månadsarkiv: juni 2024

Norrköpings-Tidningar

Ge sjuksköterskorna chansen att vara just det

NT 2024-06-10

Vad handlar sjuksköterskestrejken om? Jag tror mig ha svaret, även om jag är inte säker på att vare sig Vårdförbundet eller regionerna håller med mig. Men jag var regionråd under sex år i Region Uppsala och det gick knappt en dag utan att man rev sig i håret för att försöka komma på vad problemet med sjuksköterskebristen var. Jag grävde därför i frågan så djupt jag kunde och till sist tyckte jag att jag ändå hittade ett svar.

Min bild av situationen är att det normala arbetspasset för en sjuksköterska inne på en vårdavdelning på ett större sjukhus är för tungt. Kamelen kan bara en viss mängd last. Det sista halmstråt knäcker ryggen på henne.

Lösningen är därför varken att höja löner eller korta arbetsveckan. Inte heller att nyanställa. För Sverige har i internationell jämförelse inte färre sjuksköterskor per invånare än andra länder, och vi lägger inte heller mindre resurser på sjukvård.

Istället är det som behövs en insikt i att en sjuksköterska inte kan göra vad som helst under en arbetsdag utan bara ska göra det som en sjuksköterska ska göra. Inget annat. Sjuksköterskor är inte heller en oändlig resurs. Man kan inte slita ut dem och sedan tro att man kan åka till Biltema och köpa nya. Utan det är en begränsad resurs som man måste hushålla med strategiskt. 

Att tänka på detta sätt är inte främmande i tillverkningsindustrin där ingenjörer räknar på varje produktionsmoment för att optimera resursanvändningen. Den ingenjör som läser vad jag skriver nu känner igen sig.

Det är dock långt ifrån så svensk sjukvård fungerar. En sjuksköterska på en vårdavdelning är en allt i allo, fixaren som förutom sina sysslor som just sjuksköterska även ska göra allt annat som dyker upp. Om det exempelvis saknas materiel eller medicin på en avdelning så är det sjuksköterskans ansvar att se till att prylarna är på plats. Vissa sjuksköterskor använder därför sin tid åt att hämta utrustning. Blir det trassel mellan sjukhuset och kommunen om vem som har ansvar för när en patient ska skickas hem är det sjuksköterskan som får lösa det. Sjuksköterskan sköter patienternas vårdplanering, bemanning, handledning av nya sjuksköterskor och tusen andra saker som dyker upp.

När hon inte orkar mer och går ner arbetstid, eller säger upp sig, bryr sig inte arbetsgivaren, för denne är övertygad som att det ändå står hundra nya sjuksköterskor utanför dörren och väntar på att få jobba. Och när det visar sig att det inte är så, att ingen svarar på platsannonserna, blir arbetsgivaren arg och börjar tala om att det är för lite tåga i sjukssköterskorna nuförtiden. Dessutom har de för generösa ersättningar för arbete på kvällar och helger!

Varför har det blivit på detta sätt? Den bakomliggande orsaken är vårdens utveckling där vårdtyngden hos inneliggande patienter har ökat. En sjuksköterska ska under ett arbetspass på en vårdavdelning kunna hantera kanske sex patienter. Längre tillbaka fungerade detta väl eftersom åtminstone tre av patienterna var relativt friska. De låg inne bara för stunden, klarade av att sköta sig själva. 

Den medicinska utvecklingen strävar emellertid mot att inte behöva lägga in patienter. Förr lades en patient som skulle operera ett knä in över natten men idag behövs inte det. Han skickas hem samma dag. Istället har sängarna inne på sjukhusen fyllts av patienter som alla är svårt sjuka. Det rör sig ofta om gamla människor som har fyra eller fem diagnoser samtidigt: bruten höftled, hjärtsvikt, diabetes och senildemens.

Ökad vårdtygnd i kombination med föråldrade arbetssätt där sjukhusen tror att sjuksköterskan är en oändlig resurs som man aldrig behöver hushålla med är således vad jag menar är huvudorsaken. Och jag är lite glad över att strejken har brutit ut. Det behövdes en urladdning. Nu kanske vi kan få en seriös diskussion om hur en sjuksköterskas arbetsdag faktiskt ser ut.

