månadsarkiv: oktober 2024

Norrköpings-Tidningar, Utrikespolitik

Alla kommer att förlora på en “alternativ” världsordning

2024-10-28

När denna text skrivs befinner jag mig i Washington DC på Internationella valutafondens, IMF:s och Världsbankens gemensamma årsmöte. Institutionerna kom till efter andra världskriget när Bretton Woods-systemet för valutasamarbete kom till. Valutasamarbetet har förändrats sedan dess men institutionerna finns kvar. Idag arbetar de med att skapa finansiell stabilitet i medlemsländerna och med utveckling.

Men det var inte bara dessa organisationer som kom till efter andra världskriget utan även FN och alla organ kopplade dit, som WTO (handel), OCHA (humanitär hjälp) eller UNICEF (barn) med flera.

Med FN etablerades även dagens gällande regler för folkrätten, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och inte minst rätten till fri sjöfart som är en förutsättning för att kunna bedriva handel.

Hela detta system med så kallade multilaterala organisationer grundades i en anda av fred, demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel, marknadsekonomi och en tilltro till vetenskap och framåtskridande.

Tillsammans kom allt detta att bli ett globalt system, en ordning för hur vi ska bete oss i världen.

Denna ordning har gjort att vi under senare delen av 1900-talet och fram till våra dagar har kunnat leva i en värld präglad av frihet och välstånd. Inte minst har just Sverige tjänat på detta. Vi är ett litet land men vi har tillgång till världsmarknaden för våra produkter.

Men varför berättar jag allt detta? Jo, för hela systemet, med alla dessa internationella institutioner och organisationer, bygger ytterst på att västmakterna, som skapade dem, har ett militärt och ekonomiskt övertag.

När de installerades var USA ledande nation och övriga länder, förutom kommunistländerna, följde efter. USA var överlägset starkast och fick bestämma reglerna.

Så vad skulle då hända om västmakterna förlorade makten över systemet? Jag har aldrig reflekterat över det tidigare, eftersom det har varit så självklart att det systemet har funnits där.

Men med Rysslands angrepp på Ukraina har det fått sig en törn. En spricka finns nu och glipan kan vi se hur världen skulle utveckla sig om diktaturerna tog över ledningen.

Ryssland och Kina har en helt annan syn på internationellt samarbete. För dem är allt ett nollsummespel där det till varje pris går ut på att främja det egna snäva egenintresset.

Historiskt sett är det unikt att länder samarbetar fredligt inom ramen för internationella organisationer. Normaltillståndet har varit evig maktkamp med ständiga krig, och det är till den ordningen vi återvänder om Ryssland och Kina får sin vilja fram.

Det krig som Ryssland för i Ukraina är ett avsiktligt försök att bryta ned den liberala världsordningen. Lyckas Ryssland med det förändras villkoren för nästan allt. IMF blir inte längre ett stöd för länder som brottas med sina ekonomier utan ett politiskt verktyg för Kina och Ryssland att göra andra länder till lydstater. Världsbanken slutar att arbeta som en engagerad investeringsbank för fattiga länder och blir en penningutlånare, en ockrare.

Det är därför som det är så centralt att västmakterna behåller sitt militära och ekonomiska övertag. Det är den samlade militära och ekonomiska styrkan som har gjort att alla internationella samarbetsorgan fungerar, att de inte kan manipuleras av Kina och Ryssland. Så låt oss därför se till att det även är så i framtiden.

Försvarspolitik, Nya Wermlands-Tidningen, Säkerhetspolitik

Polen rustar upp kraftigt

NWT 2024-10-05

Under 2024 har utgifterna för försvar och beredskap ökat med osannolika 33 miljader kronor. Från cirka 96 miljarder kronor till 129 miljarder. En större ökning än så har Sverige nog aldrig sett, och ändå ska utgifterna öka ännu mer. Enligt budgetpropositionen som regeringen presenterade häromveckan ska det samlade anslaget för samhälles försvar och beredskap under nästa år uppgå till 170 miljarder kronor.

