Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Därför krävs fortfarande en tvåstatslösning

NT 2023-10-23

Huvudförslaget till lösning på den palestinsk-israeliska konflikten har varit en tvåstatslösning i enlighet med Osloavtalet. Förslaget sägs vara dött på grund av det nya kriget. Alternativet skulle därför vara en enstatslösning. Hur realistiskt är det? Låt oss undersöka ett par varianter.

Lösning 1a: Alla judar deporteras. Palestina upprättas som en helt igenom arabisk stat. (Detta är vad Hamas strävar efter.) Förutom att förslaget strider mot folkrättens förbud mot storskaliga folkomflyttningar krävs det en omfattande våldsinsats mot den judiska befolkningen för att kunna genomföras. Det bor omkring 7,1 miljoner judar i området. Palestinierna har inte någon våldsmakt som kan genomföra detta utan måste ta hjälp utifrån, av exempelvis Iran. Eftersom Israel redan har förberett sig för en sådan eventualitet har man byggt upp en stark försvarsmakt som förmodligen även inkluderar kärnvapen. Scenariot slutar enligt min bedömning med kärnvapenkrig.

Förslaget förutsätter även att USA inte lägger sig i, vilket också förefaller orealistiskt.

Lösning 1b: Palestina upprättas som ny stat samtidigt som Israel avvecklas, men judarna får bo kvar. Detta är en mildare variant av 1a. 

Scenariot blir därför ungefär detsamma. Den judiska befolkningen menar att Israels existens är liktydigt med den egna folkgruppens överlevnad. Den kommer inte att avveckla statsbildningen frivilligt utan det kan bara ske med en omfattande våldsinsats. Även här blir då slutet kärnvapenkrig.

Lösning 2a: Alla palestinier deporteras. Israel annekterar Västbanken och Gaza, det vill säga hela det territorium som en gång i tiden utgjorde det historiska israeliska riket från gammaltestamentlig tid. 

Också denna lösning kräver en gigantisk folkförflyttning i strid med folkrätten. På Västbanken bor omkring 3,2 miljoner palestinier och i Gaza 2,2 miljoner.

Likaledes krävs även här en omfattande våldsinsats eftersom palestinierna sannolikt inte lär flytta på sig frivilligt. 

Till skillnad från palestinierna har Israel en våldsmakt som man skulle kunna använda för uppgiften, men palestinierna kommer att organisera ett motstånd i form av gerillakrig och/eller terrorism. Sprängningar av bussar och restauranger eller plötsliga knivöverfall har förekommit i det förflutna, men får nog anses bara vara förnamnet på vad som skulle komma om Israel började tömma hus efter hus på Västbanken och Gaza.

Folkrättsbrott gillas dessutom inte av världssamfundet varvid Israel kommer att bli utsatta för sanktioner. Israeliska politiker kommer att bli stämda i Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, och arresterade om de kommer till ett land som likt Sverige undertecknat Romstadgaen. USA som varande Israels yttersta säkerhetsgarant lär inte heller vara positivt inställt till omfattande folkrättsbrott.

Lösning 2b: Israel annekterar Västbanken och Gaza men deporterar ingen. Befolkningen i de tidigare ockuperade områdena blir medborgare i staten Israel på samma sätt som det redan idag finns omkring 2 miljoner israeliska araber med medborgarskap. Befolkningens sammansättning kommer därmed att bestå av i huvudsak två folkgrupper, judar och araber, som kommer att vara ungefär jämstora.

Detta förslag låter mer rimligt än alla andra men kommer ändå inte att sluta väl. För palestinierna på Västbanken och Gaza, som tillsammans utgör mer än 5 miljoner, vill inte bli medborgare i det som officiellt är en judisk stat med Davidsstjärnan som symbol i flaggan. De talar inte heller hebreiska. De vill istället ha just en palestinsk stat och en palestinsk flagga.

Även om Israel beviljar alla palestinier israeliskt medborgarskap kommer stora delar av palestinierna därför ändå att arbeta för självständighet. Nationalistiska palestinska rörelser kommer att uppstå och man kan inte utgå ifrån att de kommer att använda sig av demokratiska metoder i sin kamp. Världen är full av separatistiska rörelser som använder sig av terror. Att dagens våldsamma palestinska motståndsrörelser skulle omvandlas till fredliga demokratiska partier i utbyte mot att få bli medborgare i den stat de hatar förefaller ej som ett realistiskt scenario.

Min samlade bedömning landar därför i att även om tvåstatslösningen tycks ligga på dödsbädden framstår enstatslösningarna som rena fantasier. Omöjliga att genomföra.

Inrikespolitik, Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Försöker Göteborg tvinga anställda att bryta mot lagen?

NT 2023-09-25

I USA pågår sedan länge en debatt om hur man ska göra med utlänningar som befinner sig landet utan uppehållstillstånd. Debatten handlar om de städer som utropat sig som ”fristäder” (sanctuary cities).

