månadsarkiv: november 2024

Inrikespolitik, Norrköpings-Tidningar

Därför har Centerns Demirok det så besvärligt

NT 2024-11-23

Den kris som Centern nu genomgår handlar återigen om Sverigedemokraterna, snarare än någon verklig politik. Muharrem Demirok är förmodligen ingen dålig ledare alls men har ett omöjligt uppdrag. Partiet är oenigt om huruvida man ska kunna samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte. Eftersom det är en fråga som bara går att svara ja eller nej på finns det ingen kompromisslösning. Partiet kommer därför att fortsätta att krisa ända tills den ena sidan vinner över den andra.

Problemet går tillbaka till den förre partiledaren Annie Lööf som under sin tid gjorde det väljartaktiska draget att hon skulle vinna röster i den grupp av borgerliga väljare som inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna.

Svensk borgerlighet har varit delad i denna fråga. Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna ville samarbeta med SD längre tillbaka, men omställningen hos oss gick ganska smidigt. Jobbigare var det för Liberalerna som också tvingades genomgå en kris, men som ändå landade i att man deltog i Tidösamarbetet.

Centern har under denna tid sett det som sin chans att fånga upp de borgerliga väljare som höll fast vid att SD var ett oberörbart parti.

Taktiken har varit hyfsat framgångsrik. I senaste valet fick partiet 6,7 procent, vilket får sägas vara helt OK. En bra bit ovanför fyraprocentsspärren.

Problemet är bara att partiet gjorde ett bra val i städerna istället för i sina traditionellt starka områden på landsbygden.

Resultatet orsakade en intern debatt. Var partiet påväg att försvinna som landsbygdsparti? Och därmed överge partiets själva ursprung och själ?

När en ny partiledare skulle väljas var denna diskussion långt ifrån färdig, och Demirok valde själv att kandidera på att hålla fast vid Annie Lööfs linje. Kanske var det enda möjligheten för honom att bli vald?

Centerpartiet har därför aldrig stannat upp och tänkt efter vad man egentligen bör göra. Satsa på de gamla väljarna på landsbygden, där man inte är lika fientligt inställd till SD, eller satsa på att behålla de nya väljarna i städerna?

För egen del, som företrädare för Moderaterna, ser jag gärna att partiet ”river av SD-plåstret”. Moderaterna och Centern är två partier som ideologiskt står varandra nära, särskilt i ekonomiska frågor, och vi har historiskt kunnat arbeta väl ihop.

En särskiljande fråga har varit synen på migrationspolitiken där Centern har velat fortsätta på en mer öppen linje. Men den politiken kommer inte att komma åter oavsett vilka partier som bildar regering efter 2026, eftersom även Socialdemokraterna har anslutit sig till den restriktiva linjen.

Det skojas ju numera om att Socialdemokraterna har blivit ”det femte Tidöpartiet” eftersom partiet i praktiken driver samma migrationspolitik och kriminalpolitik som regeringen. Och kanske är på väg att ansluta sig till den nya kärnkraftspolitiken också.

Om Centern vill komma tillbaka till den borgerliga familjen igen välkomnar jag därför det.

Men allt bygger ju då på att Centern överger den linje Annie Lööf stakade ut och som Demirok var tvungen att ärva, och vågar sig på att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Det var aldrig självklart för oss moderater heller att vi skulle samarbeta med SD, men ett samarbete är inget äktenskap utan gäller bara för fyra år i taget och bara för de frågor man vill samarbeta i. Tidöavtalet, som utgör grunden för regeringssamarbetet denna mandatperiod, är faktiskt ganska begränsat. Att Tidöpartierna ändå inte är i ständiga strider med varandra skulle jag säga har med god vilja att göra. Där jag sitter, i utrikesutskottet, brukar regeringspartierna och SD kunna lösa ut de flesta frågor pragmatiskt och enkelt. Centern är välkommet att ansluta sig.

Nya Wermlands-Tidningen

Dyr fisk är ett hot mot den svenska matkulturen

NWT 2024-11-16

Är fisk en lyxvara? Det verkar som det när man går och handlar. Kilopriset överträffar det på vanlig köttfärs med råge. Färsk fisk i butiken kan kosta flera hundra kronor kilot.

Detta kanske är känt för alla redan, men för mig var det en överraskning. För i 56 år har jag på ett barnsligt vis alltid försökt att undvika att äta fisk. Jag gillade inte fisk som liten men var ju tvungen att äta det som serverades. När jag som vuxen fick bestämma min diet själv blev det därför i frigörelsens namn ej fisk.

Ända tills jag en dag upptäckte att jag hade börjat växa igen, men denna gång endast på mitten. Och eftersom jag inte vill investera i en helt ny garderob bestämde jag mig för att jag skulle börja äta nyttigt.

Då visade det sig märkligt nog att jag ju faktiskt tyckte att fisk var gott! Samtidigt åkte jag till Spanien och kunde köpa dagsfärskt fångad fisk för blott 60 kronor kilot. Vilken lyx!

