald Trump varit stort eftersom man sett honom som en företrädare för alla dem som inte är en del av den ”politiskt korrekta eliten”. För dem har Trump varit en frihetskämpe. Men i denna sfär utvecklades även konspirationsteorin om det satanistiska och kannibalistiska pedofilnätverket.

I samband med att Trump försökte stoppa sammanräkningen av rösterna i presidentvalet kom det till en uppgörelse mellan de två kulturerna. Trump gjorde precis som sina följare på internet, skrev vad han för stunden kände och tyckte, men hamnade i konflikt med dem som menade att en statsman måste väga sina ord mycket mer noggrannt och inte underblåsa stämningar som kan slå över i våldshandlingar. Han stängdes därför av från Twitter och Facebook.

Lundbergs bok är rekommenderad läsning för den som vill förstå en viktig del av det moderna samhällets opinionsbildning. För frågan som författaren ställer i slutet i boken är otroligt viktig att försöka förstå sig på. Det är inte rimligt att folk stormar parlamentsbyggnader på grund av konspirationsteorier som de hittat i obskyra diskussionsforum på internet, men är det rätt att försöka bli av med dem genom censur? Censur tvingar ut folk i kylan där de blir bittra och ännu mer hämndlystna.

Parlamentariskt limbo gör Magdalena Andersson unik

NT 2021-12-27

Från den 1 januari styr statsminister Magdalena Andersson Sverige med en budget som inte är hennes. Situationen är unik. Både historiskt och internationellt.

Huvudprincipen i parlamentarismen är att regeringen ska lägga fram förslag för den lagstiftande församlingen som den gillar. Parlamentet ska ha förtroende för regeringen.

Men Sverige har hamnat i ett limbo där riksdagen säger sig ha förtroende för statsministern men inte hennes politik. 

Vad är bakgrunden till att Sverige har parlamentarism? 

Historien är densamma i alla europeiska monarkier. Under 1800-talet växte parlamenten i makt och samtidigt blev det allt svårare för kungarna att styra sina riken personligen.

De kom därför att förse sig själva med ämbetsmän som kunde hjälpa dem att lotsa igenom lagförslag i parlamenten. Dessa kallades ministrar (det vill säga tjänare) och den främste av dem premiärminister eller statsminister. 

Statsministerämbetet växte på detta sätt fram som ett stöd för kungamakten, och statsministern ansågs vara kungens minister och inte parlamentets.

Men med tiden demokratiserades även de politiska systemen och liberaler och socialdemokrater tog plats i parlamenten. I och med det ifrågasattes monarkernas ställning ytterligare. Vad skulle egentligen monarkens roll vara? Skulle han träda tillbaka och bara ha hand om de ceremoniella uppgifterna eller skulle han vara landets verkliga exekutiva makt?

I Sverige avgjordes striden om monarkins politiska ställning under 1900-talets första decennier.

När rösträtten till andra kammaren utsträcktes till alla skattebetalande män skiftade majoriteten till vänsterpartiernas fördel i valet 1911. Detta gjorde att Gustav V tvingades utse liberalernas ledare Karl Staaff till statsminister.

Gustav V gillade aldrig Staaff och 1914 kom det till öppen konflikt när kungen höll ”borggårdstalet” i samband med den försvarsvänliga demonstrationen som gick under namnet ”bondetåget”. Kungen avgick med segern men läget var ett helt annat tre år senare, 1917, när liberaler och socialdemokrater tillsammans vann majoriteten i andra kammaren.
Då pågick första världskriget och Sverige hade precis skakats av hungerkravallerna då människor demonstrerade för att det inte fanns tillräckligt med mat i landet.

Kungen fick gå med på att utse en liberal och socialdemokratisk regering. Han ville inte det men inte ens högern, dvs. dagens motsvarighet tiil Moderaterna, valde att hjälpa honom.

1917 blev så året då parlamentarismen stadsfästes i Sverige, men på samma sätt som i länder som Danmark och Storbritannien, behöll Sverige sin gamla författning där det stod att kungen var landets formella regeringschef.

Sverige antog en ny författning först 1974.
Det är i detta perspektiv som Magdalena Andersson är unik. Premiärministerns uppgift har historiskt varit att knöla igenom lagförslag i parlamentet för monarkens räkning. Själva genomknölandet har varit poängen med uppdraget. Men nu har vi alltså en statsminister som ska styra på en statsbudget som istället oppositionen knölat igenom. Det är onekligen rätt udda.