När en stad utropar sig som ”fristad” förklarar man att dess myndigheter inte kommer att samarbeta med den federala migrationsmyndigheten. Eftersom ansvaret för polisen i USA ofta är decentraliserat ned på stadsnivå betyder det att polisen instrueras att inte fråga om en utlänning har rätt att vistas i landet.

Följden blir att det är lätt att gömma sig i USA bara man kommer in innanför gränsen, vilket även gäller för brottslingar. En utländsk medborgare som döms för ett brott kan enkelt flytta till en annan stad där polisen är förbjuden att fråga vem man är. Det leder också till att polismyndigheterna inte delar information med varandra inom landet.

Frågan om självutropade fristäder som öppet trotsar den federala staten har länge varit en dispyt mellan höger och vänster, där högern menar att det inte är frivilligt för enskilda städer att bestämma om de ska följa de federala lagarna eller inte.

I Sverige verkar vi nu få en liknande debatt. Kommunstyrelsen i Göteborg antog ett slags principdeklaration förra veckan där man slog fast att kommunen förväntar sig av alla anställda att inte tillämpa den lag om anmälningsplikt som kan komma att komma. 

Något lagförslag föreligger förvisso inte men det finns en utredning som tittar på saken, och bara det att frågan ska utredas har fått den politiska majoriteten i kommunen att gå upp i limningen och uppmana sina anställa att begå lagbrott.

Det hela är mycket allvarligt för om Göteborgs kommuns beslut blir vägledande utbryter allmän anarki i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna tar på sig rollen som lagstiftare, en roll som enligt de enligt Svea rikes grundlagar inte är deras.

Det amerikanska systemet är uppbyggt på ett helt annat sätt med lagstiftningsmakt på både delstatsnivå och kommunnivå. När det blir konflikt mellan de olika nivåerna får domstolar träda in och avgöra konflikten. Men i Sverige är det bara riksdagen som har rätt att stifta lag (samt i vissa fall EU).

Vad värre är är att Göteborgs kommun dessutom kan komma att utsätta sina anställda för risken att bli åtalade för tjänstefel.

I varje kommun finns tjänstemän som ägnar sig ut myndighetsutövning, som till exempel vid beslut om försörjningsstöd (socialbidrag). Om lagen säger att en handläggare som upptäcker att en utländsk person inte har tillstånd att vistas i landet måste underrätta polisen om det men inte gör det kommer hon att begå tjänstefel. Och tjänstefel är ett brott enligt brottsbalken.

I dagsläget finns som sagt ingen lag om anmälningsplikt. Det finns en utredning som har till uppgift att reda ut hur en sådan ska se ut. Sverige hade ett regelverk för det så sent som 2013.

Skälet till att frågan har kommit upp är för att Sverige har ett historiskt stort skuggsamhälle. Migrationsministern har, utan att någon kunnat bevisa att hon har fel, talat om så många som 100 000 personer. Det är människor som har kommit till Sverige och sökt asyl men fått avslag och inte återvänt till hemlandet eller som kommit hit för att jobba svart.

Tonläget i debatten är högt uppskruvat och ledningen för Göteborgs kommun har för svårt för att besinna sig, men i grunden tror jag att majoriteten av svenska folket förstår vad saken handlar om. Om vi ska få en bättre ordning i migrationsfrågorna kan inte en hel kommun med 55 000 anställda sätta sig mot vad folket genom sina företrädare i riksdagen har bestämt. Göteborg är en del av Sverige, inte ett eget land.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Taiwan är vår tids svar på det fria Västberlin

NT 2023-08-28

Minns ni Västberlin? Staden som låg som en ö av frihet mitt i det kommunistiska Östeuropa.

Det nya Västberlin heter Taiwan, också detta en ö av frihet precis intill den totalitära Folkrepubliken Kina.

Jag ska villigt erkänna att mitt intresse för Taiwan tidigare var ganska lågt. Detta har för min del vänts till motsatsen. Det är i Taiwansundet gränsen mellan förtryck och frihet går, gränsen mellan diktatur och demokrati, ont och gott. Att Taiwan överlever som demokrati är avgörande för om vi i också ska kunna fortsätta att leva i frihet. 

Kanske delar jag denna något nymornade insikt med andra? I så fall är det dags för oss att engagera oss för detta land.

Det är kriget i Ukraina som har gjort att Taiwan hamnat i fokus. Allt fler tycks förstå att om Ryssland vinner kriget kommer även Kina att vilja utmana världsordningen. Kina gör anspråk på Taiwan på ungefär samma sätt som Ryssland gör anspråk på Ukraina. Faller Ukraina kan därför även Taiwan falla, och ett land med 24 miljoner invånare plötsligt tvångsanslutas till den kinesiska diktaturen. Kampen om Taiwan är på detta sätt en repris av kampen om Västberlin.

Nu ligger Taiwan väldigt långt bort, tänker ni. För Sverige är det ju Ryssland som är det stora problemet. 

