Barn som sanningsvittnen

Har barn större insikter i politiska frågor än vuxna? Nej, självklart inte. Hur kan det då komma sig att så många vuxna människor har fått för sig att barn skulle sitta inne med en djupare sanning när det gäller klimatfrågorna?

Det som vi har upplevt de senaste månaderna med skolstrejk och uppmärksamheten omkring Greta Thunberg är återigen ett bevis på att mänskligheten när den ska tänka i grupp kan få för sig vad som helst. Här har vi en samling barn, som samhället inte vill ge rösträtt, inte får köra bil, absolut inte får köpa alkohol, inte rekommenderas att se på sex och våld på Netflix, men som plötsligt ska anses vara de som bäst kan uttala sig om vad som bör göras i de klimatpolitiska frågorna.

Det tycks hos vissa vuxna finnas en tro på att barn kan säga sanningar på ett sätt som vuxna inte kan. Barn ljuger inte, heter det. Naket och ärligt säger de sanningen, eftersom de inte vet hur de ska fixa till budskapet så att det blir mer aptiligt.

Greta Thunberg är intressant nog inte först med sin stjärnstatus utan det var Xiuhtezcatl Martinez från USA. För fyra år sedan gjorde han en motsvarande världsturné som klimataktivist. Han var då 16 år och några särskilda meriter utöver sin ålder hade han inte. Ändå tyckte SVT/NRK och Fredrik Skavlan att han var så intressant att han borde intervjuas på bästa sändningstid.

Den som sätter sig ned och söker på nätet kommer att hitta fler exempel på barn som framställs som orakel. Historiens mest kända exempel är sannolikt Jeanne d’Arc. Hon började också sin karriär vid 16 års ålder då hon krävde att få träffa den franske kungen för att bistå honom i kriget mot England på 1430-talet. Jeanne d’Arc sades få uppenbarelser från Gud och myten om henne blev så stor att hennes fiender till slut var tvungen att ta henne tillfånga och avrätta henne.

H.C. Andersen utnyttjar också föreställningen om barnet som sanningsägare i sin saga Kejsarens nya kläder. I sagan är det ingen av de vuxna som törs säga det uppenbara, att kejsaren är naken.

Myten om det sanningssägande barnet har också använts i mindre ädla syften. Ett exempel är den fabricerade historien om Pavel Morozov som enligt den sovjetiska propagandan angav sina egna far efter att denne skulle ha hjälpt storbönderna när jordbruket skulle socialiseras. Pavel valde, enligt sagan, att offra sin egen far för revolutionen! I kommunismens värld hyllades han som en hjälte och föredöme.

Att barn sägs vara bättre vittnen än vuxna är inte ovanligt tyvärr. Häxprocesserna i Sverige på 1600-talet drevs fram med barn som vittnen. I vår tid finns ingen rädsla för häxor men för pedofilnätverk. Det har förekommit rättegångar där den enda bevisningen är fantasifulla vittnesmål från barn. (Därmed inte sagt att de inte skulle existera pedofilnätverk på riktigt, vilket det tyvärr gör. De brukar emellertid avslöjas genom att polisen spårar upp dem på internet.)

Det finns något djupt irrationellt bakom entusiasmen för alla barn som nu skolstrejkar för klimatet. Jag hoppas att någon psykolog kan förklara vad det beror på.

Att det är ett felslut att tro att barn skulle ha unika insikter i klimatfrågan visas även av att ingen tycks vilja veta vad de har att säga om finanspolitiken eller försvarspolitiken. Om nu barn kan säga unikt intelligenta saker om klimatpolitiken borde det ju gälla för alla andra politikområden också.

Med detta sagt ska ingen kritik riktas mot barnen i sig. De utnyttjar endast sina demokratiska fri- och rättigheter och visar engagemang i en samhällsfråga. Det är bra. Det är de vuxna som inte är riktigt kloka.