Kategoriarkiv: Norrköpings-Tidningar

Den gamla svenska vänstern har glömt Latinamerika

NT 2026-06-07

Minns ni hur den svenska vänstern sjöng de latinamerikanska revolutionernas lov på 1970- och 1980-talen? Jag minns eftersom det var då mitt politiska intresse började. Jag minns Björn Afzelius och Mikael Wiehes sånger. Minns ni Nicaragua och Sandinisternas revolution mot familjen Somozas diktatur? Minns ni den store revolutionsledaren Daniel Ortega? De fattiga jordlösa böndernas röst.

I så fall kan det vara dags för en uppdatering. Den kan göras kort. Nicaragua är tillbaka på ruta ett. Landet är återigen en diktatur och befolkningen är lika fattig som den alltid har varit. Ny diktator, som likt familjen Somoza har använt presidentmakten för att berika sin familj är Daniel Ortega. Ja, ni läser rätt. Den besjungne hjälten från 1970-talet är idag en diktator.

Nicaraguas moderna historia kan sammanfattas med att familjen Somoza styrde landet fram till 1979 då den störtades av motståndsrörelsen Sandinisterna, uppkallad efter en den nicaraguanska politikern Augusto César Sandino som mödades av Somozaregimen. Efter revolutionen kastades landet ut i ett inbördeskrig där USA-stödda rebeller försökte ta tillbaka makten. Det här var under kalla kriget och USA och Sovjetunionen stödde varsin sida.

Kriget kom till ett slut 1990 och landet inledde en demokratiseringsprocess. Denna saboterades dock redan 2006 när Daniel Ortega, efter att ha varit borta från presidentposten, lyckades återerövra den. Därefter har han och hans hustru kontrollerat staten och successivt omöjliggjort all form av opposition samt använt makten för att bygga upp ett privat affärsimperium.

Familjen Ortega har blivit den nya familjen Somoza. För att göra det hela ännu mer bisarrt har Ortega även gjort som många andra latinamerikanska diktatorer före honom och skapat egna paramilitära styrkor vid sidan av de reguljära styrkorna. Dessa använts för att mörda oppositionspolitiker.

Ingenting skiljer därför Ortega som diktator mot alla den gamla sortens latinamerikanske diktatorer som vi trodde att vi hade blivit av med.

För att göra det hela ännu mer bisarrt ändrades konstitutionen så sent som 2025 för att kunna göra Ortegas hustru Rosario Murillo till medpresident. Paret har åtta barn som alla har någon form av upphöjd position i staten och näringslivet.

Hur kan det ha blivit på detta sätt? Varför blev det ingen demokrati? Var det inte det som Sandinisterna och Ortega eftersträvade?

Med facit i hand kan det finnas anledning att omtolka sandinistrevolutionen 1979. Det kanske aldrig var menat som ett ärligt försöka att skapa en demokratisk stat. Nicaragua är ett fattigt land utan demokratiska och rättsstatliga traditioner. Det är inte ovanligt att nya ledare bara kopierar gamla ledares beteenden. När Ortega kom tillbaka till makten 2006 kom även Venezuelas president Hugo Chavez in på arenan med ”bistånd”. Chavez ville göra sig till Latinamerikas ledare i opposition mot USA. Miljarder dollar pumpades in i Nicaragua som Ortega kunde fördela efter eget skön.

För svensk del tycker jag dock att tystnaden är det pinsamma. Det fanns en tid då vänstern i Sverige var djupt engagerat i Latinamerikas framtid. I snart sagt varje land fanns en kommunistisk gerilla och sympatin för det man tyckte var de fattiga böndernas röst var stor. Idag är allt detta glömt. Men Nicaraguas är lika fattigt som tidigare och förtrycket lika stort. En tragedi.