Visst är det så, men världen har genom globaliseringen blivit mindre. Det finns inget fjärran östern längre. Om den kinesiska diktaturen ska få fritt spelrum att attackera mindre grannar utan att vi bryr oss kommer världen förr eller senare att dras in i ett globalt krig. Det finns ingenstans där Sverige kan dra sig undan och inte vara en del av världen. 

Vad kan Sverige göra för att stödja Taiwan? När denna text skrivs befinner jag mig på en studieresa med riksdagens vänskapsförening för Taiwan. Resan är till för att vi ska lära oss mer om landet generellt sett och knyta kontakter.

Ett stående tema i alla samtal, och då menar jag verkligen alla samtal, som vi har haft med folkvalda och myndighetspersoner har handlat om hotet från Kina. Nästan all politik kretsar omkring hur Taiwan ska förhålla sig till Folkrepubliken och hur man ska skydda sig mot ett eventuellt angrepp.

Kina är ett av världens mest folkrika länder med en av världens största arméer. Landets leds av en diktator, Xi Jinping, som lyckats koncentrera all makt i sina egna händer. Vad händer den dagen han vaknar upp och får en knäpp, precis som Putin, och får för sig att starta en invasion?

Det vore förvisso oklokt för Kina att invadera Taiwan eftersom länderna är stora handelspartners till varandra. Taiwan har som ny industrination lyckats specialisera sig på halvledare och halvledarna monteras i datorer och telefoner i Kina. Om detta handelsutbyte försvinner på grund av ett krig saboteras båda ländernas ekonomier samtidigt.

Men vi vet från invasionen av Ukraina att det inte finns någon garanti för att diktatorer fattar rationella beslut! Man kan inte lita på att Kina agerar i sitt eget intresse. Kina kan precis som Ryssland har gjort ställa till med ett krig av ren dumhet. Att taiwaneserna tänker på hotet från Kina dag och natt är därför inte att förundras över.

I våra samtal med taiwanesiska företrädare har vi kommit att tala om allt möjligt: hur de diplomatiska relationerna kan utvecklas, hur Taiwan ska kunna bli mindre beroende av Kina i sin handel, hur Sverige kan lära av Taiwan när det gäller cybersäkerhet och informationskrigföring, om nya affärsmöjligheter för svenska och taiwanesiska företag. 

Den känsla jag har när jag nu inom några timmar ska flyga hem igen är att vi bara står i början av ett närmare samarbete mellan våra länder. Väldigt mycket mer både kan och behöver göras.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

När demokratin kan bli ett hot mot rättsstaten

NT 2023-07-31

Demokrati är bra, men det är som med alkohol – det kan också bli för mycket. Problemet med reformerna som Benjamin Netanyahus regering lotsar igenom parlamentet är inte att de avvecklar demokratin utan utvecklar den. Han gör den israeliska demokratin bredare, men kanske för bred.

Protesterna mot Netanyahus reformer har varit omfattande. Oppositionen menar att själva grundvalarna för den israeliska demokratin är hotade. I konfliktens centrum står högsta domstolens ställning. Netanyahu vill göra den mer följsam i förhållande till den politiska ledningen och oppositionen fruktar att den därmed ska bli en politisk marionett. En civiliserad stat ska inte ha politiserade domstolar.
Oppositionens kritik är inte svår att förstå, men är det rätt att säga att Israel får mindre demokrati om högsta domstolen hamnar under den politiska makten?

Nej, för vad är demokrati? Det är folkstyre. I en demokrati är det folkets valda företrädare som utövar makten. Men domare är makthavare och de brukar inte vara valda. Alltså är de inte demokratiskt tillsatta. Eller?
Detta kanske låter snurrigt men låt oss backa ett steg i västerlandets idéhistoria. Hur uppstod egentligen den moderna demokratiska staten?
För att göra en lång historia kort kan man säga att rättsstaten fanns först. Rättsstaten är de självständiga domstolarna och de självständiga ämbetsmännen i statens myndigheter. Nästan alla de gamla demokratierna var solida rättsstater innan de var demokratier. Den svenska rättsstaten var ungefär som den är nu redan på mitten av 1800-talet.

När den rösträtten utsträcktes visade det sig att folkstyret fungerande alldeles utmärkt tillsammans med den gamla rättsstaten. Det fungerande så väl att man till sist kom att se oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän som själva garanten för systemets överlevnad.
Det går att organisera demokratiska system på andra sätt än de vi är vana vid. Det går att ha demokratiska val till alla poster i staten, verkligen alla, såväl domare som ämbetsmän.

Hur det kan se ut kan man se i delar av USA. Där finns folkvalda domare, åklagare och till och med sheriffer. Det gör det amerikanska systemet mer demokratiskt än det svenska.
Men är det bättre? I Sverige skulle folk tro att man var vansinnig om man föreslog att vi skulle rösta om vilka som ska vara domare i tingsrätterna.

