Alla inlägg av Stefan

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Skrämselpropaganda om hotad demokrati

NWT 2026-06-27

Demokratin i Sverige är inte hotad. De som påstår detta gör sig bara löjliga, oavsett om de är professorer i samhällsvetenskap, politiska skribenter eller kändisar. Sverige har inget av det som finns i länder med verkliga problem.

Sverige har inga politiker som vägrar avgå efter att de har förlorat ett val. Vi har inget omfattande valfusk. Vi ändrar inte författningen och vallagarna för att något särskilt parti ska gynnas. Polisen griper inte oppositionspolitiker. Obekväma journalister sätts inte i fängelse. Inga partier har egna paramilitära styrkor som mördar konkurrenterna. Regeringen avskedar inte domare för att i stället sätta in regimtrogna politruker. Inte heller har den bytt ut cheferna på Sveriges radio och Sveriges television för att få bättre rubriker. De privata mediabolagen köps inte upp av regimtrogna oligarker.

Sverige har inte heller någon korruption att tala om. Det går inte att köpa politiker, ej heller går det att köpa väljare. Inget parti tar emot stora bidrag av mystiska dolda makthavare. Sverige har aldrig haft ett problem med illegal kampanjfinansiering, trots att detta är vanligt även i stabila demokratier.

Följaktligen får Sverige också högsta betyg av alla de som mäter länders demokrati. Det mest kända mätinstitutet Freedom House ger Sverige 99 poäng av 100 möjliga. Institutet V-dem på Göteborgs universitet placerar Sverige som nr 2 på listan över världens mest demokratiska länder. Nr 1 är Danmark. Samma slutsats drar nystartade indexet Tyranny tracker som amerikanska människorättsorganisationen Human rights foundation har byggt upp. De poängsätter inte länderna men delar in dem i fria, hybridregimer och auktoritära. Även de kommer fram till att det inte finns några problem med den svenska demokratin. Forskningsinstitutet International IDEA, som även det vakar över demokratins status i världen, nämner i sin årsrapport att Sverige ligger högt i alla kategorier de mäter.

Och så ser det ut i vilket mätindex som helst. Det finns ännu fler än de jag nämner. Exempelvis har Reportrar utan gränser ett index för pressfrihet. Här kommer Sverige på femte plats av 180 länder.

Så varför finns det nu ett antal debattörer på vänsterkanten som ändå hävdar att demokratin är i fara?

Det är skrämselpropaganda inför valrörelsen. Debattörerna vill förmå oss att rösta på vänsterpartierna genom att hävda att Sverigedemokraterna vill nedmontera demokratin och att vi moderater är nyttiga idioter som hjälper dem med det.

Men när de ska driva hem sitt argument blir det till sist rent larv. När socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida ska ge ett exempel på det demokratiska förfallet lyfter man fram den rapport som tankesmedjorna Timbro och Oikos publicerade förra året, där nya idéer för nästa mandatperiod presenteras. Timbro är näringslivets tankesmedja. Den har inga formella band med Moderaterna men VD är före detta statssekreterare för Ulf Kristersson. Oikos är finansierat av Sverigedemokraterna. Aftonbladet skriver om rapporten: “Det är en rent auktoritär politik för kultur, public service, migration och brott.” Som exempel anges att tankesmedjorna föreslår att det ska kunna säljas vin på ICA!

Så löjlig har rädslan för Sverigedemokraterna blivit. Det som är det normala i resten av Europa – att man kan köpa vin i matbutiken – är i Aftonbladets konspiratoriska värld ett hot mot demokratin.

Aftonbladets överdrifter kan man skratta åt. Men så kallade uppropsartiklar har publicerats av professorer och kändisar. Alla vill de få oss att förstå att de med sina titlar och kändisskap vet hur världen är beskaffad och att vi ska lita på dem när de varnar för det armageddon som väntar runt hörnet om vi röstar på fel parti i höst.

Dessutom måste det ju också påpekas att Sverigedemokraterna – i samarbete med Moderaterna – redan har haft reell makt i fyra år, genom Tidösamarabetet. SD har inga ministrar men ett direkt inflytande genom att ha tjänstemän inne på Regeringskansliet där propositioner som har med Tidöavtalet bereds.

I riksdagen har det även utkristalliserats ett motsvarande samarbete mellan Tidöpartierna för i stort sett alla frågor.

Om det då var så, som vänsterns debattörer säger, att Sverigedemokraterna tillsammans med oss andra arbetar för att nedmontera demokratin, borde vi inte ha kommit längre? Borde vi inte ha försökt manipulera valen, mixtrat med valkretsarna, avskedat obekväma domare och chefer inom public service? Vi har ju ändå haft fyra år på oss!

Nej, nu får det vara slut på tramset att den svenska demokratin skulle vara hotad. Påståendet är totalt grundlöst, som de olika mätinstituten visar. Inga av de problem som finns i länder där det pågår en verklig nedmontering av demokratin finns i Sverige. Verkligen inga.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Jag har ett förslag

NWT 2026-06-08

Här är ett förslag som alla kommunpolitiker i Värmland kan ha som vallöfte i den kommande valrörelsen. Jag är upphovsman till det, men det finns ingen copyright på politiska förslag. Jag har inte tänkt färdigt på hur det ska genomföras, så det är fritt fram att kopiera och ändra! Det är dessutom ett förslag som fungerar för alla, oavsett om man står till höger eller vänster.

