Norrköpings-Tidningar

Att förstatliga vården skapar fler problem än det löser

Norrköpings Tidningar 2025-02-17

Jag har noterat att Kristdemokraterna har gjort det till en profilfråga att de vill förstatliga sjukvården.

Jag vill varna för detta förslag. Jag ser tyvärr bara framför mig ett byråkratiskt monster, ett Sovjetunionen i miniatyr, förvisso utan Gulag, men med planekonomis alla kända nackdelar och kanske ytterligare några som vi ännu inte vet något om. Det brukar bli så med samhällsomvälvningar. Stora reformer ger stora oförutsedda konsekvenser.

Regionerna har 300 000 anställda. Alla dessa jobbar inte i vården men de flesta, och de som blir kvar, som jobbar med kollektivtrafik, regional utveckling och kultur, kommer också att behöva omorganiseras eftersom regionerna som sådana, själva organisationerna, kommer att läggas ned. Att ha regioner utan sjukvård är det ingen mening med.

Alla vet hur svår polisens omorganisation var. Den tog flera år att genomföra och sänkte initialt polisens effektivitet kraftigt. Och då har polisen ”bara” 37 000 anställda.

Vidare kommer samma sak hända som hände på 1970-talet då Sverige slog samman många kommuner. Kommuner med gott om pengar i kassan var rädda för att någon annan skulle tömma deras bankkonton. Därför tömde de dem själva genom att satsa på badhus och idrottshallar.

Samma sak kommer att hända med regionerna. De regioner som har varit ansvarstagande och sparat i ladorna kommer att smälla upp nya sjukhusbyggnader oavsett om det finns patienter eller personal att fylla dem med.

Att tvärtom stänga ned sjukhus som inte fungerar kommer inte heller att bli lättare. Tänk hur det blir när en byråkrat från Stockholm kommer till XXX och säger att bygdens stolthet ska slå igen. Det är aldrig lätt att stänga sjukhus, men det är lättare om det är politiker från den egna orten som gör det. Legitimiteten är större.

Sjukhusbyggnaderna kommer även att bli föremål för rikspolitiska intressen. Redan idag är det svårt för riksdagsledamöter att komma överens om fördelningen av infrastruktursatsningar. Här går inte skiljelinjerna mellan partierna utan mellan landsändar. Alla riksdagsledamöter vill att staten ska spendera mer pengar just där de bor.

Det är så mycket pengar det handlar om att det kommer att vara frestande även för partiledare att åka ut till en ort och lova stora satsningar, om det är det som krävs för att få in den där sista procentenheten som behövs för att vinna regeringsmakten.

Men kanske vi kan stå ut med en knölig omorganisation och politiskt riv och slit om det är så att vi vinner något annat?

Tyvärr kan jag inte riktigt se vad det skulle vara. Kristdemokraterna menar att man får stordriftsfördelar om all svensk sjukvård läggs samman i en enda organisation.

Jag tror inte på det, för den viktigaste vården sker nämligen i det lilla. Det finns gott om statliga utredningar som visar att sjukvården både blir bättre och billigare om den sker i primärvårdens regi. Den bästa läkaren för de flesta krämpor, stora som små, är allmänläkaren på vårdcentralen och inte specialisten på universitetssjukhuset.

De har att göra med att den grupp som konsumerar mest vård är gruppen äldre med flera diagnoser samtidigt. Vad de behöver är lättillgänglig vård där de bor. De behöver sjuksköterskor och läkare som kan besöka dem hemma, eller att de får tid snabbt på vårdcentralen, att de inte möts av en telefonsvarare som säger att de får komma tillbaka en annan dag. Var får detta plats i Kristdemokraternas enorma organisationschema?

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Förstatligande av sjukvården är dumt

Nya Wermlands-Tidningen 2025-02-08

Är det en bra idé att förstatliga sjukvården? Nej. Verkligen inte. 

Kristdemokraterna har detta som en av sina profilfrågor, men bör för allt i världen lägga ned det projektet snarast.

Ty låt mig visa vad som kommer att hända om planerna blir verklighet. Ett scenario:

När regionerna avskaffas får vi i deras ställe en stor sjukvårdsmyndighet för hela landet. Det blir landets i särklass största myndighet som kommer att uppsluka Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Den kommer att ha sitt huvudkontor i en stor byggnad i Stockholm där våningsplan efter våningsplan fylls ut med tjänstemän som tar fram powerpointpresentationer som de visar för varandra på långa möten.

Samtidigt undrar de anställda på sjukhuset i Torsby varför de inte får mer pengar till sin verksamhet. Att åka till Karlstad för hitta någon att prata med går inte för där är det gamla regionkontoret igenbommat. Istället får man åka till huvudstaden. 

Där kommer man att möta sina kolleger från Enköping som är där i samma ärende. Det visar sig att GD:n inte har tid att träffa företrädare för småsjukhus så företrädarna från Torsby och Enköping får åka hem igen. 

GD:n är en kvinna med hårda nypor insatt av regeringen på grund av sin erkända effektivitet att alltid få budgeten att hålla. Hon befordrar i sin tur chefer som är likadana, eftersom budgetdisciplin är A och O i offentlig förvaltning.

Köerna blir desamma som tidigare, för att ställa patienter i kö är det enklaste sättet att spara pengar, och GD:n känner sin uppdragsivare väl. Hon vet att hon aldrig kommer att förlora jobbet så länge hon kan visa svarta siffror på sista raden.

Efter fyra år av ett förordnande på sex lämnar GD:n för att bli landshövding istället. In kommer en ny GD som ser att organisationen är stor och trög. Han startar därför en omorganisation. 

