Kategoriarkiv: Nya Wermlands-Tidningen

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Skrämselpropaganda om hotad demokrati

NWT 2026-06-27

Demokratin i Sverige är inte hotad. De som påstår detta gör sig bara löjliga, oavsett om de är professorer i samhällsvetenskap, politiska skribenter eller kändisar. Sverige har inget av det som finns i länder med verkliga problem.

Sverige har inga politiker som vägrar avgå efter att de har förlorat ett val. Vi har inget omfattande valfusk. Vi ändrar inte författningen och vallagarna för att något särskilt parti ska gynnas. Polisen griper inte oppositionspolitiker. Obekväma journalister sätts inte i fängelse. Inga partier har egna paramilitära styrkor som mördar konkurrenterna. Regeringen avskedar inte domare för att i stället sätta in regimtrogna politruker. Inte heller har den bytt ut cheferna på Sveriges radio och Sveriges television för att få bättre rubriker. De privata mediabolagen köps inte upp av regimtrogna oligarker.

Sverige har inte heller någon korruption att tala om. Det går inte att köpa politiker, ej heller går det att köpa väljare. Inget parti tar emot stora bidrag av mystiska dolda makthavare. Sverige har aldrig haft ett problem med illegal kampanjfinansiering, trots att detta är vanligt även i stabila demokratier.

Följaktligen får Sverige också högsta betyg av alla de som mäter länders demokrati. Det mest kända mätinstitutet Freedom House ger Sverige 99 poäng av 100 möjliga. Institutet V-dem på Göteborgs universitet placerar Sverige som nr 2 på listan över världens mest demokratiska länder. Nr 1 är Danmark. Samma slutsats drar nystartade indexet Tyranny tracker som amerikanska människorättsorganisationen Human rights foundation har byggt upp. De poängsätter inte länderna men delar in dem i fria, hybridregimer och auktoritära. Även de kommer fram till att det inte finns några problem med den svenska demokratin. Forskningsinstitutet International IDEA, som även det vakar över demokratins status i världen, nämner i sin årsrapport att Sverige ligger högt i alla kategorier de mäter.

Och så ser det ut i vilket mätindex som helst. Det finns ännu fler än de jag nämner. Exempelvis har Reportrar utan gränser ett index för pressfrihet. Här kommer Sverige på femte plats av 180 länder.

Så varför finns det nu ett antal debattörer på vänsterkanten som ändå hävdar att demokratin är i fara?

Det är skrämselpropaganda inför valrörelsen. Debattörerna vill förmå oss att rösta på vänsterpartierna genom att hävda att Sverigedemokraterna vill nedmontera demokratin och att vi moderater är nyttiga idioter som hjälper dem med det.

Men när de ska driva hem sitt argument blir det till sist rent larv. När socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida ska ge ett exempel på det demokratiska förfallet lyfter man fram den rapport som tankesmedjorna Timbro och Oikos publicerade förra året, där nya idéer för nästa mandatperiod presenteras. Timbro är näringslivets tankesmedja. Den har inga formella band med Moderaterna men VD är före detta statssekreterare för Ulf Kristersson. Oikos är finansierat av Sverigedemokraterna. Aftonbladet skriver om rapporten: “Det är en rent auktoritär politik för kultur, public service, migration och brott.” Som exempel anges att tankesmedjorna föreslår att det ska kunna säljas vin på ICA!

Så löjlig har rädslan för Sverigedemokraterna blivit. Det som är det normala i resten av Europa – att man kan köpa vin i matbutiken – är i Aftonbladets konspiratoriska värld ett hot mot demokratin.

Aftonbladets överdrifter kan man skratta åt. Men så kallade uppropsartiklar har publicerats av professorer och kändisar. Alla vill de få oss att förstå att de med sina titlar och kändisskap vet hur världen är beskaffad och att vi ska lita på dem när de varnar för det armageddon som väntar runt hörnet om vi röstar på fel parti i höst.

Dessutom måste det ju också påpekas att Sverigedemokraterna – i samarbete med Moderaterna – redan har haft reell makt i fyra år, genom Tidösamarabetet. SD har inga ministrar men ett direkt inflytande genom att ha tjänstemän inne på Regeringskansliet där propositioner som har med Tidöavtalet bereds.

I riksdagen har det även utkristalliserats ett motsvarande samarbete mellan Tidöpartierna för i stort sett alla frågor.

Om det då var så, som vänsterns debattörer säger, att Sverigedemokraterna tillsammans med oss andra arbetar för att nedmontera demokratin, borde vi inte ha kommit längre? Borde vi inte ha försökt manipulera valen, mixtrat med valkretsarna, avskedat obekväma domare och chefer inom public service? Vi har ju ändå haft fyra år på oss!

Nej, nu får det vara slut på tramset att den svenska demokratin skulle vara hotad. Påståendet är totalt grundlöst, som de olika mätinstituten visar. Inga av de problem som finns i länder där det pågår en verklig nedmontering av demokratin finns i Sverige. Verkligen inga.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Jag har ett förslag

NWT 2026-06-08

Här är ett förslag som alla kommunpolitiker i Värmland kan ha som vallöfte i den kommande valrörelsen. Jag är upphovsman till det, men det finns ingen copyright på politiska förslag. Jag har inte tänkt färdigt på hur det ska genomföras, så det är fritt fram att kopiera och ändra! Det är dessutom ett förslag som fungerar för alla, oavsett om man står till höger eller vänster.

Mitt förslag, som jag kommer att lägga i riksdagen i höst om jag blir omvald, är att alla kommuner ska vara tvungna att inrätta en patientnämnd för sin äldreomsorg samt vara skyldiga att betala ut ekonomisk ersättning till dem som råkar ut för allvarlig vanvård.

Jag kommer att agera för att detta blir lag, men redan nu kan kommunerna själva införa förslaget. Det är därför som jag menar att vilket parti som helst redan nu kan driva denna fråga i valrörelsen.