Mitt förslag, som jag kommer att lägga i riksdagen i höst om jag blir omvald, är att alla kommuner ska vara tvungna att inrätta en patientnämnd för sin äldreomsorg samt vara skyldiga att betala ut ekonomisk ersättning till dem som råkar ut för allvarlig vanvård.

Jag kommer att agera för att detta blir lag, men redan nu kan kommunerna själva införa förslaget. Det är därför som jag menar att vilket parti som helst redan nu kan driva denna fråga i valrörelsen.

Varför behövs en patientnämnd? Äldreomsorg kan vara allt från att få hjälp att handla till att sköta den personliga hygienen. Ibland är omsorgen så omfattande att man nästan kan kalla det för sjukvård. Omsorgen regleras dock ej av hälso- och sjukvårdslagen utan av socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen finns inga regler som ger omsorgstagaren en formell möjlighet att klaga på den omsorg som har blivit dålig. Det gör det däremot i hälso- och sjukvårdslagen.

Den patient som har blivit dåligt behandlad inom sjukvården kan vända sig till regionens patientnämnd. Patientnämnden undersöker sedan vad som har hänt i ärendet. Lagen säger att regionerna måste ha patientnämnder.

Huruvida patientnämndens granskningar har effekt eller inte kan säkert diskuteras, men inom sjukvården finns en yrkesheder som säger att det är pinsamt att få kritik av patientnämnden. Hedern säger att behandlingar ska hålla högsta möjliga kvalitet.

Jag tror att det vore bra om samma filosofi också etablerade sig inom kommunernas äldreomsorg, det vill säga att man välkomnar att det finns en instans som granskar allvarliga fel så att kvaliteten i omsorgen successivt kan höjas. Jag vet att det finns många inom äldreomsorgen som vill arbeta just så, med ständiga förbättringar som gör att kvaliteten alltid stiger.

Men vad som är lika viktigt för en patient eller omsorgstagare är att få upprättelse om något blir fel. Inom sjukvården finns därför en lag om hur vårdskador ska hanteras och det finns ett försäkringssystem. Den som blir utsatt för en felaktig behandling får ekonomisk ersättning.

Något motsvarande system finns inte inom äldreomsorgen. Det som händer när ett allvarligt fall av vanvård upptäcks är bara att ärendet anmäls till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men efter att IVO har konstaterat brister händer ingenting. Den drabbade får ingen ekonomisk ersättning.

När jag läser om de olika fall av allvarlig vanvård som finns där ute känner jag direkt hur upprörd jag blir eftersom det just inte ges någon upprättelse till den som har drabbats. Det finns fall där en gammal människa har ramlat hemma i lägenheten och inte kan röra sig. Hon har tryckt på larmet på armen men ingen kommer. Det finns fall där människor har legat och väntat i mer än ett dygn.

I sådana fall talar vi inte om några mindre kvalitetsbrister som man kan ha överseende med utan just vanvård i ordets rätta bemärkelse. Ett fall där en person blir liggande på golvet i timmar kan ju sluta med döden.

Kan kommunerna redan nu själva inrätta patientnämnder för äldreomsorgen och skapa ett system för ekonomisk ersättning vid allvarliga fall av vanvård? På den första punkten råder det ingen tvekan om saken. En kommun får inrätta vilka nämnder den vill.

På den andra punkten blir det knepigare eftersom kommunerna inte får betala ut pengar till kommuninvånarna hur som helst. Men vid allvarliga fall av vanvård är det möjligt att kommunerna är skyldiga de drabbade skadestånd enligt de allmänna lagarna för detta. Kommunerna lyder under lagarna och om en kommunalt anställd orsakar en kommuninvånare allvarlig skada är kommunen juridiskt ansvarig.

I många av de fall jag har läst om skulle kommunerna helt säkert förlora i tingsrätten om någon stämde dem. Fallen är så allvarliga. Att det ändå inte har skett beror på att det inte är lätt att vara över 90 år gammal och dra igång en juridisk process.

Jag har som ni märker inte ett färdigt förslag på hur detta ska genomföras rent praktiskt, men jag tror att alla förstår den allmänna idén. Och den kommunpolitiker som är mer kreativ än jag får gärna skicka in förslaget till sin förvaltning för att se vad som faktiskt kan göras. Jag är mer angelägen om att förslaget blir verklighet än att det är jag själv som står som upphovsman.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Den gamla svenska vänstern har glömt Latinamerika

NT 2026-06-07

Minns ni hur den svenska vänstern sjöng de latinamerikanska revolutionernas lov på 1970- och 1980-talen? Jag minns eftersom det var då mitt politiska intresse började. Jag minns Björn Afzelius och Mikael Wiehes sånger. Minns ni Nicaragua och Sandinisternas revolution mot familjen Somozas diktatur? Minns ni den store revolutionsledaren Daniel Ortega? De fattiga jordlösa böndernas röst.

I så fall kan det vara dags för en uppdatering. Den kan göras kort. Nicaragua är tillbaka på ruta ett. Landet är återigen en diktatur och befolkningen är lika fattig som den alltid har varit. Ny diktator, som likt familjen Somoza har använt presidentmakten för att berika sin familj är Daniel Ortega. Ja, ni läser rätt. Den besjungne hjälten från 1970-talet är idag en diktator.