Det kvittar inte hur de politiska vildarna röstar

NT 2026-05-11

I riksdagen har vi i flera dagar diskuterat kvitteringssystemet efter Sverigedemokraternas beslut att bryta mot de överenskomna reglerna för detta. I samband med det har jag upptäckt att förvånansvärt många, inklusive statsvetare, inte vet hur och varför kvitteringen finns. En del tycks tro att det är för att riksdagsledamöterna ska kunna åka på badsemester.

Det kanske därför är läge för en allmänbildande text om hur saker och ting faktiskt fungerar och varför situationen just nu är ovanligt rörig.

I dagsläget är kvitteringen suspenderad, vilket gör att alla 349 ledamöter måste infinna sig vid varje votering. Är inte det bra? tänker en del. Jo, visst är votering en viktig del av riksdagsledamotens uppgifter, men det finns fullt rimliga anledningar till att alla inte ska vara på plats.

Främst måste sjukfrånvaro hanteras. Jag själv råkade ut för covid under mitt första riksdagsår och var då utkvittad i två veckor. Hade systemet inte funnits där hade jag behövt åka in till riksdagen med feber och allt. Det finns inga vikarier som kan ringas in snabbt. Ersättare träder bara in vid längre ledigheter, som föräldraledighet.

Därtill finns tjänsteresorna. Flera av de organisationer Sverige är med i har församlingar för parlamentariker, såsom Natos parlamentariska församling eller Nordiska rådet. Dessa organisationer anpassar inte sina möten efter just den svenska voteringskalendern. Ska svenska riksdagsledamöter kunna vara representerade i dessa organ måste det finnas ett sätt att inte tjänstgöra vid voteringen.

Intressant nog får kvittningen den effekten att vissa utkvittade ledamöter ändå befinner sig i riksdagshuset. Det händer när den ena sidan behöver använda alla sina kvittningsplatser, men inte den andra. Det var därför som SD kunde kasta in två ledamöter med kort varsel.

Värt att känna till om voteringarna är också att de alltid sker på bestämda tider: kl. 16.00 på onsdagar och kl. 15.20 på torsdagar. Vi röstar då om alla ärenden som har debatterats under dagen. Voteringsomgången tar cirka en halvtimme. Den intresserade kan följa voteringen i direktsändning på riksdagens webb-tv.

Kvittningssystemet är en frivillig och informell överenskommelse partierna emellan. Det styrs inte av några lagar. SD:s plötsliga kupp var därför osnygg men ändå laglig.

Att få i allmänheten känner till hur kvittningssystemet fungerar beror på att det normalt sett flyter på utan problem och har gjort så under mycket lång tid. Systemet fungerar på grund av att partidisciplinen är hög i Sverige. Ledamöterna röstar med partilinjen, vilket gör att kvittningssystemet blir stabilt och förutsägbart.

Det som nu har hänt är dock att vi har fått en grupp ledamöter som har lämnat sina partier, de så kallade vildarna, vilket har förändrat mandatställningen.

Vid mandatperiodens inledning var ställningen mellan blocken 176 för Tidöpartierna och 173 för den samlade oppositionen. Men med tiden har vi fått så många som nio vildar: fem på Tidösidan och fyra i oppositionen.

Tre av avhopparna på Tidösidan har bytt parti, men inom Tidögruppen, vilket bara förändrar Tidöpartiernas inbördes ställning. Men två före detta Sverigedemokrater står helt fria. På vänstersidan har Socialdemokraterna förlorat en person och Vänsterpartiet tre.

Ställningen är därför nu något mer komplicerad. Tidöpartierna kan i dag endast mönstra 174 säkra mandat. Oppositionen kan på samma vis inte heller mönstra mer än 169 säkra mandat.

Men vildarna brukar rösta med sina gamla partier. Det brukar sällan vara åsiktsskillnader som gör att ledamöter lämnar sina partier utan brukar ha med partiinterna konflikter att göra. Den normala gången är därför att Tidöpartierna vinner voteringarna trots vildarna.

Men så plötsligt en dag fick de två före detta Sverigedemokraterna, som brutit sig loss helt, för sig att de skulle rösta med oppositionen, varvid Tidöpartierna gick mot ett voteringsnederlag. Det var i det läget SD fick panik och kuppade.

