Avreglera arbetstiden

NWT 2024-08-24

Idag är den normala arbetstiden 40 timmar i veckan. Bör den siffran sänkas? Inom vänstern har frågan länge legat och bubblat, men ingen har vågat lägga fram ett seriöst förslag. Det är först nu som detta sker, i och med att Socialdemokraterna av allt att döma tänker göra kortare arbetstid till ett vallöfte i nästa riksdagsval. En arbetsgrupp inom partiet föreslår att reformen ska genomföras successivt, men lagom till 2035 ska vi vara nere i 35 timmars arbetsvecka.

Från borgerligt håll, och även från näringslivet, sågas inte oväntat förslaget. Om svenska folket ska arbeta färre timmar varje vecka minskar skatteintäkterna och nyrekrytering måste ske i branscher där det redan är svårt att hitta folk. Vi har inte råd med denna lyx. 

Det är upplagt för ett större bråk alltså. Vänster mot höger.

Som högerman har min ingång i denna debatt alltid varit att jag är mot en lagstadgad sänkning av arbetstiden eftersom alla skisser jag har sett har byggt på rena fantasier, där man tänker sig att anställda ska kunna gå ner i arbetstid med bibehållen lön. På frågan om vem som ska betala för kalaset har man fått som svar att det ska den rika arbetsgivaren göra, som om det i källaren hos varje företag fanns ett stort kassavalv fyllt med guld redo att tömmas.

Men även jag kan se att det finns yrken där arbetsveckan är tyngre än vad den är för andra, att 40 timmar för en undersköterska inte är likadana som 40 timmar för en universitetsprofessor. Och det finns alltid en viss produktivitetsökning i samhällsekonomin som skulle kunna växlas in mot ledig tid.

Vad jag undrar är emellertid varför det ska vara one size fits all? Varför ska vi ha en statlig norm för hur mycket vi ska arbeta i veckan? 

Den historiska bakgrunden till den lagstiftade arbetstiden är att industriägare i kapitalismens barndom kunde kräva orimligt långa arbetsdagar. Man arbetade ju då även på lördagar. Det fanns därför anledning för staten att gå in och förbjuda slavkontrakt. Och industrin kom sedan att sätta sin prägel på samhället i stort. Det var inte bara arbetarna som stämplade in, i den klassiska stämpelklockan, utan tjänstemännen också.

Men tiderna förändras. Arbetsuppgifter förändras, teknik förändras, levnadsvanor förändras, värderingar förändras.

1800-talets fabriksarbetare som behövde statens hjälp för att skydda sig mot oansvariga industriägare finns inte längre. Industriarbetaren är idag i många fall en person som övervakar en datorstyrd maskin istället för den gamla sortens kroppsarbetare. Arbetsgivaren kan inte byta ut sina maskinoperatörer från den ena dagen till den andra om det uppstår missnöje med arbetsvillkor och löner. Tvister löses därför i förhandlingar mellan parterna och kollektivavtalen har blivit de verkliga regelverken för arbetsvillkor och arbetstider.

För tjänstemännen är det framför allt datoriseringen som har förändrat arbetslivet. Arbetsuppgifter som tidigare behövde utföras på en viss plats därför att pärmarna med papper och arbetstelefonen fanns där kan idag utföras var som helst. Räkningar kan granskas och attesteras hemma i soffan, och det spelar ingen roll när på dygnet det sker. Kanske är det enklaste att hämta barnen efter fritids vid 15-tiden, vara med dem en stund, och sedan när de har lagt sig sätta sig en stund med datorn?

Så varför inte tänka nytt? Istället för att säga att normalarbetsveckan är 40 eller 35 timmar (eller 30 som fackförbundet Kommunal vill), varför inte säga att staten inte längre har någon uppfattning om den saken. Arbetsgivare och arbetstagare får förhandla om arbetstiderna beroende på vad det är som ska göras.

Leder då inte det till att arbetsgivaren kommer att tvinga på arbetstagaren scheman på kanske 60 eller 70 timmar i veckan? 

