Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Sverigedemokraterna går i Socialdemokraternas fotspår

NT 2020-10-27

För mig som statsvetare och riksdagsledamot var det en något absurd tillställning i riksdagen förra veckan när vi röstade om huruvida Sverige ska ha en folkomröstning om den senaste grundlagsändringen.

Plötsligt var det Sverigedemokraterna som stod där och försvarade den rena majoritetsprincipen, medan Socialdemokraterna, som i alla tider sett denna som närmast helig, ville begränsa den. Har höger och vänster bytt plats?

Det vi röstade om var Sverigedemokraternas yrkande om folkomröstning med anledning av det nyss antagna vilande förslaget om grundlagsändring. Förslaget innebär att ändringar av grundlag ska ske på samma sätt som nu med två likalydande beslut med mellanliggande val, men att det andra beslutet ska ske med två tredjedelars majoritet.

När ett vilande grundlagsförslag har antagits finns en möjlighet att yrka på att det ska hållas en folkomröstning. Men yrkandet måste antas av minst en tredjedel av riksdagens ledamöter för att gå igenom. SD har bara 70 mandat och därför föll det. Detta var i sig inte särskilt märkvärdigt. Utan det märkliga är just Socialdemokraternas nya syn på majoritetsprincipen.

Historiskt sett har nämligen Socialdemokraterna alltid varit ett parti som hållit fast vid att man i en demokrati avgör beslut med enkel majoritet. Använder man en regel om kvalificerad majoritet ger man minoriteten vetorätt. Minoriteten får därmed mer inflytande än majoriteten. 

Det har varit ett signum för Socialdemokraterna att de på detta vis inte har velat ha några inskränkningar i folksuveräniteten, det vill säga principen att folket äger den yttersta rätten att bestämma över sig själv.

Konstitutionella inskränkningar som författningsdomstolar eller rättighetskataloger har man betraktat som borgerliga påfund. När Sverige antog sin nuvarande författning 1974 och Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt lyckades de till och med stoppa det som idag är kapitel 2 i regeringsformen, där alla medborgerliga fri- och rättigheter finns listade. Det gick för långt att säga att det skulle finnas en rad fri- och rättigheter som folksuveräniteten inte fick inkräkta på. Risken fanns att borgerliga jurister skulle använda rättigheterna för att stoppa den av folket framröstade politiken, tyckte man. De borgerliga partierna lyckades få in kapitel 2 först efter Socialdemokraterna hade förlorat valet 1976.

Men nu har Socialdemokraterna gjort helt om och plötsligt börjat tänka som oss på den borgerliga sidan. Vi står förvisso också bakom folkusuveräniteten men i vår tradition tänker vi oss att folkviljan mår bra om den ibland hejdas. Fri- och rättigheterna är inte en gåva från staten och ska därför inte kunna dras in ens om majoriteten av folket vill det. Denna tanke är gammal. Se hur den amerikanska författningen, som ju är världens äldsta demokratiska författning, är uppbyggd med checks and balances för att bromsa folkviljans direkta genomslag.

Nu ska det för ordningens skull påpekas att även om Sverigdemokraterna just denna dag blev majoritetsprincipens främsta försvare så är deras egna förslag till grundlagsändring ändå till ganska likt det som riksdagen antagit. Deras förslag var att bara de centrala delarna av författningen ska omgärdas av ett skydd med kvalificerad majoritet, men inte hela.

Icke desto mindre var det en märklig känsla att sitta där i kammaren och höra Socialdemokraterna argumentera för inskränkningar i majoritetsprincipen och Sverigedemokraterna motsätta sig dem. Talare för SD denna dag var dessutom ingen mindre än Jimmie Åkesson själv. Hur blev han den främsta försvararen av 1974 års majoritetsvälde? Är det han som är Olof Palmes arvtagare?

Inrikespolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Liberalernas beslut är bekymmersamt

NWT 2025-10-18

Efter valet 2026 kommer det att bli en omröstning i riksdagen om vem som ska vara statsminister. Tre knappar finns att trycka på: en grön, en röd och en gul. Ja, nej och avstår. Förslagsställare är talmannen. Om förslaget inte får en majoritet mot sig godtas det. Riksdagen har 349 mandat vilket betyder att den som vill förkasta förslaget måste samla ihop minst 175 mandat.

Att trycka på gul knapp, det vill säga att avstå, blir därmed som att godkänna förslaget även om man inte röstar ja. Det kallas för att man ”tolererar” den föreslagna statsministern. Man älskar honom inte men han accepteras.

Att känna till dessa regler för hur en statsminister väljs är nödvändigt om man vill förstå Liberalernas nya ställningstagande när det gäller vilka partier de kan tänka sig att samarbeta med efter valet.

Liberalernas partistyrelse har nämligen sagt att de varken själva kan tänka sig sitta i en regering tillsammans med SD eller kan tänka sig ”att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna (DN 10/10).”

Tolkar man detta strikt betyder det att Liberalerna kommer att trycka på den röda knappen om den föreslagna statsministerkandidaten presenterar en regering där Sverigedemokrater ingår. Om exempelvis Ulf Kristersson syr ihop en regering bestående av M, SD och KD kommer Liberalerna ändå inte att trycka gult och ”tolerera” en sådan regering, utan det blir tvärt nej.

Ställningstagandet är mycket bekymmersamt för det riskerar nämligen att förstöra allt det arbete som den nuvarande regeringen har lagt ned inom ramen för Tidöavtalet.

Tidöavtalet omfattar ju bara den här mandatperioden och Sverigedemokraterna har sagt att de inte kommer att förlänga avtalet i sin nuvarande form. SD är ju idag regeringssamarbetets största parti och för dem är Tidöavtalet ett provisorium. Det har de varit tydliga med hela tiden.