Tjänstemännen på sjukvårdsmyndigheten tar fram nya powerpointbilder. Nya långa möten.

Så småningom kommer man fram till att det är alldeles för knöligt att styra sjukvården på orter som Torsby och Enköping från Stockholm. Landets 290 kommuner klagar också över att det inte finns någon samordning mellan den lokala äldreomsorgen och sjukvårdsmyndigheten. Äldre multisjuka patienter hamnar mellan stolarna. I Stockholm är man arg över att kommunerna inte tar hem patienter i tid. Kommunerna är arga för att sjukvårdsmyndigheten skriver ut patienter för tidigt i syfte att spara pengar. 

Nya GD:n funderar därför på om han ska inrätta lokala kontor. Och kanske något rådgivande organ som gör att man får lokal förankring hos befolkningen? Det är så svårt att göra förändringar om det hela tiden ska uppstå lokala protestmöten. 

I Värmlands län inrättas därför något som man kallar för ett regionalt sjukvårdsområde. Inom länet känner man varandra sedan tidigare och beslutsvägarna snabbas upp. Kunskap om hur folk egentligen mår ute i byarna visade sig också bara finnas lokalt och inte inne på huvudkontoret i Stockholm. 

Sen är vi tillbaks på ruta ett. 

Min bestämda uppfattning, som jag grundar på flera års erfarenhet som regionråd i Region Uppsala, är att det enda som kommer hända om sjukvården förstatligas är att vi ersätter en regional byråkrati med en central byråkrati. De som faktiskt utför vården, sjukvårdspersonalen, kommer inte att förändras. Kvaliteten kommer varken höjas eller sänkas eftersom den bestäms av personalens utbildning och engagemang för patienterna, inte av byråkratin. 

Mängden vårdpersonal kommer inte att öka och staten kommer inte att tillföra mer pengar. Allt kommer att vara samma som nu med skillnaden att alla avgörande beslut fattas i Stockholm istället.

Varför Kristdemokraterna tror att detta blir bättre för Sverige har jag inte förstått. Jag har inte heller sett att partiet har presenterat någon studie på området som visar vilka fördelarna av ett förstatligande skulle vara.

Tvärtom tycks det mig som att partiet på oklara grunder har gått på myten om staten som den mirakulöse problemfixaren. Det finns en väldigt stark tilltro till staten i Sverige. Om ”staten griper in” blir allt bra, tänker många. Som om staten vore allas vår supermamma som kan allt.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Israel kan inte besegra Hamas med bara militära medel

Norrköpings Tidningar 2021-01-20

När det blev känt att Hamas hade kommit överens med Israel om en vapenvila gick många av dess sympatisörer ut på stan och firade. Varför? Hamas har ju i reella termer förlorat kriget, och civilbefolkningen, som man säger sig försvara, har lidit något oerhört.

Förklaringen är denna: Hamas visste att Israel skulle slå tillbaka med full styrka. Det kan kanske även ha varit avsikten. 

Man kan “vinna” ett krig genom att inte bli utplånad, genom att ha erbjudit ett hårdnackat motstånd. Redan i början av striderna var det många som nämnde att Hamas förmodligen skulle utropa sig som segrare om det så bara fanns en enda Hamasoldat kvar.

När det gäller de civila förlusterna får man konstatera att Hamas inte värderar människoliv på samma sätt som vi gör. För dem är det oproblematiskt att offra oskyldiga. De blir ju martyrer och får komma till himlen.

Dessutom är många civila döda en strategisk resurs eftersom västvärlden reagerar negativt på dem. Varje civilt dödsoffer gör att pressen från väst mot Israel ökar. Hamas har därför inte haft några problem med att använda sig av civilbefolkningen som en mänsklig sköld.

Låter detta groteskt? Javisst, men mänsklighetens historia är full av liknande övergrepp. Det är först i våra dagar som vi kommit att värdera människoliv som det mest dyrbara.

En intressant parallell går även att göra till kriget mellan Israel och Egpyten 1973, Yom Kippurkriget. Kriget började med att Egypten anföll Israel, som vid den tiden ockuperade Sinai. Även den gången hade den israeliska underrättelsetjänsten helt missat vad som var i görningen. Men Israel var ändå starkare och lyckades vända anfallet till en effektiv motoffensiv. Offensiven gick till och med så bra att vägen fram till Kairo plötsligt stod fri för de israeliska pansartrupperna.

Men kriget slutade med förhandlingar. Egypten lovade att erkänna Israel som stat och Israel lovade att lämna tillbaka Sinai. Egypten förlorade tekniskt sett kriget men nådde sitt mål att vinna tillbaka Sinai och lyckades på så sätt också upprätta sin heder.

Därmed kan man fråga sig om det är klokt av Israel att gå med på en vapenvila? Kanske den palestinska befolkningen nu kommer att tolka det som att Hamas vann?

Jag tror ju ändå att det är det, för kriget har pågått i 15 månader och det har inte varit möjligt för Israel att utplåna Hamas militära förmåga på det sätt som man hade tänkt sig. Hamas har lidit enorma förluster men det finns, som sagt, hela tiden minst en soldat kvar.

Hamas är en gerilla där soldaterna ena dagen är civila och andra dagen kombattanter. Hamassoldaterna har alltid en möjlighet att bara kasta sin kalashnikov åt sidan och blanda sig med befolkningen. Den sista terroristen kommer Israel aldrig att få tag på hur länge man än försöker.