Anledningen till att alla demokratier omsorgsfullt valt att hålla fast vid oberoende domstolar och oberoende ämbetsmän är för att man tänker sig att folkmajoriteten kan förivra sig.

James Madison som var en av dem som var med och utarbetade USA:s författning – den äldsta i världen – talade om ”passionens tyranni”. Demokrati är bra men kan spåra ur. Med avsikt utformade amerikanerna därför ett system med omfattande maktdelning.

Debatten i Israel handlar som sagt om högsta domstolen och bland annat om vem som ska utse domarna. Ska regeringen ha ett inflytande eller inte?

Sverige har ganska nyligen haft en liknande diskussion. För det var först 2008 som Sverige inrättade domarnämnden, den nämnd som väljer lämpliga kandidater till domare innan regeringen beslutar om förordnande. Innan dess var rekrytering och utnämning av domare, inklusive justitieråd, helt och hållet i händerna på regeringen.

Att vi hade det så var för att de som utformade 1974 års författning ville att demokratin skulle vara överordnad rättsstaten. Man talade om folksuveränitet. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det i regeringsformen. 

Ironiskt nog tycks det alltså som att Benjamin Netanyahu närmar sig det svenska systemet medan vi själva lämnat det och rört oss mot ett mindre demokratiskt, men kanske bättre, system för domarutnämningar.

Norrköpings-Tidningar, Religion, Säkerhetspolitik

Sverige bör fortsätta att tillåta Koranbränningar

NT 2023-07-03

Frågan om Koranbränningar är inte en fråga bara för Sverige. Stormningen av den svenska ambassaden i Bagdad visar det. Det gör också de många reaktionerna från andra muslimska länder. Under fredagen kom fördömanden mot Sverige även från Jordanien, Marocko och Iran, rapporterar SVT.

Likadant var det i januari i år med anti-svenska protester i Indonesien och Pakistan.

Frågan handlar alltså om yttrandefriheten i världen i stort. Ska det vara otillåtet att bränna Koranen oavsett var man är på planeten? Även i sammanhang där det inte finns några muslimer? Ska det anses som hets mot folkgrupp även någon på Svalbard bränner en Koran?

Om Sverige ska vara det enda landet i världen som kämpar för yttrandefriheten i den här frågan kommer vi snart att ha genomusla relationer med alla muslimska länder. Sverige är ett litet land och det kostar andra därför också litet att utsätta oss för sanktioner.

Rimligt är därför att EU ställer upp på Sveriges sida och tydligt förklarar att det är acceptabelt i våra länder att bränna böcker som ett sätt att demonstrera, även om böckerna i sig är religiösa och därför ansedda som heliga.

Om alla EU-länderna tillsammans står upp för detta blir det svårare för de muslimska länderna att peka ut just Sverige som det enskilt mest anti-muslimska landet i världen.

Men tyvärr tycks det inte finnas en gemensam hållning inom EU. EU-kommissionen verkar ha hamnat på fel spår och kritiserade i vintras Sverige för de Koranbränningar vi har haft på senare tid. Yttrandefrihetslagarna ser också olika ut i medlemsstaterna. Exempelvis har Finland en lag om ”trosfrid” som gör att polisen kan stoppa Koranbränningar.

Vi behöver därför en rejäl diskussion inom EU hur vi ser på yttrandefriheten. Ska det finnas ett undantag för brännande av religiösa skrifter eller inte?

För min personliga del skulle jag aldrig någonsin ställa till med eldning av böcker som ett sätt att demonstrera. Bokbål förknippar jag med nazisternas Tyskland. (Jag lider även när jag hör hur kommunala bibliotek skickar utslitna böcker till förbränning.)

Ändå menar jag att bokbränning måste vara ett tillåtet sätt att protestera mot vad man nu vill protestera mot. Att bränna en bok skadar inte någon människa fysiskt utan kränker bara hennes känslor. Och att kränka andras känslor är tillåtet när man demonstrerar.

Det faktum att någon blir ovanligt upprörd, totalt ursinnig, närmast vanvettig, är inte ett skäl att förbjuda en demonstration.

Det finns gränser för yttrandefriheten men de handlar om att skydda människor från fysisk skada eller för att det annars blir omfattande ordningsstörningar. Exempelvis är det förbjudet att röja försvarshemligheter. Det är inte för att skydda överbefälhavarens persnliga känslor utan för att skydda hans planer för att försvara landet mot ett anfall. Inte heller är det tillåtet att demonstrera på motorvägen. Det är inte för att skydda bilförarnas ömma tår utan för att förhindra trafikkaos.

Sverige gör rätt som tillåter Koranbränningar som ett sätt att demonstrera mot islam. Det måste ju vara tillåtet att kritisera islam på samma sätt som man kritiserar andra religioner.

Sanningen är ju den att Koranbränningarna skulle upphöra i samma stund som muslimer i världen slutade bli upprörda. Den provokativa effekten skulle försvinna och provokatörerna tröttna.