Det kan vara värt att notera att om kvittningssystemet inte hade funnits på plats den dagen hade kuppen inte lyckats. För om alla oppositionspartier plus alla vänstervildar och de två före detta Sverigedemokraterna röstar på samma förslag vinner de. Då blir utfallet 169 + 4 + 2 = 175 för oppositionen mot 174 för Tidöpartierna.

Problemet med den uppkomna situationen har alltså inte med kvittningssystemet i sig att göra utan med den snäva marginalen mellan majoriteten och minoriteten samt de oberäkneliga vildarna.

Det handlar inte om att hjälpa Trump – utan USA

NT 2026-04-13

George W Bush, minns ni honom? Som president i USA invaderade han Irak 2003 på grundval av felaktig information om att diktatorn Saddam Hussein gömt undan massförstörelsevapen.

Många var kritiska, även jag. Det visades sig också vara ett misstag. Det fanns inga massförstörelsevapen. Istället rörde USA upp ett helvete som varade i flera år. Många fick sätta livet till helt i onödan, såväl irakier som amerikaner.

Ändå saknar jag nu Bush. Jag tror nämligen att han hade löst problemet med Hormuzsundet på ett helt annat och bättre sätt, genom att ha tagit hjälp av sina vänner och allierade från början.

I skrivande stund är läget i Hormuz alltjämt låst. USA och Iran säger att de har ingått ett avtal om vapenvila, men är oense om vad avtalet innehåller. Iran har därför fortfarande sundet i sitt grepp och Trump vet förmodligen inte vad han ska göra. I vredesmod har han skällt ut sina allierade i Nato, och frågat varför de inte vill hjälpa till.

Problemet med Hormuzsundet är att Iran kan beskjuta fartygstrafiken från vilken plats som helst längs med kusten. Det krävs ingen fast installation. Allt som behövs är att skicka ut några drönare. Det kan göras från ett lastbilsflak.

För att skydda sjöfarten krävs därför ständig militär närvaro på vattnet. Sundet måste patrulleras konstant, och man får vara beredd på att göra det under många år. Kanske till och med decennier om det aldrig kommer till något avtal med Iran.

Det är av dessa skäl som USA har vädjat till sina allierade att hjälpa till, och inte bara allierade i Nato utan även i Stilla havet som Japan och Sydkorea som köper olja från gulfländerna.

Det är dock ingen allierad som har svarat, och skälet
härtill är inte svårt att förstå. USA inledde sin attack mot Iran utan att ha samrått med någon annan än Israel. Inte ens de arabiska gulfstaterna som USA samarbetar med verkar ha haft den blekaste aning om vad som skulle ske.

Det här som min saknad av George W Bush kommer in i bilden. Han var som sagt inte heller framgångsrik i sina krigsäventyr, men under hans ledning var USA aldrig ensamt.

Upprinnelsen till kriget i Irak 2003 var att USA initialt först försökte få FN:s säkerhetsråd att godkänna ett militärt ingripande. När detta inte lyckades samlade man istället en “koalition av frivilliga” för att ändå genomföra sin invasion. Det var många länder som ställde upp: Storbritannien, Spanien, Danmark, Australien, Sydkorea, Estland, Japan och många fler. Totalt 49 länder ingick i koalitionen. Därtill fick USA hjälp på andra sätt av många andra länder.

Dessförinnan hade USA även tagit sig an uppgiften att driva ut terrororganisationen Al-Qaida ur Afghanistan och krossa talibanregimen. Även för detta ändamål lyckades man samla en stor koalition. ISAF, International Security Assitance Force, som också Sverige deltog i, samlade som mest 51 länder.

Jämför detta med hur USA agerar idag där landet agerar helt ensamt.

Det många frågar sig är vad vi gör nu. Ska vi ändå hjälpa USA med Hormuzsundet? Ja, jag tror att vi måste det.