Varför behövs en patientnämnd? Äldreomsorg kan vara allt från att få hjälp att handla till att sköta den personliga hygienen. Ibland är omsorgen så omfattande att man nästan kan kalla det för sjukvård. Omsorgen regleras dock ej av hälso- och sjukvårdslagen utan av socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen finns inga regler som ger omsorgstagaren en formell möjlighet att klaga på den omsorg som har blivit dålig. Det gör det däremot i hälso- och sjukvårdslagen.

Den patient som har blivit dåligt behandlad inom sjukvården kan vända sig till regionens patientnämnd. Patientnämnden undersöker sedan vad som har hänt i ärendet. Lagen säger att regionerna måste ha patientnämnder.

Huruvida patientnämndens granskningar har effekt eller inte kan säkert diskuteras, men inom sjukvården finns en yrkesheder som säger att det är pinsamt att få kritik av patientnämnden. Hedern säger att behandlingar ska hålla högsta möjliga kvalitet.

Jag tror att det vore bra om samma filosofi också etablerade sig inom kommunernas äldreomsorg, det vill säga att man välkomnar att det finns en instans som granskar allvarliga fel så att kvaliteten i omsorgen successivt kan höjas. Jag vet att det finns många inom äldreomsorgen som vill arbeta just så, med ständiga förbättringar som gör att kvaliteten alltid stiger.

Men vad som är lika viktigt för en patient eller omsorgstagare är att få upprättelse om något blir fel. Inom sjukvården finns därför en lag om hur vårdskador ska hanteras och det finns ett försäkringssystem. Den som blir utsatt för en felaktig behandling får ekonomisk ersättning.

Något motsvarande system finns inte inom äldreomsorgen. Det som händer när ett allvarligt fall av vanvård upptäcks är bara att ärendet anmäls till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men efter att IVO har konstaterat brister händer ingenting. Den drabbade får ingen ekonomisk ersättning.

När jag läser om de olika fall av allvarlig vanvård som finns där ute känner jag direkt hur upprörd jag blir eftersom det just inte ges någon upprättelse till den som har drabbats. Det finns fall där en gammal människa har ramlat hemma i lägenheten och inte kan röra sig. Hon har tryckt på larmet på armen men ingen kommer. Det finns fall där människor har legat och väntat i mer än ett dygn.

I sådana fall talar vi inte om några mindre kvalitetsbrister som man kan ha överseende med utan just vanvård i ordets rätta bemärkelse. Ett fall där en person blir liggande på golvet i timmar kan ju sluta med döden.

Kan kommunerna redan nu själva inrätta patientnämnder för äldreomsorgen och skapa ett system för ekonomisk ersättning vid allvarliga fall av vanvård? På den första punkten råder det ingen tvekan om saken. En kommun får inrätta vilka nämnder den vill.

På den andra punkten blir det knepigare eftersom kommunerna inte får betala ut pengar till kommuninvånarna hur som helst. Men vid allvarliga fall av vanvård är det möjligt att kommunerna är skyldiga de drabbade skadestånd enligt de allmänna lagarna för detta. Kommunerna lyder under lagarna och om en kommunalt anställd orsakar en kommuninvånare allvarlig skada är kommunen juridiskt ansvarig.

I många av de fall jag har läst om skulle kommunerna helt säkert förlora i tingsrätten om någon stämde dem. Fallen är så allvarliga. Att det ändå inte har skett beror på att det inte är lätt att vara över 90 år gammal och dra igång en juridisk process.

Jag har som ni märker inte ett färdigt förslag på hur detta ska genomföras rent praktiskt, men jag tror att alla förstår den allmänna idén. Och den kommunpolitiker som är mer kreativ än jag får gärna skicka in förslaget till sin förvaltning för att se vad som faktiskt kan göras. Jag är mer angelägen om att förslaget blir verklighet än att det är jag själv som står som upphovsman.

Nya Wermlands-Tidningen

Svårt att få hjälp av Facebook

NWT 2026-04-04

Ja, jag erkänner att jag var dum som inte kontrollerade att brevet verkligen kom från Meta (företaget som äger Facebook). Jag erkänner att det var dumt av mig att logga in på en falsk sida och därmed röja mitt lösenord. Jag borde ha gjort det enklaste och kollat avsändaradressen. Förlåt! Kan jag nu ändå få hjälp med att städa upp på mitt hackade Facebookkonto?

Nej, jag kan inte det, för Meta/Facebook – denna nya globala makthavare – har ingen seriös kundtjänst som hjälper användare som har fått sitt konto hackat.

Det var alldeles nyligen som mitt Facebookkonto blev attackerat. Jag fick ett brev som såg ut att komma från Facebooks ägarföretag Meta. Brevet uppmanade mig att kontrollera om det fanns upphovsskyddat material publicerat hos mig. En fullt rimlig fråga, tänkte jag, eftersom jag använder min Facebooksida för att kunna ha en dialog med mina väljare. Ibland klipper jag ut bitar ur andra medier för diskussionens skull. Bra att Meta hör av sig och frågar!

En stund senare satt jag med min dator i knät med Facebook igång. Plötsligt får jag en avisering som berättar att nya bilder har publicerats. Jaså? tänkte jag, jag har inte publicerat något.

När jag då går in på min egen sida får jag se att den har blivit kapad och att förövarna har lagt ut ett bildmaterial med bland annat sexuella övergrepp på barn. Jag blev förskräckt, men fann mig snabbt. Inom ett par minuter hade jag hunnit ta bort de olagliga bilderna. Jag lyckades på så vis rädda mitt konto, som annars hade stängts ned automatiskt.

Man känner sig naturligtvis dum. Men fel gör vi alla någon gång, och det är därför vi också installerar extra skydd, såsom tvåfaktorsautentisering.

