Ideologiska tokerier förstör idrotten

NWT 2022-02-12

I tisdags vann Jonna Sundling OS-guld i längdskidåkning i grenen sprint. Hon kom in på tiden 3:09. Samma dag tävlade även herrarna i samma gren. Bäste svensk blev Oskar Svensson som kom in på tiden 3.04, vilket räckte till en sjätteplats. Sträckan är densamma för damer och herrar, 1,5 km.

Om Oskar Svensson hade hävdat att han var en kvinna och ställt upp i damklassen hade det varit han som hade tagit guldet.

Men det är ju en löjlig tanke! tänker ni som läser denna text.

Javisst, den är urlöjlig, men tro inte att det löjliga inte kan bli verklighet för det har redan hänt, inte i OS i Peking men i amerikansk collegeidrott.

På andra sidan Atlanten härjar just nu en debatt om damidrottens framtid. Bakgrunden är att en simmare som tävlar för University of Pennsylvania, tidigare var en man och tävlade som en man, men nu har bytt kön och tävlar som kvinna istället. Hon vinner överlägset och slår alla rekord.

Debatten handlar om hon ska få fortsätta tävla eller inte. Det kan tyckas som självklart att hon inte ska det, men vi lever i en tid då det anses ofint att ifrågasätta en persons självdefinierade könstillhörighet.

Den organisation som bestämmer reglerna för collegeidrotten, NCAA, National Collegiate Athletic Association, har försökt lösa problemet så att testosteronhalten får avgöra. En man som bytt kön till kvinna får tävla i damklassen om han under ett år har genomgått en hormonbehandling för att trycka ned testosteronhalten.

Men förvandlas en biologisk man till en biologisk kvinna av detta? Nej, knappast, för när man tittar på fotografier av atleten ifråga så ser man biologisk man. Hon är längre och bredare än sina medtävlare. Att trycka ned testosteronhalten gör att musklerna blir svagare men det går inte att reversera en människas hela biologiska utveckling. Hon har en mans fullvuxna kropp.

Det är naturligtvis mycket bra att vi lever i en tid då vi erkänner att en människa kan ha en könsidentitet som är skild från hennes biologiska kön. Tidigare behandlades könsbytare med förakt på samma sätt som homosexuella. Men idag tror jag de flesta går med på att kalla en person för “hon” även om hon var en “han” tidigare och därför har ett manligt yttre. Vårt samhälle har på denna punkt blivit värdigare.

Men det går ju inte att ha damidrott med manliga tävlande. Det har inte med bristande respekt att göra utan om biologi.

Varför blir det så här? Varför uppstår diskussionen ens?

Svaret ligger i den radikala identitetspolitiken, den ideologi som ifrågasätter alla traditionella begrepp och hävdar att de är förtryckande. Ord som “kvinna” och “man” är tillkomna för att sortera människor i fack som de inte själva har valt. Fri från förtryck blir en människa först när hon slutar att definiera sig själv och andra som kvinnor och män, säger denna ideologi. Att orden “kvinna” och “man” tillkommit för att det verkligen finns två typer av människor (som fysiska realiteter) och som är distinkt olika varandra i flera avseenden, bryr den sig inte om.

I USA är denna ideologi stark, särskilt på universiteten, och i Sverige har vi en tendens att kopiera vad som händer i detta land utan närmare eftertanke. Vi får därför räkna med att det kommer att hända här också. Jämför exempelvis med hur det uppstod stora Black lives matter-demonstrationer i Sverige, sommaren 2020, efter att amerikansk polis i Minneapolis dödat en svart man när de skulle gripa honom. Det hände i USA och det finns inga liknade fall i Sverige. Ändå skulle det demonstreras.

Damidrotten kommer såklart att överleva även detta, för intresset för idrott är stort och alla kommer att vilja ha rättvisa regler. Ideologiska tokerier kommer förr eller senare alltid till vägs ände. Jag gissar därför att det till slut blir förbjudet för före detta män att tävla som kvinnor. Men jag gissar att det kommer att ske först efter ordentliga bråk, och jag gissar att biologiska män kommer att försöka fuska sig fram i damklassen.

