månadsarkiv: februari 2025

Norrköpings-Tidningar

Att förstatliga vården skapar fler problem än det löser

Norrköpings Tidningar 2025-02-17

Jag har noterat att Kristdemokraterna har gjort det till en profilfråga att de vill förstatliga sjukvården.

Jag vill varna för detta förslag. Jag ser tyvärr bara framför mig ett byråkratiskt monster, ett Sovjetunionen i miniatyr, förvisso utan Gulag, men med planekonomis alla kända nackdelar och kanske ytterligare några som vi ännu inte vet något om. Det brukar bli så med samhällsomvälvningar. Stora reformer ger stora oförutsedda konsekvenser.

Regionerna har 300 000 anställda. Alla dessa jobbar inte i vården men de flesta, och de som blir kvar, som jobbar med kollektivtrafik, regional utveckling och kultur, kommer också att behöva omorganiseras eftersom regionerna som sådana, själva organisationerna, kommer att läggas ned. Att ha regioner utan sjukvård är det ingen mening med.

Alla vet hur svår polisens omorganisation var. Den tog flera år att genomföra och sänkte initialt polisens effektivitet kraftigt. Och då har polisen ”bara” 37 000 anställda.

Vidare kommer samma sak hända som hände på 1970-talet då Sverige slog samman många kommuner. Kommuner med gott om pengar i kassan var rädda för att någon annan skulle tömma deras bankkonton. Därför tömde de dem själva genom att satsa på badhus och idrottshallar.

Samma sak kommer att hända med regionerna. De regioner som har varit ansvarstagande och sparat i ladorna kommer att smälla upp nya sjukhusbyggnader oavsett om det finns patienter eller personal att fylla dem med.

Att tvärtom stänga ned sjukhus som inte fungerar kommer inte heller att bli lättare. Tänk hur det blir när en byråkrat från Stockholm kommer till XXX och säger att bygdens stolthet ska slå igen. Det är aldrig lätt att stänga sjukhus, men det är lättare om det är politiker från den egna orten som gör det. Legitimiteten är större.

Sjukhusbyggnaderna kommer även att bli föremål för rikspolitiska intressen. Redan idag är det svårt för riksdagsledamöter att komma överens om fördelningen av infrastruktursatsningar. Här går inte skiljelinjerna mellan partierna utan mellan landsändar. Alla riksdagsledamöter vill att staten ska spendera mer pengar just där de bor.

Det är så mycket pengar det handlar om att det kommer att vara frestande även för partiledare att åka ut till en ort och lova stora satsningar, om det är det som krävs för att få in den där sista procentenheten som behövs för att vinna regeringsmakten.

Men kanske vi kan stå ut med en knölig omorganisation och politiskt riv och slit om det är så att vi vinner något annat?

Tyvärr kan jag inte riktigt se vad det skulle vara. Kristdemokraterna menar att man får stordriftsfördelar om all svensk sjukvård läggs samman i en enda organisation.

Jag tror inte på det, för den viktigaste vården sker nämligen i det lilla. Det finns gott om statliga utredningar som visar att sjukvården både blir bättre och billigare om den sker i primärvårdens regi. Den bästa läkaren för de flesta krämpor, stora som små, är allmänläkaren på vårdcentralen och inte specialisten på universitetssjukhuset.

De har att göra med att den grupp som konsumerar mest vård är gruppen äldre med flera diagnoser samtidigt. Vad de behöver är lättillgänglig vård där de bor. De behöver sjuksköterskor och läkare som kan besöka dem hemma, eller att de får tid snabbt på vårdcentralen, att de inte möts av en telefonsvarare som säger att de får komma tillbaka en annan dag. Var får detta plats i Kristdemokraternas enorma organisationschema?

Invandringspolitik, Nya Wermlands-Tidningen

Förstatligande av sjukvården är dumt

Nya Wermlands-Tidningen 2025-02-08

Är det en bra idé att förstatliga sjukvården? Nej. Verkligen inte. 

Kristdemokraterna har detta som en av sina profilfrågor, men bör för allt i världen lägga ned det projektet snarast.