För er som inte vet vad det är innebär är det ett extra lager av säkerhet, där man måste bekräfta sin inloggning från en annan dator eller från sin mobiltelefon. Jag har sedan länge haft detta påkopplat på grund av att jag vet att lösenord ibland kommer på vift, men hackarna lyckades ta sig förbi ändå.

Nu, någon vecka senare, känner jag mig inte dum längre. Jag hade ju installerat det extra skydd som borde ha räddat mig. Istället är jag mer undrande över varför Meta/Facebook inte bryr sig.

Facebook är känt för att inte vilja ha någon mänsklig kontakt med sina användare, men jag fick ändå fatt i en supportsida där man kunde skriva till och få svar av livs levande människor. Problemet var bara att jag hamnade i sämsta sortens kundtjänst, ni vet den där typen av kundtjänst där man möts av olika personer varje gång som gör så lite som möjligt i hopp om att kunden ska tröttna och aldrig mer höra av sig.

Där är mitt ärende nu – i kundtjänstlimbo. Meta vill inte veta hur det kom sig att deras system med tvåfaktorautentisering kunde kringgås och vill inte gå in i maskineriet bakom mitt Facebookkonto för att ta reda på vilka inställningar inbrottstjuven har ändrat på. Ej heller verkar Meta vara bekymrat över att hackarna har använt min sida för att sprida bilder på sexuella övergrepp mot barn.

Läsaren kanske nu undrar varför jag berättar denna historia, som bara har drabbat mig. Frågan är berättigad. Jag hade inte tänkt skriva om saken om det inte vore för att två andra, och mer politiskt framträdande personer än jag, drabbades av samma sak. Dessa får själva träda fram och berätta sina historier, men de gick i samma fälla.

Facebook/Meta är idag mer än bara en underhållande internettjänst. Det är ett globalt företag som nästan alla politiker använder sig av. 

Så även jag. Jag har inte betalat något för att använda tjänsten, men jag drar trafik till den som i sin tur säljer annonser. Jag har alltid tyckt att det är en schysst deal. Men nu när mitt konto blev hackat och Facebook inte ställer upp med adekvat service är jag inte lika positiv längre. Meta/Facebook lever inte upp till sin del av avtalet.

Förutom mig har jag således också kännedom om två andra personer med framträdande befattningar inom svensk politik som har drabbats. Vi har snart val i Sverige, och det vore ju lämpligt om Meta/Facebook säkerställde att ledande kandidaters sidor inte plötsligt hackades. Jag är med på att just jag inte är så viktig. Men låt säga att en partiledare eller en minister plötsligt attackeras och dennes Facebooksida börjar sprida barnpornografi? Har Meta/Facebook då inte ett ansvar att hjälpa den som har drabbats?

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Mediepanik om utvisningar i Stockholm

NWT 2026-02-21

Har Sverige beslutat att en åtta månaders bäbis ska ryckas ur sin moders famn och sättas ensam på ett plan till den genomonda diktaturen Iran? Om du tror att det finns ett sådant beslut är du lurad. Du har då läst någon av de missvisande rubriker som spreds av i det närmaste alla stora redaktioner i Stockholm förra veckan.

Det var förra fredagen, den 13 februari, som Sveriges Radio Ekot berättade: “Åtta månader gamla Emanuel ska utvisas till Iran”. Andra redaktioner kopierade nyheten omedelbart: “Bebisen Emanuel ska utvisas till Iran – utan sina föräldrar”, skrev TV4. SvD: “Åtta månaders bebis utvisas”, DN: “Migrationsverket om utvisning av bebis: Följer lagen”, SVT: “Bebis ska utvisas till Iran – ansvarig minister: ‘Orimligt’, Expressen: “Emanuel, 8 månader, ska utvisas – trots föräldrarnas uppehållstillstånd”. Och TT, som också är en Stockholmsredaktion men vars rubriker sprids genom lokalpressen, påstod att “Åtta månaders bebis utvisas till Iran”.

När paniken lagt sig efter några timmar visade det sig att fallet kanske inte var så enkelt. Det var visst inte bara barnet det handlade om utan också föräldrarna. Och det fanns tydligen en ordning för hur folk från andra länder skickas hem. Det ska finnas ett ordnat mottagande i hemlandet. Det pågår inte heller några utvisningar till Iran alls för tillfället på grund av våldsamheterna i landet. Vidare är det självklart även så att inte ett spädbarn separeras från sina föräldrar.

Redan på eftermiddagen, i Sveriges Radio Studio Ett, kom klargörande fakta fram, som att föräldrarnas uppehållstillstånd skulle komma att löpa ut under oktober, och att det främst var därför som pojken inte kunde få ett eget uppehållstillstånd bara för honom själv.

Men då var redan alla uppskrämda, och ministrar hade tvingats uttala sig. Nu finns det därför människor i vårt land som på fullaste allvar tror att Sverige har beslutat att ett spädbarn ensamt ska skickas till Iran. 

Låt oss därför stanna upp och fråga oss vad tusan det var som hände. Var det att svenska myndigheter på grund av en hård och kall regering tvingat på ett spädbarn ett helt orimligt beslut om utvisning eller var det att redaktionerna i Stockholm fick fnatt?

Jag menar att det är det senare, och tyvärr har det hänt förr. Jag minns när samma medier hävdade att unga afghanska män i 30-årsåldern, som demonstrerade på Medborgarplatsen i Stockholm, var barn. Svenska Dagbladets förstasida (10/8 2017) skrev om barn och visade ett foto på fullvuxna män.

Jag minns också historien om de apatiska barnen som utspelade sig 2005. Sverige hade plötsligt fått en epidemi med barn som blev apatiska på grund av hot om att deras familjer inte skulle få uppehållstillstånd. Det gick så långt att det på Akademiska sjukhuset hölls ett längre vetenskapligt seminarium som ansedda Läkartidningen skrev ett långt reportage om (20/5 2005).