Men Sverige kan inte stå ensamt i försvaret av yttrandefriheten i världen. Vi behöver hjälp av våra grannar. 

Norrköpings-Tidningar

Systembolaget bör förberedas för monopolets avveckling

NT 2023-05-06

Härom veckan köpte jag två flaskor ukrainsk vodka på nätet. Efter debatten som var omkring svenska varumärket Absoluts närvaro i Ryssland tänkte jag mig att en bra stödinsats till Ukraina skulle vara att köpa ukrainsk vodka istället. Systembolaget har tyvärr inga ukrainska märken men en onlinebutik visade sig vara mycket välsorterad. Efter en dryg vecka hämtade jag ut paketet på ICA.

Det är idag lika lätt att köpa alkohol på nätet som det är att köpa en ny pyjamas från Zalando. Man klickar sig fram och sedan är det klart. Det skedde ingen kontroll av min identitet och därmed inte heller av min ålder vare sig när jag beställde varorna eller när jag hämtade ut dem.

I regeringskansliet pågår just nu ett arbete för att ta fram lagstiftning för att möjliggöra gårdsförsäljning, det vill säga att en lokal producent av alkohol ska kunna sälja sina produkter direkt till kunderna och inte behöva ta omvägen via Systembolaget. Arbetet har dragit ut på tiden eftersom det har visat sig svårt att få den nya lagstiftningen att fungera i samklang med EU-rätten. Risken finns att Sverige kan bli stämt i EU-domstolen, varvid Sveriges undantagsregler för Systembolagets monopol hotas.

I debatten har Socialdemokraterna därför gått ut och med kraft begärt att Sverige ska inhämta ett förhandsbesked från domstolen. För om gårdsförsäljning inte går att kombinera med monopolet kommer Socialdemokraterna att säga nej till en lagändring.

När jag hörde om utspelet drabbades jag av en känsla av deja vu. Har jag inte upplevt något liknande förut?

Jovisst har jag det. Kommer ni ihåg hur det gick till när de andra statliga monopolen gick i graven? Det sades vara omöjligt att ha fri telefoni, fri radio och teve och en fri apoteksmarknad. Men det var ändå så det blev. Svenska folket ville inte ha monopolen kvar.

Det vi ser nu är ett parallellfall. Nya inköpsvanor gör att folk handlar alkohol på nätet eller åker till Danmark och Tyskland. Det mesta talar för att en majoritet av befolkningen också vill ha gårdsförsäljning. Systembolagets monopolställning vittrar sönder av sig självt.

Jag tror därför att alla som nu kämpar för Systembolagets överlevnad bör planera för en ordnad avveckling av företagets monopol. Det är bara monopolställningen som EU kan komma att ha synpunkter på, inte Systembolaget som företag i sig.

För egen del bryr jag mig inte om vad som händer med Systembolaget eftersom jag tror att det kan gå att få ett system med licensierade butiker att fungera lika bra. Men många som försvarar Systembolaget menar att företaget är unikt när det gäller sitt sortiment, särskilt när det gäller viner. Om det därför är viktigt att bevara Systembolaget som en omtyckt vinbutik kan det vara klokt att försöka bevara företaget men inte nödvändigtvis monopolet.

Systembolaget skapades aldrig för att tillhandahålla ett rikt sortiment utan för att stoppa superiet. Det gamla Sverige var inte ett land där man drack exklusiva viner utan renat brännvin.

Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Vi dricker mer återhållsamt idag och på ett annat sätt. Faktum är att även ungdomarna, som vanligtvis står för det mesta av drickandet, också har förfinats i sina vanor. När jag frågar runt bland studenter i min hemstad vad som dricks svarar de: gin och tonic, vodka och Red Bull eller öl. Att halsa blanksprit direkt ur flaskan är det ingen som gör.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

EN AFFÄRSUPPGÖRELSE SNARARE ÄN ETT ÄKTENSKAP

Norrköpings Tidningar 2023-04-10

Något som många moderater går och funderar över för tillfället är hur man ska vinna tillbaka de väljare som egentligen hade velat rösta på partiet men valde Socialdemokraterna istället på grund av samarbetet med Sverigedemokraterna. 

Moderaternas nyligen offentliggjorda valanalys kan konstatera att ett av de främsta skälen till varför tidigare M-väljare gick över till S var för att S tydligt meddelade att partiet aldrig kommer att samarbeta med SD. Den socialdemokratiska strategin att beskriva SD som ett demokratiskt icke rumsrent parti fungerade. Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten men gick framåt i antalet mandat i riksdagen.

Så vad bör då Moderaterna göra för att vinna väljarna tillbaka? Bryta samarbetet med SD?

På kort sikt är det självklara svaret att samarbetet ska fortsätta. Det finns ett avtal mellan regeringspartierna och Sverigedmokraterna – Tidöavtalet – och avtal håller man.