Jag är lika irriterad som alla andra över den strategiska blunder Donald Trump har gjort, men landet USA är mer än sin president, och USA är en vän och allierad. Inte som en del i Nato, för vad Nato ska och inte ska göra är reglerat i Washingtonfördraget, och Persiska gulfen omfattas inte. Men vi har en vän som har satt foten i klistret. Låt oss hitta ett sätt att hjälpa honom loss.

Fortfarande många märkligheter i vår svenska alkohollag

NT 2026-03-16

I Sverige är det förbjudet att marknadsföra öl och mat i en och samma bild. Gör man det ändå kan man få ett vitesförläggande på 500 000 kronor – per bild.

Detta är nämligen utfallet av en dom i patent- och marknadsöverdomstolen som kom nu i februari, och som handlar om bryggeri- och restaurangföretaget Poppels i Göteborg.

Poppels är ett litet och ganska framgångsrikt byggeri, men det är också en restaurang. Firman ville därför berätta om hur man kunde kombinera sina öler med olika maträtter, vilket man gjorde i bilder på Instagram.

Men så får man inte göra! För enligt alkohollagen, 7 kapitlet, 5 paragrafen, får en bild som marknadsför alkohol bara visa varan i sig och de råvaror som använts vid tillverkningen, enstaka förpackningar eller själva varumärket. Ingen annan information får finnas med.

Konsumentombudsmannen hittade bilderna och förelade Poppels ett vite. Poppels överklagade i två instanser men förlorade i båda. Därmed är det fastställt: Öl och mat får ej förekomma i samma bild i en annons.

De flesta som får höra om denna dom blir förvånade. Är det verkligen så här svensk alkohollag ser ut? Det var även min reaktion och jag läste därför igenom domarna, och även förarbetena till lagtexten. Kunde detta verkligen vara rätt dömt? Men jo, så var det.

Vi är därför nu en grupp moderata riksdagsledamöter som har engagerat oss i frågan. Själva domen går ju inte att göra något åt, men lagen, den bör kunna ändras.

Att Sverige har en restriktiv alkohollag är inte konstigt med tanke på vår historia. Sverige var en gång ett brännvinssupande land utan förfinad alkoholkultur.

Men sedan dess har mycket förändrats. Mat och dryck har blivt en konstart, och människor går inte på restaurang för att bli fulla utan för att få en upplevelse. Alkoholen spelar en viktig roll i detta, och man får ju erkänna att berusning därmed också är vad folk önskar sig, men inte i form av råsupande.

Folk som går till ett bryggeri som också är en restaurang gör inte det för att bli drängfulla utan för att testa olika ölsorter och äta något gott till. I det perspektivet blir det helt orimligt om det företag som tillhandahåller denna service inte ska kunna berätta vad det är de säljer i sina annonser.

Kombinationen alkhohol plus mat är dessutom vad staten själv informerar om genom Systembolaget. Systembolaget har till uppgift att främja en sund alkoholkultur och hjälper därför sina kunder att para ihop viner och öler med mat. Ska då inte ett bryggeriföretag få göra detsamma?

Det tycks också som att det finns ett folkligt stöd för en mer uppluckrad alkhollag. Tillåtandet av gårdsförsäljning var efterlängtat och inom kort röstar riksdagen även om att avskaffa kravet på att den som serverar alkohol också måste kunna servera mat. Allt talar för att även denna lagändring går igenom med stor majoritet.

Att marknadsföring av alkohol måste vara reglerad är det nog ingen som ifrågasätter, och det gör inte heller vi som vill se en förändring, men lagar måste vara i överensstämmelse med sin samtid. Alkohollagen var restriktiv i en tid då detta behövdes, men har inte tiderna förändrats? Visst dricker vi mer ansvarsfullt nuförtiden? I så fall är det dags för en översyn.