Nicaraguas moderna historia kan sammanfattas med att familjen Somoza styrde landet fram till 1979 då den störtades av motståndsrörelsen Sandinisterna, uppkallad efter en den nicaraguanska politikern Augusto César Sandino som mödades av Somozaregimen. Efter revolutionen kastades landet ut i ett inbördeskrig där USA-stödda rebeller försökte ta tillbaka makten. Det här var under kalla kriget och USA och Sovjetunionen stödde varsin sida.

Kriget kom till ett slut 1990 och landet inledde en demokratiseringsprocess. Denna saboterades dock redan 2006 när Daniel Ortega, efter att ha varit borta från presidentposten, lyckades återerövra den. Därefter har han och hans hustru kontrollerat staten och successivt omöjliggjort all form av opposition samt använt makten för att bygga upp ett privat affärsimperium.

Familjen Ortega har blivit den nya familjen Somoza. För att göra det hela ännu mer bisarrt har Ortega även gjort som många andra latinamerikanska diktatorer före honom och skapat egna paramilitära styrkor vid sidan av de reguljära styrkorna. Dessa använts för att mörda oppositionspolitiker.

Ingenting skiljer därför Ortega som diktator mot alla den gamla sortens latinamerikanske diktatorer som vi trodde att vi hade blivit av med.

För att göra det hela ännu mer bisarrt ändrades konstitutionen så sent som 2025 för att kunna göra Ortegas hustru Rosario Murillo till medpresident. Paret har åtta barn som alla har någon form av upphöjd position i staten och näringslivet.

Hur kan det ha blivit på detta sätt? Varför blev det ingen demokrati? Var det inte det som Sandinisterna och Ortega eftersträvade?

Med facit i hand kan det finnas anledning att omtolka sandinistrevolutionen 1979. Det kanske aldrig var menat som ett ärligt försöka att skapa en demokratisk stat. Nicaragua är ett fattigt land utan demokratiska och rättsstatliga traditioner. Det är inte ovanligt att nya ledare bara kopierar gamla ledares beteenden. När Ortega kom tillbaka till makten 2006 kom även Venezuelas president Hugo Chavez in på arenan med ”bistånd”. Chavez ville göra sig till Latinamerikas ledare i opposition mot USA. Miljarder dollar pumpades in i Nicaragua som Ortega kunde fördela efter eget skön.

För svensk del tycker jag dock att tystnaden är det pinsamma. Det fanns en tid då vänstern i Sverige var djupt engagerat i Latinamerikas framtid. I snart sagt varje land fanns en kommunistisk gerilla och sympatin för det man tyckte var de fattiga böndernas röst var stor. Idag är allt detta glömt. Men Nicaraguas är lika fattigt som tidigare och förtrycket lika stort. En tragedi.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Det kvittar inte hur de politiska vildarna röstar

NT 2026-05-11

I riksdagen har vi i flera dagar diskuterat kvitteringssystemet efter Sverigedemokraternas beslut att bryta mot de överenskomna reglerna för detta. I samband med det har jag upptäckt att förvånansvärt många, inklusive statsvetare, inte vet hur och varför kvitteringen finns. En del tycks tro att det är för att riksdagsledamöterna ska kunna åka på badsemester.

Det kanske därför är läge för en allmänbildande text om hur saker och ting faktiskt fungerar och varför situationen just nu är ovanligt rörig.

I dagsläget är kvitteringen suspenderad, vilket gör att alla 349 ledamöter måste infinna sig vid varje votering. Är inte det bra? tänker en del. Jo, visst är votering en viktig del av riksdagsledamotens uppgifter, men det finns fullt rimliga anledningar till att alla inte ska vara på plats.

Främst måste sjukfrånvaro hanteras. Jag själv råkade ut för covid under mitt första riksdagsår och var då utkvittad i två veckor. Hade systemet inte funnits där hade jag behövt åka in till riksdagen med feber och allt. Det finns inga vikarier som kan ringas in snabbt. Ersättare träder bara in vid längre ledigheter, som föräldraledighet.

Därtill finns tjänsteresorna. Flera av de organisationer Sverige är med i har församlingar för parlamentariker, såsom Natos parlamentariska församling eller Nordiska rådet. Dessa organisationer anpassar inte sina möten efter just den svenska voteringskalendern. Ska svenska riksdagsledamöter kunna vara representerade i dessa organ måste det finnas ett sätt att inte tjänstgöra vid voteringen.

Intressant nog får kvittningen den effekten att vissa utkvittade ledamöter ändå befinner sig i riksdagshuset. Det händer när den ena sidan behöver använda alla sina kvittningsplatser, men inte den andra. Det var därför som SD kunde kasta in två ledamöter med kort varsel.

Värt att känna till om voteringarna är också att de alltid sker på bestämda tider: kl. 16.00 på onsdagar och kl. 15.20 på torsdagar. Vi röstar då om alla ärenden som har debatterats under dagen. Voteringsomgången tar cirka en halvtimme. Den intresserade kan följa voteringen i direktsändning på riksdagens webb-tv.

Kvittningssystemet är en frivillig och informell överenskommelse partierna emellan. Det styrs inte av några lagar. SD:s plötsliga kupp var därför osnygg men ändå laglig.