Men hemma igen kom glädjen av sig när jag fick se de svenska priserna.

Det fick mig att undra, har det alltid varit dyrt med fisk? Fisk är en basvara i det svenska hushållet. Fisk är vad svenskarna har ätit i tusentals år. Något stämmer inte här.

Jag bad därför riksdagens utredningstjänst ta fram siffor på priset på fisk historiskt. Och visst, priset på fisk har gått upp kraftigt, mycket mer än jämfört med andra livsmedelspriser.

Enligt utredningstjänstens beräkningar har priset på livsmedel generellt sett ökat med 326 procent sedan 1980. På fläskkött, som också är en basvara i det svenska köket, har priset gått upp 271 procent. Men för fisk har det gått upp 525 procent! 

Ökningen har dessutom kommit ganska sent. Omkring 2002 börja fiskspriset stiga snabbare än andra livsmedelspriser för att verkligen skjuta i höjden bara de senaste åren. Det stämmer alltså att fisk har blivit allt dyrare.

Har detta gjort att vi kommit att äta mer kött istället för fisk?

Även detta tog riksdagens utredningstjänst fram svar på. Det visade sig att fiskätandet gått ned men inte dramatiskt. Från en andel om 16 procent av proteinintaget 1961 till 11 procent 2021. På samma sätt har ätandet av fläskkött gått upp från en andel på 15 procent till 18 procent.

Är det då bara i Sverige som priset på fisk har ökat? Här visar EU:s statistik med harmoniserat prisindex att priset på fisk under perioden 1996—2023, med 2025 som basår, gått från 59 till 138 för unionen i genomsnitt. För Sverige har prisstegringen gått från 61 till 165. Prisökningen i EU har därmed varit 134 procent under perioden medan den har varit 171 procent i Sverige. Så, ja, priset har gått upp snabbare i Sverige än i EU.

Vad drar vi för slutsatser av detta? Jag har inte gjort någon studie av vad orsakerna är, men jag är bekymrad.

Fisk är en bra proteinkälla för oss människor av många olika skäl. Såväl odlad som vilt fångad fisk skapar ett mindre avtryck på klimatet än köttproduktion. Det är också hälsosam mat, vilket inte är att förakta i en tid då vi vet att det inte bara är medelålders män som behöver tänka på sin vikt. Övervikt är ett allmänt folkhälsoproblem.

Men samtidigt har vi en politisk diskussion som handlar om att vi kanske måste begränsa fisket kraftigt. Frågan handlar främst om fisket av sill i Östersjön. Mindre fiskare längs med kusten har konstaterat att fångsterna minskat. Samtidigt pågår storskaligt trålfiske längre ut till havs.

EU-kommissionen ville därför ett tag att sillfisket skulle upphöra nästan helt och hållet tills beståndet hade återhämtat sig. Den kustnära fiskerinäringen som består av små familjeföretag har av naturliga skäl motsatt sig detta, och menar att de är de stora trålarna som är problemet.

Hur vi ska kunna äta mer fisk och samtidigt inte fiska är lite av en gåta. Här saknar jag ett bra svar.

Men vad som bekymrar mig mest av allt är nog att priset på fisk är ett hot mot svensk matkultur, för fisk är som sagt traditionell kost. Det är julbordet med sillinläggningar, varmrökt lax, kallrökt lax, gravad lax, sillsalad och Janssons frestelse. Och det är vardagsrätter som fiskpinnar, fisksoppa, fiskgratäng och stekt strömming med potatismos och lingon. Det vore ju otroligt olyckligt om dessa ursvenska rätter försvann bara på grund av att själva huvudingrediensen blivit för dyr!

Svensk Tidskrift, Utrikespolitik

När dimmorna skingras

Svensk Tidskrift 2024-11-08

Ett val är som en morgondimma. Det är först när solen går upp och dimslöjorna skingras som man kan urskilja vad som faktiskt har hänt.

Dagarna före amerikanska presidentvalet visade alla opinionsmätningar att det var absolut jämt. Donald Trump hade en liten fördel, men den låg inom felmarginalen. Men nu när rösterna är räknade vet vi: Trump vann en tydlig och klar seger. Han vann såväl majoriteten i hela väljarkåren som alla vågmästarstater. Därtill vann republikanerna båda kamrarna i kongressen. En intensiv valrörelse slutade i en brakseger för högern.

Så hur förklarar man segern? Det kommer att komma många analyser, och mitt bidrag ska därför inte ses som något definitiv slutsats. Det finns dock ett par saker som jag menar verkar ha varit avgörande.

En första notering jag gjorde när jag fick se CBS News vallokalundersökning var att det var en ovanligt stor skillnad mellan vad demokratiska och republikanska väljare menade var den viktigaste frågan. För de demokratiska väljarna var det demokratin, men för de republikanska väljarna ekonomin.