Att en ny form av samarbete mellan de borgerliga partierna kommer att behöva förhandlas fram efter nästa val är uppenbart, och det vore olyckligt om Tidöavtalets många reformer skulle behöva avbrytas.

För det var ju så att valet 2022 var något av en nystart för Sverige. Det fanns inget Tidösamarbete före valet utan var något som uppstod efteråt på grund av att de fyra partierna hade en samsyn i framför allt tre viktiga frågor: migrationen, gängkriminaliteten och kärnkraften.

Valresultatet var en effekt av att väljarna höll med och inte trodde att Socialdemokraterna med sina stödpartier skulle kunna leverera samma sak.

Under mandatperioden har därför ett mycket stort antal reformer sjösatts på just dessa områden. Emellertid tar det ju tid för ny lagstiftning att få effekt. Polisen har fått nya verktyg för att bekämpa de kriminella gängen, men det lär ta några år innan de är nedkämpade. På liknande vis är det med kärnkraften. Nya lagar finns, och beslut har fattats om hur de nya kärnkraftverken ska finansieras. Men det är en bra bit kvar innan de nya reaktorerna står färdiga. Här får man räkna med minst tio år. För att få Tidöavtalets reformer att verka kommer det alltså att behövas en borgerlig riksdagsmajoritet ytterligare en mandatperiod.

Så eftersom Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och Liberalerna kräver att de inte ska sitta i regeringen är det upplagt för regeringskris om inte Liberalerna antar en mer resonlig hållning.

Det är i slutändan Liberalernas landsmöte som i november ska avgöra hur partiet ska göra med regeringsfrågan. Än så länge är det bara partistyrelsen som har yttrat sig. 

Inför detta möte kan därför du som läser denna text som är liberal väljare, eller som har stödröstat på partiet för att hjälpa fram en borgerlig regering, ställa frågor till de som är medlemmar i detta parti.

Gå direkt till kärnan och fråga dem om hur de vill göra med alla de reformer som Tidösamarbetet har påbörjat. Ska de avbrytas eller inte? Vi vet ju att Socialdemokraterna är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna styra. Är det detta gäng Liberalerna ska släppa fram istället? Och hur kommer L att förvalta sina stödröster, från väljare som kanske egentligen är moderater men vill att L och M ska samarbeta? Riskerar man att plötsligt få en regeringen med vänsterpartister istället?

Dessa frågor måste en företrädare för Liberalerna kunna svara på. Det finns inga bekväma mellanvarianter. Så hur blir det? Blir det röd knapp för fortsatt borgerligt samarbete?

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Vad avgör egentligen när man ska erkänna en stat?

NT 2025-09-29

I veckan som gick valde ett flertal länder att erkänna Palestina som stat. Rätt eller fel? Ja, det är faktiskt inte så enkelt att svara på den frågan som många tror, att om man vill att det ska finas en palestinska stat så kan man bara säga det. För om det inte finns någon statsmakt, inga myndigheter, inga domstolar, ingen armé, är det då en stat?

På samma sätt är det inte helt enkelt att vägra erkänna en stat som faktiskt finns, som verkligen har myndigheter, domstolar, ett parlament, en egen armé och så vidare.

Ändå gör vissa länder så att de både erkänner och inte erkänner stater bara för att de vill eller inte vill att de ska finnas.

Sverige erkände Kosovo som en egen stat 2008. Det var då i praktiken ett protektorat skött av FN och Nato, men vi ville att det skulle vara en egen stat skild från Serbien.

Taiwan är exemplet på det motsatta. Allt finns för att erkänna Taiwan som en egen stat skild från stora Kina. Men det har Sverige inte gjort, och inte ens Taiwan självt har velat utropa sig som en självständigt.

Så vad gäller egentligen? Finns det inte ett regelverk? Jo, men det är flytande. Inom folkrätten har Montevideo-konventionen från 1933 fått utgöra normen. Sverige är inte part i den konventionen som vid dess tillkomst endast rörde förhållandena på de amerikanska kontinenterna, men sedvanerättsligt har den fått bestämma definitionen på vad en självständig stat är. En stat har 1) en definierad befolkning, 2) ett definierat territorium, 3) en regering samt 4) kan ingå juridiskt bindande avtal med andra stater.

Detta kan sägas vara minimidefinitionen av vad som de facto utgör en stat. Notera att definitionen inte kräver att folket i staten ska vara av samma etniska grupp, tala samma språk eller ha samma religion. Vad som utgör en folkgrupp är en helt annan fråga än vad som utgör en stat. Stater kan ju vara mångetniska.

Definitionen säger inte heller någonting om vilka stater som är goda eller onda, eller om de är demokratiska eller odemokratiska. Inte heller om de uppkommit på ett fredligt sätt eller genom krig.

Längre tillbaka var det brukligt att bara erkänna stater som uppfyllde dessa kriterier. Några moraliska aspekter på om staterna borde få finnas eller inte gjordes inte.

Men under senare decennier har vi alltmer gått mot att vilja erkänna stater för att vi vill att de ska finnas. Det var därför som Stefan Löfvens regering erkände Palestina 2014.

Är då Palestina en stat eller inte? Enligt den gamla skolan är det inte så. Det går visserligen att definiera inom vilket territorium palestinierna bor: Västbanken och Gaza, men det finns ingen fungerande regering och Palestinska myndigheten har ingen rättshandlingsförmåga. Palestinierna kontrollerar inte heller sitt territorium. Västbanken är alltjämt ett av Israel ockuperat territorium och på engelska talar man därför om OPT, the Occupied Palestinian Territories. Gazas status är ännu mer oklart eftersom Israel menar att man avslutade ockupationen redan 2005, och strax därefter förvandlades ju detta område till en islamitisk diktatur under Hamas.