Nej, jag är inte säker på det. Den gamla sortens arbetsgivare som hade makt att tvinga arbetare att acceptera vilka villkor som helst finns inte längre. Arbetstagare som är missnöjda kommer att hitta andra jobb. Att erbjuda vettiga arbetstider är redan idag ett av de viktigaste sätten att konkurrera om arbetskraft.

Det stora undantaget heter emellertid offentlig sektor där många anställda tyvärr inte har någon annan arbetsgivare att gå till än kommunen eller regionen. Men det är en annan historia. Det är historien om de offentliga monopolen och hur livegen man blir i offentlig tjänst. Om detta får jag återkomma i en annan krönika.

Den nya HBT-aktivismen leder inte till framsteg

NT 2024-08-05

Måste man ställa upp på de nya teorierna om att kön endast är en upplevelse, en självupplevd identitet snarare än ett biologiskt faktum, om det är så att man vill behandla transpersoner med medmänsklig respekt? Måste man börja använda ordet hen istället för han eller hon för att ta hänsyn till att någon upplever sig som “icke binär”, det vill säga tillhöra varken det ena eller andra könet?

Nej, det måste man inte. Och man är inte heller transfob eller någon annan form av “fob” för att man inte ställer upp den nya radikala ideologin.

Det enda man behöver göra som vanlig hederlig människa är att använda sig av de regler för umgänge människor emellan som varit kända i årtusenden. Behandla din nästa som dig själv. Respektera olikheter. Ta hand om varandra. Var generösa. Döm inte. 

Vi känner alla till historien om hur HBT-personer varit uteslutna ur samhällsgemenskapen och förbjudna att leva som de själva vill. Det var först under 1980- och 1990-talen som isen började tinas upp. Homo- och bisexuella trädde fram och berättade om sig själva, och samhället gick från att fördöma dem till att omfamna dem. Idag kan de leva som de vill. Vi har också börjat att förstå vad transpersoner är och att också dessa ska kunna leva som de vill och vara respekterade.

Den drivande faktorn bakom allt har varit modiga aktivister som öppet visat vilka de är. De har gjort det med förståelse för att vi andra inte alls är fientliga utan snarare ovana att tänka på ett nytt sätt. Dialogen har varit respektfull och successivt har vi hittat en ömsesidig förståelse.

Det är därför trist att det nu kommit in människor på scenen med en helt annan ideologi, som kräver att var och en närmast hjärntvättar sig själv. De säger att vi måste rensa tavlan helt. Begrepp som man och kvinna ska inte finnas. Han och hon ska ersättas med “hen”. Kön är en subjektiv upplevelse, något som man fått lära sig att man har under sin uppväxt. Samma sak med sexualiteten. Den är ett val, ej en biologisk drift. 

De säger att de gamla begreppen är tillkomna för att befästa sociala maktförhållanden. Man och kvinna är ord som används för att människor med penis ska ha större makt än människor med livmoder. Människans befrielse inträder därför först när vi slutar använda dessa ord. Och ställer man inte upp på det är man istället för ett fortsatt förtryck.

Det är inte första gången en teori av detta slag dyker upp. På 1960-talet var det istället marxisterna som resonerade på samma vis. Då handlade allt om klass. Köpte man inte den marxistiska tolkningen av historien som historien av klasskamp, att makten låg hos dem som ägde produktionsmedlen (storföretagen), att privat ägande var grunden för allt förtryck och att räddningen kom först med revolutionen och införandet av proletariatets diktatur, var man en folkets fiende.

Den nya könsideologin är en kopia på marxismen. Klass har bytts mot kön, men i grunden är det samma sätt att tänka.

Viktigt är därför att ej låta sig dras med och tro att man måste sjunga med i kören om man vill vara en god människa och verkligen visa transpersoner den mänskliga omsorg som alla människor förtjänar. Marxisterna sade sig vara arbetarklassens sanna förespråkare men var i slutändan dess värsta förtryckare. Vad dagens knasbollar kommer att försöka med återstår att se men inget talar för att de ska lyckas den här gången heller.

En klok person nöjer sig därför med att bara vara vänlig mot alla, oavsett vem det än handlar om. Det räcker långt.