Att få i allmänheten känner till hur kvittningssystemet fungerar beror på att det normalt sett flyter på utan problem och har gjort så under mycket lång tid. Systemet fungerar på grund av att partidisciplinen är hög i Sverige. Ledamöterna röstar med partilinjen, vilket gör att kvittningssystemet blir stabilt och förutsägbart.

Det som nu har hänt är dock att vi har fått en grupp ledamöter som har lämnat sina partier, de så kallade vildarna, vilket har förändrat mandatställningen.

Vid mandatperiodens inledning var ställningen mellan blocken 176 för Tidöpartierna och 173 för den samlade oppositionen. Men med tiden har vi fått så många som nio vildar: fem på Tidösidan och fyra i oppositionen.

Tre av avhopparna på Tidösidan har bytt parti, men inom Tidögruppen, vilket bara förändrar Tidöpartiernas inbördes ställning. Men två före detta Sverigedemokrater står helt fria. På vänstersidan har Socialdemokraterna förlorat en person och Vänsterpartiet tre.

Ställningen är därför nu något mer komplicerad. Tidöpartierna kan i dag endast mönstra 174 säkra mandat. Oppositionen kan på samma vis inte heller mönstra mer än 169 säkra mandat.

Men vildarna brukar rösta med sina gamla partier. Det brukar sällan vara åsiktsskillnader som gör att ledamöter lämnar sina partier utan brukar ha med partiinterna konflikter att göra. Den normala gången är därför att Tidöpartierna vinner voteringarna trots vildarna.

Men så plötsligt en dag fick de två före detta Sverigedemokraterna, som brutit sig loss helt, för sig att de skulle rösta med oppositionen, varvid Tidöpartierna gick mot ett voteringsnederlag. Det var i det läget SD fick panik och kuppade.

Det kan vara värt att notera att om kvittningssystemet inte hade funnits på plats den dagen hade kuppen inte lyckats. För om alla oppositionspartier plus alla vänstervildar och de två före detta Sverigedemokraterna röstar på samma förslag vinner de. Då blir utfallet 169 + 4 + 2 = 175 för oppositionen mot 174 för Tidöpartierna.

Problemet med den uppkomna situationen har alltså inte med kvittningssystemet i sig att göra utan med den snäva marginalen mellan majoriteten och minoriteten samt de oberäkneliga vildarna.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Det handlar inte om att hjälpa Trump – utan USA

NT 2026-04-13

George W Bush, minns ni honom? Som president i USA invaderade han Irak 2003 på grundval av felaktig information om att diktatorn Saddam Hussein gömt undan massförstörelsevapen.

Många var kritiska, även jag. Det visades sig också vara ett misstag. Det fanns inga massförstörelsevapen. Istället rörde USA upp ett helvete som varade i flera år. Många fick sätta livet till helt i onödan, såväl irakier som amerikaner.

Ändå saknar jag nu Bush. Jag tror nämligen att han hade löst problemet med Hormuzsundet på ett helt annat och bättre sätt, genom att ha tagit hjälp av sina vänner och allierade från början.

I skrivande stund är läget i Hormuz alltjämt låst. USA och Iran säger att de har ingått ett avtal om vapenvila, men är oense om vad avtalet innehåller. Iran har därför fortfarande sundet i sitt grepp och Trump vet förmodligen inte vad han ska göra. I vredesmod har han skällt ut sina allierade i Nato, och frågat varför de inte vill hjälpa till.

Problemet med Hormuzsundet är att Iran kan beskjuta fartygstrafiken från vilken plats som helst längs med kusten. Det krävs ingen fast installation. Allt som behövs är att skicka ut några drönare. Det kan göras från ett lastbilsflak.

För att skydda sjöfarten krävs därför ständig militär närvaro på vattnet. Sundet måste patrulleras konstant, och man får vara beredd på att göra det under många år. Kanske till och med decennier om det aldrig kommer till något avtal med Iran.

Det är av dessa skäl som USA har vädjat till sina allierade att hjälpa till, och inte bara allierade i Nato utan även i Stilla havet som Japan och Sydkorea som köper olja från gulfländerna.

Det är dock ingen allierad som har svarat, och skälet
härtill är inte svårt att förstå. USA inledde sin attack mot Iran utan att ha samrått med någon annan än Israel. Inte ens de arabiska gulfstaterna som USA samarbetar med verkar ha haft den blekaste aning om vad som skulle ske.

Det här som min saknad av George W Bush kommer in i bilden. Han var som sagt inte heller framgångsrik i sina krigsäventyr, men under hans ledning var USA aldrig ensamt.

Upprinnelsen till kriget i Irak 2003 var att USA initialt först försökte få FN:s säkerhetsråd att godkänna ett militärt ingripande. När detta inte lyckades samlade man istället en “koalition av frivilliga” för att ändå genomföra sin invasion. Det var många länder som ställde upp: Storbritannien, Spanien, Danmark, Australien, Sydkorea, Estland, Japan och många fler. Totalt 49 länder ingick i koalitionen. Därtill fick USA hjälp på andra sätt av många andra länder.

Dessförinnan hade USA även tagit sig an uppgiften att driva ut terrororganisationen Al-Qaida ur Afghanistan och krossa talibanregimen. Även för detta ändamål lyckades man samla en stor koalition. ISAF, International Security Assitance Force, som också Sverige deltog i, samlade som mest 51 länder.

Jämför detta med hur USA agerar idag där landet agerar helt ensamt.