Frågan om vad som är en stat ska alltså inte blandas samman med vad som bör vara en stat. Är och bör är två skilda saker även om människor ofta kan har svårt att skilja dem åt. Det är fullt rimligt att tycka att Palestina bör vara en stat, om det är så att man vill se en tvåstatslösning, men samtidigt tycka att det är fel att erkänna stater som inte har någon statsmakt.

Själv tillhör jag den gamla skolan. Men det verkar som att jag tillhör ett utdöende släkte.

Svensk Tidskrift

Moderaterna får inte hamna i samma “skvis” som Høyre

Svensk Tidskrift 2025-09-12

Den sittande vänsterregeringen gick bakåt kraftigt men kan ändå sitta kvar på grund av allmänt stök inom det borgerliga lägret. Ungefär så kan man sammanfatta utfallet i norska valet.

Vänstersidan tappade faktiskt hela 6,7 procentenheter. Från 56 procent efter 2021 års val till 49,3 procent. Att regeringsmakten ändå räddades förklaras enklast av att man hade en stor marginal att ta av. Arbeiderpartiet gick förvisso framåt men bara med 1,9 procentenhet.

Det stora dramat stod Senterpartiets och Høyres för, minus 7,9 procentenheter respektive minus 5,8, och Fremskrittspartiets motsvarande framgång med 12,3 procentenheter.

Høyre tappade därmed positionen som ledande borgerliga parti och fick blott 14,6 procent medan Fremskrittspartiet fick 23,9 procent.

För en moderat som undertecknad är detta såklart smärtsamt att se och man ställer sig frågan vad det kan betyda för oss i nästa års riksdagsval.

Jag ska därför direkt säga vad jag tror den viktigaste lärdomen är: 2026 års val måste handla om verkliga politiska frågor och inte om ett annat parti, inte om Sverigedemokraterna. För om riksdagsvalet ska bli en folkomröstning om Sverigedemokraterna kommer också vi att hamna i en ”skvis” som Erna Solberg kallade det för på valnatten när hon försökte beskriva hur hennes parti klämts mellan Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet.

Våra svenska socialdemokrater har redan visat att det är så de vill att debatten ska utspela sig och Sverigedemokraterna kommer i så fall inte att behöva göra något egentligen. Allt kommer att handla om dem. De kommer inte att behöva lägga några pengar på annonsering för vid varje fikabord på varje arbetsplats kommer folk ändå bara att sitta och prata om SD.

Så vad hände då i Norge? Opinionssiffrorna inför valet och valresultatet visar att Senterpartiet förlorade sin ställning redan 2022, men för Høyre var det en rutschkana. Så sent som i december 2024 låg partiet på samma nivå som valresultatet från 2021.

Förklaringen till Senterpartiets stora väljartapp, säger valforskarna,  är för att de hade hand om vårdnaden av en större grupp missnöjesväljare medan de var i opposition. När de gick in regeringssamarbetet förlorade de dem som istället gick till Fremskrittspartiet. Senterpartiet kanske därför bara har gått tillbaka till vad som är partiets ”naturliga” väljarandel?

För Høyres del är det knepigare att förklara vad som har hänt. Det tycks var en blanding av sakfrågor, förtroendet för Erna Solberg och internt bråk mellan Høyre och Fremskrittspartiet om vem som var den främste statsministerkandidaten.

Initiala väljaranalyser säger att privatekonomiska frågor har spelat en stor roll. Även Norge har problem med ökade levnadsomkostnader, energipriser och drivmedelspriser. Därtill har förmögenhetsskatten varit en debattfråga. På detta område verkar Fremskrittspartiet ha haft en mer övertygande agenda.

Fremskrittspartiet beskrivs i Sverige ofta som en variant på Sverigedemokraterna, men en sådan jämförelse låter sig inte göras. FrP är ett mycket äldre parti som kom till redan på 1970-talet som en proteströrelse mot höga skatter och byråkrati. FrP kan därför konkurrera med Høyre på ett helt annat sätt än vad SD kan göra visavi M.

Høyre verkar därför inte ha vunnit det som borde vara ett traditionellt högerpartis paradfråga: ekonomin.

När det gäller förtroendet för Erna Solberg kan det ha att göra med att väljarna kanske helt enkelt har tröttnat? Hon har varit partiledare för Høyre i mer än 20 år. Hon var som bekant även statsminister 2013–2021. 

Därtill har hon haft den olycksaliga affären med hennes mans aktieaffärer hängande över sig. Hennes man ägnade sig åt aktiehandel medan Solberg var statsminister. Han kan därmed ha haft tillgång till unik börspåverkande information. Att Solberg överlevde denna kris är ett tecken på vilket starkt förtroende hon ändå har hos folket, men skandaler tär på förtroendekapitalet.

I slutändan fick emellertid statsministerproblematiken ett stort fokus. När det blev alltmer sannolikt att Fremskrittspartiet skulle bli största borgerliga parti kom frågan om Sylvi Listhaug skulle kunna bli statsminister.

Kanske hade Høyre kunnat acceptera detta, men problemet verkar ha varit att det bland Høyres väljare har funnits en del som i så fall hellre hade velat stödja Jonas Gahr Støre och Arbeiderpartiet.

Om då Solberg hade backat tillbaka och anspråkslöst stöttat Listhaug som statsministerkandidat hade måhända Høyre tappat ännu mer!

Finns det risk för att Moderaterna också hamnar i en ”skvis”? Det är inte säkert eftersom Sverigedemokraterna aldrig har kunnat konkurrera med Moderaterna om den ekonomiska politiken. Är man missnöjd med höga skatter och att alltför många går på bidrag är det Moderaterna som är det givna alternativet. SD har inte den profilen.

