Dagens straff skrämmer inga ungdomsbrottslingar

Norrköpings Tidningar, 2021, juli

Det är ännu inte bekräftat i domstol att den man som sitter häktad som misstänkt för mord på en polis i Göteborg är skyldig. Men om han döms till mord kommer han förmodligen dömas till fyra år i sluten ungdomsvård eftersom han är under 18 år.

Är det ett rimligt straff? Normalstraffet för mord är minst 10 år och som mest livstid. Men unga döms i enlighet med ett rabattsystem.

Ungdomar mellan 18 och 21 får sina fängelsestraff kortade, men för ungdomar under 18 år gäller istället att de döms till sluten ungdomsvård. De hamnar inte i fängelse alls utan på ett rymningssäkert behandlingshem. Maxtiden i sluten ungdomsvård är fyra år, även för mord, och det saknas möjlighet till frigivning i förtid.

Dömda mördare under 18 år kommer alltså ganska billigt undan. Fyra år är ju långt mindre än livstid. Och de kriminella är så klart medvetna om detta. De har insett att om man ska begå ett mord så ska man göra det innan man fyller 18.

I den gängkriminella miljön finns ett talesätt som säger att man kan ”brösta en fyra för att bli en hundragubbe”. Det betyder att man begår ett mord, får fyra år i sluten ungdomsvård, och sedan välkomnas bland de äldre i gänget som en ”hundragubbe”, det vill säga en gängmedlem som går in 100 procent för gänget.

Regeln om att brottslingar under 18 år inte ska dömas till fängelsestraff fungerar som en rabatt i ordets rätta bemärkelse – ett lågpriserbjudande: ”Behöver du skjuta någon? Passa på nu! Endast fyra år på ungdomsanstalt! Ordinarie pris: livstid”.

Om vi tycker att fyra års inlåsning för ett mord är för lite och dessutom uppfattas som direkt inbjudande av de kriminella själva måste lagen reformeras.

Systemet med ungdomsrabatter är ifrågasatt av de flesta partier och regeringen förbereder ett lagförslag om att ta bort rabatten för grova brott för ungdomar mellan 18 och 21 år. Några planer på att reformera lagstftningen för ungdomar mellan 15 och 18 år har emellertid inte presenterats.

Istället är det de f.d. allianspartierna (inklusive C) som driver frågan. De har tillsammans fått riksdagens stöd för ett tillkännagivande där begär att regeringen ska utreda hur ansvaret för den slutna ungdomsvården ska kunna flyttas från Statens institutionsstyrelse till Kriminalvården och hur vårdtiderna ska kunna förlängas för att de ska stämma bättre med allvaret i de brott som begås. 

Eftersom Stefan Löfvens regeringen sällan känner sig moraliskt förpliktigad att ta tag i de tillkännagivanden riksdagen kommer med får vi tyvärr anta att det kommer att fortsätta att vara rea på mord i många år till.

Detta är så klart mycket tragiskt eftersom många av de killar som dras in i gängkonflikterna är just strax under 18 år. 

Att vi har en lagstiftning som förhindrar att omyndiga ungdomar döms till fängelse beror på att vi tror att ungdomar inte riktigt har full insikt i konsekvenserna av sina handlingar men samtidigt är unga nog att kunna påverkas. Därtill är det känt att fängelser har väldigt liten effekt på brottslingars vilja att sluta vara brottslingar. Fängelser kan ge unga brottslingar en möjlighet att knyta kriminella kontakter, varvid fängelserna istället blir en skola i kriminalitet.

Men det som förmodligen var en bra idé när lagen kom till fungerar av allt att döma inte längre. Killarna i gängen är inte bara olycksbarn som hamnat lite snett utan unga vuxna som frivilligt valt att leva gangsterliv. De vet att det svenska samhället ger alla en chans att leva ett bra liv lagligt. Det vill bara inte leva så. En 17-årig gängkriminell som sitter inne fyra år kommer ut när han är 21 och har då rykte om sig att vara en kallblodig mördare. För honom är inte detta ett straff utan en investering.