Det som måste ske nu är istället att Israel tillsammans med omkringliggande arabstater tar över Gaza och ser till att befolkningen där vänder sig mot Hamas. Den krigsvetenskapliga litteraturen om hur man bekämpar en gerilla säger att det framför allt är detta som får en gerilla att ge upp. Civilbefolkningens samarbete är gerillans livsblod. Gerillan dör i samma ögonblick som civilbefolkningen hellre samarbetar med staten. Men där är vi ännu inte när det gäller Gaza eller Palestina i övrigt. Det finns ännu inte en fungerande palestinsk stat.

Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Därför är det många krig

Nya Wermlands-Tidningen 2024-12-28

Jag är ledamot av riksdagens utrikesutskott. För några år sedan var det något av en parkeringsplats för en riksdagspolitiker. Det hände inte så mycket i världen med stor betydelse för Sverige. Annat är det nu. När jag lite snabbt skummar av rubriker i ledande svenska nyhetsmedierna är det fullt med krig.

Vad är det som händer egentligen? Hur ska man förstå oron i världen? Jag tänkte med hjälp av statsvetenskapen ge några nycklar till förståelse.

Ett sätt att förstå världen är att se länderna som himlakroppar i ett solsystem eller som bollar på ett biljardbord. En fysiker kanske skulle kunna beskriva det som ett fysikaliskt system. Systemet är i balans så länge någon inte rubbar det, men för man in en störning får det kedjereaktioner.

Detta sätt att betrakta världen kallas inom statsvetenskapen för den realistiska skolan. I fokus är ländernas relativa makt.

Utifrån detta perspektiv är det kriget i Ukraina som har skapat en obalans. Putinregimen har sedan länge varit missnöjd med hur balansen har sett ut. Han har menat att västländerna med USA i ledningen har varit alltför dominerande. Världen har varit ”unipolär” men borde vara ”multipolär”, har han sagt.

Med invasionen i Ukraina vågade han sig på att försöka rubba denna balans. Nu har han inte lyckats förändra den, men ändå fått den i gungning. 

Följden har blivit att andra diktaturer, som inte heller gillar de demokratiska västländernas dominans, också flyttar fram sina positioner. Vi vet inte om det verkligen var Iran som hetsade fram Hamas terrorattentat mot Israel men det är inte osannolikt. Iran har alltid försökt stärka sin makt i området.

Hizbollahs angrepp på Israel var däremot direkt kontrollerat av Iran, eftersom Hizbollah är Irans skapelse redan från början.

Rysslands anfall på Ukraina skapade på så vis en kedjereaktion. Balansen rubbades och Iran och Hamas såg en chans att försöka ge sig på Israel. Hizbollahs attack lyckades emellertid inte utan ledde till att Israel iscensatte en sedan länge välplanerad motattack som slog ut hela Hizbollahs politiska och militära ledning. Detta gjorde i sin tur att ett av de ben som Assadregimen vilade på plötsligt bröts av, och så, pladask, faller hela regimen ihop.

I Syrien finns därför nu också ett maktvakuum som för tillfället har fyllts ut av en islamistisk före detta terrorklassad gerilla. Om den överlever återstår att se för Syrien ligger ju mittemellan två stora militärmakter, Turkiet och Israel. Om man tänker sig länder som himlakroppar med egen gravitation är det möjligt att dessa större ”planeter” fyller ut tomrummet istället.

Den realistiska skolan har sina poänger när den ska förklara vad som händer. Man kan därför alltid använda den som ett slags första tolkningsram, men vetenskapliga teorier är förenklingar och kan därför aldrig förklara allt.

För det finns också en förklaring till varför västländerna har etablerat sin dominans i världen. Här förklarar inte makt allt utan det finns också ett ideellt inslag. Västländerna ogillar krig.

Det som hände efter andra världskriget var att de västliga segrarmakterna uttröttade och besvikna över mänsklighetens tillkortakommanden inrättade FN, och förklarade att det hädanefter fick vara nog med krig.

Ledande land i tillskapandet av den nya världsordningen var USA, som även finansierade Europas återuppbyggnad och skapade ett helt nytt system för valutahandel, det så kallade Bretton Woods-systemet.

Hela detta paket med regler för hur världens länder skulle umgås, där FN-stadgans förbud mot konfliktlösning med våld är i centrum, är unikt för mänskligheten. Mänsklighetens historia är våldsam och ständiga krig har varit normaltillståndet oavsett vilken historisk epok vi pratar om.

Så om man ska sammanfatta världsläget kan man säga att vi sedan 1945 har haft en världsordning, skapad och upprätthållen av de demokratiska länderna i väst, som har byggt på att alla former av våld ska minimeras, att alla länder, även de allra minsta, har rätt att bestämma över sin egen utrikespolitik, att det finns en sådan sak som mänskliga rättigheter som måste respekteras samt att vi bör idka handel med varandra, men att den nu har kommit att utmanas av diktaturerna.

För svensk del har denna världsordning var helt avgörande för vårt sätt att leva. Vi är ett litet fredligt och frihetsälskande folk vars välstånd helt och hållet bygger på handel med andra länder. Vi har utan tvekan varit vinnare på västlig dominans och balans. Om man får önska sig något inför 2025 så är det att balansen återkommer.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ett kluvet parti måste våga välja sida

Norrköpings Tidningar 2024-12-23


Sedan hösten 2022 råder lugn och ordning i svensk inrikespolitik. Tre statsbudgetar har klubbats igenom utan skrik och bråk. Inga misstroendeomröstningar, inga brutala voteringsnederlag för regeringen. Så såg det inte ut dessförinnan. Vad förklarar? Svar: Tidöavtalet.