Moderaterna är också ett fullsortimentsparti där Sverigedemokraterna i någon mån kan sägas vara ett enfrågeparti. Om valrörelsen får en bredd kommer detta att gynna Moderaterna, och här vet vi ju från många mätningar att väljarna inte bara vill diskutera invandringsfrågor utan i lika hög grad ekonomi och sjukvård.

Däremot hamnar Moderatena i samma dilemma som Høyre om det är så att Sverigedemokraterna i slutspurten är betydligt större i opinionsmätningarna. Då kan det mycket väl bli så att även vi börjar läcka vänsterut om folk bara tror att man kan välja mellan Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson. 

Då finns det en risk för att den verkliga sakpolitiken försvinner och allt förvandlas till en dans omkring Sverigedemokraterna, på det sätt som hände i valrörelserna 2014 och 2018. Allt Jimmie Åkesson behöver göra då är att stå som en majstång mitt i och titta på. 

Avslutningsvis ska det sägas om valet i Norge att man inte ska dra för stora växlar på skiftningarna mellan partierna. Høyre och Fremskrittspartiet har bytt väljare med varandra på samma sätt förr. I valet 2005 fick Høyre 14,1 procent och Fremskrittspartiet 22,1, och även då var Erna Solberg partiledare. Det nederlaget vände hon senare till en lysande valseger 2013 då partiet fick 26,8 procent vilket också gjorde henne statsminister. Vem vet? Hon kanske kommer tillbaka än en gång?

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Värnpliktiga kan förhindra krig

NWT 2025-09-06

En fråga som är under utredning är huruvida värnpliktiga ska kunna tjänstgöra utomlands. I och med att Sverige gått med i Nato börjar försvaret av det svenska territoriet redan på andra sidan Östersjön. Ska då svenska värnpliktiga soldater, som traditionellt sett är till för att försvara just Sverige, kunna sättas in där i utlandet? Blir det inte en utlandsmission då?

För mig har det hela tiden varit självklart att Sverige ska kunna sätta in värnpliktiga soldater i Lettland eller Finland. Under neutralitetens tid var operationsområdet Sverige. Det var först när fienden klev över den svenska gränsen som de värnpliktiga soldaterna skulle slåss.

Sveriges försvar bestod under värnpliktssystemets storhetstid i stort sett bara av värnpliktiga. Det var bara officerskåren som var anställd. 

Men nu ska vi försvara oss som en del i en allians och då ska vi kunna agera inom hela alliansens operationsområde. Vårt försvar består idag av både anställda och värnpliktiga, och värnpliktiga soldater är återigen en central del av försvarsmakten. Alltså är det rimligt att värnpliktiga tjänstgör utomlands.

När jag har nämnt detta för andra har jag noterat att det uppstår en del huvudbry. Frågor som ställs är: Ska värnpliktiga, som ju är under utbildning, verkligen sättas in i strid? Sverige har haft som regel att utlandstjänstgöring bara ska utföras av stamanställda. Ska vi verkligen ändra på det? Inte ska väl värnpliktiga tvingas att åka på en insats som den i Afghanistan, som var en Natoledd insats?

Alla dessa frågor är relevanta så låt oss bena ut dem.

Det stämmer att Sverige har haft som huvudregel att bara sända ut anställd personal på utlandsmissioner. Dessa uppdrag har inte setts som absolut nödvändiga för försvaret av Sverige och då kan man givetvis inte tvinga någon värnpliktig att följa med. Det stämmer också att insatsen i Afghanistan leddes av Nato.

Men när nu Sverige har en bataljon från P7 i Revinghed i Lettland är det inte fråga om en fredsfrämjande insats beslutad av FN utan om alliansländernas eget självförsvar.

Vad som utgör Natos självförsvar bestäms av Washingtonfördraget från 1949. I detta definieras exakt vart gränserna går. Alliansens förpliktelser gäller bara Natoländernas egna territorier. De gäller därför inte för de kvarvarande kolonier som Storbritannien och Frankrike har ute i världen. Förpliktelserna gäller inte heller den typ av uppdrag som Nato tar på sig som kallas för ”out of area”, som insatsen i Afghanistan.

Hur är det då med att värnpliktiga fortfarande är under utbildning? Så är det onekligen med de förband som just är övningsförband. Men värnpliktig är man även efter avslutad utbildning. Man blir då krigsplacerad och är skyldig att tjänstgöra om staten kräver det.

På den gamla tiden var nästan alla svenska män krigsplacerade efter sin tid i lumpen. Man hade en stående order om var man skulle bege sig i händelse av mobilisering, men det var då alltid en plats i Sverige. Hur blir det idag? Om man kallas in, kan man hamna utomlands? 

Idag kallas denna grupp för ”reserven” och består av alla dem som har gjort lumpen men som därefter lever och arbetar civilt. Det är framför allt denna grupp som Sverige måste bestämma om den ska kunna sättas in utomlands eller inte, där jag då menar att det är själva poängen med alliansen att vi ska kunna göra det.

Att värnpliktiga under utbildning inte ska användas i skarpa lägen eftersom de inte är färdigutbildade är en rimlig invändning, men jag minns från min egen tid när jag låg i lumpen att vi hade beredskap. Efter att vi hade genomfört grundläggande soldatutbildning, som bara vara några veckor, ansågs vi mogna att i alla fall utgöra en del av rikets vaktstyrka. Färdigutbildade var vi först flera månader senare.