Maffiamorden har kommit till Sverige

Nya Wermlands-Tidningen, 2021-07-17

Den 25 oktober 1957 stegade ett antal beväpnade män in på barberarsalongen på Park Sheraton Hotel på Manhattan i New York och sköt ihjäl Albert Anastasia, boss för den ledande maffiafamiljen i stan. Mordet fick stor uppmärksamhet. Pressbilder med liket av maffialedaren på golvet i salongen spreds över världen.

Mordet var precis så teatraliskt som morden är i Hollywoods maffiafilmer.

För oss som bor i Sverige är gangsterfilmerna en sagovärld. Om de alls haft någon koppling till verkligheten har det varit verkligheten i USA, ett land med hög kriminalitet och gott om vapen. Hos oss, i lilla obetydliga Sverige, händer inget sådant.

Tills nu. För nu har exakt samma scen som i New York på 1950-talet utspelat sig i Göteborg.

Det senaste av gängmorden inträffade på en frisörsalong och spelades in av en övervakningskamera i lokalen. Filmen visar hur gärningsmännen dyker upp och skjuter offret medan han sitter i frisörstolen. Vi har nu egna svenska maffiamord.

Hur illa ställt är det egentligen?

Den 30 juni i år trodde man att kulmen skulle vara nådd när en polis mördades i Biskopsgården i Göteborg. Man trodde att statsmakterna ansåg att måttet nu var rågat och att alla ansvariga politiker la andra mindre prioriterade uppgifter – som att bråka om vem som ska sitta regeringen – åt sidan. Men det var inte vad som hände.

Istället har det gängrelaterade våldet eskalerat. Sedan mordet på polismannen har ytterligare tre mord begåtts: Flemingsberg, Rinkeby och Göteborg. Samt fyra mordförsök: Upplands Väsby, Haninge, Upplands Väsby igen och Tensta.

Därtill har skottlossningar med någon form av kopplingar till gängkriminaliteten utbrutit i: Västerås, Malmö, Vällingby, Limhamn, Linköping, Västerås igen, Helsingborg och Malmö igen.

Inalles 15 incidenter inom ett tidsspann på endast två veckor. Och när denna text går i tryck har förmodligen ytterligare någon skjutning inträffat.

Detta är en våldsnivå som saknar motstycke i vårt land. 

Vi befinner oss i ett läge där staten tappat greppet om lag och ordning inom delar av samhället. De som dras in i gängen är inte rädda för polisen. De lever i en värld för sig med egna regler där de är likgiltiga inför människoliv och inte heller fruktar långa fängelsestraff. Inte ens risken att bli skjuten själv skrämmer dem.

Kriminella gäng etablerades i Sverige på 1990-talet med MC-gäng som Hells Angels och Bandidos. Det var dock aldrig ett större problem för samhället i stort än att man kunde leva med det. De fanns där men hölls tillbaka av ordningsmakten.

Det vi upplever nu är något annat. De nya gängen är till skillnad från MC-gängen rotade i sina bostadsorter. De är löst sammansatta. De består nästan uteslutande av unga killar med invandrarbakgrund. De kommer från dysfunktionella familjer och de flesta av dem har varit föremål för omfattande insatser från socialtjänsten. Många av dem har också någon form av neurospykiatrisk diagnos i botten som ADHD. Killarna är unga och lever i en fantasivärld där brottslighet är en livsstil, där man vinner status och respekt genom att äga dyra Rolexklockor, vara rapmusiker, köra dyra bilar och vara macho. Huvudnäringen är narkotikaförsäljning.

Denna sjuka miljö är betydligt större än bara en handfull individer. Polisen berättar att det sker nyrekrytering hela tiden.

Det kommer att behövas mer än bara polisiära metoder för att komma tillrätta med gängkriminaliteten. Den sociala problematiken i utanförskapsområdena som lett fram till allt är svår och svenska myndigheter har ingen tidigare erfarenhet av att bekämpa gängkriminalitet på den nivå som vi har idag.

Om vi inte vill ha fler spektakulära mord i Hollywoodstil måste vi lära oss mer om gängkriminaliteten. Det gäller alla och inte bara myndigheterna. Två nyutkomna böcker kan rekommenderas. Dels Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” som handlar om det fleråriga gängkriget i Rinkeby, dels Lasse Wierups bok ”Gangsterparadiset” som ger en inblick i gängmiljön i olika delar av Sverige. Båda författarna är kriminalreportar och mycket pålästa.