Tidöavtalet har sänkt ett politiskt lugn över Sverige i en tid där andra länder, som till exempel Tyskland och Frankrike, aldrig haft det mer turbulent. Icke desto mindre kommer en dag då avtalet löper ut.

Det är därför som Sverigedemokraterna redan nu har deklarerat att om det ska bli en fortsättning är deras krav att inte bara vara ett stödparti utan vill sitta med i regeringen. Samtidigt har Liberalerna sedan tidigare ett principbeslut på att man inte ska sitta i en regering i vilken SD ingår och ej heller släppa fram en sådan.

Tidöavtalets lugn riskerar alltså att ersättas av samma parlamentariska kaos som rådde under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons tid.

Vill SD och L det? Antagligen inte, så någon av dem måste rimligen förflytta sig.

Sverigedemokraternas krav att få sitta med i regeringen är fullt rimligt i beaktande att det för närvarande är Tidögruppens största parti, och kan mycket väl vara det efter nästa val också. Frågan handlar alltså om vad Liberalerna ska göra.

Trots Tidösamarbetet finns det en SD-negativ falang inom partiet. Låt säga att de får sin vilja fram, vad skulle hända?

Det behöver man inte gissa sig till för författningen föreskriver hur en statsminister väljs. En statsminister måste ”tolereras” av en majoritet av riksdagen, vilket betyder att han eller hon inte får ha en majoritet mot sig. Han behöver inte ha en majoritet positiva röster utan bara inte en majoritet negativa mot sig. Detta gör rent konkret att nedlagda röster räknas som stödjande röster.

Ett realistiskt scenario är att M, SD och KD efter valet 2026 kommer överens om att bilda regering tillsammans. En fråga kommer då sannolikt att ställas till L om de vill vara med. 

L kan då välja mellan fyra alternativ: 1) att ingå i regeringen, det vill säga omvandla nuvarande Tidösamarbete till ett regeringssamarbete, 2) ej delta i regeringen men lägga ned sina röster och därmed släppa fram en M, SD och KD-regering, 3) bilda regering tillsammans med S, MP, C, V eller 4) lägga ned sina röster och därmed släppa fram en sådan S-ledd regering.

Alternativen 1 och 2 betyder att man stödjer en högerregering. Alternativen 3 och 4 betyder att man stödjer en vänsterregering.

Om den SD-negativa falangen inom Liberalerna får sin vilja fram måste partiet välja alternativ 3 eller 4 och således ingå i eller stödja en vänsterregering.

Hur kommer det att gå? Även detta behöver vi inte gissa oss till utan vet av tidigare erfarenhet vad som händer.

Typiskt för Liberalernas väljarkår är att den är borgerlig, har Moderaterna som andrahandsalternativ och ogillar samröre med Socialdemokraterna.

När denna grupp upptäcker att L har för avsikt att samarbeta med Socialdemokraterna brukar den osentimentalt flytta över till Moderaterna istället.

Det var detta som gjorde att L:s förra partiledare Nyamko Sabuni övergav det tidigare samarbetet med Socialdemokraterna, inom ramen för januariavtalet, och det var därför som nuvarande partiledaren Johan Pehrson hade modet att gå in i Tidösamarbetet, trots omfattande intern kritik.

Jag själv företräder Moderaterna och kan därför inte agera opartisk rådgivare till Liberalerna, men skulle jag satsa pengar på hur det skulle gå med L:s opinionssiffror så skulle det vara att de störtdyker, om partiet förklarar att de tänker samarbeta med Socialdemokraterna efter valet 2026. Det är vad erfarenheten säger.

Inrikespolitik

Är nationalstaten viktigare än nationen?

(Införd i Föreningen Heimdals tidning, oklart datum.)

I början av juli detta år diskuterade Orkneyöarnas råd att möjligen utträda ur Förenade kungadömet för att istället ansluta sig till Norge. Orkneyöarna var under den norska kronan ända fram till 1472 då öarna avträddes till Skottland eftersom kung Kristian I inte kunde erlägga hemgiften för sin dotter som giftes bort med kung Jakob III.

Orsaken till debatten är ett missnöje med hur öarna behandlas av regeringen i Skottland. Men som är allmänt känt finns även ett missnöje i Skottland med hur Förenade kungadömets regering i London behandlar Skottland.

Den skotska självständighetsrörelsen är stark och även om folkomröstningen 2014 landade i ett tydligt beslut om att vara kvar i kungadömet skedde den innan Storbritannien som helhet folkomröstade om medlemskapet i EU. Majoriteten av skottarna röstade mot ett utträde ur unionen. Självständighetsrörelsen fick i och med det ny näring.

Personligen har jag svårt att ta ställning till om Skottland bör vara ett eget land eller inte. Förenade kungadömet kom till ganska sent. Först 1707 slogs de två rikena ihop till ett. De hade då redan samma monark men hade ändå varit självständiga riken.

Med tanke på att Skottland existerat som ett enat rike sedan början av 1000-talet har det alltså varit ett eget land längre än vad det har varit en del av Förenade kungadömet. Det är således inte alls orimligt att Skottland ska bryta sig loss. Att man slog samman de två rikena var för att bli av med risken att Frankrike och Skottland skulle bilda en militärallians mot England. Den risken är sedan länge avvärjd.

Men under den tid som har gått sedan sammanslagningen har de två nationerna ändå smält samman till vad som kanske inte är en gemensam nation, men åtminstone en nationalstat. Och jag är mycket förtjust i nationalstaten som politisk institution. Nationalstaten har en mycket stark legitimitet i folks ögon. En politisk institution som utövar makt måste uppfattas som legitim av dem som är föremål för maktutövningen. Att den är demokratisk och lagstyrd räcker inte även om detta i sig är väsentligt för legitimiteten.