Det är också viktigt att komma ihåg att Natos viktigaste uppgift inte är att föra krig utan att förhindra krig. De soldater Sverige har i Lettland är inte i strid med någon utan är på plats för att avskräcka Ryssland från att starta krig. Förbandet består av yrkessoldater, men skulle även kunna bemannas av reservister. 

Man skulle även kunna tänka sig att P7 hade värnpliktiga under utbildning i Lettland. Om det är just den terrängen som ska försvaras, och ska försvaras tillsammans med lettiska förband, är det ju bra om man har övat på den saken redan från början.

Som ni märker finns det en del att fundera på när det gäller värnpliktigas roll inom Nato. Sverige har inte bestämt hur vi ska göra än, men jag tror det är viktigt att alltid påminna sig om att allt vi gör inom Nato är direkt relaterat till försvaret av Sverige. Svensk trupp i Lettland är inte där för Lettlands skull i första hand utan för vår egen.

Norrköpings-Tidningar, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik

Ingen plats för Ukraina i Vladimir Putins ryska rike

NT 2025-09-01

I de inledande samtal Donald Trump har haft med olika ledare om fred i Ukraina har han talat om att det kommer att handla om byte av land. Förhandlingar om territorium skulle alltså kunna lösa konflikten.

När jag hörde det tänkte jag att jag nog inte är säker på att detta kommer att lyckas. Jag har inte fått intrycket att vad Ryssland verkligen vill är att få äga mer mark, utan att det snarare handlar om Ukraina i sig.

Jag satte mig därför för att läsa den artikel Vladimir Putin publicerade sommaren 2021, ett halvår innan Ryssland började samla styrkor vid den ukrainska gränsen. Det var då ingen som riktigt tog den på allvar. Den gick många förbi, men kanske är detta den viktigaste text man ska läsa om man vill begripa sig på Putins världsbild.

Vad står det i den? Det är en historisk exposé om Ryssland och Ukraina, som landar i att ryssarna och ukrainarna egentligen är ett och samma folk. Vitryssarna ingår också i detta folk.

Ursprungligen fanns det gamla Rus, där Kiev utgjorde huvudstaden. Då var det ingen skillnad mellan de tre folken. Sedan har det varit historiska tillfälligheter som har gjort att man utvecklats åt olika håll.

När Ukraina sedan bildades som egen stat 1991 skedde detta genom att den sovjetiska rådsrepubliken Ukraina omvandlades. Problemet med det var att de gränser som Ukraina hade som rådsrepublik aldrig drogs upp utifrån någon föreställning om att det fanns ett ukrainskt folk. Sovjetunionen erkände inte att det fanns nationella folkgrupper. 1991 års gränser är därför godtyckliga, menar Putin.

Detta var inte ett problem så länge länderna samarbetade harmoniskt. Ekonomierna var sammansvetsade och familjebildningar över gränsen naturliga.

Men sen kom en ny politisk elit i Ukraina som blåste upp motsättningar mellan folken, med hjälp av högerextrema grupper. En hätsk antirysk rörelse bildades.

Och på grund av Ukrainas dåligt fungerande politiska institutioner kom västmakterna in i bilden för att utnyttja Ukraina som en arena för att främja sina intressen. Ukraina blev en språngbräda för samma makter i väst som historiskt har försökt få ett övertag gentemot Ryssland.

Till sist, menar Putin, kom detta att gå så långt att ryssarna i Ukraina kom att bli förtryckta. Den enda patriotism som blev tillåten var antirysk patriotism. Oppositionella tystades och till och med mördades. Folken i östra Ukraina hade därför inget annat val än att göra uppror.

Texten avslutas med att Putin förklarar att Ryssland alls inte vill Ukraina illa. ”Vi är samma folk”, skriver han, men Ryssland kan inte acceptera att Ukraina används av främmande krafter för att skada dem.

Ska man tro på vad han skriver? Är detta vad han verkligen tror på?

Det är svårt att veta för Putin är en person som inte har några problem med att ljuga hejdlöst.

Ändå får jag intrycket att han verkligen tror på vad han skriver. Texten kom till under pandemin och är en essä. Det är inget tal skrivet inför något viktigt framträdande.

Det sägs att den kom till medan Putin satt isolerad under pandemin och intresserade sig för rysk historia, och det är lite ovanligt att presidenter skriver långa uppsatser. Han måste ha velat något med texten, något mer än bara hitta ett svepskäl för att få starta ett krig.

Texten kan alltså vara representativ för vad Putin innerst inne tycker och känner.

Om det är så blir det ingen fred bara genom att nya gränser ritas på kartan. Ukraina och Ryssland är hos honom samma folk, samma rike, och fred kan det bli först när folken smälts samman igen.

Den ukrainska historieskrivningen är såklart den rakt motsatta. Det är historien om folket som kämpar för sin överlevnad, och för frihet från Moskvas flerhundraåriga förtryck. Onekligen en mer sann beskrivning av verkligheten.

Putins text finns i översättning på ryska presidentadministrationens hemsida. Sök på ”Article by Vladimir Putin ’On the Historical Unity of Russians and Ukrainians’”.

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Ambulanser får inte bli en politisk lekstuga

NT 2025-08-04

Hur skulle ni uppfatta det om Säpo som ansvarar för personskyddet för kungen plötsligt en dag hade problem med bemanningen och bara ställde upp med en av fyra vakter? Eller om flygvapnet hade problem med incidentberedskapen och bara kunde bemanna vart fjärde flygplan? Eller om er lokala brandstation hade en frånvaro på 75 procent?

Skulle ni tycka att det är OK? Nej, antagligen inte, men det var så ambulanssjukvården i centrala Stockholm var bemannad den 23 juli i år. Bara en av fyra bilar var i tjänst.