Det många frågar sig är vad vi gör nu. Ska vi ändå hjälpa USA med Hormuzsundet? Ja, jag tror att vi måste det.

Jag är lika irriterad som alla andra över den strategiska blunder Donald Trump har gjort, men landet USA är mer än sin president, och USA är en vän och allierad. Inte som en del i Nato, för vad Nato ska och inte ska göra är reglerat i Washingtonfördraget, och Persiska gulfen omfattas inte. Men vi har en vän som har satt foten i klistret. Låt oss hitta ett sätt att hjälpa honom loss.

Nya Wermlands-Tidningen

Svårt att få hjälp av Facebook

NWT 2026-04-04

Ja, jag erkänner att jag var dum som inte kontrollerade att brevet verkligen kom från Meta (företaget som äger Facebook). Jag erkänner att det var dumt av mig att logga in på en falsk sida och därmed röja mitt lösenord. Jag borde ha gjort det enklaste och kollat avsändaradressen. Förlåt! Kan jag nu ändå få hjälp med att städa upp på mitt hackade Facebookkonto?

Nej, jag kan inte det, för Meta/Facebook – denna nya globala makthavare – har ingen seriös kundtjänst som hjälper användare som har fått sitt konto hackat.

Det var alldeles nyligen som mitt Facebookkonto blev attackerat. Jag fick ett brev som såg ut att komma från Facebooks ägarföretag Meta. Brevet uppmanade mig att kontrollera om det fanns upphovsskyddat material publicerat hos mig. En fullt rimlig fråga, tänkte jag, eftersom jag använder min Facebooksida för att kunna ha en dialog med mina väljare. Ibland klipper jag ut bitar ur andra medier för diskussionens skull. Bra att Meta hör av sig och frågar!

En stund senare satt jag med min dator i knät med Facebook igång. Plötsligt får jag en avisering som berättar att nya bilder har publicerats. Jaså? tänkte jag, jag har inte publicerat något.

När jag då går in på min egen sida får jag se att den har blivit kapad och att förövarna har lagt ut ett bildmaterial med bland annat sexuella övergrepp på barn. Jag blev förskräckt, men fann mig snabbt. Inom ett par minuter hade jag hunnit ta bort de olagliga bilderna. Jag lyckades på så vis rädda mitt konto, som annars hade stängts ned automatiskt.

Man känner sig naturligtvis dum. Men fel gör vi alla någon gång, och det är därför vi också installerar extra skydd, såsom tvåfaktorsautentisering.

För er som inte vet vad det är innebär är det ett extra lager av säkerhet, där man måste bekräfta sin inloggning från en annan dator eller från sin mobiltelefon. Jag har sedan länge haft detta påkopplat på grund av att jag vet att lösenord ibland kommer på vift, men hackarna lyckades ta sig förbi ändå.

Nu, någon vecka senare, känner jag mig inte dum längre. Jag hade ju installerat det extra skydd som borde ha räddat mig. Istället är jag mer undrande över varför Meta/Facebook inte bryr sig.

Facebook är känt för att inte vilja ha någon mänsklig kontakt med sina användare, men jag fick ändå fatt i en supportsida där man kunde skriva till och få svar av livs levande människor. Problemet var bara att jag hamnade i sämsta sortens kundtjänst, ni vet den där typen av kundtjänst där man möts av olika personer varje gång som gör så lite som möjligt i hopp om att kunden ska tröttna och aldrig mer höra av sig.

Där är mitt ärende nu – i kundtjänstlimbo. Meta vill inte veta hur det kom sig att deras system med tvåfaktorautentisering kunde kringgås och vill inte gå in i maskineriet bakom mitt Facebookkonto för att ta reda på vilka inställningar inbrottstjuven har ändrat på. Ej heller verkar Meta vara bekymrat över att hackarna har använt min sida för att sprida bilder på sexuella övergrepp mot barn.

Läsaren kanske nu undrar varför jag berättar denna historia, som bara har drabbat mig. Frågan är berättigad. Jag hade inte tänkt skriva om saken om det inte vore för att två andra, och mer politiskt framträdande personer än jag, drabbades av samma sak. Dessa får själva träda fram och berätta sina historier, men de gick i samma fälla.

Facebook/Meta är idag mer än bara en underhållande internettjänst. Det är ett globalt företag som nästan alla politiker använder sig av. 

Så även jag. Jag har inte betalat något för att använda tjänsten, men jag drar trafik till den som i sin tur säljer annonser. Jag har alltid tyckt att det är en schysst deal. Men nu när mitt konto blev hackat och Facebook inte ställer upp med adekvat service är jag inte lika positiv längre. Meta/Facebook lever inte upp till sin del av avtalet.

Förutom mig har jag således också kännedom om två andra personer med framträdande befattningar inom svensk politik som har drabbats. Vi har snart val i Sverige, och det vore ju lämpligt om Meta/Facebook säkerställde att ledande kandidaters sidor inte plötsligt hackades. Jag är med på att just jag inte är så viktig. Men låt säga att en partiledare eller en minister plötsligt attackeras och dennes Facebooksida börjar sprida barnpornografi? Har Meta/Facebook då inte ett ansvar att hjälpa den som har drabbats?

Norrköpings-Tidningar

Fortfarande många märkligheter i vår svenska alkohollag

NT 2026-03-16

I Sverige är det förbjudet att marknadsföra öl och mat i en och samma bild. Gör man det ändå kan man få ett vitesförläggande på 500 000 kronor – per bild.