Vad som ska utgöra själva staten, vilket territorium den ska omfatta och vilka människor som ska vara medborgare i den, finns det oftast inget bra svar på annat än att det som vuxit fram historiskt får fortsätta att gälla.

Inom demokratiteorin är detta känt som ett olösligt problem. I en demokrati ska folket fatta de viktigaste politiska besluten, men vilka är folket? Finns inte enighet om det inom staten brukar det inte gå att tillskapa någon demokrati även om viljan finns. Människorna uppfattar inte staten som legitim om inte frågan om vilka som är folket har fått ett svar.

Nationalstaten övertrumfar även oftast lokala regeringar när det gäller rätten att utöva makt. I Sverige är det utan tvekan staten som ses som den yttersta auktoriteten. Blir det konflikt mellan kommunerna och staten förväntar sig medborgarna att det är staten som har sista ordet.

Det är av samma skäl om Europaparlamentet aldrig kan få samma auktoritet som de nationella parlamenten. Folk vill att den yttersta makten ska ligga hos nationalstaterna.

Nationalstaten som den främsta legitima utövaren av makt har gjort att människor organiserat sina liv i övrigt med nationalstaten som ram. Det är inte bara så att det saknas gränsposteringar mellan Skottland och England. Språket är detsamma och man studerar, arbetar, bildar familj kors och tvärs med Förenade kungadömet som bas, inte Skottland eller England.

Detta har i sin tur även gjort att London inte bara är Englands ekonomiska och kulturella huvudstad utan även Skottlands, vilket givetvis gäller även för Wales och Nordirland. Precis som i de flesta andra länder är de stora städerna de främsta tillväxtmotorerna. Här samlas talangerna. Hit förläggs huvudkontoren. Här finns de viktigaste medierna, de bästa teatrarna och de bästa symfoniorkestrarna och så vidare.

Detta gör att framstående skottar på ett eller annat sätt hamnar i London, eller åtminstone är verksamma där under en stor del av sin karriär, trots att de i själ och hjärta är skottar och inte engelsmän.

För Skottland är detta inte heller någon nackdel ekonomiskt eftersom de har direktaccess till en av världens viktigaste handelsstäder. Sverige har inte samma smidiga koppling till något av Europas främsta ekonomiska centrum. Vi klarar oss bra, men visst hade det varit en fördel om Frankfurt kunde nås med bil? London är en ekonomisk motor även för Skottland.

När jag på detta sätt summerar värdet av nationalstaten som institution kan man få intrycket att jag skulle plädera för fortsatt brittisk enighet. Men nej, jag kan som sagt inte bestämma mig, för i en nationalstat måste det också alltid finnas en känsla av samhörighet. Den uppstår inte som ett resultat av att man lägger samman praktiska fördelar av att vara i en union med varandra. Den nationella samhörigheten beror på helt andra faktorer där det historiska ursprunget är den viktigaste (om än inte den enda).

Det är istället för Sveriges skull som jag finner det intressant att diskutera Förenade kungadömet. Vi är lyckligt lottade i vårt land eftersom vår nation och vår nationalstat är en och samma. Vi slits inte mellan vår nationella identitet och vår uppfattning om vilken politisk institution det är som vi ser som den yttersta auktoriteten. Det gör att vår nationalstat både har alla de positiva effekter en nationalstat har men också den samhörighetskänsla som en gemensam nationell identitet skapar.

Det är först när man blickar ut över världen och ser hur även demokratiska länder som Spanien och Belgien kämpar med sin nationella sammanhållning som man kan förstå att Sverige sitter på en guldklimp.

För Sverige blir därför utmaningen de närmsta decennierna att se till att de många invandrarna som kommit till vår land blir en del av svenska folket, av just nationen. De människor som befolkar en nationalstat tjänar på att ha en gemensam identitet som skapar en samhörighetskänsla. Denna är inte nödvändigtvis beroende av vilket etniskt ursprung var och en har utan är en fråga om vilket kollektiv man själv säger sig vilja tillhöra.

Vad gäller Orkneyöarna låter det emellertid alltför osannolikt att ett byte av statsöverhuvud från kung Karl till kung Harald skulle lösa några problem. Det var ändå mer än fem sekel sedan öarna bytte ägare.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför har Centerns Demirok det så besvärligt

NT 2024-11-23

Den kris som Centern nu genomgår handlar återigen om Sverigedemokraterna, snarare än någon verklig politik. Muharrem Demirok är förmodligen ingen dålig ledare alls men har ett omöjligt uppdrag. Partiet är oenigt om huruvida man ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Eftersom det är en fråga som bara går att svara ja eller nej på finns det ingen kompromisslösning. Partiet kommer därför att fortsätta att krisa ända tills den ena sidan vinner över den andra.

Problemet går tillbaka till den förre partiledaren Annie Lööf som under sin tid gjorde det väljartaktiska draget att hon skulle vinna röster i den grupp av borgerliga väljare som inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna.

Svensk borgerlighet har varit delad i denna fråga. Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna ville samarbeta med SD längre tillbaka, men omställningen hos oss gick ganska smidigt. Jobbigare var det för Liberalerna som också tvingades genomgå en kris, men som ändå landade i att man deltog i Tidösamarbetet.

Centern har under denna tid sett det som sin chans att fånga upp de borgerliga väljare som höll fast vid att SD var ett oberörbart parti.