Ambulansstationen i centrala Stockholm är den station som ansvarar för Norrmalm, Vasastan, Kungsholmen och Östermalm. Här finns regeringskansliet men också Försvarsmaktens huvudkvarter, polishuset på Kungsholmen och centralredaktionerna för SVT och SR. Flera betydande företag och organisationer har också sina huvudkontor här.

Stockholm är landets huvudstad och det är i de centrala delarna av staden som ledningen av Svea rike sitter.

Man tänker sig därför att beredskapen i dessa kvarter ska vara på topp dygnet runt, året runt. Man tänker sig att polisen, brandförsvaret, försvarsmakten och akutsjukvården blixtsnabbt ska kunna gripa in om något händer. 

Men så var det alltså inte utan ambulanssjukvården hade bara en bemanning på 25 procent. Det fanns helt enkelt ingen beredskap att tala om under en viss tid detta dygn.

Hur kommer det sig? Som har rapporterats i ett flertal medier har det att göra med att Region Stockholm inte har kunnat rekrytera ambulanssjuksköterskor. Ambulansuppdraget har tidigare varit delat mellan regionen och olika privata utförare, men den S-ledda majoriteten har velat låta hela verksamheten gå över i egen regi. Socialdemokraterna driver sedan maktövertagandet i regionen 2022 ett ideologiskt projekt som går ut på att man ska ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden. Man försöker därför avsluta så många upphandlingar som möjligt.

Men eftersom man inte kan erbjuda samma löne- och arbetsvillkor som de privata leverantörerna har regionen inte lyckats anställa den personal som behövs. Resultatet har blivit vakanser.

I detta läge har den politiska ledningen valt att köra vidare med gigantiska luckor i bemanningen som om ingenting hade hänt, som om ambulanssjukvård är något slags lyxvara som folk kan vara utan, och utan någon som helst förståelse för regionens ansvar för den nationella beredskapen.

Ett sätt att tillfälligt lösa bemanningsfrågan hade varit att höra av sig till omkringliggande regioner som Region Södermanland eller Region Uppsala. Under pandemin var det vanligt att regionerna lånade personalresurser av varandra. Men inte heller det har den politiska ledningen velat göra.

Ambulanskrisen i Stockholm är inte en lokal fråga utan en nationell. Det är visserligen Region Stockholm som har ansvaret för bemanningen men hur väl man lyckas med detta har betydelse för hela riket eftersom det är huvudstaden vi talar om. Att regionen inte lyckats fullgöra detta uppdrag är som sagt lika allvarligt som om Säpo skulle ha stora luckor i personskyddet för kungen eller om flygvapnet inte hade flygplan att skicka upp för att mota bort ryska flygplan som kränker svenskt luftrum.

Det är i centrala Stockholm som Olof Palme och Anna Lindh mördades och där i centrala Stockholm som de två terrorattentaten på Drottninggatan utspelade sig. Just här av alla ställen borde man därför absolut inte ägna sig åt prestigefyllda socialistiska experiment.

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Vet vi vad vi menar med integration?

NWT 2025-07-26

Det pågår just nu en omfattande diskussion i samhället om integration. Den stora invandring vi har haft har gjort att alla letar efter nya grepp att samla ihop det svenska samhället. Socialdemokraterna vill prata bodstadspolitik och nya partiledaren i Liberalerna vill prata om värderingar. Vi moderater brukar oftast vilja prata jobb och självförsörjning.

Menar vi samma sak med integration? Jag är inte säker på det, för jag är inte säker på att jag själv tänkt färdigt på vad som faktiskt konstituerar bra och dålig integration. Här kommer därför ett försök att bena ut vad vi menar. Jag tror vi tänker oss att man kan vara integrerad på fyra olika sätt, och i olika hög grad.

Vi i den liberalkonservativa högern har alltid sagt att grundnivån är att man arbetar och betalar skatt. Då ligger man ingen till last. Det skulle man kunna säga är att vara ekonomiskt integrerad.

Men visst kan man var ekonomiskt självförsörjande och ändå leva i utanförskap? Typiska sociala problem som kommit med invandring är hedersförtryck, religiös extremism, korruption, antisemitism och som bekant även gängkriminalitet. Att vara ekonomiskt integrerad är alltså inte det samma som att vara socialt integrerad.

På liknande vis kan man vara både ekonomiskt och socialt välintegrerad men ändå vara kulturellt sett helt utanför det svenska samhället. Det är så de utlänningar lever som rekryterats för sin expertkompetens. De gör rätt för sig ekonomiskt och lever lugna och städade liv, men de talar inte svenska. De kan ingenting om Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren. Och ingenting om svensk historia. De kan inte sägas vara kulturellt integrerade.

Ekonomisk, social och kulturell integration skulle jag därför säga är olika former av integration. Men därtill vill jag även lägga ytterligare en dimension, nämligen att man även kan vara identitetsmässigt integrerad. Det är när integrationen har gått så lång att den invandrade börja tänka på sig själv som svensk, istället för kurd, iranier, syrier eller somalier. Detta händer ju med de som har bott i landet länge och händer definitivt med deras barn och barnbarn. Det finns berättelser om invandrare från Medelhavet som när de hör ordet träd tidigare tänkte på olivträd men numera tänker på granar. När det sker har onekligen något hänt i en människas identitet.

Sammanlagt blir detta i så fall fyra olika sätt som man kan bli integrerad på – ekonomiskt, socialt, kulturellt och identitetsmässigt – och jag antar att man även kan bli det i olika grad. De fyra olika typerna av integration hänger inte samman i något system. Man kan ju vara ekonomiskt och socialt integrerad utan att tala svenska eller bry sig om svensk kultur och historia. Jag gissar att man även kan vara ekonomiskt under isen och ha svåra sociala problem men ändå älska Sverige, följa barnen till skolavslutningen i kyrkan och jubla över svenska idrottares framångar.