Lyssna på Wallenberg – och behåll 40-timmarsveckan

NT 2026-02-16

Norden borde bli Europas goda exempel när det gäller tillväxt! Det var Jacob Wallenbergs mycket tydliga budskap när han talade på den säkerhetspolitiska konferensen på Hanaholmen i Helsingfors förra veckan. Annars är det Kina som vinner tävlingen. Kina är inte längre landet som bara producerar enkla plastleksaker utan har idag samma avancerade industriteknik som vi i Sverige.

Därtill arbetar kineserna mer än vad vi gör. Det är inte ovanligt att folk i Sydostasien arbetar enligt modellen 9-9-6, det vill säga från kl 09.00 till 21.00 sex dagar i veckan. När kineserna tar fram en ny bilmodell tar det två år. I Europa tar det fem år!

Jacob Wallenberg är styrelseordförande i investmentbolaget Investor, och därmed ledare för det som brukar kallas för Wallenbergimperiet. Ofta brukar Wallenbergarna sköta sina affärer i bakgrunden och sällan ha synpunkter på dagspolitiken, men det var mycket tydligt i hans tal på konferensen att han inte var där för sin egen skull. Familjen Wallenberg lär överleva vad som än händer, men hur ska det gå för Europa? För Norden?

Utvecklingen på den globala scenen har inte varit till Europas fördel på senare tid. Kriget i Ukraina pågår alltjämt och Europa får inte sitta med vid förhandlingsbordet. USA har tröttnat på att finansiera större delen av Europas försvar, och om Europa ska klara sig självt behövs det pengar, det behövs tillväxt!

Wallenberg presenterade fyra punkter: 1) fortsatt utveckling av EU:s inre marknad, riva gränshinder, 2) investeringar i infrastruktur och energisystem, 3) ökade satsningar på forskning och innovation samt 4) en ny attityd till företagande och tillväxt. Det är främst på sista punkten där det är tydligt att Kina är bättre än oss. De vill mer och jobbar därför hårdare.

Wallenbergs slutsats var emellertid ändå inte att vi i Norden är i kris. Tvärtom menade han att förutsättningarna hos just oss är goda. Våra industrier är stabila och konkurrenskraftiga. Våra universitet håller hög kvalitet. Vi kommer att klara oss, men vi måste rycka upp oss. Vi måste utnyttja vår potential.

Min personliga reflektion är att jag såklart håller med. Jag är ingen företagare och kan inte på samma sätt som Wallenberg beskriva vad som behövs för att få mer fart i industrin, men att Norden och Europa befinner sig i ett världsläge där vi behöver få upp tillväxten kan det inte råda något tvivel om.

Vi kan vara upprörda över USA:s nya politik när det gäller Europa där man klagar och skäller, för att inte tala om den märkliga idén att USA tyckte sig ha rätt till Grönland.

Men amerikanerna kan läsa statistik lika bra som vi och de kan se att den europeiska tillväxten inte är vad den borde vara. Den har varit betydligt högre i USA. Och Donald Trump har ju haft helt rätt i att det är fel att de europeiska Natoländerna inte betalar sin del av det gemensamma försvaret. USA tog på sig rollen som Europas försvarare en gång i tiden men det var aldrig meningen att den europeiska sidan skulle smita undan.

Europa behöver få igång tillväxten igen annars kommer vi inte ha råd med de försvarsinvesteringar vi behöver göra och USA kommer då heller aldrig att se oss som en likvärdig partner.

Intressant att notera var också att Wallenberg helt undvek att kommentera de nordiska ländernas skatte- och välfärdspolitik. Jag förstår varför, även om det rimliga hade varit att beröra även den delen. Det vore ju bra om Nordens socialdemokratiska partier också vill driva en tillväxtfrämjande politik, och Wallenbergarna har historiskt sett kunnat samarbeta väl med regeringar av alla partifärger.

På en punkt var han dock tydligt kritisk mot just den svenska socialdemokratin. Det är inte läge just nu att avskaffa 40-timmarsveckan. Vi blir inte rikare genom att jobba mindre.