Detta är nämligen utfallet av en dom i patent- och marknadsöverdomstolen som kom nu i februari, och som handlar om bryggeri- och restaurangföretaget Poppels i Göteborg.

Poppels är ett litet och ganska framgångsrikt byggeri, men det är också en restaurang. Firman ville därför berätta om hur man kunde kombinera sina öler med olika maträtter, vilket man gjorde i bilder på Instagram.

Men så får man inte göra! För enligt alkohollagen, 7 kapitlet, 5 paragrafen, får en bild som marknadsför alkohol bara visa varan i sig och de råvaror som använts vid tillverkningen, enstaka förpackningar eller själva varumärket. Ingen annan information får finnas med.

Konsumentombudsmannen hittade bilderna och förelade Poppels ett vite. Poppels överklagade i två instanser men förlorade i båda. Därmed är det fastställt: Öl och mat får ej förekomma i samma bild i en annons.

De flesta som får höra om denna dom blir förvånade. Är det verkligen så här svensk alkohollag ser ut? Det var även min reaktion och jag läste därför igenom domarna, och även förarbetena till lagtexten. Kunde detta verkligen vara rätt dömt? Men jo, så var det.

Vi är därför nu en grupp moderata riksdagsledamöter som har engagerat oss i frågan. Själva domen går ju inte att göra något åt, men lagen, den bör kunna ändras.

Att Sverige har en restriktiv alkohollag är inte konstigt med tanke på vår historia. Sverige var en gång ett brännvinssupande land utan förfinad alkoholkultur.

Men sedan dess har mycket förändrats. Mat och dryck har blivt en konstart, och människor går inte på restaurang för att bli fulla utan för att få en upplevelse. Alkoholen spelar en viktig roll i detta, och man får ju erkänna att berusning därmed också är vad folk önskar sig, men inte i form av råsupande.

Folk som går till ett bryggeri som också är en restaurang gör inte det för att bli drängfulla utan för att testa olika ölsorter och äta något gott till. I det perspektivet blir det helt orimligt om det företag som tillhandahåller denna service inte ska kunna berätta vad det är de säljer i sina annonser.

Kombinationen alkhohol plus mat är dessutom vad staten själv informerar om genom Systembolaget. Systembolaget har till uppgift att främja en sund alkoholkultur och hjälper därför sina kunder att para ihop viner och öler med mat. Ska då inte ett bryggeriföretag få göra detsamma?

Det tycks också som att det finns ett folkligt stöd för en mer uppluckrad alkhollag. Tillåtandet av gårdsförsäljning var efterlängtat och inom kort röstar riksdagen även om att avskaffa kravet på att den som serverar alkohol också måste kunna servera mat. Allt talar för att även denna lagändring går igenom med stor majoritet.

Att marknadsföring av alkohol måste vara reglerad är det nog ingen som ifrågasätter, och det gör inte heller vi som vill se en förändring, men lagar måste vara i överensstämmelse med sin samtid. Alkohollagen var restriktiv i en tid då detta behövdes, men har inte tiderna förändrats? Visst dricker vi mer ansvarsfullt nuförtiden? I så fall är det dags för en översyn.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Mediepanik om utvisningar i Stockholm

NWT 2026-02-21

Har Sverige beslutat att en åtta månaders bäbis ska ryckas ur sin moders famn och sättas ensam på ett plan till den genomonda diktaturen Iran? Om du tror att det finns ett sådant beslut är du lurad. Du har då läst någon av de missvisande rubriker som spreds av i det närmaste alla stora redaktioner i Stockholm förra veckan.

Det var förra fredagen, den 13 februari, som Sveriges Radio Ekot berättade: “Åtta månader gamla Emanuel ska utvisas till Iran”. Andra redaktioner kopierade nyheten omedelbart: “Bebisen Emanuel ska utvisas till Iran – utan sina föräldrar”, skrev TV4. SvD: “Åtta månaders bebis utvisas”, DN: “Migrationsverket om utvisning av bebis: Följer lagen”, SVT: “Bebis ska utvisas till Iran – ansvarig minister: ‘Orimligt’, Expressen: “Emanuel, 8 månader, ska utvisas – trots föräldrarnas uppehållstillstånd”. Och TT, som också är en Stockholmsredaktion men vars rubriker sprids genom lokalpressen, påstod att “Åtta månaders bebis utvisas till Iran”.

När paniken lagt sig efter några timmar visade det sig att fallet kanske inte var så enkelt. Det var visst inte bara barnet det handlade om utan också föräldrarna. Och det fanns tydligen en ordning för hur folk från andra länder skickas hem. Det ska finnas ett ordnat mottagande i hemlandet. Det pågår inte heller några utvisningar till Iran alls för tillfället på grund av våldsamheterna i landet. Vidare är det självklart även så att inte ett spädbarn separeras från sina föräldrar.

Redan på eftermiddagen, i Sveriges Radio Studio Ett, kom klargörande fakta fram, som att föräldrarnas uppehållstillstånd skulle komma att löpa ut under oktober, och att det främst var därför som pojken inte kunde få ett eget uppehållstillstånd bara för honom själv.

Men då var redan alla uppskrämda, och ministrar hade tvingats uttala sig. Nu finns det därför människor i vårt land som på fullaste allvar tror att Sverige har beslutat att ett spädbarn ensamt ska skickas till Iran. 