Jag tror att vi på detta sätt behöver förnya vår diskussion om vad det faktiskt innebär att bli integrerad. Vi måste resonera om vad målet med integrationspolitiken är, vad vi tänker oss att det är rimligt att en invandrare når upp till, vad vi har som minimikrav och vad vi tycker är eftersträvansvärt.

Jag är en person som gillar göra den här typen av begreppsutredningar och jag vet att andra tänker att det blir teoretiska hårklyverier. Men vet man inte vad målet för politiken är kan man inte heller avgöra vad som är relevanta åtgärder att sätta in. 

Inom högern har vi länge tänkt oss att om en person bara kommer i arbete så ska allt det andra också komma på plats så småningom. Man blir socialt skötsam, lär sig svenska, börjar läsa svenska författare, börjar äta sill och potatis och så vidare. Är vi verkligen säkra på att det är så det fungerar?

På samma vis jag är inte heller säker på att Socialdemokraternas nya folkblandningspolitik kommer att ge den effekt som de själva tänker sig. Låt säga att varje nytt bostadsområde hädanefter ska ha den perfekta mixen av radhus, villor, bostadsrätter och hyresrätter. Kommer detta leda till att tusenåriga klansystem och försvinner? Kan man med bostadsbyggande avskaffa hedersförtryck och extrem islamism?

Nej, jag tror att vi behöver ägna detta ämne betydligt mer tankekraft. Det finns uppenbart olika typer av integration.

Invandringspolitik, Norrköpings-Tidningar

Garanterad folkblandning med S nya integrationspolitik

NT 2025-07-07

Jo, någon form av ”folkblandning” blir det om Socialdemokraterna ska genomföra sin nya integrationspolitik. Det kanske inte blir så radikalt som vad som först antyddes men nog tusan tänker sig partiet att staten och kommunerna ska planera bort utanförskapsområdena. Och man har verkligen talat om att smälla upp hyreshus mitt i villaområden.

Jag tror dessutom att många väljare i Sverige vill ha omfattande statliga ingripanden. Vad Socialdemokraterna föreslår är ju traditionell storskalig social ingenjörskonst, vilket är helt i linje med partiets tradition. Per Albin Hansson ler förmodligen i sin himmel när han läser partiets nya politik.

Den intervju som Expressens reporter Viktor Barth Kron gjorde med Magdalena Andersson under Almedalsveckan blev uppmärksammad då han fräckt frågade om hon själv kunde tänka sig att flytta för att blanda upp befolkningen. Andersson bor i Nacka utanför Stockholm. Nej, hon ville inte flytta, sa hon, och menade att Barth Kron hade vinklat frågan fel. Istället hävdade hon att vad partiet de facto hade beslutat inte alls handlade om att blanda folk utan att staten ska starta en så kallad Sverigeförhandling, där staten tillsammans med kommunerna lägger upp ett program för hur utanförskapsområdena ska bort.

Andersson ville på detta sätt tona ned det radikala i blandningspolitiken. Problemet är bara att partiet inför den partikongress som nyligen timat hade en arbetsgrupp under riksdagsledamoten Lawen Redars ledning som hade en mer radikal syn på vad som behövde göras. I slutrapporten skrev man:

“Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Just den formuleringen överfördes inte till partikongressens beslut, men läser man vad partiet beslutat ser man ändå att det tänker sig en större omvandling av samhället. Asylinvandrare ska inte tillåtas att bosätta sig i utanförskapsområden. Kommunernas bostadsförsörjningsansvar för samma grupp ska utöka. Staten ska subventionera byggproduktion av hyresrätter. Kommunernas förköpsrätt av fastigheter och mark ska ”moderniseras” vilket antagligen menar att den stärks. Staten ska också gå så långt att den lägger sig i kommunernas markanvisningar, det vill säga vad kommunerna ska använda sin mark till. Och slutligen vill man riva dåliga hus, med vilket ska förstås att man helt enkelt kan tänka sig att riva dåligt fungerande bostadsområden.

Det som inte står i partikongressens beslut är just att hyreshus ska byggas i villaområden, men det har vi Lawen Redars ord på ändå. I podden God Ton som produceras av Per Lindgren och Hanif Bali intervjuas hon och säger: ”Jag tycker ju att vi ska bygga hyresrätter i socioekonomiskt starka områden.”

Det råder alltså ingen tvekan om att Socialdemokraterna tänker lansera en omfattande ingenjörsmässig plan för hur utanförskapsområdena ska bort, och att det ska ske fysiskt med stadsplanering, samt att människor med olika socioekonomisk bakgrund ska bo blandat.

Vi som har en mer individualistisk syn på samhället tänker oss att integration snarare mer har att göra med individens egna förmågor än i vilket hus hon bor i. Om detta får jag återkomma till i en annan krönika.

För den som är kollektivistisk lagd och socialdemokrat passar dock den nya politiken perfekt. Det här är ett eko från förr. Och eftersom det finns många i Sverige som älskar när staten tar över deras liv lär politiken gå bra vid valurnorna. Tyvärr.

Svensk Tidskrift

Därför attackerar Israel nu

Svensk tidskrift 2025-06-13

Israel attackerar Iran på grund av att man bedömer att Iran kanske bara är någon månad, eller några veckor, från att ha höganrikat uran med vilket man kan tillverka kärnvapen. Iran har också en viss förmåga att skjuta ballistiska missiler. Israels missilförsvar är visserligen ett av de bästa i världen, men det räcker med att endast en raket når fram för att förödelsen skulle vara total. I och med att de amerikanska förhandlingarna med Iran inte går fram snabbt nog har Israel bedömt att man måste agera på egen hand.