Det är svindlande siffror. Störst andel går till det militära försvaret och regeringen skriver stolt i propositionen att lagom till 2028 kommer Sverige att lägga 2,6 procent av sin BNP på denna del. Normen för Nato är att alla länder ska ligga på 2,0 och det målet nådde vi redan i år. Sverige kommer därför vara ett av de Natoländer som verkligen drar sitt strå till stacken.

Ändå bleknar den svenska finansiella kraftansträngningen om man tittar på vårt grannland Polen. Polen lägger idag 4,2 procent av sin BNP på det militära försvaret och kommer att nästa år vara uppe i 4,7 procent.

I veckan som gick var jag på Warsaw Security Conference, som är Polens stora årliga säkerhetspolitiska konferens. Sverige hade förmånen att vara inbjuden som partnerland i år och en delegation ur riksdagens utrikesutskott besökte därför konferensen.

Det var inte svårt att förstå vad värdarna ville att vi skulle ta med oss hem. Budskapet, som delas av alla politiska partier i Polen, var att alla måste rusta upp. Och det rejält! Natos riktlinje om 2 procent kan bara gälla i fredstid, menade man. Därför borde den nya normen vara 3 procent, nu när det är krig i Europa.

Polens nya roll som en av kontinentens ledande säkerhetspolitiska aktörer är mycket intressant. Förutom att Polen är det land som tagit störst ansvar för att på alla sätt hjälpa Ukraina har landet också sjösatt en unik försvarspolitik. Polen har beslutat att man ska ha kanske Europas största landarmé. Målet är att det ska vara omöjligt för en främmande här att tåga in och erövra riket. Och man ska kunna försvara sig själv. Polen är förvisso en varm anhängare av Nato, men man kan aldrig vara säker nog.

Polen har som bekant lidit mycket historiskt av att ha hamnat i kläm mellan Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen. Geografiskt består landet av stora jordbruksmarker som är lätta att ta sig fram över för invaderande arméer. Faller Ukraina kommer kriget härnäst till Polen och det går inte att räkna ut vad Vladimir Putin får för sig. Kriget i Ukraina har också visat att arméstridskrafter behövs. Flyg och luftvärn behövs även det men att ha många välutrustade och vältränade soldater, välfyllda ammunitionsförråd, stridsvagnar, kanoner och fordon är bra!

Många länder tittar därför nu nyfiket på vad Polen gör. För svensk del har vi också börjat röra oss i samma riktning. Försvarsminister Pål Jonson (M) brukar i sina anföranden om vad Ukrainakriget lärt oss på engelska ”scale, scale, scale”, det vill säga mer av allt. Där vi tidigare har tänkt oss att vi ska ha relativt små och tekniskt avancerade förband behöver vi istället stora resurser. I Ukraina har kriget hamnat i ett läge där de två sidorna försöker nöta ned varandra långsamt.

Men Polen är också intressant eftersom våra två länder gör samma analys vad gäller Ryssland och Ukraina. Det är Ryssland och dess aggression som är problemet och som därför till varje pris måste stoppas. Att tvinga på Ukraina förhandlingar är uteslutet och vi kan inte räkna med att Ryssland uppträder fredligt de närmsta decennierna. Denna verklighetsbild delar vi dessutom med övriga nordiska länder och de baltiska staterna.

Det finns länder inom EU som har börjat svaja när det gäller stödet för Ukraina, och även så borta i USA. Men Polen ger inte upp och det lär nog inte vi i Sverige heller göra. Det blir därför naturligt för oss att kroka arm med Polen inom EU och Nato för att driva en maximalt hård linje mot Ryssland.

Det enda som jag kan känna är problematiskt, i ett framtida nära samarbete med Polen, är att vi inte kommer upp till de där 3 procenten som Polen tycker ska vara lägstanivån för försvarsutgifterna. Precis när vi glädjande kan säga att vi är över tvåprocentsstrecket höjs ribban! Otur för oss. Men det är förmodligen Polen som har tänkt rätt.