Ge våra äldre ersättning när äldreomsorgen misslyckas

NT 2026-01-19

En ny regel behöver införas i äldreomsorgen som säger att den som har blivit utsatt för allvarlig vanvård ska ha rätt till ekonomisk kompensation av kommunen. Att stämma kommunen går naturligtvis, men är komplicerat och kräver att man själv anlitar en advokat. Det borde istället vara så att kommunerna utställer en garanti, där de säger att om det uppstår ett allvarligt fall av vanvård tar kommunen själv på sig ansvaret för att ersätta den som har drabbats.

Jämför med hur det är om du köper en ny fin bil. Låt säga att den kostar 400 000 kronor. Du får en garanti som varar i ett antal år. Fel åtgärdas kostnadsfritt. Är bilen helt funktionsoduglig går köpet tillbaka. De flesta biltillverkare gör detta instinktivt. De vill absolut inte ha rykte om sig att inte erbjuda trygga köp.

Om det ändå dyker upp en oseriös aktör, som vägrar ta tillbaka en uppenbart felaktig produkt, blir det bråk. Allmänna reklamationsnämnden griper in. Det blir rättegång. Kunden får sina pengar tillbaka och företaget går till sist i konkurs eftersom ingen vill ha med det att göra.

Så fungerar det inte när man “köper” hemtjänst av sin kommun. Hela yrkeslivet igenom betalar man skatt, där huvuddelen av skatten betalas till kommunen. Löftet är att man när man blir gammal ska man få hjälp av hemtjänsten om man behöver det. Hemtjänsten är inte avgiftsfri, men i alla fall subventionerad så att alla ska ha råd oavsett inkomst.

Vad händer då om man blir utsatt för vanvård? Anta att du är gammal och har svårt att röra dig. Du faller ihop på köksgolvet, kan inte komma upp själv och måste trycka på trygghetslarmet, men ingen kommer, och du får ligga på golvet i timmar, kanske till och med till nästa dag. Sådana fall finns.

Finns det en garanti som då gäller? Kan man få ersättning? Nej, det är just det man inte kan. Det enda man kan få är en ursäkt från en chef som lovar att de ska ”se över sina rutiner”.

I den kommunala demokratin finns bara en form av ansvarsutkrävande och det är vid valurnan. Tanken är att man ska rösta bort de politiker som inte har kontrollerar att äldreomsorgen sköts ordentligt. Någon garanti som gör att just den drabbade individen kompenseras finns inte.

Äldreomsorg och hemtjänst anno 2026 är tyvärr bara en moderniserad variant av den gamla sortens fattigvård. Man ska vara tacksam för att man får hjälp. Inte klaga.

Jag vill istället att den kommunala äldreomsorgen arbetar lika professionellt med garantier som näringslivet gör.

Går det att göra? Javisst! Det görs ju redan i näringslivet! Vårt samhälle har redan all den kunskap som krävs för att producera tjänster med hög kvalitet och för att ge kunder ersättning för utebliven leverans. Ingenting hindrar att vi använder oss av samma metoder för äldreomsorgen.

Det finns en rädsla i att låna in modeller från näringslivet till den offentliga sektorn. Rädslan ligger i att det ska blir business av alltihop och det mänskliga ska komma på undantag. Och jag förstår om ni som läser detta tror att jag bara är en i raden av många moderater som vill privatisera.

Men det är inte så jag tänker utan vad jag vill åstadkomma är något så enkelt som vanlig hederlig rättvisa. Det stora löftet Sverige har givit alla som år efter år har betalat skatt är att de ska bli väl omhändertagna när de blir gamla. Det löftet måste hållas.

Avveckla Sverige utvecklingsbistånd

NT 2025-12-22

Vi kommer att behöva göra ett val för eller senare: Antingen avskaffa utvecklingsbiståndet helt och hållet eller reformera allt i grunden, baserat på helt nya (men i egentligen gamla) tankar om vad som faktiskt skapar utveckling i fattiga länder. Vi kan inte hålla på som vi gör nu. Idag gör utvecklingsbiståndet förmodligen mer skada än nytta.