Ty låt mig visa vad som kommer att hända om planerna blir verklighet. Ett scenario:

När regionerna avskaffas får vi i deras ställe en stor sjukvårdsmyndighet för hela landet. Det blir landets i särklass största myndighet som kommer att uppsluka Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Den kommer att ha sitt huvudkontor i en stor byggnad i Stockholm där våningsplan efter våningsplan fylls ut med tjänstemän som tar fram powerpointpresentationer som de visar för varandra på långa möten.

Samtidigt undrar de anställda på sjukhuset i Torsby varför de inte får mer pengar till sin verksamhet. Att åka till Karlstad för hitta någon att prata med går inte för där är det gamla regionkontoret igenbommat. Istället får man åka till huvudstaden. 

Där kommer man att möta sina kolleger från Enköping som är där i samma ärende. Det visar sig att GD:n inte har tid att träffa företrädare för småsjukhus så företrädarna från Torsby och Enköping får åka hem igen. 

GD:n är en kvinna med hårda nypor insatt av regeringen på grund av sin erkända effektivitet att alltid få budgeten att hålla. Hon befordrar i sin tur chefer som är likadana, eftersom budgetdisciplin är A och O i offentlig förvaltning.

Köerna blir desamma som tidigare, för att ställa patienter i kö är det enklaste sättet att spara pengar, och GD:n känner sin uppdragsivare väl. Hon vet att hon aldrig kommer att förlora jobbet så länge hon kan visa svarta siffror på sista raden.

Efter fyra år av ett förordnande på sex lämnar GD:n för att bli landshövding istället. In kommer en ny GD som ser att organisationen är stor och trög. Han startar därför en omorganisation. 

Tjänstemännen på sjukvårdsmyndigheten tar fram nya powerpointbilder. Nya långa möten.

Så småningom kommer man fram till att det är alldeles för knöligt att styra sjukvården på orter som Torsby och Enköping från Stockholm. Landets 290 kommuner klagar också över att det inte finns någon samordning mellan den lokala äldreomsorgen och sjukvårdsmyndigheten. Äldre multisjuka patienter hamnar mellan stolarna. I Stockholm är man arg över att kommunerna inte tar hem patienter i tid. Kommunerna är arga för att sjukvårdsmyndigheten skriver ut patienter för tidigt i syfte att spara pengar. 

Nya GD:n funderar därför på om han ska inrätta lokala kontor. Och kanske något rådgivande organ som gör att man får lokal förankring hos befolkningen? Det är så svårt att göra förändringar om det hela tiden ska uppstå lokala protestmöten. 

I Värmlands län inrättas därför något som man kallar för ett regionalt sjukvårdsområde. Inom länet känner man varandra sedan tidigare och beslutsvägarna snabbas upp. Kunskap om hur folk egentligen mår ute i byarna visade sig också bara finnas lokalt och inte inne på huvudkontoret i Stockholm. 

Sen är vi tillbaks på ruta ett. 

Min bestämda uppfattning, som jag grundar på flera års erfarenhet som regionråd i Region Uppsala, är att det enda som kommer hända om sjukvården förstatligas är att vi ersätter en regional byråkrati med en central byråkrati. De som faktiskt utför vården, sjukvårdspersonalen, kommer inte att förändras. Kvaliteten kommer varken höjas eller sänkas eftersom den bestäms av personalens utbildning och engagemang för patienterna, inte av byråkratin. 

Mängden vårdpersonal kommer inte att öka och staten kommer inte att tillföra mer pengar. Allt kommer att vara samma som nu med skillnaden att alla avgörande beslut fattas i Stockholm istället.

Varför Kristdemokraterna tror att detta blir bättre för Sverige har jag inte förstått. Jag har inte heller sett att partiet har presenterat någon studie på området som visar vilka fördelarna av ett förstatligande skulle vara.

Tvärtom tycks det mig som att partiet på oklara grunder har gått på myten om staten som den mirakulöse problemfixaren. Det finns en väldigt stark tilltro till staten i Sverige. Om ”staten griper in” blir allt bra, tänker många. Som om staten vore allas vår supermamma som kan allt.