Här tror jag därför att Kamala Harris kampanj gjorde ett misstag. Mitt intryck av att ha lyssnat på flera av hennes anföranden och intervjuer är att hon bestämde sig för att satsa allt på att försöka övertyga väljarna om att Donald Trump är ett hot mot demokratin. Det argumentet är förvisso mycket starkt i beaktande av hans agerande efter valförlusten 2020, och det gick ju också hem hos de egna väljarna. Men om man ska vinna ett val är det inte för kören man ska predika utan för dem man vill locka till sig. Och här vet vi från vallokalundersökningarna att de republikanska väljarna först och främst ville veta vad kandidaterna skulle göra åt den amerikanska ekonomin. Uppenbarligen satsade Harris, och hela den enorma apparat som stödde henne med nyhetsredaktioner, Hollywoodkändisar och världsartister, på fel spår. Om de hade velat vinna republikanska röster skulle de ha pratat ekonomi istället.

Nu är förvisso en amerikanska ekonomin i grunden god. USA har högre tillväxt och lägre arbetslöshet än Europa, men man har också haft inflation. När matpriserna sticker iväg märks det. Republikanerna noterade detta och gjorde det därför till sin huvudfråga.

En annan aspekt som jag tror kan ha vägt tungt är valet av Kamala Harris som presidentkandidat för Demokraterna. Redan från början tyckte jag att något ej kändes rätt här. Harris blev ju presidentkandidat på ett bananskal. När partiet konstaterade att Joe Biden inte skulle kunna ta sig igenom en valrörelse helskinnad och petade honom genomförde man inte ett nytt primärval. Vad som hände var istället att partitopparna bara inom några dagar efter att Biden hade meddelat att han drar tillbaka sin kandidatur ställde sig bakom Harris.

Med egen partibakgrund vet jag hur det kan gå till när en ny ledare ska väljas. Inflytelserika personer talar med varandra enskilt och gör upp inbördes om vem man vill ha. När partitopparna sedan är eniga är det omöjligt för någon annan att ens försöka kandidera. Han eller hon görs ned snabbt med argumentet att det finns risk för splittring om man inte sluter upp bakom den nya ledaren utan protester.

Harris genomgick därför aldrig det eldprov som alla andra presidentkandidater har måst gå igenom. Hon blev presidentkandidat därför att hon råkade sitta på vicepresidentposten i den stund partiet kom på att man skulle göra sig av med Biden. Huruvida hon fick sin kandidatur på egna meriter eller som en följd av rena tillfälligheter har nog många funderat över.

Det visade sig sedan under kampanjen också att hon var svag i olika intervjusammanhang. Något stämde inte. Det är svårt att förklara vad men det var som att det fanns ett filter mellan henne och väljarna. Trots välförberedda talepunkter var det något som saknades.

Inte blev det heller bättre av att Barack Obama bereddes plats att hjälpa till i kampanjen. Obama är alltjämt en av amerikansk politiks mest lysande talare. Problemet var bara att Harris därmed framstod som ännu mer blek.

Mot henne stod då Trump som är den raka motsatsen. Han har inga filter överhuvudtaget. Retoriskt kan han vara hur vulgär som helst, men i det vulgära finns också något rått och därför äkta. Man kan säga vad man vill om Trump men han spelar inte teater.

Men utöver detta måste ytterligare en intressant aspekt lyftas fram, och det är Trumps enorma framgång i alla valdistrikt utanför städerna och i gruppen vita väljare.

Även om ekonomin verkar ha varit den avgörande sakfrågan när väljarna själva får förklara sitt val finns en större kulturell klyfta mellan land och stad. Det ser likadan ut i alla delstater, även de som man vid en första anblick tror är helröda eller helblå. I den röda delstaten Tennessee vann Trump med omkring 60–70 procent på landsbygden men förlorade i Memphis och Nashville till Harris där hon fick över 60 procent. På samma sätt vann Harris stort i Los Angeles och San Fransisco men förlorade stort på den kaliforniska landsbygden. Uppenbarligen går det att vinna ett val trots att man inte satsar allt på att vinna trendiga storstadsväljare.

Det är också slående hur den stora gruppen vita väljare mycket tydligt har föredragit Trump framför Harris. Enligt CNN:s vallokalundersökning vann han i åldersgruppen 45–64 år 60 procent. En anmärkningsvärt hög siffra. Och han vann även majoriteten av vita kvinnliga väljare, trots att abortfrågan förmodligen var ett sänke för Republikanerna.

Här finns frågor som man gärna vill gräva i ytterligare i. Det tycks mig som att den större frågan som splittrar det amerikanska folket ligger på det kulturella planet, och varken har med kandidater eller enskilda sakfrågor att göra. I nästan varje tal Trump har hållit har han exempelvis talat om hur sjukt det är att män får tävla i kvinnoklassen i idrott, och lovat att sätta stopp för detta. Den typen av frågor brukar sägas tillhöra ”kulturkriget”, och är på inget sätt en ny strid. Möjligen är det första gången denna typ av frågor får plats i en presidentvalskampanj. Vad den kulturella klyftan består i så finns den där och verkar svår att överbrygga.