Ironiskt nog förlorade simmaren från Pennsylvania nyligen i en tävling mot en annan könsbytare, en man som är född som kvinna. På bild ser denne ut som en man men han har inte genomgått någon hormonbehandling och får därför enligt reglerna tävla som den biologiska kvinna han är. Det finns ju kvinnor med naturligt mycket hög testosteronhalt.

Ja, det är komplicerat. Jag har nog inte svar på alla frågor men det blir verkligen ingen glädje i idrotten om kvinnor inte ska får tävla på rättvisa villkor.

Infrastrukturen måste anpassas till fler elbilar

NT 2022-02-07

Ett nät av snabbladdare för elbilar växer nu fram i landet, men görs det på rätt sätt? Jag är inte säker på det. Jag är själv elbilsägare sedan tre år tillbaka och det var inte självklart för mig hur livet med elbil skulle te sig.

Jag köpte en elbil när jag konstaterade att det fanns snabbladdare längs min vanligaste långa sträcka, Uppsala–Idre. Det är 43 mil och Dalakraft hade varit förutseende och försett bygden med snabbladdare utmed de viktigaste vägarna.

Ännu fler laddmöjligheter har sedan dess kommit till och det finns nu minst en snabbladdare i varje tätort jag passerar: Sala, Avesta, Hedemora, Säter, Borlänge, Djurås, Insjön, Leksand, Rättvik, Mora, Älvdalen och Särna.

Med ett batteri på 45 mil borde jag därför vara nöjd. Jag behöver ju bara stanna en gång längs med vägen för att ladda vilket kombineras med fikapaus. Ändå är jag bekymrad.

För vad som händer nu när försäljningen av elbilar ökar kraftigt är att det blir kö, eller finns risk för att bli kö, vid laddstationerna. Problemet är att det ofta bara finns ett eller två uttag per laddstation och att en laddning tar som minst 30 minuter. Det gör att jag inte med säkerhet kan veta vilken ort jag ska stanna till vid för att ladda. Mest lämpligt är kanske att stanna till i Leksand. Men vad gör jag om det är upptaget där? Fortsätter jag till Rättvik eller ska jag stanna till i Insjön strax före Leksand istället? Eller kanske redan i Djurås?

Så är inte livet med bensinbil eftersom om det är kö på den bensinmack man svänger in på så kan man vänta ut bilen framför. Det tar aldrig mer än någon minut.

Finns det en lösning? Ja, jag tror att elleverantörerna tillsammans med bilindustrin behöver tänka om. Istället för att på många orter sätta upp enskilda snabbladdare där man endast kan ladda en bil i taget kan det vara bättre med färre och större laddstationer med många uttag.

Jag vet inte hur Tesla har tänkt med sina superchargers (som är unika för Teslas egna bilar), men när jag kör förbi företagets anläggning i Borlänge ser jag ett 20-tal snabbladdare bredvid varandra. De flesta är lediga såklart eftersom de är många. Det kan uppfattas som onödigt, men det ger bilägaren trygghet. Han vet att det alltid går att ladda där. Han behöver inte chansa.

Snabbladdare är den typ av laddare elbilar behöver på långa sträckor. De laddar med likström till skillnad från de eluttag man använder sig av hemma över natten som laddar med växelström. De tillhandahålls av elbolag som Vattenfall och Fortum på kommersiella grunder. Att lösa snabbladdningens problematik är alltså inte ett politiskt problem egentligen utan något som marknaden själv måste lösa.

Emellertid är landets kommuner alltid med i all planläggning av infrastruktur, och det är viktigt att rätt frågor ställs till de företag som planerar att sälja el.

Förr var bensinmacken den tillfälliga rastplatsen där man tankade och köpte godis eller tog en kopp kaffe för den fortsatta resan. I framtiden gissar jag att laddplatsen är dess motsvarighet. Jag gissar att bensinmacken som närbutik/kiosk ersätts av en restaurang eller ett fik, som gör att bilägaren kan slå sig ned under den tid bilen laddar, vilket kan vara upp till en timme. Och jag gissar att det finns 10-20 uttag för snabbladdning som gör att en bilägare alltid kan vara säker på att få plats. Det är inte så laddinfrastrukturen ser ut idag, men jag tror att det är vad vi kommer att behöva.