Notera nu att jag skriver om utvecklingsbistånd och inte om humanitärt bistånd. Det humanitära biståndet är de pengar vi sätter av för nödhjälp. Den delen ska självklart aldrig avvecklas. Men den del som det är meningen ska hjälpa fattiga länder att själva utveckla sina ekonomier, det vill säga utvecklingsbiståndet, fungerar inte.

Vi vet att det inte fungerar eftersom länder som har tagit emot bistånd i decennier alltjämt är fattiga. Den rika världen har hållit på med utvecklingsbistånd sedan 1950-talet.

Vad är det då som inte fungerar? Eftersom Sverige från och med nästa år ska utmönstra utvecklingsbiståndet till Tanzania kollade jag igenom alla pågående projekt. Det rör sig om 211 miljoner kronor under 2025 fördelade på 84 projekt.

Tanzania har en befolkning på 68,6 miljoner människor och en BNP på 740 miljarder kronor. Ett av de största svenska biståndsprojekten 2025 är ett projekt på fem miljoner kronor som syftar till utveckling av näringslivet i form av: “…transformation och djupdykning i prioriterade sektorer inom jordbruk/jordbruksbearbetning av trädgårdsodling, oljefrön, djurfoder, fiske och kryddor. Andra relevanta sektorer är till exempel tillverkning, service, träprodukter, textilier, basmetaller och bearbetade metaller, icke-metalliska mineraler, kemikalier, plaster och läkemedel”.

Givetvis är det inte fel att hjälpa näringslivet att bli mer lönsamt. Men varför tror vi att ett projekt omfattande fem miljoner kronor ska skapa tillväxt för en befolkning med 68,6 miljoner människor?

När vi själva gör investeringar i projekt som vi tror ska skapa tillväxt i vårt eget land, som till exempel vägar och järnvägar, satsar vi inte några fjuttiga miljoner. Vi gör enorma miljardinvesteringar!

Övriga utvecklingsprojekt som Sverige finansierar i Tanzania är på mindre än fem miljoner. Ibland är det småskvättar på bara några hundra tusen. Biståndsministern Benjamin Dousa har träffande beskrivit detta som att biståndspolitiken är som en vattenspridare. Vi sprider ut allt vårt stöd på många småprojekt som inte får någon effekt eftersom de helt enkelt för små.

Som utvecklingsprojekt räknas också satstningar på utbildning och socialförsäkringar. Tanzania behöver detta, det råder det ingen tvekan om, men välfärdssatsningar ska ett land göra med pengar som det har tjänat in självt. Det är så alla utvecklade ekonomier fungerar. Näringslivet drar in pengar som beskattas och som blir till välfärd.

Men i biståndsberoende länder är den logiken avskaffad för där kommer någon annan in från sidan och betalar. Incitamenten att bygga ett fungerande näringsliv försvinner.

Jag ska erkänna att även jag länge trodde på utvecklingsbistånd. Jag ville inte vara hård och kall och säga till människor att de måste tjäna ihop sina egna pengar. Jag ville hjälpa. Men när jag ser att min hjälp inte hjälper utan kanske till och med leder till att fattigdomen permanentas måste jag ju fråga mig om det finns en annan väg att gå.

Och det gör det ju. Sverige var också ett fattigt land en gång i tiden och vi utvecklades helt utan bistånd från andra länder. Det som gjorde att Sverige blev rikt var industrialiseringen. Rika kapitalägare gjorde stora investeringar i syfte att tjäna pengar. Skog och malm togs tillvara. Överskottet investerades i infrastruktur, utbildning, forskning och ny teknik. Ännu högre tillväxt blev resultatet och därmed lyfte vi oss ur fattigdomen. Nästa generations biståndspolitik måste ha detta som sitt mål.

Vad alla moderater bör känna till

NT 2025-11-24

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har en panel för opinionsmätningar som bara består av aktiva politiker. Jag är med i den och fick det senaste resultatet skickat till mig. 