Men vilken ska strategin vara inför nästa val och valet efter det? Ska dagens samarbete permanentas?

Som jag ser det bör frågan hållas öppen, och med det menar jag att samarbetet med SD helt och hållet ska bedömas utifrån hur Moderaterna själva ser på sin möjlighet att förverkliga sin politik. Blir det mer moderat politik med SD än utan i så fall är det rimligt att fortsätta. Annars inte.

I Sverige är vi inte vana vid att se överenskommelser mellan partier som rena transaktioner. Vi har en tendens att tolka de avtal som ingås för att skapa ett regeringsunderlag som en form av ett livslångt äktenskapslöfte.

Att vi gör så beror på att gamla Alliansen, det vill säga Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centern, var tvungen att samarbeta väldigt nära varandra för att kunna besegra Socialdemokraterna. Alliansen som begrepp skapades inför valet 2006 och det var just för att en gång för alla övertyga väljarna om att man verkligen hade ett lag som skulle kunna styra landet lika bra som S.

Det är inte så samarbetsavtal i andra länder uppfattas. Just nu pågår regeringsförhandlingar i Finland och vi vet inte hur de kommer att sluta. Samlingspartiet som blev riksdagens största parti är det som förväntas sy ihop en koalition, men om det blir tillsammans med Socialdemokraterna eller Sannfinländerna vet vi inte. Sannolikt kommer ett par av de små partierna också att ingå. 

Moderaterna måste komma ihåg att det också finns många väljare som valde att rösta på partiet just på grund av SD-samarbetet. Vi har sannolikt lika många väljare, kanske till och med fler, som skulle lämna vårt parti om vi deklarerade att vi aldrig mer ska samarbeta med SD. Se hur Centern förlorade stort på landsbygden på grund av sin aversion mot SD.

Jag tror också att de väljare som i höstas straffade M för samarbetet med SD så småningom kommer att vänja sig vid att SD är en del av svensk politik och kommer att vara så under lång tid framöver.

Även om man ogillar Sverigdemokraterna är detta parti den demokratisk legitima företrädaren för en femtdel av väljarkåren. Denna femtedel av befolkningen består inte av utomjordingar utan är våra grannar, vänner och släktingar.

Det som är det stora felet med Sverigedemokraterna är dess ursprung. Partiet grundades på 1980-talet av dem som drev den rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt, BSS. Den delen av partiets historia kan aldrig tvättas bort.

Men anammar vi ett finländskt förhållningssätt till Tidöavtalet, och vad som kan komma efter nästa val, hamnar saken i ett annat läge. Det är då inte att se som ett evighetskontrakt, inget äktenskap, utan en affärsuppgörelse som gäller så länge dealen resulterar i moderat politik. Det bör då både kunna förlängas eller avslutas helt utan anklagelser som svek och förräderi. Jag tror att sådan mer finländsk syn på det parlamentariska livet skulle fungera även i Sverige.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Den brokiga historia som lett fram till dagens Ukraina

Norrköpings Tidningar 2023-03-13

Känner ni till kung Valdemar i Gårdarike som gifte bort en av sina söner med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd, och som uppfostrade Olaf Tryggvasson som senare blev kung i Norge?

Om inte så har ni en spännande uppgift framför er när ni efter att ha läst denna text sätter er och googlar på denne fascinerande vikingakung. Han var även gift med den östromerske kejsarens syster och lät döpa sig. En tid efter sin död blev han helgonförklarad.

Jag talar naturligtvis om Vladimir I av Kiev även kallad Vladimir den helige, furste i Kiev-riket år 977–1015. Som många känner till är Valdemar samma namn som Volodymyr på ukrainska och Vladimir på ryska.

Att jag kallar honom för kung Valdemar är för att det förmodligen var så han kallades av sin samtid. Valdemar var nämligen till börden svensk. Han var inte född i Sverige, men hans släkt kom därifrån, och som furste i Kiev var han antagligen lika omtalad som andra kända vikingakungar som Harald Blåtand eller Harald Hårfager.

Det är först när man säger hans namn på svenska, och inser att han är en viking, som man på något sätt verkligen förstår hur den första östslaviska statsbildningen såg ut. Valdemars farfars farfar var den Rörek (Rurik) som tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard lämnade Sverige för att bosätta sig i slavernas land. Riket hade då inget namn, men kom att kallas Rus, efter namnet på vikingarna, ”ruserna”. Vikingarna kallade landet för Gårdarike och de två främsta städerna för Könugård (Kiev) och Holmgård (Novgorod).

Banden mellan Rus och Skandinavien var täta. Man arrangerade äktenskap över havet för att säkerställa politiska allianser och svenska vikingar gjorde närmast regelbundet tjänst som soldater borta i öst. 
Valdemar själv var tvungen att fly till Sverige efter sin fars död eftersom det blev strid mellan sönerna om makten i riket. I Sverige fick han hjälp att samla en här med vilken han senare besegrade sin bror och erövrade Kiev.