Ungefär så kan man sammanfatta anledningen till fredagsmorgonens israeliska attack. Men låt oss backa bandet. Vad har hänt? Vad är bakgrunden? 

Den iranska regimens fientliga inställning till Israel är något av ett mysterium eftersom Israel aldrig har utgjort något existentiellt hot mot vare sig den islamistiska regimen eller Irans nationella suveränitet. Men regimen, och många shiamuslimer med den, tror att Irans högste ledare ayatollah Ali Khamenei är muslimernas enda och sanna ledare. (Shiamuslimerna är som bekant den mindre inriktningen inom islam men har till skillnad från sunniterna ett slags påve.)

Israel har därför under mycket lång tid behövt försvara sig mot Iran på olika sätt. Hamas attack den 7-oktober var sannolikt planerad och finansierad med hjälp av Iran. Hizbollah i Libanon skapades av Iran just för att vara en väpnad rörelse riktad mot Israel. Irans och Israels underrrättelsetjänster för sedan länge ett dolt krig mot varandra och högsta ledningen i Iran har många gånger sagt att Israel borde utplånas.

Att Israel därför absolut inte kan gå med på att Iran skaffar sig kärnvapen är inget att förvånas över. 

Så varför slår Israel till just nu? Jag tror att man kan peka ut två samverkande förklaringar. Det ena är att Israels framgångar när det gäller att slå ut Hizbollah, som även ledde till att Assad-regimen i Syrien föll, gjorde att Irans förlängda arm in i Levanten kapades. 

Minns att vi länge talade om den ”shiitiska axeln” i Mellanöstern, som kontrollerades av Iran. Den bestod av Syrien, Hizbollah, shiitiska miliser i Irak plus shiitiska Huthimilisen i Jemen. Den kom att istället kallas ”motståndets axel” när sunnitiska Hamas också inkluderades.

Denna familj av iranska proxykrigare är inte lika stark längre, och därmed har Iran blivit mer beroende av att utveckla kärnvapen.

Den andra förklaringen är att Irans anrikning av uran och utvecklingen av ballistiska missiler har gjort att det som tidigare var ett teoretiskt hot börjar närma sig ett verkligt hot.

CIA varnade redan under hösten förra året för att Iran i praktiken redan hade möjlighet att verkligen producera höganrikat uran. Det skulle bara ta någon vecka enligt dåvarande chefen Willam Burns (8 oktober 2024).

Det var med Barack Obama som president i USA som kärnteknikavtalet med Iran slöts. Avtalet som undertecknades förutom av USA och Iran även av Kina, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, gick ut på att Iran skulle befrias från ekonomiska sanktioner om landet gick med på att endast utveckla civil kärnkraft. Iran skulle också släppa in inspektörer från FN:s atomenergiorgan, IAEA.

Under Donald Trumps första presidentperiod lämnade USA avtalet, som han menade var ”the worst deal ever”, och därefter är det egentligen ingen som vet vad som har hänt med kärnkraftsprogrammet, om det faktiskt bara är civilt eller om det finns en militär del också.

De som var kritiska mot avtalet (som undertecknad) menade att det aldrig var Irans intention att bara skaffa civil kärnkraft. Ty varför skulle man annars samtidigt också skaffa sig en förmåga att skjuta ballistiska missiler?

Vet vi då med säkerhet att Iran verkligen bara är någon vecka ifrån att ha kärnvapen som de kan slå mot Israel med? Nej, det är omöjligt att med bara öppna källor försöka bekräfta eller avfärda detta. 

Israels regering menar att det inte längre fanns tid att vänta och som framgår av nyhetsrapporteringen var den israeliska attacken mycket välplanerad. Den omfattade även attacker mot enskilda iranska kärnfysiker. Det har inte bara varit attacker från luften utan även specialoperationer inne i Iran.

Har då Israel lyckats förstöra Irans förmåga att utveckla kärnvapen? Även detta är en fråga som är svår att svara på för Iran har haft tid på sig att skydda sina kärnkraftslaboratorier. Har vi tur har Israel lyckats infiltrera den iranska kärnvapenbyråkratin och har kunnat genomföra precisa attacker. Men det kan också vara så att Iran lyckats gömma undan sina anläggningar i dolda bergrum.

Slutligen, behöver Iran ens kärnvapen? Och går de alls att använda? En fullträff i Tel Aviv skulle ödelägga halva Israel och inte bara drabba judar. Hälften av befolkningen i området är, om man inkluderar de ockuperade palestinska territorierna, araber. Om Iran vill vara palestiniernas bästa vän kan man inte börja med att attackera det landområde där palestinierna faktiskt bor.

En attack mot Israels huvudstad är på detta sätt än mer osannolik eftersom Jerusalem räknas som islams tredje heligaste plats. Där finns al-Aqsamoskén (platsen dit Muhammed landade vid sin nattliga resa från Mecka) och Klippmoskén (platsen där Muhammed startade sin himmelsfärd) ovanpå det som i judisk-kristen tradition kallas för Tempelberget. Nedanför finns klagomuren som är världsjudendomens, och inte bara de israeliska judarnas heligaste plats. Ett par snirklande gränder bort finns Heliga gravens kyrka, platsen där världens kristna menar att Jesus återuppstod från de döda. 

Att Iran skulle våga sig på att utplåna denna stad är inte sannolikt, men med detta sagt ska man inte dra några slutsatser av vad världens diktatorer kan göra. Det kan räcka med att högste ledaren har en dålig morgon för att han ska få för sig att han ska starta kärnvapenkrig. 

Textarkiv