Idag vet vi att allt detta var fel. De afghanska männen var inte barn, vilket var helt uppenbart för mig som faktiskt åkte till Medborgarplatsen för att titta på demonstrationen, och vi vet att historien med de apatiska barnen var en bluff. Barnen som nu har vuxit upp har själva vittnat om saken.

Varför blir det så här ibland i Sverige? Ja, det kan man fråga sig. Någon forskare borde ta sig an problemet. Uppenbart är i alla fall att man inte kan lita på den samlade journalistkåren i Stockholm när det kommer dramatiska nyheter om migration och barn. Kollektiv dumhet uppstår, och då i just den krets av journalister som har de allra mest prestigefyllda positionerna på de allra mest prestigefyllda redaktionerna.

Vis av erfarenheten har jag därför skaffat mig ett eget nätverk av specialister på migrationsfrågor som jag kan ställa frågor till om hur olika svåra fall ska bedömas. Jag är ingen expert på migrationsjuridik, och lagstiftningen är tyvärr rätt snårig. 

Särskilt komplicerade är fallen där det handlar om så kallade spårbyten. Granskar man fallen närmre kan det visa sig att det rör sig om människor som kommit till Sverige, sökt asyl medvetna om att de inte kan få det, men sedan bytt spår till att ansöka om arbetstillstånd istället. I sådana fall rör det sig ju inte om människor med skyddsbehov utan folk som har manipulerat systemet.

Finns det då inte problem med de nya reglerna? Jovisst, jag är inte förvånad över att det dyker upp udda ömmande fall. Det finns inga nya lagar som inte har inkörningsproblem. Därför har regeringen också sagt den ska se vad som kan göras för att förbättra övergången till det nya systemet.

Men vad Sverige absolut inte behöver i det här läget är att låta den upphetsning som har spridit sig på ett antal nyhetsredaktioner i huvudstaden också sprida sig i landet i övrigt. Det är inte alltid i Stockholm intelligensen, eftertänksamheten och förnuftet sitter.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Det är inte Danmark som är problemet med Grönland

NWT 2026-01-10

Är Danmark en dålig allierad till USA? Nej, verkligen inte. Att påstå något sådant är okunnigt och oförskämt. Tvärtom är Danmark en av USA:s allra mest trofasta följeslagare.

Det som händer nu när Trumpadministrationen har fått för sig att USA måste äga Grönland är bisarrt. Om USA inte backar tillbaka från sina krav kommer relationerna mellan inte bara Danmark och USA vara saboterade för lång tid framöver utan även med Norden i övrigt. Och Nobels fredspris, som den amerikanske presidenten åtrår, kan han nog glömma. Norska Nobelkommittén väljs av Stortinget och medlemmarna brukar vara ofta vara gamla politiker. Varför skulle norska politiker ge fredspriset till en president som gör Danmark illa?

Danmarks historia som en av USA:s bästa säkerhetspolitiska vänner visade sig mest under åren då USA kämpade mot den islamistiska terrorismen i Afghanistan, Irak och Syrien. Danmark var med hela vägen.

Danska soldater fick sätta livet till i Afghanistan för amerikansk skull. När USA bad om stöd för sin militära insats i Irak 2003 fick landet hård kritik. Insatsen hade ju inte stöd i internationell rätt. Men Danmark slöt ändå upp. Det gjorde man även 2016 när USA bekämpade Islamiska staten i Syrien.

När det gäller Grönland var samarbetet mellan Danmark och USA det allra bästa under kalla kriget. Redan då var ju Grönland strategiskt viktigt. 1951 ingick man ett samarbetsavtal som fortfarande gäller. Det säger att USA i praktiken kan ha vilka installationer som helst på ön. Som mest hade USA därför 6 000 man på plats. Idag har man omkring 150. Det var inte Danmark som beslutade om den neddragningen.

Grönland är inte en del av Danmark utan ett eget land, men också en del av danska kungariket (felleskabet), och danska regeringen sköter utrikespolitiken. Ön är tvåspråkig, grönländska och danska. Många grönländare har kommit att bo i Danmark. Det stämmer att danskarna behandlade grönlänningarna illa under mitten av 1900-talet. Alla länder har den typen av tragiska berättelser att hantera. Sverige behandlade tornedalingar och samer illa. USA behandlade sina indianer illa. För att inte tala om diskrimineringen av den svarta befolkningen i de södra delstaterna som pågick ända in på 1960-talet.

Grönlänningarna själva har en politisk process igång som handlar om om de ska göra sig helt självständiga från Danmark eller inte. I så fall talar man om att göra ön till en egen suverän nation, inte skaffa sig en ny herre. Befolkningen är förvisso liten, blott 57 000 personer, men det blir i så fall inte den enda mikrostaten i världen. Monaco fungerar ju väl trots liten befolkning. Det enda rimliga är att grönlänningarna själva bestämmer hur de vill göra.

Det är dock redan avgjort att Grönland inte vill tillhöra USA. Uttalanden har gjorts från alla partier i grönländska parlamentet, Inatsisartut, och landets statsminister Jens-Frederik Nielsen har de senaste dagarna tydligt meddelat att någon anslutning till USA inte är aktuellt. Svaret från deras sida är ett tydligt nej och det vore ju synd om USA visade sig vara ett land som inte förstår vad ett nej är.

Det säkerhetspolitiska problemet som finns gällande Grönland kan mycket enkelt åtgärdas inom ramen för redan existerande samarbetsformer. Det USA under Trumpadministrationen har gjort som är bra, och som egentligen borde ha gjorts för länge sedan, är att be alla europeiska allierade att ta ett större ansvar för det egna försvaret. Det är också ett budskap som vi i Norden har hörsammat. 