Visst är det fascinerande att det som senare blev Ryssland, och dagens Ukraina och Belarus, grundades av svenskar?

Ännu svårare att greppa är att Valdemar också är Rysslands och Ukrainas gemensamma nationalhelgon! Som helgon finns han avporträtterad på ikoner. Helgonbilderna visar en gammal, ödmjuk och vis man med skägg. En snäll farbror. Kan han verkligen varit en svensk viking?

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för att en ny Valdemar, hemmahörande i Moskva, har startat ett anfallskrig mot dagens Kiev-rike Ukraina.

Ett av flera skäl till varför Vladimir Putin har ansett sig ha rätt att invadera Ukraina är att han anser att landet alltid varit en del av Ryssland. Han menar att Ukraina aldrig varit ett eget land utan är en del av det ryska imperiet. Att det inte är så idag beror på misstag som skedde när Sovjetunionen upplöstes och på grund av att västmakterna systematiskt har underblåst den ukrainska nationalismen för att bryta sönder Ryssland.

Det kan därför vara bra att känna till hur den ryska statsbildningen faktiskt kom till en gång i forntiden. Det började med det fornslaviska riket Rus som grundades av vikingarna. Riket gick under när mongolerna erövrade området på 1200-talet. Först på 1500-talet när ryssarna befriade sig från mongolerna etablerades Moskva som rikets nya maktcentrum. Då hade stora delar av det som idag är Ukraina redan hunnit hamna under den polsk-litauiska kronan istället.

Putins idé om att han ska återupprätta ett historiskt rike som i alla tider samlat de östslaviska folken bygger på en felaktig föreställning om hur historien har sett ut. Det svenska inslaget visar hur brokig historien har varit.

Till sist: Vilket språk talade Vladimir den helige av Kiev? Förmodligen var han tvåspråkig med fornslaviska som första språk. Han var fjärde generationens invandrare och det är känt att vikingarna var snabba att assimilera sig. Men jag tror nog ändå att hans farmor, Helga (Olga), ändå höll fast vid det gamla språket. Hon kallade nog sin lilla pojke Valdemar på klingande fornnordiska.

Norrköpings-Tidningar

Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård

NT 2023-02-13

Hur länge har Sverige brottats med långa väntetider i sjukvården? Två år? Tre? Tio? Tjugo?

Själv vet jag inte. Jag kan nämligen inte minnas att det någonsin varit korta kötider. Samtidigt lovar politiker på såväl riks- som regionnivå kraftfulla åtgärder, och gör så i varje nytt val. Varför händer ingenting?

När aldrig någonting händer tror jag att det är dags att börja ställa de stora frågorna. Kan det vara så att det svenska sjukvårdssystemet är feldesignat redan från början? Kan det vara så att själva grundförutsättningarna är fel? Hur skulle ett alternativt system se ut?

Det svenska systemet bygger på att regionerna tar ut skatt och sedan producerar den mängd sjukvård som man bedömer att invånarna är i behov av. Patienterna betalar inget ur egen ficka, annat än en låg patientavgift. När pengarna är slut ställs patienter i kö.

Kön arbetas inte bort eftersom ansvariga chefer inte utvärderas efter hur många patienter de har tagit hand om utan hur väl de har hållit sin budget. När pengarna är slut noteras ju kostnaden för varje extra patient med röda siffror. Varje extra patient blir ett minus.

Om sjukvården istället var en fri marknad med leverantörer och kunder skulle det omvända ske. På en marknad är en patient en kund och ett företag som väljer att ställa sina kunder i kö istället för att hjälpa dem går under. Det är därför som det är ovanligt med köer på fria marknader. Den extra kunden (patienten) ses som ett plus, inte som ett minus. 

Men nu vill vi inte att sjukvård ska köpas och säljas på en vanlig marknad. Vi vill inte att den fattige ska stå utan sjukvård. Alla kan drabbas av sjukdom och behandlingarna kan vara mycket dyra. Finns det ett sätt att balansera detta rättvisekrav med ett system som gör att patienter inte ses som en besvärande kostnad?

Ja, det gör det i länder som Nederländerna, Schweiz eller Tyskland. I dessa länder är alla tvungna att köpa en sjukvårdsförsäkring. Har man inte råd att betala försäkringspremien själv täcker staten kostnaden. Därefter är det försäkringsbolaget som köper vård för patientens räkning. 

I och med det skapas en marknad där utförarna av sjukvården tillåts tjäna pengar på patienterna som om de vore kunder. Varje extra patient som man tar sig an blir en vinst.

Systemet försöker på så vis utnyttja marknadens vinstjakt utan att låta den fattige hamna efter. Ingen betalar ur egen ficka eftersom kostnaden täcks av försäkringsbolagen och försäkringspremien av statskassan. 