En fråga som panelen ombeds svara på är om den håller med om påståendet: ”Minska den offentliga sektorn”. Här sticker ett parti ut. Bland Moderaterna är det 49 procent som håller med. Inget annat parti får lika höga siffror. Närmst kommer Sverigedemokraterna med 29 procent. Bland Socialdemokraterna är det bara två procent som håller med och en enda procent hos Vänsterpartiet.

Moderaterna är alltså det parti som mest av alla vill minska den offentliga sektorn. Detta behöver man alltså ej tvivla på. Men vad är egentligen förklaring till att vi tänker så? De flesta moderater är ganska dåliga på att förklara sin ideologi, och därför kommer här en liten hjälp att förstå.

Grundtanken är att samhället blir friare och starkare ju mer man kan organisera tillsammans – spontant – utan statens inblandning.

Vad är bäst? Ett organisationsliv med idrott, körsång, byalag, fotografi, dans, hembygd som står helt fritt från stat eller kommun, som får sina ekonomiska bidrag genom människor som betalar av fri vilja, eller ett organisationsliv som alltid måste ansöka om stöd hos kommunen eller staten, och anpassa sig till deras krav?

Vad är bäst? Ett kulturliv som helt och hållet bygger på att den som känner för det spelar in en film, spelar in en podd, trycker en tidning, sätter upp en teaterpjäs eller har en utställning för sina bilder och söker finansiering för det på egen hand, eller ett kulturliv som bygger på att stat och kommun sätter upp regler för vad som får finaniseras? Vad är bäst? Att staten håller ett armlängds avstånd till konsten eller inte styr konsten alls, inte ens på armlängds avstånd?

Vad är bäst? En flora av medier – text, ljud, bild – av alla sorter: ekonomi, kultur, sport, vetenskap, politik och mycket mer som ingen annan bestämmer innehållet i än utgivaren, eller en flora av medier som alla får sin näring av en enda finansiär som är staten?

Vad är bäst?  Ett system som bygger på att en gammal människa själv väljer var hon vill bo, själv väljer vem som ska komma hem till henne och hjälpa henne med städning eller personlig hygien, eller ett system där kommunen bestämmer allt?

Vad är bäst? Ett socialförsäkringssystem (pension, sjukkassa, föräldraförsäkring) som bygger på att man betalar in försäkringspremier och får ersättning när man behöver det, enligt lagstadgade kontrakt som ingen kan smita undan ifrån, eller ett ”politiskt” kontrakt där man inte vet vilka villkoren är? Tänk en situation där pensionen regleras genom att väljarna måste kräva reformer i allmänna val eller en situation där man kan gå till en tingsrätt och kräva utbetalning i enlighet med vad försäkringskontraktet säger. Det finns lagar för hur försäkringar ska betalas ut, men bara för privata försäkringar som hemförsäkringar och bilförsäkringar. Det finns inga lagar som förbjuder staten att ändra din sjukförsäkring vilken sekund som helst.

Denna vision av det fria och livskraftiga samhället ska inte ses som en detaljerad plan som måste implementeras i alla delar. Det är inte en manual som måste följas i detalj utan ska ses som en kompassinriktning. Om man kan välja lösningar på samhällsproblem som inte involverar staten eller kommunen bör man göra det.

Det här betyder inte heller att vi vill avveckla staten helt och hållet eller nedmontera välfärdsstaten, som det felaktigt brukar sägas av våra politiska motståndare. Vi har inget emot en stark och effektiv stat, som skyddar medborgarna inte bara mot krig och kriminalitet utan även mot sjukdom och fattigdom. Men vi strävar efter att hålla tillbaka statens inblanding i människors liv.

Men visst får just Moderaterna 50 år av eget maktinnehav så kommer samhället att se rätt annorlunda ut jämfört med idag, det kan man nog tänka sig, men inte dramatiskt annorlunda heller. Vi är inga revolutionärer.

Sverigedemokraterna går Socialdemokraternas fotspår

NT 2025-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Sverigedemokraterna går i Socialdemokraternas fotspår

NT 2020-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?