Låt oss därför stanna upp och fråga oss vad tusan det var som hände. Var det att svenska myndigheter på grund av en hård och kall regering tvingat på ett spädbarn ett helt orimligt beslut om utvisning eller var det att redaktionerna i Stockholm fick fnatt?

Jag menar att det är det senare, och tyvärr har det hänt förr. Jag minns när samma medier hävdade att unga afghanska män i 30-årsåldern, som demonstrerade på Medborgarplatsen i Stockholm, var barn. Svenska Dagbladets förstasida (10/8 2017) skrev om barn och visade ett foto på fullvuxna män.

Jag minns också historien om de apatiska barnen som utspelade sig 2005. Sverige hade plötsligt fått en epidemi med barn som blev apatiska på grund av hot om att deras familjer inte skulle få uppehållstillstånd. Det gick så långt att det på Akademiska sjukhuset hölls ett längre vetenskapligt seminarium som ansedda Läkartidningen skrev ett långt reportage om (20/5 2005).

Idag vet vi att allt detta var fel. De afghanska männen var inte barn, vilket var helt uppenbart för mig som faktiskt åkte till Medborgarplatsen för att titta på demonstrationen, och vi vet att historien med de apatiska barnen var en bluff. Barnen som nu har vuxit upp har själva vittnat om saken.

Varför blir det så här ibland i Sverige? Ja, det kan man fråga sig. Någon forskare borde ta sig an problemet. Uppenbart är i alla fall att man inte kan lita på den samlade journalistkåren i Stockholm när det kommer dramatiska nyheter om migration och barn. Kollektiv dumhet uppstår, och då i just den krets av journalister som har de allra mest prestigefyllda positionerna på de allra mest prestigefyllda redaktionerna.

Vis av erfarenheten har jag därför skaffat mig ett eget nätverk av specialister på migrationsfrågor som jag kan ställa frågor till om hur olika svåra fall ska bedömas. Jag är ingen expert på migrationsjuridik, och lagstiftningen är tyvärr rätt snårig. 

Särskilt komplicerade är fallen där det handlar om så kallade spårbyten. Granskar man fallen närmre kan det visa sig att det rör sig om människor som kommit till Sverige, sökt asyl medvetna om att de inte kan få det, men sedan bytt spår till att ansöka om arbetstillstånd istället. I sådana fall rör det sig ju inte om människor med skyddsbehov utan folk som har manipulerat systemet.

Finns det då inte problem med de nya reglerna? Jovisst, jag är inte förvånad över att det dyker upp udda ömmande fall. Det finns inga nya lagar som inte har inkörningsproblem. Därför har regeringen också sagt den ska se vad som kan göras för att förbättra övergången till det nya systemet.

Men vad Sverige absolut inte behöver i det här läget är att låta den upphetsning som har spridit sig på ett antal nyhetsredaktioner i huvudstaden också sprida sig i landet i övrigt. Det är inte alltid i Stockholm intelligensen, eftertänksamheten och förnuftet sitter.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Lyssna på Wallenberg – och behåll 40-timmarsveckan

NT 2026-02-16

Norden borde bli Europas goda exempel när det gäller tillväxt! Det var Jacob Wallenbergs mycket tydliga budskap när han talade på den säkerhetspolitiska konferensen på Hanaholmen i Helsingfors förra veckan. Annars är det Kina som vinner tävlingen. Kina är inte längre landet som bara producerar enkla plastleksaker utan har idag samma avancerade industriteknik som vi i Sverige.

Därtill arbetar kineserna mer än vad vi gör. Det är inte ovanligt att folk i Sydostasien arbetar enligt modellen 9-9-6, det vill säga från kl 09.00 till 21.00 sex dagar i veckan. När kineserna tar fram en ny bilmodell tar det två år. I Europa tar det fem år!

Jacob Wallenberg är styrelseordförande i investmentbolaget Investor, och därmed ledare för det som brukar kallas för Wallenbergimperiet. Ofta brukar Wallenbergarna sköta sina affärer i bakgrunden och sällan ha synpunkter på dagspolitiken, men det var mycket tydligt i hans tal på konferensen att han inte var där för sin egen skull. Familjen Wallenberg lär överleva vad som än händer, men hur ska det gå för Europa? För Norden?

Utvecklingen på den globala scenen har inte varit till Europas fördel på senare tid. Kriget i Ukraina pågår alltjämt och Europa får inte sitta med vid förhandlingsbordet. USA har tröttnat på att finansiera större delen av Europas försvar, och om Europa ska klara sig självt behövs det pengar, det behövs tillväxt!

Wallenberg presenterade fyra punkter: 1) fortsatt utveckling av EU:s inre marknad, riva gränshinder, 2) investeringar i infrastruktur och energisystem, 3) ökade satsningar på forskning och innovation samt 4) en ny attityd till företagande och tillväxt. Det är främst på sista punkten där det är tydligt att Kina är bättre än oss. De vill mer och jobbar därför hårdare.

Wallenbergs slutsats var emellertid ändå inte att vi i Norden är i kris. Tvärtom menade han att förutsättningarna hos just oss är goda. Våra industrier är stabila och konkurrenskraftiga. Våra universitet håller hög kvalitet. Vi kommer att klara oss, men vi måste rycka upp oss. Vi måste utnyttja vår potential.