Det svenska systemet är istället lika dumt som den sovjetiska planekonomin. I Sovjetunionen fastställde politikerna hur mycket bröd som skulle bakas. Statliga bagerier fick en budget att baka för. När pengarna var slut, var också brödet slut. Priset i butikerna var reglerat och lågt satt. Ingen fattig skulle behöva vara utan bröd. Vad tror ni blev följden? Ständiga brödköer. 

Jag tror därför att det är hög tid för Sverige att påbörja en diskussion om hur vi ska kunna gå över till ett försäkringsbaserat systemet för sjukvården istället för nuvarande planekonomi. De europeiska länder som har obligatoriska sjukvårdsförsäkringar har lika bra sjukvård som vi, men OECD som har räknat på saken, kan konstatera att köerna är kortare i dem.

Det är inte heller en fråga om höger- eller vänsterpolitik. De europeiska välfärdssystemen finansieras solidariskt via skatten. Det är förmodligen bara ett smartare system. 

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin

NT 2023-01-16

Hur stort stöd ska vi ge till Ukraina? Har vi tänkt igenom det ordentligt? Från början skulle vi bara skicka ”defensiva” vapen. Sedan har vi kommit att skicka så mycket vi kan utan att vi utarmar vårt egna nationella försvar. Men vi kanske ska skicka ännu mer?

När Folk och försvar genomförde sin årliga konferens i Sälen förra veckan talade historikern Gudrun Persson på temat: Är fredlig samexistens med Ryssland möjlig? Hennes svar var ett tydligt nej.

Perssons anförande finns sparat på Folk och försvars Youtubekanal och är verkligen värt att lyssna till. När hon höll det var det knäpptyst i auditoriet. Efteråt var alla eniga om att hennes anförande var det bästa under konferensen.

Efter att ha ägnat en stor del av 2022 till att läsa om Putinregimen och Rysslands historia kan jag inte heller dra någon annan slutsats. Under mycket lång tid kommer våra relationer med Ryssland att vara genomusla. Ryssland kommer inte att bli ett nytt Sovjetunionen, men det kommer att vara aggressivt, imperialistiskt, förljuget.

Putinregimen är mer än bara Vladimir Putin. Han sitter i toppen på ett korrupt välde som skapats av en grupp före detta KGB:are. När han går i pension, eller tvingas bort, kommer en ny ledare av samma sort. Den lever på att plundra Rysslands naturtillgångar och den kan inte demokratiseras av sig själv. I en demokrati skiftar makten emellanåt. Men maktskifte i Ryssland skulle innebära att den styrande eliten riskerar att förlora sina förmögenheter. 

Denna grupp är besatt av att återupprätta Ryssland som imperium. Putins bisarra tal inför invasionen av Ukraina förra året var inte teater utan ärligt menade ord. Han vill att Ukraina ska vara en del av det ryska imperiet igen.

Inte heller finns någon stark demokratisk opposition i Ryssland som vi kan sätta vårt hopp till. Oppositionen finns där, men ledande figurer som Aleksej Navalnyj och många andra, är fängslade. Inga nya ledare har vågat sig fram. Inga spontana demonstrationer mot kriget har spritt sig.

Vad gör vi då om regimen i Ryssland kommer att sitta kvar under lång tid och kommer att fortsätta vara aggressiv?

Svaret är nog att det inte finns något annat att göra än att se till att den förlorar i Ukraina, och förlorar stort.

Det har höjts röster för att Ukraina bör försöka få till en förhandlingslösning, där man avstår Krim och de territorier som Ryssland nu håller. Men varför skulle det nya aggressiva Ryssland nöja sig med det? Det är mycket möjligt att man i Moskva endast skulle se ett fredsavtal som ett steg på vägen mot den totala återerövringen av Ukraina. Man väntar sedan ett par år tills allt lugnat ned sig. Därefter startar man om kriget på nytt.

Vi vet inte om det är så Ryssland tänker men scenariot är inte omöjligt. Putin började sin karriär med att slå ned upproret i Tjetjenien 1999. Därefter angrep han Georgien 2008 och Ukraina 2014 och 2022. Putin är en krigisk ledare. Det är den bistra sanningen.

Det är i detta perspektiv som vi behöver ställa oss frågan om vårt stöd till Ukraina är tillräckligt. Vad vill vi åstadkomma? Jag är inte säker på att vi har det klart för oss. För det kan vara så att vi kan behöva fördubbla eller till och med tredubbla det militära stödet till Ukraina, och verkligen satsa på en fullständig seger.

Jag ska ärligt erkänna att jag bävar inför för att ställa frågan för Sverige och övriga EU-länder skulle med ökat stöd, t.ex. med stridsflyg och stridsvagnar, kunna eskalera konflikten. Striderna skulle bli värre med fler döda. Men är alternativet bättre? Är det bättre att Ryssland tillåts erövra hela Ukraina och därefter tugga i sig ännu något oskyldigt land? Jag är inte säker på att det är bättre.