Om därför USA vill förstärka säkerheten omkring och på Grönland, och vill att vi gör mer, kommer vi också att göra det. Det har aldrig varit tal om något annat från dansk sida, och Sverige kommer självklart att stötta Danmark med vad vi än kan hjälpa till med. Av reaktionerna de senaste dagarna kommer det inte heller att vara svårt att engagera andra europeiska länder.

Allt detta skulle dock gå i stöpet om USA insisterar på att få ta över Grönland bara för att man är ett större och starkare land än Danmark. De nordisk-amerikanska relationerna skulle bli de sämsta någonsin. Hur skulle det förbättra den gemensamma säkerheten? Och kan Trump påräkna Nobelpris efter det? Nej, det kan han inte.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Europa måste bli en stormakt

NWT 2025-11-29

Vad som ska hända i fredsförhandlingarna om Ukraina är högst oklart. Den amerikanska 28-punktsplanen verkar ha hamnat i papperskorgen — där den hör hemma — men den bekräftar ändå att Europa nu måste kliva fram på världsscenen. USA kommer alltjämt att vara den största aktören och det finns ingen anledning att försöka ändra på det, men USA vill inte ta samma ansvar för Europas säkerhet längre.

Man kan vara besviken på USA när det visar sig att de kan tänka sig nästan vilka eftergifter till Ryssland som helst, men det lönar sig föga att klaga eftersom vi i Europa ändå inte kan kräva att få sitta med vid förhandlingsbordet. Vi har själva valt att underordna oss amerikanskt ledarskap. Vi har varit bortskämda och blir behandlade därefter.

Men i framtiden bör vi inte ha det så eftersom vår säkerhet då helt hamnar i händerna på den amerikanske presidenten. Idag är det Donald Trump som är president. Imorgon kommer någon annan, och det finns ingen garanti för att han eller hon skulle vara bättre.

I framtiden kommer vi i Europa därför att behöva träda fram som något av en stormakt i sig. Jag menar då Europa och inte EU för vi behöver ha Storbritannien med oss. Vi behöver göra detta för att kunna fylla det tomrum USA lämnar efter sig och för att bli en respekterad partner till USA. 

Vad mer konkret behöver vi i så fall göra? Här är en kort skiss:

Först och främst måste alla länder rusta upp. Det går inte att vara en global stormakt utan kraftfulla militära resurser. Vi behöver tillsammans komma upp i ungefär samma nivå som USA.

En global stormakt måste kunna projicera militär makt utanför sitt eget territorium, och därför måste vi likt USA ha egna hangarfartyg och atomubåtar. Vi har inte det idag och det är därför som USA måste hjälpa till och säkra den civila sjöfarten i Röda havet. Den farleden är viktigare för oss än för USA men vi klarar inte av att försvara den.

En försvarsmakt måste också ha tillgång till materiel och ammunition. Försörjningen får inte hänga på andra länders goda vilja. Idag importerar vi mycket från USA och USA är ett välvilligt inställt land, men har också lagt restriktionier på vapen som de har exporterat. Ukraina fick långräckviddiga missiler av USA men fick inte använda dem in på ryskt territorium. Europa måste därför se till att vi är självförsörjande när det gäller krigsmateriel och ammunition.

Vidare bör Europa ha en gemensam internationell underrättelsetjänst liknande amerikanska CIA, eller åtminstone ett underrättelsesamarbete länderna emellan som gör att vi har tillgång till information från alla världens hörn. I dagsläget fungerar CIA som hela den demokratiska världens gemensamma underrättelsetjänst, och amerikanerna har varit generösa med att dela med sig. Men om USA plötsligt en dag inte vill hjälpa till längre behöver vi en egen europeisk förmåga. 

Därtill bör Europas länder etablera ett eget säkerhetspolitiskt samarbete med demokratierna i Stilla havet. Japan, Sydkorea, Taiwan, Australien och Nya Zeeland är våra vänner och vi bör ha ett organiserat samarbete med dem. Om några av dessa länder får problem med diktaturerna i området och ber om hjälp ska det vara lika naturligt att höra med oss i Europa som med USA. Idag är USA den yttersta garanten för alla dessa länder också, och det är inget fel i det egentligen, men visar återigen att USA tvingas bära en tyngre börda än alla andra.

Utöver detta skulle Europa kunna agera allt mer som en enad aktör på alla världspolitiska arenor med en större kraft än idag. Vi skulle tillsammans med betydligt mer kraft kräva att den som vill handla med oss, vilket är attraktivt för alla på grund av den mycket stora marknaden, måste respektera den internationella rättsordningen. Vill man handla med aggressiva krigförande länder som Ryssland bör det sägas att man inte kommer att kunna handla med oss. 

Detta är nu bara en skiss, men det visar vad Europa behöver göra om vi ska komma upp i nivå med USA som global stormakt. Det handlar inte heller om att vi ska konkurrera ut USA eller ersätta Nato med eget europeiskt försvar, utan endast att vi ska bli mer jämbördigt och mer respekterat. Försvaret av Europa kan inte stå och falla med humöret på den som för tillfället är president i USA.

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Liberalernas beslut är bekymmersamt

NWT 2025-10-18

Efter valet 2026 kommer det att bli en omröstning i riksdagen om vem som ska vara statsminister. Tre knappar finns att trycka på: en grön, en röd och en gul. Ja, nej och avstår. Förslagsställare är talmannen. Om förslaget inte får en majoritet mot sig godtas det. Riksdagen har 349 mandat vilket betyder att den som vill förkasta förslaget måste samla ihop minst 175 mandat.

Att trycka på gul knapp, det vill säga att avstå, blir därmed som att godkänna förslaget även om man inte röstar ja. Det kallas för att man ”tolererar” den föreslagna statsministern. Man älskar honom inte men han accepteras.

Att känna till dessa regler för hur en statsminister väljs är nödvändigt om man vill förstå Liberalernas nya ställningstagande när det gäller vilka partier de kan tänka sig att samarbeta med efter valet.