Min personliga reflektion är att jag såklart håller med. Jag är ingen företagare och kan inte på samma sätt som Wallenberg beskriva vad som behövs för att få mer fart i industrin, men att Norden och Europa befinner sig i ett världsläge där vi behöver få upp tillväxten kan det inte råda något tvivel om.

Vi kan vara upprörda över USA:s nya politik när det gäller Europa där man klagar och skäller, för att inte tala om den märkliga idén att USA tyckte sig ha rätt till Grönland.

Men amerikanerna kan läsa statistik lika bra som vi och de kan se att den europeiska tillväxten inte är vad den borde vara. Den har varit betydligt högre i USA. Och Donald Trump har ju haft helt rätt i att det är fel att de europeiska Natoländerna inte betalar sin del av det gemensamma försvaret. USA tog på sig rollen som Europas försvarare en gång i tiden men det var aldrig meningen att den europeiska sidan skulle smita undan.

Europa behöver få igång tillväxten igen annars kommer vi inte ha råd med de försvarsinvesteringar vi behöver göra och USA kommer då heller aldrig att se oss som en likvärdig partner.

Intressant att notera var också att Wallenberg helt undvek att kommentera de nordiska ländernas skatte- och välfärdspolitik. Jag förstår varför, även om det rimliga hade varit att beröra även den delen. Det vore ju bra om Nordens socialdemokratiska partier också vill driva en tillväxtfrämjande politik, och Wallenbergarna har historiskt sett kunnat samarbeta väl med regeringar av alla partifärger.

På en punkt var han dock tydligt kritisk mot just den svenska socialdemokratin. Det är inte läge just nu att avskaffa 40-timmarsveckan. Vi blir inte rikare genom att jobba mindre.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ge våra äldre ersättning när äldreomsorgen misslyckas

NT 2026-01-19

En ny regel behöver införas i äldreomsorgen som säger att den som har blivit utsatt för allvarlig vanvård ska ha rätt till ekonomisk kompensation av kommunen. Att stämma kommunen går naturligtvis, men är komplicerat och kräver att man själv anlitar en advokat. Det borde istället vara så att kommunerna utställer en garanti, där de säger att om det uppstår ett allvarligt fall av vanvård tar kommunen själv på sig ansvaret för att ersätta den som har drabbats.

Jämför med hur det är om du köper en ny fin bil. Låt säga att den kostar 400 000 kronor. Du får en garanti som varar i ett antal år. Fel åtgärdas kostnadsfritt. Är bilen helt funktionsoduglig går köpet tillbaka. De flesta biltillverkare gör detta instinktivt. De vill absolut inte ha rykte om sig att inte erbjuda trygga köp.

Om det ändå dyker upp en oseriös aktör, som vägrar ta tillbaka en uppenbart felaktig produkt, blir det bråk. Allmänna reklamationsnämnden griper in. Det blir rättegång. Kunden får sina pengar tillbaka och företaget går till sist i konkurs eftersom ingen vill ha med det att göra.

Så fungerar det inte när man “köper” hemtjänst av sin kommun. Hela yrkeslivet igenom betalar man skatt, där huvuddelen av skatten betalas till kommunen. Löftet är att man när man blir gammal ska man få hjälp av hemtjänsten om man behöver det. Hemtjänsten är inte avgiftsfri, men i alla fall subventionerad så att alla ska ha råd oavsett inkomst.

Vad händer då om man blir utsatt för vanvård? Anta att du är gammal och har svårt att röra dig. Du faller ihop på köksgolvet, kan inte komma upp själv och måste trycka på trygghetslarmet, men ingen kommer, och du får ligga på golvet i timmar, kanske till och med till nästa dag. Sådana fall finns.

Finns det en garanti som då gäller? Kan man få ersättning? Nej, det är just det man inte kan. Det enda man kan få är en ursäkt från en chef som lovar att de ska ”se över sina rutiner”.

I den kommunala demokratin finns bara en form av ansvarsutkrävande och det är vid valurnan. Tanken är att man ska rösta bort de politiker som inte har kontrollerar att äldreomsorgen sköts ordentligt. Någon garanti som gör att just den drabbade individen kompenseras finns inte.

Äldreomsorg och hemtjänst anno 2026 är tyvärr bara en moderniserad variant av den gamla sortens fattigvård. Man ska vara tacksam för att man får hjälp. Inte klaga.

Jag vill istället att den kommunala äldreomsorgen arbetar lika professionellt med garantier som näringslivet gör.

Går det att göra? Javisst! Det görs ju redan i näringslivet! Vårt samhälle har redan all den kunskap som krävs för att producera tjänster med hög kvalitet och för att ge kunder ersättning för utebliven leverans. Ingenting hindrar att vi använder oss av samma metoder för äldreomsorgen.

Det finns en rädsla i att låna in modeller från näringslivet till den offentliga sektorn. Rädslan ligger i att det ska blir business av alltihop och det mänskliga ska komma på undantag. Och jag förstår om ni som läser detta tror att jag bara är en i raden av många moderater som vill privatisera.

Men det är inte så jag tänker utan vad jag vill åstadkomma är något så enkelt som vanlig hederlig rättvisa. Det stora löftet Sverige har givit alla som år efter år har betalat skatt är att de ska bli väl omhändertagna när de blir gamla. Det löftet måste hållas.