Taktiken har varit hyfsat framgångsrik. I senaste valet fick partiet 6,7 procent, vilket får sägas vara helt OK. En bra bit ovanför fyraprocentsspärren.

Problemet är bara att partiet gjorde ett bra val i städerna istället för i sina traditionellt starka områden på landsbygden.

Resultatet orsakade en intern debatt. Var partiet påväg att försvinna som landsbygdsparti? Och därmed överge partiets själva ursprung och själ?

När en ny partiledare skulle väljas var denna diskussion långt ifrån färdig, och Demirok valde själv att kandidera på att hålla fast vid Annie Lööfs linje. Kanske var det enda möjligheten för honom att bli vald?

Centerpartiet har därför aldrig stannat upp och tänkt efter vad man egentligen bör göra. Satsa på de gamla väljarna på landsbygden, där man inte är lika fientligt inställd till SD, eller satsa på att behålla de nya väljarna i städerna?

För egen del, som företrädare för Moderaterna, ser jag gärna att partiet ”river av SD-plåstret”. Moderaterna och Centern är två partier som ideologiskt står varandra nära, särskilt i ekonomiska frågor, och vi har historiskt kunnat arbeta väl ihop.

En särskiljande fråga har varit synen på migrationspolitiken där Centern har velat fortsätta på en mer öppen linje. Men den politiken kommer inte att komma åter oavsett vilka partier som bildar regering efter 2026, eftersom även Socialdemokraterna har anslutit sig till den restriktiva linjen.

Det skojas ju numera om att Socialdemokraterna har blivit ”det femte Tidöpartiet” eftersom partiet i praktiken driver samma migrationspolitik och kriminalpolitik som regeringen. Och kanske är på väg att ansluta sig till den nya kärnkraftspolitiken också.

Om Centern vill komma tillbaka till den borgerliga familjen igen välkomnar jag därför det.

Men allt bygger ju då på att Centern överger den linje Annie Lööf stakade ut och som Demirok var tvungen att ärva, och vågar sig på att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det var aldrig självklart för oss moderater heller att vi skulle samarbeta med SD, men ett samarbete är inget äktenskap utan gäller bara för fyra år i taget och bara för de frågor man vill samarbeta i. Tidöavtalet, som utgör grunden för regeringssamarbetet denna mandatperiod, är faktiskt ganska begränsat. Att Tidöpartierna ändå inte är i ständiga strider med varandra skulle jag säga har med god vilja att göra. Där jag sitter, i utrikesutskottet, brukar regeringspartierna och SD kunna lösa ut de flesta frågor pragmatiskt och enkelt. Centern är välkommet att ansluta sig.

Nya Wermlands-Tidningen

Dyr fisk är ett hot mot den svenska matkulturen

NWT 2024-11-16

Är fisk en lyxvara? Det verkar som det när man går och handlar. Kilopriset överträffar det på vanlig köttfärs med råge. Färsk fisk i butiken kan kosta flera hundra kronor kilot.

Detta kanske är känt för alla redan, men för mig var det en överraskning. För i 56 år har jag på ett barnsligt vis alltid försökt att undvika att äta fisk. Jag gillade inte fisk som liten men var ju tvungen att äta det som serverades. När jag som vuxen fick bestämma min diet själv blev det därför i frigörelsens namn ej fisk.

Ända tills jag en dag upptäckte att jag hade börjat växa igen, men denna gång endast på mitten. Och eftersom jag inte vill investera i en helt ny garderob bestämde jag mig för att jag skulle börja äta nyttigt.

Då visade det sig märkligt nog att jag ju faktiskt tyckte att fisk var gott! Samtidigt åkte jag till Spanien och kunde köpa dagsfärskt fångad fisk för blott 60 kronor kilot. Vilken lyx!

Men hemma igen kom glädjen av sig när jag fick se de svenska priserna.

Det fick mig att undra, har det alltid varit dyrt med fisk? Fisk är en basvara i det svenska hushållet. Fisk är vad svenskarna har ätit i tusentals år. Något stämmer inte här.

Jag bad därför riksdagens utredningstjänst ta fram siffor på priset på fisk historiskt. Och visst, priset på fisk har gått upp kraftigt, mycket mer än jämfört med andra livsmedelspriser.

Enligt utredningstjänstens beräkningar har priset på livsmedel generellt sett ökat med 326 procent sedan 1980. På fläskkött, som också är en basvara i det svenska köket, har priset gått upp 271 procent. Men för fisk har det gått upp 525 procent! 

Ökningen har dessutom kommit ganska sent. Omkring 2002 börja fiskspriset stiga snabbare än andra livsmedelspriser för att verkligen skjuta i höjden bara de senaste åren. Det stämmer alltså att fisk har blivit allt dyrare.

Har detta gjort att vi kommit att äta mer kött istället för fisk?

Även detta tog riksdagens utredningstjänst fram svar på. Det visade sig att fiskätandet gått ned men inte dramatiskt. Från en andel om 16 procent av proteinintaget 1961 till 11 procent 2021. På samma sätt har ätandet av fläskkött gått upp från en andel på 15 procent till 18 procent.

Är det då bara i Sverige som priset på fisk har ökat? Här visar EU:s statistik med harmoniserat prisindex att priset på fisk under perioden 1996—2023, med 2025 som basår, gått från 59 till 138 för unionen i genomsnitt. För Sverige har prisstegringen gått från 61 till 165. Prisökningen i EU har därmed varit 134 procent under perioden medan den har varit 171 procent i Sverige. Så, ja, priset har gått upp snabbare i Sverige än i EU.

Vad drar vi för slutsatser av detta? Jag har inte gjort någon studie av vad orsakerna är, men jag är bekymrad.