Liberalernas partistyrelse har nämligen sagt att de varken själva kan tänka sig sitta i en regering tillsammans med SD eller kan tänka sig ”att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna (DN 10/10).”

Tolkar man detta strikt betyder det att Liberalerna kommer att trycka på den röda knappen om den föreslagna statsministerkandidaten presenterar en regering där Sverigedemokrater ingår. Om exempelvis Ulf Kristersson syr ihop en regering bestående av M, SD och KD kommer Liberalerna ändå inte att trycka gult och ”tolerera” en sådan regering, utan det blir tvärt nej.

Ställningstagandet är mycket bekymmersamt för det riskerar nämligen att förstöra allt det arbete som den nuvarande regeringen har lagt ned inom ramen för Tidöavtalet.

Tidöavtalet omfattar ju bara den här mandatperioden och Sverigedemokraterna har sagt att de inte kommer att förlänga avtalet i sin nuvarande form. SD är ju idag regeringssamarbetets största parti och för dem är Tidöavtalet ett provisorium. Det har de varit tydliga med hela tiden.

Att en ny form av samarbete mellan de borgerliga partierna kommer att behöva förhandlas fram efter nästa val är uppenbart, och det vore olyckligt om Tidöavtalets många reformer skulle behöva avbrytas.

För det var ju så att valet 2022 var något av en nystart för Sverige. Det fanns inget Tidösamarbete före valet utan var något som uppstod efteråt på grund av att de fyra partierna hade en samsyn i framför allt tre viktiga frågor: migrationen, gängkriminaliteten och kärnkraften.

Valresultatet var en effekt av att väljarna höll med och inte trodde att Socialdemokraterna med sina stödpartier skulle kunna leverera samma sak.

Under mandatperioden har därför ett mycket stort antal reformer sjösatts på just dessa områden. Emellertid tar det ju tid för ny lagstiftning att få effekt. Polisen har fått nya verktyg för att bekämpa de kriminella gängen, men det lär ta några år innan de är nedkämpade. På liknande vis är det med kärnkraften. Nya lagar finns, och beslut har fattats om hur de nya kärnkraftverken ska finansieras. Men det är en bra bit kvar innan de nya reaktorerna står färdiga. Här får man räkna med minst tio år. För att få Tidöavtalets reformer att verka kommer det alltså att behövas en borgerlig riksdagsmajoritet ytterligare en mandatperiod.

Så eftersom Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och Liberalerna kräver att de inte ska sitta i regeringen är det upplagt för regeringskris om inte Liberalerna antar en mer resonlig hållning.

Det är i slutändan Liberalernas landsmöte som i november ska avgöra hur partiet ska göra med regeringsfrågan. Än så länge är det bara partistyrelsen som har yttrat sig. 

Inför detta möte kan därför du som läser denna text som är liberal väljare, eller som har stödröstat på partiet för att hjälpa fram en borgerlig regering, ställa frågor till de som är medlemmar i detta parti.

Gå direkt till kärnan och fråga dem om hur de vill göra med alla de reformer som Tidösamarbetet har påbörjat. Ska de avbrytas eller inte? Vi vet ju att Socialdemokraterna är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna styra. Är det detta gäng Liberalerna ska släppa fram istället? Och hur kommer L att förvalta sina stödröster, från väljare som kanske egentligen är moderater men vill att L och M ska samarbeta? Riskerar man att plötsligt få en regeringen med vänsterpartister istället?

Dessa frågor måste en företrädare för Liberalerna kunna svara på. Det finns inga bekväma mellanvarianter. Så hur blir det? Blir det röd knapp för fortsatt borgerligt samarbete?

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Värnpliktiga kan förhindra krig

NWT 2025-09-06

En fråga som är under utredning är huruvida värnpliktiga ska kunna tjänstgöra utomlands. I och med att Sverige gått med i Nato börjar försvaret av det svenska territoriet redan på andra sidan Östersjön. Ska då svenska värnpliktiga soldater, som traditionellt sett är till för att försvara just Sverige, kunna sättas in där i utlandet? Blir det inte en utlandsmission då?

För mig har det hela tiden varit självklart att Sverige ska kunna sätta in värnpliktiga soldater i Lettland eller Finland. Under neutralitetens tid var operationsområdet Sverige. Det var först när fienden klev över den svenska gränsen som de värnpliktiga soldaterna skulle slåss.

Sveriges försvar bestod under värnpliktssystemets storhetstid i stort sett bara av värnpliktiga. Det var bara officerskåren som var anställd. 

Men nu ska vi försvara oss som en del i en allians och då ska vi kunna agera inom hela alliansens operationsområde. Vårt försvar består idag av både anställda och värnpliktiga, och värnpliktiga soldater är återigen en central del av försvarsmakten. Alltså är det rimligt att värnpliktiga tjänstgör utomlands.

När jag har nämnt detta för andra har jag noterat att det uppstår en del huvudbry. Frågor som ställs är: Ska värnpliktiga, som ju är under utbildning, verkligen sättas in i strid? Sverige har haft som regel att utlandstjänstgöring bara ska utföras av stamanställda. Ska vi verkligen ändra på det? Inte ska väl värnpliktiga tvingas att åka på en insats som den i Afghanistan, som var en Natoledd insats?

Alla dessa frågor är relevanta så låt oss bena ut dem.

Det stämmer att Sverige har haft som huvudregel att bara sända ut anställd personal på utlandsmissioner. Dessa uppdrag har inte setts som absolut nödvändiga för försvaret av Sverige och då kan man givetvis inte tvinga någon värnpliktig att följa med. Det stämmer också att insatsen i Afghanistan leddes av Nato.

Men när nu Sverige har en bataljon från P7 i Revinghed i Lettland är det inte fråga om en fredsfrämjande insats beslutad av FN utan om alliansländernas eget självförsvar.