Nya Wermlands-Tidningen

Ingen motsättning mellan cyklar och bilar

NWT 2024-06-01

Om man älskar att cykla måste man då också hata bilar? Ja, man kan få det intrycket i den klimatpolitiska debatten. Vi måste försöka använda mindre fossila bränslen och därmed använda fossildrivna bilar mindre samtidigt som cykeln endast drivs med muskelkraft.

Cykeln har därför kommit att älskas av Miljöpartiet. Det är fullt förståelig och full rimligt, men verkar också ha fått den negativa konsekvensen att det verkar som att om man vill främja cyklandet så vill man även försvåra för bilåkandet.

I Miljöpartiets värld är cykel och bil ett motsatspar. Antingen cyklar man eller så åker man bil. Främjar man framkomlighet för cyklar måste man samtidigt minska framkomligheten för bilar.

Tyvärr verkar det inte bara vara Miljöpartiet som resonerar på detta vis, för jag har noterat att det inom mitt parti, Moderaterna, finns motsvarande resonemang fast till bilens förmån. Det vill säga att satsningar på bättre biltrafik förutsätter minskade satsningar på cykeltrafik, och om det uppstår framkomlighetsproblem i trafiken så är orsaken att politikerna har favoritserat cyklingen.

Varför tänker både höger och vänster på samma sätt, att cykeln och bilen är i konflikt? Jag skulle säga att detta är ett exempel på att vänstern, i det här fallet lilla Miljöpartiet, har vunnit ”problemformuleringsprivilegiet” i frågan.

Begreppet problemformuleringsprivilegiet myntades av författaren Lars Gustafsson på 1980-talet. Han använde begreppet för att förklara hur Socialdemokraterna hade kommit att dominera samtalet så till den milda grad att även borgerliga partier börjat tala på ett liknande sätt. Den som äger privilegiet att få bestämma hur en fråga ska karaktäriseras, vad som är själva problemställningen, har på förhand vunnit halva debatten. Den som har problemformuleringsprivilegiet är den som får sätta ramarna för diskussionen, den som får bestämma vad ingångsvärdena är.

Så vad skulle då ett annat sätt att karaktärisera cykling och bilåkning vara? Jag själv använder alla färdmedel och brukar oftast inte tänka på om de står i motsatsställning mot varandra. Jag bor i en liten stad där cykeln är överlägset snabbast på korta distanser. Bil är knöligt för man måste hitta parkering. Men ska jag handla mycket och hämta tunga lådor är givetvis bilen bättre. Det moraliska dilemmat med att bilar har utsläpp av koldioxid har jag löst genom att skaffa en elbil. Till riksdagen i Stockholm, där jag har min dagliga gärning, åker jag tåg.

Jag är på så vis varken cyklist eller bilist. Jag kan därför inte heller säga om jag föredrar politiska satsningar på cykling eller bilism. Jag föredrar både och, och om det någon gång uppstod ett behov av extra satsningar på cykelvägar skulle jag inte finansiera det genom att plundra kontot för vägunderhåll. Jag skulle istället flytta pengar från någon annan del av budgeten. Jag skulle heller aldrig om jag ansvarade för vägnätet i en stad stänga av bilvägar för att göra dem tillgängliga bara för cyklar utan istället se till att cyklar och bilar kan använda samma utrymme.

För mig finns det ingen motsättning mellan att älska cyklar och att älska bilar. Jag tror mig därför leva utanför de ramar som Miljöpartiet har lyckats sätta för diskussionen.

Kruxet med problemformuleringsprivilegiet är annars att det gör alla som deltar i diskussionen fångar inom en och samma ram. Politiker som drabbar samman i heta debatter går ändå inte utanför ramen, och den fria och öppna diskussionen blir inte så fri som man hade önskat.

Att ta sig ur de definerande ramarna går att göra, men man måste tänka efter och vara självkritisk. Spelar jag på motståndarens villkor eller inte? 

Vi kommer att under många år diskutera hur vi ska transportera oss nu när vi alla är överens om att vi inte längre kan använda fossila bränslen. Att främja cyklandet kommer därför att vara något som de flesta kommuner gör, men ett råd är att aldrig göra bilen till cykelns fiende. Eller tvärtom cykeln till bilens fiende. Hamnar diskussionen där vinner nämligen Miljöpartiet oavsett om de sitter vid makten eller inte.