Fisk är en bra proteinkälla för oss människor av många olika skäl. Såväl odlad som vilt fångad fisk skapar ett mindre avtryck på klimatet än köttproduktion. Det är också hälsosam mat, vilket inte är att förakta i en tid då vi vet att det inte bara är medelålders män som behöver tänka på sin vikt. Övervikt är ett allmänt folkhälsoproblem.

Men samtidigt har vi en politisk diskussion som handlar om att vi kanske måste begränsa fisket kraftigt. Frågan handlar främst om fisket av sill i Östersjön. Mindre fiskare längs med kusten har konstaterat att fångsterna minskat. Samtidigt pågår storskaligt trålfiske längre ut till havs.

EU-kommissionen ville därför ett tag att sillfisket skulle upphöra nästan helt och hållet tills beståndet hade återhämtat sig. Den kustnära fiskerinäringen som består av små familjeföretag har av naturliga skäl motsatt sig detta, och menar att de är de stora trålarna som är problemet.

Hur vi ska kunna äta mer fisk och samtidigt inte fiska är lite av en gåta. Här saknar jag ett bra svar.

Men vad som bekymrar mig mest av allt är nog att priset på fisk är ett hot mot svensk matkultur, för fisk är som sagt traditionell kost. Det är julbordet med sillinläggningar, varmrökt lax, kallrökt lax, gravad lax, sillsalad och Janssons frestelse. Och det är vardagsrätter som fiskpinnar, fisksoppa, fiskgratäng och stekt strömming med potatismos och lingon. Det vore ju otroligt olyckligt om dessa ursvenska rätter försvann bara på grund av att själva huvudingrediensen blivit för dyr!

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

När dimmorna skingras

Svensk Tidskrift 2024-11-08

Ett val är som en morgondimma. Det är först när solen går upp och dimslöjorna skingras som man kan urskilja vad som faktiskt har hänt.

Dagarna före amerikanska presidentvalet visade alla opinionsmätningar att det var absolut jämt. Donald Trump hade en liten fördel, men den låg inom felmarginalen. Men nu när rösterna är räknade vet vi: Trump vann en tydlig och klar seger. Han vann såväl majoriteten i hela väljarkåren som alla vågmästarstater. Därtill vann republikanerna båda kamrarna i kongressen. En intensiv valrörelse slutade i en brakseger för högern.

Så hur förklarar man segern? Det kommer att komma många analyser, och mitt bidrag ska därför inte ses som något definitiv slutsats. Det finns dock ett par saker som jag menar verkar ha varit avgörande.

En första notering jag gjorde när jag fick se CBS News vallokalundersökning var att det var en ovanligt stor skillnad mellan vad demokratiska och republikanska väljare menade var den viktigaste frågan. För de demokratiska väljarna var det demokratin, men för de republikanska väljarna ekonomin.

Här tror jag därför att Kamala Harris kampanj gjorde ett misstag. Mitt intryck av att ha lyssnat på flera av hennes anföranden och intervjuer är att hon bestämde sig för att satsa allt på att försöka övertyga väljarna om att Donald Trump är ett hot mot demokratin. Det argumentet är förvisso mycket starkt i beaktande av hans agerande efter valförlusten 2020, och det gick ju också hem hos de egna väljarna. Men om man ska vinna ett val är det inte för kören man ska predika utan för dem man vill locka till sig. Och här vet vi från vallokalundersökningarna att de republikanska väljarna först och främst ville veta vad kandidaterna skulle göra åt den amerikanska ekonomin. Uppenbarligen satsade Harris, och hela den enorma apparat som stödde henne med nyhetsredaktioner, Hollywoodkändisar och världsartister, på fel spår. Om de hade velat vinna republikanska röster skulle de ha pratat ekonomi istället.

Nu är förvisso en amerikanska ekonomin i grunden god. USA har högre tillväxt och lägre arbetslöshet än Europa, men man har också haft inflation. När matpriserna sticker iväg märks det. Republikanerna noterade detta och gjorde det därför till sin huvudfråga.

En annan aspekt som jag tror kan ha vägt tungt är valet av Kamala Harris som presidentkandidat för Demokraterna. Redan från början tyckte jag att något ej kändes rätt här. Harris blev ju presidentkandidat på ett bananskal. När partiet konstaterade att Joe Biden inte skulle kunna ta sig igenom en valrörelse helskinnad och petade honom genomförde man inte ett nytt primärval. Vad som hände var istället att partitopparna bara inom några dagar efter att Biden hade meddelat att han drar tillbaka sin kandidatur ställde sig bakom Harris.

Med egen partibakgrund vet jag hur det kan gå till när en ny ledare ska väljas. Inflytelserika personer talar med varandra enskilt och gör upp inbördes om vem man vill ha. När partitopparna sedan är eniga är det omöjligt för någon annan att ens försöka kandidera. Han eller hon görs ned snabbt med argumentet att det finns risk för splittring om man inte sluter upp bakom den nya ledaren utan protester.

Harris genomgick därför aldrig det eldprov som alla andra presidentkandidater har måst gå igenom. Hon blev presidentkandidat därför att hon råkade sitta på vicepresidentposten i den stund partiet kom på att man skulle göra sig av med Biden. Huruvida hon fick sin kandidatur på egna meriter eller som en följd av rena tillfälligheter har nog många funderat över.

Det visade sig sedan under kampanjen också att hon var svag i olika intervjusammanhang. Något stämde inte. Det är svårt att förklara vad men det var som att det fanns ett filter mellan henne och väljarna. Trots välförberedda talepunkter var det något som saknades.