Vad som utgör Natos självförsvar bestäms av Washingtonfördraget från 1949. I detta definieras exakt vart gränserna går. Alliansens förpliktelser gäller bara Natoländernas egna territorier. De gäller därför inte för de kvarvarande kolonier som Storbritannien och Frankrike har ute i världen. Förpliktelserna gäller inte heller den typ av uppdrag som Nato tar på sig som kallas för ”out of area”, som insatsen i Afghanistan.

Hur är det då med att värnpliktiga fortfarande är under utbildning? Så är det onekligen med de förband som just är övningsförband. Men värnpliktig är man även efter avslutad utbildning. Man blir då krigsplacerad och är skyldig att tjänstgöra om staten kräver det.

På den gamla tiden var nästan alla svenska män krigsplacerade efter sin tid i lumpen. Man hade en stående order om var man skulle bege sig i händelse av mobilisering, men det var då alltid en plats i Sverige. Hur blir det idag? Om man kallas in, kan man hamna utomlands? 

Idag kallas denna grupp för ”reserven” och består av alla dem som har gjort lumpen men som därefter lever och arbetar civilt. Det är framför allt denna grupp som Sverige måste bestämma om den ska kunna sättas in utomlands eller inte, där jag då menar att det är själva poängen med alliansen att vi ska kunna göra det.

Att värnpliktiga under utbildning inte ska användas i skarpa lägen eftersom de inte är färdigutbildade är en rimlig invändning, men jag minns från min egen tid när jag låg i lumpen att vi hade beredskap. Efter att vi hade genomfört grundläggande soldatutbildning, som bara vara några veckor, ansågs vi mogna att i alla fall utgöra en del av rikets vaktstyrka. Färdigutbildade var vi först flera månader senare.

Det är också viktigt att komma ihåg att Natos viktigaste uppgift inte är att föra krig utan att förhindra krig. De soldater Sverige har i Lettland är inte i strid med någon utan är på plats för att avskräcka Ryssland från att starta krig. Förbandet består av yrkessoldater, men skulle även kunna bemannas av reservister. 

Man skulle även kunna tänka sig att P7 hade värnpliktiga under utbildning i Lettland. Om det är just den terrängen som ska försvaras, och ska försvaras tillsammans med lettiska förband, är det ju bra om man har övat på den saken redan från början.

Som ni märker finns det en del att fundera på när det gäller värnpliktigas roll inom Nato. Sverige har inte bestämt hur vi ska göra än, men jag tror det är viktigt att alltid påminna sig om att allt vi gör inom Nato är direkt relaterat till försvaret av Sverige. Svensk trupp i Lettland är inte där för Lettlands skull i första hand utan för vår egen.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Vet vi vad vi menar med integration?

NWT 2025-07-26

Det pågår just nu en omfattande diskussion i samhället om integration. Den stora invandring vi har haft har gjort att alla letar efter nya grepp att samla ihop det svenska samhället. Socialdemokraterna vill prata bodstadspolitik och nya partiledaren i Liberalerna vill prata om värderingar. Vi moderater brukar oftast vilja prata jobb och självförsörjning.

Menar vi samma sak med integration? Jag är inte säker på det, för jag är inte säker på att jag själv tänkt färdigt på vad som faktiskt konstituerar bra och dålig integration. Här kommer därför ett försök att bena ut vad vi menar. Jag tror vi tänker oss att man kan vara integrerad på fyra olika sätt, och i olika hög grad.

Vi i den liberalkonservativa högern har alltid sagt att grundnivån är att man arbetar och betalar skatt. Då ligger man ingen till last. Det skulle man kunna säga är att vara ekonomiskt integrerad.

Men visst kan man var ekonomiskt självförsörjande och ändå leva i utanförskap? Typiska sociala problem som kommit med invandring är hedersförtryck, religiös extremism, korruption, antisemitism och som bekant även gängkriminalitet. Att vara ekonomiskt integrerad är alltså inte det samma som att vara socialt integrerad.

På liknande vis kan man vara både ekonomiskt och socialt välintegrerad men ändå vara kulturellt sett helt utanför det svenska samhället. Det är så de utlänningar lever som rekryterats för sin expertkompetens. De gör rätt för sig ekonomiskt och lever lugna och städade liv, men de talar inte svenska. De kan ingenting om Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren. Och ingenting om svensk historia. De kan inte sägas vara kulturellt integrerade.

Ekonomisk, social och kulturell integration skulle jag därför säga är olika former av integration. Men därtill vill jag även lägga ytterligare en dimension, nämligen att man även kan vara identitetsmässigt integrerad. Det är när integrationen har gått så lång att den invandrade börja tänka på sig själv som svensk, istället för kurd, iranier, syrier eller somalier. Detta händer ju med de som har bott i landet länge och händer definitivt med deras barn och barnbarn. Det finns berättelser om invandrare från Medelhavet som när de hör ordet träd tidigare tänkte på olivträd men numera tänker på granar. När det sker har onekligen något hänt i en människas identitet.

Sammanlagt blir detta i så fall fyra olika sätt som man kan bli integrerad på – ekonomiskt, socialt, kulturellt och identitetsmässigt – och jag antar att man även kan bli det i olika grad. De fyra olika typerna av integration hänger inte samman i något system. Man kan ju vara ekonomiskt och socialt integrerad utan att tala svenska eller bry sig om svensk kultur och historia. Jag gissar att man även kan vara ekonomiskt under isen och ha svåra sociala problem men ändå älska Sverige, följa barnen till skolavslutningen i kyrkan och jubla över svenska idrottares framångar.

Jag tror att vi på detta sätt behöver förnya vår diskussion om vad det faktiskt innebär att bli integrerad. Vi måste resonera om vad målet med integrationspolitiken är, vad vi tänker oss att det är rimligt att en invandrare når upp till, vad vi har som minimikrav och vad vi tycker är eftersträvansvärt.

Jag är en person som gillar göra den här typen av begreppsutredningar och jag vet att andra tänker att det blir teoretiska hårklyverier. Men vet man inte vad målet för politiken är kan man inte heller avgöra vad som är relevanta åtgärder att sätta in. 

Inom högern har vi länge tänkt oss att om en person bara kommer i arbete så ska allt det andra också komma på plats så småningom. Man blir socialt skötsam, lär sig svenska, börjar läsa svenska författare, börjar äta sill och potatis och så vidare. Är vi verkligen säkra på att det är så det fungerar?

På samma vis jag är inte heller säker på att Socialdemokraternas nya folkblandningspolitik kommer att ge den effekt som de själva tänker sig. Låt säga att varje nytt bostadsområde hädanefter ska ha den perfekta mixen av radhus, villor, bostadsrätter och hyresrätter. Kommer detta leda till att tusenåriga klansystem och försvinner? Kan man med bostadsbyggande avskaffa hedersförtryck och extrem islamism?

Nej, jag tror att vi behöver ägna detta ämne betydligt mer tankekraft. Det finns uppenbart olika typer av integration.

Nya Wermlands-Tidningen, Utrikespolitik

Nödhjälp viktigare än hyror

NWT 2025-06-14

Ska de biståndspengar Sverige har avsatt för att lindra nöden i Gaza gå till just Gaza eller ska de gå till sophämtning i palestinska flyktingläger i Jordanien?

Sveriges regering har omfördelat biståndspengarna så att de går till nödhjälp och inte till något annat. 

Ändå är den samlade oppositionen i Sveriges riksdag helt och hållet låsta vid att pengarna ska gå till FN-organet UNRWA, trots att vi inte har en blekaste aning om hur UNRWA kommer att använda pengarna. Oppositionen har gjort detta till sin allra viktigaste fråga när det gäller Sveriges politik rörande kriget i Gaza. Det har gått så långt att man undrar om Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet kämpar mer för UNRWA än för civilbefolkningen i Gaza.

För att förstå det bisarra i detta måste man veta vad UNRWA är och gör, och här kommer därför en bakgrund.

UNRWA (United Nations Relief and Works Agency) är FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar. Organet inrättades efter kriget 1949 och skulle vara en tillfällig lösning. Palestinier som flydde undan den israeliska armén samlades i läger och de behövde humanitär hjälp.

Men därefter blev det aldrig någon lösning på det palestinska flyktingproblemet. Flyktinglägren omvandlades från tältläger till bostadsområden. UNRWA blev kvar i lägren/bostadsområden som ansvarig för samhällsservice och infrastruktur. Det är därför som UNRWA sköter om sophämtningen i områdena.

UNRWA finns inte bara i Gaza utan även på Västbanken, i Libanon, Syrien och Jordanien. Sammanlagt har UNRWA ansvar för 5,9 miljoner registrerade flyktingar, eller rättare sagt ättlingar till dem som flydde i krigen 1949 och 1967.

UNRWA är alltså inte ett organ som i första hand arbetar med omedelbar nödhjälp som Internationella röda korset eller FN:s World Food Programme. Däremot har UNRWA 12 000 anställda i Gaza och därmed ett organisatoriskt nätverk som kan användas för nödhjälp.

Sverige har varit en av flera givare till UNRWA i många år. Under 2024 gav Sverige omkring 400 miljoner kronor. Pengarna var inte öronmärkta för Gaza utan var ett så kallat kärnstöd, det vill säga ett ospecifierat basanslag. UNRWA har förfogat över dessa pengar själv, och har som sagt verksamhet även i andra länder.

Under 2025 har dock Sveriges regering bestämt att pengarna istället ska gå till direkt nödhjälp och via andra organisationer. Regeringen valde dessutom att fördubbla nödhjälpen, som nu uppgår till 800 miljoner kronor i år.

Det finns olika skäl till varför regeringen valt att omfördela anslaget till andra organisationer. Dels är det för att Israel vägrar att samarbeta med UNRWA, vilket gör att organisationen inte riktigt fungerar som den ska. Dels är det för att organisationen tyvärr har infiltrerats av Hamas.

Hur omfattande denna infiltration är vet egentligen ingen. Israel har överlämnat bevis, men fiendskapen mellan Israel och UNRWA är så svår att det är många som inte fäster någon vikt vid dem.

Vad vi emellertid vet sen tidigare är att UNRWA som bedriver skolor i Gaza har använt sig av undervisningsmaterial med antisemitiskt innehåll. Problemet har funnits länge och UNRWA har haft svårt att rätta till problemet. Man ska därför inte vara förvånad över att Israel till sist tappade tålamodet.

Viktigt att komma ihåg är nu att det som kallas kärnstöd alltså är ett basanslag till organisationen och inte pengar vikta för stöd till Gaza. Ändå är det just dessa pengar som oppositionspartierna i riksdagen är fixerade vid. I debatt efter debatt kräver de att UNRWA:s kärnstöd ska återupprättas, trots att organisationen lika gärna kan komma att använda pengarna för sophämtning i något av flyktinglägren/bostadsområdena i Libanon eller Jordanien, eller för att betala hyror för organisationens kontor i Washington och Bryssel.

Sverige är inte heller ensamt om att vara kritisk mot UNRWA, vilket felaktigt har hävdats av Socialdemokraterna. Andra länder som gjort en liknande bedömning är Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Kroatien och Slovakien. Nederländerna fasar ut sitt stöd successivt. Tyskland ger bidrag alltjämt men har sagt att organisationen måste reformeras.

Information om vad UNRWA är och gör går att inhämta på nätet. Man behöver inte tror på just mina ord utan kan själv undersöka hur det förhåller sig. Information om vad Sverige gör för att bistå de civila i Gaza finns också lättillgänglig på regeringens hemsida. Botanisera gärna själva.