Inte blev det heller bättre av att Barack Obama bereddes plats att hjälpa till i kampanjen. Obama är alltjämt en av amerikansk politiks mest lysande talare. Problemet var bara att Harris därmed framstod som ännu mer blek.

Mot henne stod då Trump som är den raka motsatsen. Han har inga filter överhuvudtaget. Retoriskt kan han vara hur vulgär som helst, men i det vulgära finns också något rått och därför äkta. Man kan säga vad man vill om Trump men han spelar inte teater.

Men utöver detta måste ytterligare en intressant aspekt lyftas fram, och det är Trumps enorma framgång i alla valdistrikt utanför städerna och i gruppen vita väljare.

Även om ekonomin verkar ha varit den avgörande sakfrågan när väljarna själva får förklara sitt val finns en större kulturell klyfta mellan land och stad. Det ser likadan ut i alla delstater, även de som man vid en första anblick tror är helröda eller helblå. I den röda delstaten Tennessee vann Trump med omkring 60–70 procent på landsbygden men förlorade i Memphis och Nashville till Harris där hon fick över 60 procent. På samma sätt vann Harris stort i Los Angeles och San Fransisco men förlorade stort på den kaliforniska landsbygden. Uppenbarligen går det att vinna ett val trots att man inte satsar allt på att vinna trendiga storstadsväljare.

Det är också slående hur den stora gruppen vita väljare mycket tydligt har föredragit Trump framför Harris. Enligt CNN:s vallokalundersökning vann han i åldersgruppen 45–64 år 60 procent. En anmärkningsvärt hög siffra. Och han vann även majoriteten av vita kvinnliga väljare, trots att abortfrågan förmodligen var ett sänke för Republikanerna.

Här finns frågor som man gärna vill gräva i ytterligare i. Det tycks mig som att den större frågan som splittrar det amerikanska folket ligger på det kulturella planet, och varken har med kandidater eller enskilda sakfrågor att göra. I nästan varje tal Trump har hållit har han exempelvis talat om hur sjukt det är att män får tävla i kvinnoklassen i idrott, och lovat att sätta stopp för detta. Den typen av frågor brukar sägas tillhöra ”kulturkriget”, och är på inget sätt en ny strid. Möjligen är det första gången denna typ av frågor får plats i en presidentvalskampanj. Vad den kulturella klyftan består i så finns den där och verkar svår att överbrygga.

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Alla kommer att förlora på en “alternativ” världsordning

2024-10-28

När denna text skrivs befinner jag mig i Washington DC på Internationella valutafondens, IMF:s och Världsbankens gemensamma årsmöte. Institutionerna kom till efter andra världskriget när Bretton Woods-systemet för valutasamarbete kom till. Valutasamarbetet har förändrats sedan dess men institutionerna finns kvar. Idag arbetar de med att skapa finansiell stabilitet i medlemsländerna och med utveckling.

Men det var inte bara dessa organisationer som kom till efter andra världskriget utan även FN och alla organ kopplade dit, som WTO (handel), OCHA (humanitär hjälp) eller UNICEF (barn) med flera.

Med FN etablerades även dagens gällande regler för folkrätten, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och inte minst rätten till fri sjöfart som är en förutsättning för att kunna bedriva handel.

Hela detta system med så kallade multilaterala organisationer grundades i en anda av fred, demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och en tilltro till vetenskap och framåtskridande.

Tillsammans kom allt detta att bli ett globalt system, en ordning för hur vi ska bete oss i världen.

Denna ordning har gjort att vi under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar har kunnat leva i en värld präglad av frihet och välstånd. Inte minst har just Sverige tjänat på detta. Vi är ett litet land men vi har tillgång till världsmarknaden för våra produkter.

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för hela systemet, med alla dessa internationella institutioner och organisationer, bygger ytterst på att västmakterna, som skapade dem, har ett militärt och ekonomiskt övertag.

När de installerades var USA ledande nation och övriga länder, förutom kommunistländerna, följde efter. USA var överlägset starkast och fick bestämma reglerna.

Så vad skulle då hända om västmakterna förlorade makten över systemet? Jag har aldrig reflekterat över det tidigare, eftersom det har varit så självklart att det systemet har funnits där.

Men med Rysslands angrepp på Ukraina har det fått sig en törn. En spricka finns nu och glipan kan vi se hur världen skulle utveckla sig om diktaturerna tog över ledningen.

Ryssland och Kina har en helt annan syn på internationellt samarbete. För dem är allt ett nollsummespel där det till varje pris går ut på att främja det egna snäva egenintresset.

Historiskt sett är det unikt att länder samarbetar fredligt inom ramen för internationella organisationer. Normaltillståndet har varit evig maktkamp med ständiga krig, och det är till den ordningen vi återvänder om Ryssland och Kina får sin vilja fram.

Det krig som Ryssland för i Ukraina är ett avsiktligt försök att bryta ned den liberala världsordningen. Lyckas Ryssland med det förändras villkoren för nästan allt. IMF blir inte längre ett stöd för länder som brottas med sina ekonomier utan ett politiskt verktyg för Kina och Ryssland att göra andra länder till lydstater. Världsbanken slutar att arbeta som en engagerad investeringsbank för fattiga länder och blir en penningutlånare, en ockrare.

Det är därför som det är så centralt att västmakterna behåller sitt militära och ekonomiska övertag. Det är den samlade militära och ekonomiska styrkan som har gjort att alla internationella samarbetsorgan fungerar, att de inte kan manipuleras av Kina och Ryssland. Så låt oss därför se till att det även är så i framtiden.

Textarkiv